Gör ni det? Jag har haft alla sorters coacher. Det fanns de som avskydde finter och så fanns det dom som inte brydde sig hur du gjorde poäng bara man gjorde poäng. Än idag har poänggörandet ett alldeles för stort utrymme i ungdomsbasketen. Om man ser till helheten så är egentligen poänggörandet det minst viktiga för en svensk spelare med ambitioner på ligan. Alla måste förstås kunna avsluta och sätta öppna skott och halvtrafikerade lay-ups. Men de stora poängen finns det ett heltidsproffs som gör. Om man som svensk vill slå sig in behöver man börja i en annan ände. Behärska basketgrunderna.
I min ungdom fanns det vissa coacher som lade fruktansvärt mycket tid på fundamentals. Jag blev stundom arg och kände mig inte sällan lite hämmad. Idag när jag fått ny inblick i sporten inser jag att mycket av det jag lärde mig var mycket värdefullt. Problemet låg snarare i pedagogiska aspekter och faktum att man aldrig borde hålla tillbaka spelare som av eget intresse utforskar nya områden av basketfysiologin. För att bli bra på dessa krävs dock en fundamental bas att stå på. Om jag ser en ungdom som gör trippelcrossovers så blir jag glad och säger åt honom att höja tempot med 300 %, så att han kan använda dem i match!
För att spinna vidare på gamla minnen så kommer jag ihåg att vissa tränare hade fruktansvärt enformiga träningsprogram. Enformighet nästan alltid leder till uttråkning. De orden slog mig som en Tyson idag, när jag av någon anledning kom att tänka på olika coacher som man haft genom åren. Det finns vissa coacher som alltid körde samma träningsprogram. Det var inte jättekul. Vi blev i och för sig förbannat bra på högerhandslay-ups. Utan försvarare. Fri mot korgen. Sedan har vi de andra sortens coach som är raka motsatsen dvs. hittar en uppsjö av nya övningar till varje träning. Det leder sällan till uttråkning men ibland till förvirring och det i sig kan leda till uttråkning. Jag har nog snarare varit coach nummer två, men nu jobbar jag aktivt med att ha en balanserad träning av gammalt och nytt. Liksom mina spelare är nybörjare, så är jag fortfarande det samma gällande coachningen. Jag ser mig som en hungrig sophomore som kommer tillbaka efter ett nästan godkänt första år, men som inte ens uppnått närheten av vad jag förväntar av mig själv som ledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar