Mike Rice gjorde ett jädra väsen av sig tidigt i somras när Rutgers där han coachade basketlaget, sparkade den mytomspunna tränaren efter att ha nedvärderat sina spelare med såväl psykiska som mildare fysiska terrordåd som exempelvis bollkastanden och omskakningar. Han grät i direktsändning och skämdes över sitt agerande. Många, de allra flesta tyckte att han var en jubelidiot, andra framhävde hans passion för sporten, dock verkade ingen i den offentliga debatten helt och hållet anse att hans agerande stödde hans pedagogiska tillkortakommanden. Det finns ett rätt underhållande klipp på youtube när nyss nämnde Rice genomför en försvarsövning och avbryter för att fråga om en av spelarna kallas för Pookie bear och syftar på att han är för tystlåten för övningens syfte. Han har rätt och sarkasmen är ganska rolig att se på bakom en skärm men just där och då finns det en man som lär sig något nytt och förmodligen skäms samtidigt eftersom han blivit offentligt förödmjukad inför sitt lag. Det är en stilfråga som det inte finns något rätt svar på eftersom vi kan ta fram massor coacher ur båda lägren med vinstprotokoll som talar sitt tydliga språk. Hur lär sig spelare på bästa sätt?
Jag skickar förstås med Rice-drillen.
http://www.youtube.com/watch?v=qMgAcj-emjY
Jag ska låta den frågan hänga kvar och gå vidare till nästa stilmässiga skillnader. Vi talar om The Hurleys och the Smiths och då talar jag inte om Morisseys gamla band, även om jag gärna skulle prata lite om dessa med. De gjorde trots allt en hel del låtar som förtjänar att nämnas. Bob Hurley är så östkust det bara kan bli. Han jobbar med de som inga andra vill ta hand om. Han jobbar nere på botten och skickar massor av spelare till division ettcollege runt om i landet. Det fina är att han inte har de tyngsta namnen. På andra sidan har vi Steve Smith som på Oakland får in den ena supertalangen efter den andre. Steve Smith har coachat Rondo, Carmelo Anthony, Josh Smith, Ty Lawson och listan bara fortsätter. Det är den hårda skolan mot "internatverksamheten" där man samlar spelare från hela landet. Numera torr jag i och för sig att även Hurley tar in spelare från andra delar av landet, men principen är den samma: hard to the bone. Ingen flash bara naket och rakt fram. I college har vi liknande motpoler. Tom Izzos hårdkokta spelstil och världsberömda "War-drills", där hans spelare får ta returer med hjälmar och fotbollsskydd. Precis som Hurley föredrar även Izzo försvar och hårdhet som definieras genom fantastiskt returtagande. På andra sidan har vi de mer offensivt orienterade coacherna John Calipari och Roy Williams som de flesta år kammar in de största High Schoolnamnen och som gör sig mest berömda genom ett underhållande anfallsspel. Fast break och secondarys i olika utseenden och former, men förbannat effektiva och lika effektiva som Izzos returtagare. Alla dessa coacher är fantastiska att se och lyssna på. Enorma genier med fontänmycket basketkunskaper som gör sig uttryck genom framgångsrik basket för samtliga nämnda. Jag fascineras och underhålls av monsterbyggena med månhoppare, fartkulor och skarpskyttar men fanken vad jag beundrar Hurleys okända spelare som vinner mot det ena storlaget efter det andra. Eller VCU som bara kämpar, kämpar, kämpar tills de har vunnit matchen. Oavsett vilka namn som motståndarna har på sina linnen. Det fascinerar mig förmodligen ännu mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar