Breakdown av Kentucky halvvägs genom säsongen - Vinner man hela alltet?

Tre matcher Kentucky Wildcats har beskådats och jag kan inte annat än imponeras av vilket lag som finns i Lexington. Det är en vansinnig talangnivå med 8-9 potentiella NBA-spelare. Man har fyra spelare på 215 cm plus och startande point guard är 198 cm. Detta är en välsignelse och förbannelse för Coach Cal.

I försvar är laget fullkomligt briljant. Spelarna är smarta men framför allt är de stora och fysiska nog att kunna skydda korgen på ett fantastiskt sätt. Försvaret är inte speciellt svårläst men självfallet fruktansvärt svårpenetrerat. De styr mitten, spelar en fantastisk bollpress som de kan bibehålla genom sina plutonbyten och om perimeterspelarna blir slagna står två torn och försvarar korgen. Dessutom har de en man-man- samt en 2-2-1-press som de mixtrar in med framgång. Willie Cauley-Stein är en makalös försvarare som kan spela på allt från guard till center. Tyler Ulis är absolut en av de bästa PG-försvararen i NCAA.

I anfall har vi förbannelsen för Kentuckys storlek gör dem till insidedomienrade på ett sätt som man inte riktigt varit de senaste åren. Spelet påminner om förra året (fram till March Madness) då man satte upp väldigt mycket och försökte spela på postspel. Förra året ändrade Calipari detta för att han ville ha ut Randle på golvet men i år, med den enorma storlek är jag något fundersam om man kommer att göra det samma i år. Detta tror jag dock är förklaringen till det svaga anfallsspelet. Varken Cal eller spelarna tycks vara helt inne i spelsystemen men man vinne rpå sin exceptionella talangnivå. Någonting säger mig dock att plutonsystemet kommer upplösas allt mer men också att Calipari kommer återgå mer mot sitt Dribble driveanfall. Det gjorde han förra året och man överraskade hela collegevärlden trots fantastisk talang. I år har man ännu mer talang och frågan är om man lyckas vinna trots ett anfallspel som inte håller högsta klass? Mot Louisville räckte deras försvar men Louisville saknade å andra sidan skytte, vilket kunde komprimera Kentuckys försvar ytterligare.

Där jag kommer ifrån lirar man bandy. Inget annat.

Det är så skönt att vara tillbaka i hemorten. Här är allting alltid sig likt. Ja det brukar vara någon ny affär som slagit upp portarna och en eller två som gjort det motsatta men här finns alltid en trygghet. Jag älskar min hembygd men den kan sannerligen få mig att skratta. Här spelar alla bandy och om man inte själv sysslar med idrotten går man till arenan för att njuta av sporten på absolut elitnivå. Det är en sådan fantastisk stämningssport det där. Publiken består till 99,5 % av män (helt sant), flera är berusade och de flesta hejar på hemmalaget, ett par på det andra men de båda klackarna förenas i sitt hat gentemot domaren. Det är fantastiskt underhållande! Du kan så din skalle i marken på att domaren kommer vara det som diskuteras flitigast på läktaren. Kan ni komma på en annan sport där man har skapat en ramsa som man sjunger till domaren när man tycker att han suger? Nej, men det är helt otroligt roligt att det finns. I de flesta andra idrotter har publiken koll på spelarna men inte i bandy. Här har man koll på nummer istället. "Ut med sjuan!" kan någon skrika ut! "Är du dum i huvvet tolvan?" skriker en annan följt av "Domarn, gå å lägg dig, domarn!"
Jag älskar det! Det är så folkligt. Så gemytligt. Lite alkoholstinkande men väldigt snällt mellan all grovhet och röda näsor.

Spurs - Till och med centrarna kan passa.

Som ni säkert vet är Spurs ett lag som faller mig helt i smaken. De får det sannerligen att se enkelt ut genom simpla, i teorin självklara principer som i praktiken är så förbannat svårt att realisera många gånger. Gregg Popovich anfallsprinciper är inte annorlunda från något annat lag egentligen. Spacing, rörelse, cuttar är ju varenda coachs med fler än två hjärnceller i skallen motto. Skillnaden ligger snarare i hur han lyckas etablera dessa principer; framför allt bollrörelse till sina spelare.
Nog om det, något som i alla fall imponerar mig är hur Spurs har lyckats att vinna så många mästerskap med en center som är långt ifrån all-star. Det började förstås med David Robinson...han var ett monster förvisso men fortsatte därefter med Rasho Nesterovic, Fabricio Oberto och senast i raden Tiago Splitter. Det är inga centerkolosser som man i första hand tänker på vare sig gällande försvar eller anfall. Vad gör Spurs för att vinna? Självklart anpassar Pop sitt spel efter sitt lag... eller? Tvärtom kanske? Ja, det anser jag! Pop har färdiga recept som han använder för att kunna utnyttja spelarna på det sätt som faller honom i smaken. Tänk bara på hur länge Spurs har spelat "weak" och "strong". Det är tio år i alla fall och man har väl förvisso tweakat dem lite.
Men centerrollen är minimalt tweakad. Det finns vissa egenskaper som samtliga av de ovannämnda centrarna har gemensamt förutom att de inte är amerikaner. De är utmärkta screensättare och de är utmärkta passare. Calipari och Krzyzewski har båda sagt att de av internationellt spel lärt sig en sanning och det är inte att alla i Europa kan skjuta, utan att alla i Europa kan passa - även centrar. Dessutom kan han med framgång placera sina insidespelare ute på golvet för att ta en eller två studs. Det gör lite skillnad det med! Detta är två detaljer som Spurs tagit fasta på, vilket har genererat gedigna framgångar.

Texas; NBA:s powerhouse fortsätter att visa musklerna

Rondotraden han knappt svalna innan Houston insåg att de var tvugna att uppgradera för att vara utgöra ett prominent hot. Lite krut på vingpositionen i anfallsspelet gör nytta. Lite atleticism på samma position gör nytta; T.Jones ser ibland lite ensam ut. Störst skillnad lär denna trade göra på försvarshalvan. Josh Smith är en bra försvarare, inte en utmärkt som många tycks tycka på grund av hans förmåga att visa finfin statistik rörande steals och blockar. Men en god försvarare är han och i ett lag som Houston tror jag att han sförsvarsroll blir ännu mer tydliggjord och det lär knappast förstöra för honom. Eller kanske? Hans kontrakt är väl lite väl generöst för en spelare av Smiths typ? Ja, strunt samma. Summa kardemumma: han förbättrar ett försvar yttligare och lär även göra nytta i anfallsspelet men räcker det för ringen? Rockets är smarta just nu. De börjar få en vingposition fylld med fysik och försvar (glöm inte Corey Brewer), vilket förhoppningsvis kan hjälpa James Harden något. Det är två bra spelare som de fått och de kan nog i slutet av januari titulera sig som ett allvarligt hot.

Sökandet fortsätter

Blanda C-uppsats med fördjupning i anfallssystem är mitt recept för en underbar jul. Konsten ligger i motsatserna. I C-uppsatsen måste jag kunna hålla isär, till skillnad från anfallen där jag istället vill kunna integrera nuvarande principer med framgång samtidigt som de bekymmer vi haft skall lösas. Det går framåt. Lägg lite pengar här, lite tid där och man får tillbaka tio gånger om.

Just nu har jag tidningspapper på skrivbordet som är fulltecknat med screener och olika alternativ och vilka som jag skulle vilja integrera. Sedan ser jag saker också...känner mig helt klart som Russell Crowe i a beautiful mind. Lite mer schizo sedan är min diagnos fulländad!

Toronto Raptors är för basketen vad guldrushen var för USA

Jag minns det som igår. Det var mitten av 10-talet. 2004 eller 2005 och jag hade precis börjat bli förtjust i amerikansk collegebasket. Ett av mina tidiga favoritlag var (och är) Villanova och på den tiden hade jag aldrig hört om ett lag som startade fyra guarder ( ett system jag sedermera kopierade mycket av) och en kraftforward. Spelsystemet i sig var fantastiskt men spelarna som Jay Wright ställde upp med gjorde allting ännu roligare. Jag minns deras fyra. Den bestod av Randy Foye (min andrafavorit)' Mike Nardi (en mysig skjutande Guard), Allen Ray ( hamnade i celtics, sköt fantastiskt och fick sitt öga utpetad en gång. Håller numer till i tyska Bundesliga) och Kyle Lowry som var min favorit.

Nardi blev inte ens draftad, Ray hade det tufft, Randy Foye hade en stark start medan kyle Lowry har gjort det motsatta; blivit bättre varje år. I år ser han fruktansvärt bra ut och förra årets goda form är till och med uppgraderad. Han är inte helt utesluten ur MVP-diskussionerna men är en mycket ovanlig MVP-spelare. Dessa brukar bygga sitt spel på heroisk talang men Lowry bygger sitt spel på heroisk kämpaglöd, vinnarskalle och vilja. Ovanligt men fruktansvärt underskattade talanger.

Jag minns för ett par år sedan. Ingen ville hamna i Kanada. Det var fruktansvärt. Staden var kall och laget sög. Någon kom på att de skulle satsa europeiskt, man signade den fruktansvärde Bargnani och blev ännu sämre. INGEN ville spela i Toronto. Det är precis som Kobe är nu fast handlade om en stad istället på den tiden. Men åren gick och saker förändrades. Raptors blev en symbol för något större. Hela landet började älska basket som plötsligt var större än hockey, man satsade på att promota sig, bytte coacher och spelare och hittade plötsligt en identitet. Skapade en identitet kanske jag ska säga. Nu har man involverat Drake i organisationen och (inte därför) leder man östkusten. Det är en vansinnig symbolik i ett lag från ett land som spottar ut toppkalibrig talang in i USA. Wiggins, Bennett, Olnyk och nästa år min favorit-Wildcats Trey Lyles. Grattis Toronto.

Årets kanon och kalkon

Det är väl också dags att börja summera detta år och hur görs detta på ett bättre sätt än genom en kanon-och-kalkonlista? Det var en retorisk fråga. Jag förväntar mig inga svar. Är denna lista definitiv? Nej, den är snarare det motsatta: högst spontant ihopknåpad av en man som senast igår använde kraftuttrycket "hata" när han talade om Inner Circles melodiska kompetenser.

Årets kanon (för den är ju sällan lika intressant som kalkon?):
1. Mina lag. Sjutton vad roligt jag har. Jag kan komma hem och vara förbannad, uppgiven, glad, nöjd men känslor lyckas de alltid väcka och uppskattar dem till sin yttersta gräns gör jag verkligen. Varje sekund!

2. Anthony Davis. Vem hade trott att NBA skulle få en ny rikitg superstjärna som spelar inside? Ja, spelar han verkligen inside? Stundom. Låt oss omformulera påståendet till: en superstjärna som faktiskt kan spela inside. Inte bara fysa. Jag såg på en träning från 2012 när Davis gjorde sin första säsong med Kentucky. Han var sannerligen exceptionell redan då.

3. Steve Kerr. Tänk att så lite kan bli så mycket. Jag trodde nog att Kerr skulle använda mer triangel i sitt anfallsspel men icke; vi ser uteslutande förbättrade sets från Mark Jacksons era i kombination med fullkomligt briljanta varianter av San Antonio Spurs "Weak" och "Strong". Är triangelns effektivitet ett minne blott? Det låter väl inte omöjligt med tanke på insiderollens förändring?

4. Pau Gasol. Tänk vad många som trodde att han var gammal, hade sett sina bästa dagar och whatever. Det hela berodde på usel coahning. Gasol är borderline all-star igen.

5. Point Guarder. Herre min je, titta bara runt om er. Hur många finns där inte som får dreggel att rinna längs med mungipan? Snabba, explosiva, starka, smarta, ja du kan välja och vraka bland faoriterna. Vilka är all-stars? Ty Lawson?

6. Mavericks. Duh!

7. Kentucky Wildcats. Dubbelduh!

Kalkon:
1. Oh, vad jag har längtat efter denna: Kobe Bryant. Tack för allt Kobe men jag delar upp din karriär i tre faser. Den första är fram till ring nummer ett. Den andra är fram till skadorna. Jag kommer respektera dig för dessa två epoker men det jag ser numer är fruktansärt tragiskt. Hur kan Kobe sänka sin värdighet ytterligare? En blöja på huvudet och en ny våldtäktsanmälan skulle ju förstås inte rosa NBA:s just nu värsta spelare. J.R Smith var usel förra säsongen. Kobe är sanslös i år.

2. Lakers. Det enda som är till Kobes försvar är att han spelar i ett lag som påminner om gammal, risig ärtsoppa. NBA:s värsta bakplan består av en överbetald, men väldigt trevlig och sympatisk Harvardian, en spelare som vid 34 års ålder får sitt första startjobb efter att tidigare varit tredje guard i hela sitt liv. Tuff konkurrens? Oja, han tävlade bland annat mot Jason Hart (Vem?) och blev cuttad för att ge plats åt Eric maynor och rättigheterna till Georgios Printezis; greken som är bäst när det gäller som minst och som inte ens behövt fundera på att köpa flygbiljetten till Portland än.

3. New York Knicks. Vi ser en slags Lakersförbannelse. Phil Jackson skulle rädda laget. Han isnåg inte att Isiah Thomasförbannelsen fortfarande vilar tungt i Madison Square Garden men man uppgraderar den genom att göra samma misstag som Lakers. Nepotism. "Keep it within the family. Så här har vi gjort och så här ska vi göra. Han känner mig."

4. SD. Duh!

New things coming up

Två halvsäsonger har utvärderats i två dagar och jag tror mig ha hittat de mest relevanta bristerna att lösa efter juluppehållet. Det är inga större hemligheter och jag tror sällan på hemligheter gällande helheten. Är coachen det minsta kompetent så ser man ganska mycket i första perioden, så därför delar jag med mig här också.

1. Bollrörelse. I samtliga av mina lag, om än i varierande grad, kan denna stundom stagnera och det blir så markant i spelet som blir fruktansvärt långsamt. Efter jul kommer mycket handla om att få upp bollrörelse med hjälp av tre olika verktyg. Dessa tänker jag dock hålla hemliga tills vidare.

2. Kommunikation. Både i anfall och i försvar har vi tendenser att tystna. Dessa måste elimineras efter nyår.

3. Fler anfallsalternativ. Vad man kan fastslå ganska snabbt är att vissa spelare är tongivande och jag måste komma på nya öppningar för att få fler spelare inblandade.

4. Intensitet. Ett ganska överhängande begrepp men som behöver tas itu med för att vi ska kunna nå till nästa nivå.

Utifrån dessa har jag börjat studera två gamla favoriter för att försöka inkorporera lite av deras grejer i vårt spel, framför allt gäller det deras screenalternativ; något vi har använt mycket sparsamt denna halvsäsong. Jag tror att vi genom att utöka antalet screener kan involvera fler spelare i spelet. Det återstår att se.

Oddsen att bucklan hamnar i Texas ökade precis ytterligare

Mark Cuban säger jag bara. Han har något speciellt. Karisma kallas det. Affärssinne kallas det också. Det är förstås två vitt skilda begrepp men Cuban har de båda. Inför säsongen uppgraderade man på ett mycket adekvat sätt genom att skriva kontrakt med den gamla alligatorn Chandler Parsons för att inte bara komplettra utan vara en ledare i en trupp där namn som Devin Harris, Tysk-Dirk, Monta Ellis redan figurerade. Sedan lade man till Tyson Chandler som är perfekt i ett lag med stark offenisv. Någon som kan ta returerna och starta lagets break. Lägg till en ganska kraftfull bänk i form av JJ Barea (ingen favorit), Aminu (en mysig spelare), Ray Felton och laget är ganska bra. Tills nu... Man ville förstärka och gör det med NBA:s förmodligen bästa passningsspelare och en försvarsspecialist av rang i form av Rajon Rondo. Var det någonstans som Mavs behövde undsättning var det just i försvaret och på PG-positionen. Hotar Mavs om mästerskapet? Yessur!!!

Förlustens bittra eftersmak går inte ens att bränna bort

Jag är en vandrande ambivalenssats. Mitt känslospel och förnuft är två ytterst jämnstarka poler och ibland kan man tydligt skåda hur den ena tar utrymme på den andres bekostnad. Vid varje förlust blir detta jättetydligt och jag slåss med mig själv: "De var bättre" mot "vi var sämre" "De gjorde rätt" mot "vi gjorde fel" "om vi bara..." mot "domaren borde..." och listan kan göras superlång men det viktiga för mig är att låta båda sidorna komma till tals. För att lättare kunna hantera förluster har jag gjort ett system som ser ut enligt följande:

1. Tänk igenom vad jag borde ha gjort annorlunda. För varje svar; ställ per automatik frågan varför och svara på den med.
2. Gör det samma men med laget i fokus. För varje svar ställer jag automatiskt frågan varför.
3. Sätt det i sin kontext: jämför med andra ord med motståndarna. Ställ återigen frågorna varför efter varje svarsalternativ.
4. Se på yttre faktorer. Vad gjorde publiken? Domaren? Varför?

Oftast behöver jag inte analysera så mycket längre än till de två första punkterna utan svaren presenteras faktiskt ganska snabbt.

Idag fick jag smaka på den värsta förlusten sedan Nässjö borta. Till skillnad från den matchen, där jag lyckades komma till den tredje punkten, behövde jag idag bara analysera de första två. Vi gav bort en match och det här är basket. Alla matcher har en vinnare och en förlorare, oftast ljuger inte resultatet om vem som borde varit vinnare. Att resonera så anser jag är farligt. Det är inte så vinnare ser på förluster. En sann vinnare tror jag i första hand riktar kritiken inåt. Jag jobbar aktivt med det dagligen för det är något som jag på riktigt kan påverka!

Pop has spoken

Livet är inte så enkelt alla gånger när man tänker på att mänskligheten ständigt tycks vandra åt fel håll. På TV kan vi se intelligensreserven slåss om en halvmiljon någonstans på en ö. I Stockholm sitter andra halvan och försöker komma överrens om något som ingen vill komma överrens om. Jag blir tokig och ibland är det så fantastiskt skönt att bara tänka "åt helvete med hela skiten!". Smaka på de orden, lägg till dem i ert vokabulär och använd dem åt allt som ni inte kan göra någonting åt. Idioter kommer alltid att finnas, de kommer alltid att provocera, men en dag försvinner en och då kommer en ny så åt helvete med hela skiten.

En mycket mildare variant av samma fras, en mycketmycket mildare och modifierad version av samma fras kan man använda till sin coaching. Låt mig förklara (har ni något val, det här är ju en monolog!): min coachstil är miljontals mil från färdigutvecklad men jag vet åt vilket håll jag vill. Jag vill gärna vara en players' coach. Jag älskar Popovich, Calipari, Brown, Pitino och George Karl för att de låter spelarna göra jobbet och förminskar inte dessas roll. De ger dem utrymme att lyckas och misslyckas. Idag läste jag en intervju med Popovich där han skulle förklara vad han gjorde. Han belyste spelarnas betydelse. Om de kastar bort sex bollar, beror det inte på att Pop har ritat upp eller bett dem göra detta. På samma sätt om de sätter fem skott i rad så beror det på spelarna. Det tycker jag är en ganska bra approach på det stora hela. Som coach blir snarare uppgiften att justera flytet i matchen men jag tror att spelarna, i alla fall  om det finns gedigen erfarenhet i truppen, kan göra detta på egen hand. Den mesta coachningen gör man i träningshallen tror jag men vem vet; jag kanske ändrar mig så småningom.

Ett redigt skottpass

U17-tjejerna i klubben har generellt sett en god fysik, vilket är tur för de matchas hårt. Vi har en trio som vissa helger spelar tre matcher i tre olika serier och två matcher per helg är inte ovanligt för resterande! Det krävs en del självdisciplin, mat, sömn och dylikt för att orka med men jag saknar tiden då jag själv satt i samma sits. Det är så förbannat kul att träna och tävla så mycket! Av denna anledningen hade vi ett lugnt mentalt träningspass igår. Efter en ganska intensiv fys gick vi direkt på träningen som skulle ge oss cirka 500 skott. Detta är en träningsform som vi får för lite av i Sverige, i alla fall i mina lag eftersom vi saknar halltider och skott tar just tid att bli riktigt bra på. Sverige saknar generellt sätt bra skyttar och förklaringen är helt enkelt att det inte finns någon som kan lägga ungefär 2000 skott i veckan. I damlaget jobbar vi mycket med skott även om vi inte är i närheten av 2000 i veckan! Den här veckan räknar jag i alla fall med att vi ska kunna få upp cirka tusen skott och det är i alla fall en bit på vägen.

Min bästa måste vara bättre än din bästa

Ledaren står och faller med sitt lag. Dålig coachning ser man ju prov på då och då, både från sig själv och andra men det är egentligen rätt ointressant i många sammanhang. Du ställs inför tusen val och det är ett antal av dessa som kan fungera men det vet man först när matchen är slut. Mike Krzyzewski har sagt att han aldrig ångrar något utan att om han skulle få möjlighet att göra om samma val med samma förutsättningar som han hade inför valet, skulle han förmodligen göra det samma. Jag gillar det för det summerar så bra vad coachning handlar om; att i stunden ta beslut utifrån de premisser som finns möjliga.

Men en sak som man inte kan fly ifrån är spelarnas egen betydelse och utan dessa är man i en otacksam sits. Dessas kapacitet blir också en ( allt som oftast) avgörande för matchens utgång och detta är ett faktum. Jag kan som coach rita hur många x som helst men om jag inte har ett material som åtminstone är likvärdigt med motståndet kommer jag förmodligen att få det tufft, i alla fall i det långa loppet. Antingen behövs mer spets eller mer bredd. Coachen bör försöka få fram de här spelarna och utveckla dem genom att leda dem till källan. Därefter är det upp till spelaren att avgöra hur bra denne är redo att bli. Jag tror att väldigt många spelare, fler än vad vi tror, kan bli bättre än vad vi tror men det krävs en egenmotivation som få blivit begåvade med. Har man ett lag med åtta av dessa, det vill säga spelare som är målmedvetna och verkligen inser vad som krävs för att nå dit man vill och därmed inte bara yttrar ord, så kommer man att leda ett framgångsrikt lag. Det öppnar oändliga dörrar. Hur inspirerar vi till egenmotivation?

Crossoholic är mitt epitet - Om en fint i förändring

Tänk när man var liten. Dunkar och blockar fick alla att tappa hakan. And1 kom och revolutionerade sporten som plötsligt blev ännu mer showbiz med oändligt antal dribblingar. Jag älskade det och fick en sällsynt kärlek till crossovers. Jag säger som det är, den var sällsynt. Otaliga timmar har spenderats åt att analysera crossovers. Min crossover var giftig på den tiden, mycket tack vare Iversongunget men så småningom blev det roligt med lite explosivitet i benen och crossovern kom därefter att förändras både för mig och basketen allmänt. Det tar därför lång tid för mig att se på NBA-matcher. Med papper och penna sitter jag och spolar tillbaka fram tills jag analyserat färdigt spelet, tekniken eller finten.

Iverson kom inte på crossovern utan den har funnits lika länge som spelet sig självt. Men under 90-talet tog den en ny form och det blev plötsligt inte bara ett sätt att komma förbi sin motspelare utan det blev en chans att få läktaren att gå bananer. I mitten av 90-talet strömmade en hel rad spelare in i ligan som tydligt påverkats av finten. I draften 96 fanns fyra spelare med en helt säregen och unik cross. Iverson är förstås det första namnet jag tänker på. Hans crossovers var heltokiga. Stephon Marbury är näste man i draften att spela med en vansinnig förmåga att crossa upp folk. Kobe Bryant likaså och slutligen Ray Allen och Steve Nash (kanske ska nämna Kerry Kittles också?).

Det blev så mycket crossovers i den årskullen att man var tvugna att ändra reglerna. Kobe och Iverson missgynnades kanske mest av detta. Deras crossover var stor, bred och nästan överspelad, vilket innebar att de blev avblåsta för fösning av bollen. Allen Iverson blev synonym med crossovern men det är faktiskt Steph Marburys variant är den som numer är standard i NBA.

Idag kan man säga att det finns tre typer av crossovers som används flitigt i NBA. Den första är standarden, den vi lär oss i minibasketen och den är ytterst sällsynt. Få spelare använder den på grund av snabba försvarare som lätt snor dessa bollar.
Nästa är crossback. Det ser uut som en crossover men görs bakåt, vilket skapar en liten closeout. Bästa exemplet på detta är Deron Williams sätt att crossa på halvplan.
Nu kommer vi till Stephon! Han använder sig av en slags crossplit som blivit standard hos många NBA-spelare. Exempel på denna kan man se hos Derrick Rose och Russell Westbrook eller Kyrie irving. Förklaringen till dess effektivitet ligger i den explosivitet som rörelsen innebär. Dwyane Wade använde den mycket när han var ung och vital.
Nu kan vi dessutom se en sax-cross som jag tror vi kommer se fler använda sig av så småningom. John Wall är den som tagit in denna i NBA och den tränar jag flitigt på. Fotarbetet är diagonalt till skillnad från vanliga "öppna" crossovers, vilket gör att man behöver omprogrammera sig lite. Men snabbt ska det gå!

Åt rätt håll är det enda rätta

Säsongen så här långt har varit positiv annat vore att ljuga! Sedan lider jag av att jag aldrig är helt i eld och lågor, utan man hittar alltid något som går att förbättra eller förändra. Igår var en bra träning och jag tror att vi gör årets bästa torsdagsträning med u17-killarna. Ibland måste man ändra emfas, vilket jag gjorde igår. Jag ville hitta vinnarattityder, fysikalitet och ostoppbart snack. Detta lyckades vi uppnå och det var vinnarinställningvigår på planen, vilket inte minst märktes på att jag som domare aldrig mottagit så många klagomål. Jag valde aktivt att lägga dövörat till för jag ville ha en provocerad stämning. Jag ville se eld i spelarna och det fungerade kanon. Med andra ord går vi in i hallen på lördag med en grym träningsvecka, rätt attityd och krut i både skallen och benen.

Nästa stora stora spelare?

En av de spelare som måste vara mest nöjd med sitt rookieår i NCAA borde vara Dakari Johnson. Han spelade inte mest och statistiken var inte i närheten av vad många andra nykomlingar mäktade med. Men hans utveckling var enorm och han visade att han lär bli en kraft att räkna med i framtiden. Och jag tror att framtiden är till sommaren när NBA-draften kallar. Johsnon är en guldgruva för de som kan plocka upp honom och till viss del påminner han mig om en ung - ännu inte förvriden av skador och pengar- Andrew Bynum. Båda är östkustkillar. Den ene från New Jersey den andra på andra sidan Hudson, Brooklyn. Fantastiska kroppar och förödande drop steps. Johnson kommer unde råret att utveckla sin spelintelligens och både försvar samt anfallsspel ytterligare, vilket kommer göra honom till en eftertraktad spelare för de flesta NBA-lag. Här är hans statistik om han skulle spela 34 minuter per match just nu:18.9 ppg, 13.7 rpg, 2.9 bpg och 2.3 apg

I vilket lag som helst utom just Kentucky skulle dessa siffror förmodligen vara verklighen, om än med vissa modifikationer.

Deron Williams revansch?

Återigen ett inlägg om Brooklyn Nets som jag berömt tidigare. Även om deras vinster är färre än förluster så finns det signaler som jag så småningom tror kommer kunna resultera i positiva resultat som i sin tur tar laget till slutspel.

Skillnaderna mellan Kidd och Hollins spelsystem är relevanta och det förklarar mycket av Deron Williams pånyttfödelse. Hollins har tagit mycket från Jerry Sloans gamla system till skillnad från både Kidd och företrädaren Johnson som främst spelat sets och detta har påverkat Williams spel positivt. Hollins utgår precis från Sloan från flex vilket gör att laget kan använda sig av sin storlek och multipla screener skapar grymma missmatches och postups på guarder och forwards. Jag tror att problemet för Nets är att de inte lyckas få ut vad de behöver från Brook Lopez som ibland kommer för långt ifrån korgen som är en naturlig del av flexanfallet.

Jag tror att problemet kan lösas genom att använda pick and rolls i större utsträckning mellan Johnson/Williams och Brook Lopez. Det skulle med andra ord bli ännu mer av Sloans anfallssystemmen jag tror att det inte skulle vara dåligt för ett lag med den styrka och storlek som Nets besitter!

Ligamatch i Nässjö

I lördags passade jag på att avnjuta lite ligabasket igen för första gången på tre år. Det var roligt till en början. Nässjö och Borås höll jämna steg så länge som Borås ville hålla jämna steg. Nässjö har ett helt okay lag men Borås befinner sig förstås i en annan dimension. Det är så som den svenska ligabasketen ser ut; klasskillnaderna påminner lite om 1700-talets Frankrike.
Jag var i Nässjö redan på förmiddagen och bevittnade deras shoot around inför matchen och det var högprocentigt skytte från , jag vågar nästan påstå de flesta hållen. Däremot kunde jag direkt fastslå att de inte skulle ha i närheten av samma skottprocent på matchen. Det berodde inte främst på att tempot var avsevärt mycket lägre...shoot arounds är sällan kända för sin hejdlösa fart.
Däremot var skottempot (i form av hur långtid det tog att få upp bollen) svagt och detta anser jag vara ett större problem. Vem som helst som tränar sju dagar i veckan kan sätta skott i en 1-0-situation, de flesta kan också sätta skott när man spelar i ett behagligt tempo men däremot syns det i matchsituationer tydligt vilka som är långsamma respektive snabba skyttar. Det tar lång tid från det att bollen fångas till det att den lämnar handen och på högre basketnivåer brukar detta ofta vara signifikant för dåligt skytte. Rubios skott tar 1,5 sekunder, Ray Allens 0,6. Jag är dock ganska säker på att vi ksulle tappa hakan om vi såg Ricky Rubio stå och skjuta ensam i en hall. Det skulle inte vara många missar där inte! De där hundradelarna är skillnaden mellan vinst och förlust!
Sedan kan man gå in i andra detaljer som hur man skapar sina skott och läser screener men jag lämnar den hängandes!

Årets anfallsspel

Det är ganska imponerande att se hur snabbt saker artar sig för lagen i NBA. Det som man gör dåligt en match är ofta betydligt bättre nästa match trots att det bara var två dagar sedan den förra. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom mycket består i justeringar under säsongen, framför allt i NBA där de flesta spelarna kan det mesta. George Karl har påstått att det finns vissa saker som man inte tränar på i NBA och tog utblockeringar som ett exempel. Sade Karl att de skulle jobba med utblockeringar i en övning så bemöttes han vanligtvis av rullande ögon sade han. Det är förmodligen just för att de flesta i NBA redan kan de mest fundamentala sakerna och om de brister i något fundament är det kanske främst under sommarmånaderna som dessa förbättras.

För att återgå till inläggets rubricering så har jag mäktat med ganska många matcher av årets upplaga. De lag som jag sett mest av är Portland, Phoenix, Milwaukee och Brooklyn.
Jag gillar Brooklyn i år och tycker att de har en god mix av spelartyper. Två europeer som börjar se riktigt formidabla ut och bli inte förvånade om vi ser Bojan Bogdanovic som en Rookie of the yearkandidat. Han spelar fantastisk basket och får mycket minuter av den anledningen. Deron Williams visar att han fortfarande är en av NBA:s bästa golvgeneraler. Men mest imponerad är jag av Nets anfallsspel. De har god spacing och använder sig främst av olika Hornsvariationer för att sedan falla in i ett flexanfall. Både horns och flex är entries samt rörelsesystem som jag är stark beundrare av och med Nets storlek känns flex som ett naturligt val att använda sig av. God spacing och screener utgör en stor dle av Nets spel.

Även Phoenix spelar mycket ur horns men har dessutom anammat lite av Walbergs Dribble Drive Motion. God spacing och attacker skulle jag påstå är deras främsta anfallsvapen i skrivande stund.

Sedan måste jag ge en shoutout till "Floppy" som samtliga lag i samtliga matcher använt minst en gång!

Lite mer ADHD till hallen och skolan!

Ganon Baker är fantatsisk! Jag har ett litet antal tränare som jag nästan dyrkar. När det handlar om skill development är Ganon Baker och Drew Hanlen mina två husgudar. Deras övningar faller mig helt i smaken de är kreativa, utmanande och relevanta; en beståndsdel som jag ibland kan tycka hamnar i andra rummet. Igår såg jag ytterligare en av Bakers fantastiska videos och han avslöjade i inledningen att han var väldigt intensiv och att dte är hans sätt att instruera. Han vill vara i ansiktet på spelarna och motivera med en positivt nästan löjlig energi. Förklaringen sade han låg i att han var diagnostiserad med ADHD. Jag tror att ADHD är något som vi behöver ta mer intryck av även i skolan och kanske ska försöka låta personer med diagnosen eller liknande diagnoser (eller nästan diagnoser) vara med i att bestämma tempot, i alla fall till viss del. Ungdomar sägs få allt svårare att koncentrera sig men under Bakers intensiva och snabba sessioner är de både koncentrerade, entusiastiska och utvecklas helt otroligt mycket. Hur kan man ta vara på detta i hallen och i skolan? Det skulle man kanske gynnas av att komma underfund med?

NBA så här långt

Det har varit en bra start på säsongen bortsett från Randles brutna ben. Lakers är 0-5, vilket är fantastiskt skönt för ett fan som väntar på en sprängladdning som förändrar organisationen totalt. En svag säsong till tror är precis den dynamit som behövs.

Stegfelen har kommit till NBA. Aldrig förr har domarna varit så petiga med stegfel och spelarnas frustration kan emellanåt bli ganska tydlig men jag tror alla egentligen är överrens om att många stegfel kan tas bort och att detta på sikt kommer gynna ligan.

Milwaukee Bucks ser intressanta ut. Jabari Parker har haft en okay start på säsongen och jag tror fortfarande att han kommer bli en ny Paul Pierce snarare än Melo. Minus lite försvar, plus lite returtagning.
Brandon Knight börjar se ut som en av NBA:s främsta Point Guards. Vansinnig speed och det är inte konstigt att han ramlar emellanåt.
The greek freak har också sett snabb ut. Kevin Durant, någon?

Cavaliers har visst kemiproblem enligt nyheterna. Jag är tveksam till slutsatsen att argumentationer är tecken på kemiproblem. James vill att Irving och Waiters ska bli vinnare, något han inte tycker att de är ännu. Jag håller med honom men ge Cavs lite tid. De kommer snart att hitta sina roller och då blir det åka av. Ge Lebron bollen! Det har fungerat utmärkt i 10 år.

2000-talets passing game?

Jag såg på en clinic med en av mina favoritcoacher igår kväll. Det är ett bra sätt att komma bort lite från tentaplugget och George Karl (som han heter) är sannerligen ett orakel. Han beskrev hur trött han var på NBA och sättet som spelet utvecklats för ett antal år sedan. Han ville göra något annorlunda och började spela Gap Offense som är hans namn på anfallet. Han anställde Vance Walberg som assisterande coach och skrotade inte helt sina idéer från Dean Smiths gamla Carolinaspel. Dessutom älskade han sättet som Phoenix Suns spelade när D'Antoni var där, så hans Gap offense fick bli en mix av UNC, Phoenix och DDM. Karl menar att DDM är eller snart kommer att bli 2000-talets motsvarighet till vad passing game var för 20 år sedan och han kan nog ha rätt! Walberg och Chad Iske är numer anställda av Philadelphia Sixers och Phoenix Suns visar uppenbara exempel på DDM långa stunder under försäsongen.

Skillnader mellan NBA college och High school
Det finns klara skillnader i hur NBA använder DDM jämfört med college och ännu mer high school. I NBA involverar de mer pick n roll i sitt sätt att spela. De använder även mer slip screens och dubbla drags, vilket jag blir mycket intresserad av att själv använda! Vi får se om jag kan hitta på något med det men jag sparar idéerna i min lilla mapp!


Auf wiedersehen!

Jag har underskattat Warriors

Steve Kerr utmanar Blatt som årets coach, utan minsta tvivel. Jag tog mig idag igenom Warriors försäsong och blev minst sagt imponerad över de justeringar som Kerr gjort i deras anfall. Som tdigare nämnt, tycker jag att varken Curry eller Thompson är några fantomer i försvar men deras support är fantastisk och förra årets anfall som byggde mycket på talang och sänk har Kerr tagit vara på men justerat. Det ser lovande ut! Curry tror jag kommer hamna mindre i en PG-position i halvplansspelet för att istället spela 2:a, vilket gynnar laget fantastiskt med tanke på hans sänk och förmågor att dra ut försvaret. Istället får Thompson och Iggy spela mer bollhanterare men det öppnar även upp ytor för dem. Jag sa att Warriors utan problem skulle bli topp sex men misstog mig lite. jag säger att de utan problem blir topp 4 och förmodligen topp tre. De största utmanarna tror jag är Portland och Spurs. OKC och Clippers (som jag tror kommer ha ett tufft år, men klarar slutspelet förstås!) kniper de som det ser ut jutst nu!

Sov gott min älskade morfar: några av livets viktigaste läxor har jag lärt mig från dig

Igår natt ringde telefonen och jag fick berättat för mig att morfar kunde ha begränsat med tid kvar i livet. Det handlade om timmar eller dygn och jag åkte in för att göra min morfar och morbror sällskap genom natten och morgonen. Klockan 15:19 lämnade han jordelivet och det själsliga hålet han lämnar efter sig är enormt. Det är ett meteorfall rakt in i hjärteroten och kan man någonsin förstå döden? Jag är en känslomänniska som på gott och ont blir allt mer rationaliserande i mitt sinne. Jag försöker att se livet utifrån två poler: livet och döden och dessa är de enda ultimatum som finns. Du föds och du dör, vad som händer där emellan beror på olika variabler och min filosofi är att fylla det med så mycket positivt som möjligt. Det hjälper inte alltid, men det ger mig pespektiv. Vad är en tenta inför döden? Vad gör det att min flickvän gjorde slut i fyran? Vad gör det att jag hade tio turnovers den där matchen? Vad spelar det för roll att mina muskler är för små eller min rumpa fyrkantig? Vi lever och vi dör och inför just döden är allt annat fruktansvärt irrelevant.

Det här har jag inte lärt mig idag. Det började för några år sedan när en av mina närmare vänner dog. Det blev ännu tydligare när ytterligare en gick bort ett par år senare och idag, när ytterligare en atombomb sprängts i blodpumpen påminns jag återigen om just den läxan. Livet innehåller allt för att kunna bli fantastiskt och att ta vara på det, samt försöka vara snäll är den största tjänst man kan göra både sig själv och sin omgivning.

Men de här förbannade hålen och tomrummen som skapas när någon man älskar försvinner...hur täpper man dom? Jag tror inte att man ska försöka "glömma". Det är som att täcka igen med betong och då kan inget växa upp igen. Hålen behöver täckas men dem behöver ges syre för i dem sitter minnena. Och genom minnena lever min morfar kvar. Igen kan ta honom ifrån mig. De kan kedja fast mina armar och ben, sticka hål på mina ögon och sy igen min mun. De kan ta från mig allt men mina minnen kan ingen röra. Och dessa är det finaste jag har.

Min morfar var en otrolig människa. Han lade enorm tid på detaljer, hade ett hjärta stort som ett hus och hittade lösningar på allt. Ett liv inom teaterverksamhet hade gett honom, eller i alla fall utvecklat många positiva egenskaper. Jag tror att dessa tre egenskaper är av yttersta vikt för en ledare. Jag tror att detaljerna skiljer mästarna från massan. Beviset för detta kunde man se i morfars matlagning. Hans potatissallad var alltid bättre än alla andras. Hans revbensspjäll var alltid bättre än alla andras. "var sak har sin plats" genomsyrade mycket av min morfar. Det kunde handla om när saltet skulle i en gryta eller att hänga in en skjorta rätt i garderoben.
Hans kreativitet och möjlighet att hitta egna lösningar med begränsade resurser är också något jag tror mycket på inom ledarskap. Är inte det egentligen precis vad ledarskap handlar om? Hur får jag ihop det jag vill ha ut med det jag har är och nu? En coach i basketligan sa för ett par år sedan att han inte hade fått materialet att lyckas. Han valde fel yrke om ni frågar mig! Hur dåligt material man än har, så bör man från dag ett deklarera ett realistiskt mål. Kanske är inte resultatet målet men gör det bästa av situationen. Styrelse, coach och spelare behöver vara på samma plan om så inte är fallet behövs någon förändring. Att retroaktivt hänga ut sina spelare i media är horribelt agerande och visar på svagt ledarskap. Morfars kreativitet kunde jag ibland skratta hejdlöst åt. Du kunde hitta fantastiska uppfinningar gjorda av lite eltejp, pinnar och en diskborste. Man slutade aldrig att överraskas. Patentverket ringde kanske inte (de ringer sällan på uppfinningar som involverar pinnar och eltejp) men han fick ut vad han ville av lösningen!
Hans enorma hjärta är nog den egenskap som jag imponeras mest av. Morfar var en känslomänniska, utan att uttryckligen säga det. Implicit visade han dock så ofta hur mycket han brydde sig. Han var så mån om att jag inte slet ut mig i allt hastande mellan jobb, skola och hall. Han var så noggrann att alla vi barn och barnbarn skulle få exakt samma på julafton och när jag en höstkväll åkte till honom utan handskar, såg han till att ge mig ett par av hans. Jag fick välja själv och han brydde sig inte om jag skulle ta de som morfar själv gärna använde. Han satte sig själv i passagerarsätet och det var av gränslös kärlek. Det tror jag är en oerhörd viktig egenskap som ledare. Man växer med sin grupp och i en lagkontext är vi en slags familj. Jag tror på att försöka sätta spelare i förarsätet och åka med på resan. Det viktiga är att man har koll på vart man vill och så länge som vi är på rätt väg och har en trevlig resa, så ser det inte så dumt ut! Ge spelarna utrymme att växa.

Nu morfar är du färdig här och genom dina barn och barnbarn kommer du att leva vidare länge till. Förhoppningsvis kan vi sedan föra vidare dina egenskaper till barnbarnsbarn och kedjan fortsätter. Du är en förebild och jag kommer inte bara att bära med dig i mitt minne utan dessutom i mitt agerande genom hela livet. Nu får du vila, du kan cykla igen och du kikar säkert på mig precis nu. Har jag skrivit något dumt ber jag om ursäkt, men du vet att det är all kärlek när jag talar om en så fantastisk person som dig! Fy, precis som när jag stod där bredvid dig igår och vid avskedet idag är det svårt att sluta. Man vill ju inte att det ska ta slut ifall man glömt något, men detta vet du redan i sådana fall! Jag kanske har uttryckt mig dumt, otydligt eller gjort konstiga kopplingar men tangenterna har bara tryckts ned. Eftertanke hör inte hemma här. Jag kan säga saker bättre och annorlunda men vad spelar det för roll egentligen?
Nu är du en del av det allsmäktiga och kanske är det lättare än någonsin att nå dig. Ständigt närvarande. När jag springer i skogen är det du som tar bort leran som jag annars skulle halka i. När jag cyklar i trafiken är det du som ser till att den stressade bilisten glömde att köpa mjölk och vände om. Och när jag sitter vid skrivbordet och har huvudbry på grund av en screen eller cut så är det du som introducerar den där lösningen som lossar proppen. Jag älskar dig, kommer alltid att göra detta och pennan är mitt sätt att bearbeta min sorg. Tack för den här tiden älskade morfar!

Mina spådomar om årets västra NBA-final

På västfronten intet nytt är namnet på en tysk roman från 1929. Det namnet passar inte direkt utmärkt för att beskriva händelseförloppet i en förändrad division men är möjligtvis mer adekvat i beskrivningen av utgången. Förklaringen ligger i att jag tror Spurs besitter utmärkta möjligheter att försvara NBA-titeln i år med. Det här tror jag också är en stor förklaring till Lebrons beslut att lämna miami. Han behövde något nytt för att kunna vinna och i ett åldrande Miami skulle så inte bli fallet. Han har tillräckligt många år kvar för att få några nya ringar men Miami satt i en ganska låst situation i och med att de förmodligen skulle behöva göra sig av med någon av sina tre stora för att kunna attrahera något annat. En moment-22-liknande situation. Därför tar man ett uppbyggnadsår i Cleveland och "låter" Spurs vinna i år som har en snarlik trupp med viss tillspetsning. Visserligen har Parker, Gino och Duncan blivit äldre men balansen av de yngre som är redo att spela fler minuter gör att de har en god nivå i spelarmaterialet. Minst lika viktigt om inte ännu viktigare är faktum att de dessutom har en vinnarkultur och en ledning samt coacher som varit med och vunnit så många gånger förut. De vet exakt vart de måste befinna sig och när. Jag tror att detta är en stor förklaring till deras fantastiska förmåga att värva rookies. Om de inte gillar vad de ser, så skapar de vad de söker efter. I år får man en ny mångsidig spelare i Kyle Anderson och han kommer kunna ta minuter på fyra positioner (1-4).

*Rolig kuriosa är att jag såg två matcher med San Diego State förra året. Steve Fisher; Fab 5:s gamle monstertränare njuter numer av solen i San Diego och han har fått fram ett och annat intressant namn som presterat även i NBA. I truppen hittade jag en spelare som hette Joshua Davis. Jag fattade tycke för honom direkt eftersom han påminde mig enormt mycket om en annan San Diegoprodukt, nämligen Kawhi Leonard. Långa och starka armar gjorde honom till ett fysiskt försvarsmonster och jag tänkte, förmodligen starkt påverkad av Leonardlikheten att han skulle passa perfekt i Spurs. Nu är han där! Jag hoppas att han får stanna.

I västra finns det två lag med klara utmanartendenser. OKC kan utmana men behöver stärka truppen på position 2 och 4 för att på riktigt vara med i finalkampen. Kan Steven Adams putta ut Perkins på bänken? Det skulle innebära viss skillnad. Överlag har OKC behållt mycket av sin ryggrad och inga större nyförvärv kan synas i truppen. OKC går så långt som Westbrook och Durant orkar bära dem men jag har svårt att tro att det blir hela vägen till finalen.

Istället tror jag att Portland är det lag som har bäst möjlighet att utmana Spurs. Ett år äldre, ett år med slutspelserfarenhet och flera duktiga försvarare på perimetern tror jag kan räcka för att nå regionsfinalen. Blazers stora problem är att de sknar bredd och efter en grym första femma har de inte mycket att sätta in och det tror jag fäller dem i en serie mot ett lag som spurs.

Clippers lär förstås också vara med att konkurrera men jag tror att den klubben lider av en ondsint förbannelse. Clips har många namn som är ganska spännande. Antingen på ena eller andra planhalvan, däremot är de för få som är spännande på båda. Griffin förbättrade sig förra året. CP3 var som vanligt ett monster på båda sidor av mittlinjen men annars får man välja antingen eller. Vill vi spela anfall? Då tar vi in Jamal Crawford, Spencer Hawes, Redick, Farmar eller kanske till och med NBA:s fulaste, mest missanpassade och sorgliga frisyr. Chris Douglas- Roberts heter frisyren! Eller spå spelar man försvar med Deandre, Matt Barnes. Cp3 och Griffin är de som stannar genom hela.
Vi vet att Rivers vill spela försvar men hur ska han forma laget utifrån sin egen och Eastmans identitet? Det är en stor utmaning som dock inteär omöjlig. Lyckas han, kan även Clippers utmana spurs.

Utöver dessa lag tror jag inga är med och tävlar. Egentligen skulle jag vilja påstå att Spurs är 1:a och 2:a. På tredje plats hamnar Blazers, följt av Clippers och OKC på delad fjärde plats. Därefter har vi en del lag som är spännande. Pelicans kan skapa oreda i år och förra året fick vi se en ny superstjärna skapas i form av Anthony Davis. han kommer inte att vara sämre i år! Golden State kommer prestera även i år, frågan är hur Kerr lyckas få dem att spela försvar? Klona Igoudalas ID och sätt in i Thompson och Curry? Trots bakplanens bristande försvar blir man utan minsta tvivel topp sex i divisionen, mycket tack vare den starka frontcourten!
De sista platserna är ganska öppna. Houston, Memphis och Dallas borde ses som favoriter men det finns två försiktiga utmanare därunder.
Om Suns lyckas med sin small ball kommer de vara oerhört underhållande och bländande. Det kommer räcka för slutspel men där tar det stopp på grund av den totala avsaknaden av storlek.
Lakers ska man inte sova på i år. Scott har rutin, Kobe är tillbaka och laget är ganska brett. Lakers chanser bör dock ses som ytterst små.

Mina spådomar om årets östra NBA-final

På förhand ser det här ut som ett roligt men lättläst basketår. Off-season som kunde bli så intressant blev det också men det var inte speciellt många lag som uppgraderade sin trupp till solklar favoritkvalité. Cavaliers är undantaget. Vilket lag lebron än hamnar i gör dem till potentiella finalkandidater. Addera dessutom Kevin Love och vi har NBA:s i särklass mest dominanta forwardduett. De kommer ta fler returer, göra fler poäng och assist än alla andra forwardtvåpar i NBA. Inget snack om den saken. De mest rimliga förklaringarna till att inte Cavs besitter vad som krävs för att komma till final i årets upplaga av NBA är deras ålder som lag. Många nya spelare, två nya stjärnor, en ny coach, två guarder som behöver lära sig vuxenbasket och även överge delar av sin collegeliknande spelstil. Kyrie Irving omges av ett fantastiskt manskap men jag uppfattar honom som en modern scoring firstguard. Inget fel i sig men med Love och Lebron behöver han för lagets skull göra samma resa som Tony Parker gjort. Om Michael Jordan är på ena sidan och John Stockton på andra behöver Irving placera sig i mitten. Han är ett fantastiskt offensivt hot som kan lära sig mycket av att spela med spelare som Love och Lebron. Ett stort hot förutom alla nya spelare som ska lära sig samarbeta är förstås skadebekymren. Hur många matcher kommer Lebron starta med andra femman på grund av skador på Love och Irving?

Var uppmärksamma: Trollkarlar på G
De lag som kan hota Cavaliers är förstås Bulls. Med Pau som matchar upp brdvi Noah har man en bra size under korgarna. Roses återkomst är förstås direkt avgörande för lagets framtid. Kan vi hitta samma Rose som blev MVP för ett par år sedan? Då har vi absolut ett lag som inte bara kan hota Cavs, utan tvärtom dessutom kan inneha favoritskapet.
Wizards visade förra året att man var att räkna med i NBA. Man visade prov på god defensiv (typiskt östkusten) och stundom bra anfall. Problemet var at man saknade slutspelserfarenhet, vilket Washington tog itu med i år genom att lägga till den gamle men ofta fortfarande gode Paul Pierce. Pierce är en veteran och har gjort fler slutspelsmatcher än de flesta aktiva NBA-spelarna. Även om denne herre kommer att vara stabil, ska man nog inte förvänta sig några stordåd av Pierce som spelare men för laget kommer hans betydelse kunna göra stor skillnad. Får man ihop spelet är inte NBA-Finalen helt orimlig.

Sammanfattning konferensen
Östern är svag. Även om bredden förbättrats avsevärt (det finns faktiskt andra lag än Miami, vilket vi inte sett på tre år) så har spetsen i alla fall kortsiktigt försämrats. Det finns fyra lag att slå. Bulls, Cavs, Raptors och Wizards. De sista fyra platserna är öppna. Jag tror Bobcats kommer ha en bra säsong om man får ihop de egon som de har att göra med. Rollfördelningen kan bli ett problem även här. Ett helt Heat är fortfarande av slutspelskaliber. Sista platsen tror jag att Milwaukee kan greppa, främst tack vare svagheten i konferensen. För att lyckas med detta måste man slå Atlanta Hawks och de är inte heller fy skam!

Självfallet går även Pacers till slutspel men Paul Georges olycka är en förändring helt klart i samma klass som Lebrons övergång till Cavs. Förmodligen till och med större eftersom Pacers vore en ganska solklar favorit till finalen och jag tror att Georges brutna ben har potential att förändra hela Pacers. I kombination med Stephensons "hejdå", har man visserligen en finfin trupp men saknar två av sina mest dominanta spelare. Hibbert har en fantastisk högsta nivå men ett sällsynt lågt bottenmärke. West är stabil men börjar bli riktigt till åren. George Hill kommer få ta ett ännu större ansvar, vilket jag tror han kommer klara galant men har han talangen att visa vägen för Pacers? Jag är tveksam till det och kommer därför inte bli förvånad om vi kommer att se en blowup i Indiana. Alternativet är att finna sig i en dålig säsong och nästa ta risker i och med ett åldrande lag och en stjärna som kommer tillbaka från en allvarlig skada. Ovissheten gör Pacers till österns kanske mest spännande lag.

Ringarna kommer dock att stanna i den vilda västern som behandlas nästa inlägg.

Rookies att hålla ögonen på

Återigen ett inlägg om de spännande nykomlingarna i NBA. Jag har redan nämnt ett antal flera gånger men inspirerad av ett inlägg på hoopshype.com så gör jag det samma och rankar de som jag tror kommer ha mest framgång sin debutsäsong.

Kyle Anderson - Som alltid lyckas Spurs kapa i NBA-draften och signar Bob Hurleys gamla guldgosse. Kyle Anderson är riktigt spännande och påminner i vissa drag om Shaun Livingston och Magic Johnson men en mer adekvat jämförelse vore Boris Diaw från sina toppår i Suns. En 206 centimeter lång point forward som kan göra allt. Galna pass, skjuta, attackera. Pops kommer lära honom spela försvar, vårda bollen bättre och få upp farten. Sedan har de ytterligare en toppspelare som kan spela fyra positioner.

Jabari Parker - Förmodligen årets ROY. Ett väldigt vuxet spel och kommer knappast dominera i försvarsspelet men har ett offensivt spel av toppkvalité även i NBA. Bra skott, starka attacker och fasansfull returtagningsförmåga.
Doug McDermott - En spännande produkt från Creighton, där han spelade under sin fars vingar. McBuckets är en grym scorer men om Parkers försvar fick sit, så vågar jag inte ens yttra mig om McDermotts. Dessutom har han hamnat i Bulls, där allt handlar om försvar. Det kan nog bli en liknande situation som Boozer utstod de senaste åren. I fjärde perioden spelar de Taj Gibson.

James Young - Sov inte på James Young för att han gick i mitten av första. En grym skytt från trepoängsland som dessutom besitter ett gediget upphopp. Dessutom spelar han i Celtics och de lär i alla fall inte hålla speltiden nere på grund av konkurrens. Nu håller i alla fall jag tummarna för att han ska vara NBA-ready också!

Julius Randle - Ge honom ett par månader att hitta sin position som perimeter- eller postspelare men sedan har lakers en spelare av absolut toppkvalite. Draftens bästa returtagare och i topp gällande passningsinne. Även om han besitter kvaliteterna för att bli årets rookie vet jag inte om Lakers ger honom de förutsättningarna.

Andrew Wiggins - Kommer behöva anpassa sig och ta bort lite av sin valpighet. Därefter har vi något surrealistiskt att titta på.

Dante Exum - Min favorit! Första steget från himmelen landade i Utah Jazz. En grym attackspelare, atletiskt och bra spelsinne. Han kan dessutom försvara (sjung hallelujah!) Är ett hoppskott ifrån att vara en potentiell all-star.

Aaron Gordon - Jämförs med Blake griffin på grund av sin vidriga fysik. Kommer at få minuter och kommer bli en grym försvarare redan första året. Förhoppningsvis stannar han kvar i detta fack men vidgar det dessutom mot ett anfallslorienterat spel. Lite moves och ett hoppskott kommer kunna göra honom till en fantastisk spelare.

*Marcus Smart - Köttbullen från Oklahoma har mycket som jag älskar men kan gå exakt hur som helst. Bra attackspelare med en sanslös vinnarskalle. Är han mångsidig nog att prestera i nba? Jag tror det!

Imorgon åker jag västerut.

New Jack city, fellas! Imorgon sätter jag mig med andan nästan uppe i halsen för att flyga i åtta timmar. Resan är dock aldrig målet, utan det är just destinationen som är så fantastisk. Jag har varit där en gång förut men hoppas kunna fördjupa mina statskunskapen något. Jag har förberett mig med böcker om roliga platser och stadens gedigna historia. Mest fantastiskt är förstås att fet är basketens huvudstad som jag ska få träffa igen. Jag ser fram emot det. Legender som skip to my Lou, dr j, Kareem och st. Johns campus har alla staden gemensam. Nu ska jag snart hälsa på och det känns inspirerande.

Jag mådde lite illa

En och en halv period stod jag ut, sedan fick det räcka. Försäsongen är förvisso sällan något att hänga i granen men när jag satte igång Celtics mot Sixers hade jag inte trott att det skulle se ut som det gjorde. Det var nog inte tv slutspelslag som spelade. Efter fyra minuter kunde hade jag redan fått njuta av 10 turnovers och 12 poäng. Från båda lagen. Tillsammans.

Problemen var många. Utan MCW saknar Philly en stor del av sitt spel och det syntes. Jag vill inte se Tony Wroten vara go-to-guy. Celtics kommentatorer gör inte något bättre. De hävdade att Olynyk och Sullinger kommer åsamka stor förödelse för många av sina motståndare. Vilka då? De tyckte och att Turner gjorde ett grymt jobb som PG. Han tog upp bollen, passade av. Mer än så behövs inte av en backup-PG. Brad Stevens däremot! Han är spännande.

Glöm inte att sova!

Jag har lagt ned ett par tusen på att få hem material med John Calipari. Trots att jag hört det mesta med honom kan han alltid underhålla med sin ödmjuka självsäkerhet och alltid säger han något spännande. Jag fick precis hem hans 2014 clinic och i sin årliga frågestund låter han sin stämma behandla allt från zon till sömn.
Han berättar bland annat att han inte sätter några som helst restriktioner gällande mat för sina spelare med motiveringen att de tränar och spelar så många minuter att de behöver äta otroliga mängder, även kalorier. Vad han bryr sig om är hur tempot ser ut på träningarna. Det är inte heller en enda som lufsar på träningen, bör kanske läggas till.
Däremot är han extremt hård med sömn. En rolig anekdot är att han i början av året tar hem hela laget ett par gånger för att se hur de sover. Nu har de dessutom börjat använda ett sovband för att följa hur deras spelare sover och om de får god sömn!

Med andra ord ät gott men sov minst lika gott om ni vill spela för Kentucky!

Mycket spännande youngsters i NBA i år

Problemet med att åldras är inte åldern i sig utan att man inte märker att man blir äldre. Häromdagen tänkte jag på vilka fantastiska unga spelare som finns för att sedan komma fram till att många av dem börjar bli till åren. Steph Curry och Klay Thompson ha rlänge varit unga. De är inte gamla än men 26 och 24 år är väl i alla fall nästan medelålder i basketsammanhang?
Men det finns mycket riiiiktigt ungt som jag tycker blir spännande i år.

Sixers är ju ett av mina hjärtelag och räkna emd att Carter-Williams och Noel vill lysa upp många städer i höst. Riktigt rolig duo som jag tror inom en snar framtid kommer få upp Sixers ur träskmarkerna igen. Nästa år är ju Embiid med också!

Magic har en ung stomme som jag gillar. Oladipo är en arbetsråtta och jag räknar med att han kommer ha förbättrat sig avsvärt under sommaren. Tillsammans med Elfrid Payton och Aaron Gordon kommer vi att se en högt flygande framtida försvarsgarnison av eventuell toppklass.

Minnesota. Kommer de hoppa i år? Ja! Kommer de prestera? Kanske. Wiggins tror jag ganska snabbt kommer in i NBA. Zach Lavine har ups men jag vet inte om han kommer bli en som presterar från dag 1. Återstår att se, men med Rubio på passningshumör lär vi i alla fall få se en del alley-oops.

Milwaukee Bucks ska jag inte plocka ut någon spelare från men de har en ung spelare i form av Jabari Parker som jag tror kommer att hålla en jämn god nivå genom hela säsongen. Tillsammans med Larry Sanders och Brandon Knight kan nog även hjortarna från mitten bli rätt roliga att titta på!

En vecka till matchstart 1

Om en vecka vid den här tiden kommer jag och mitt lag vara ytterligare erfarenheter rikare. Vi har då avklarat vår säsongsdebut och det blir en utmärkt värdemätare direkt från första dagen. Vi har kommit en bit sedan första dagen på träningslägret men resan är lång. Vi har behandlat det mesta av det som skulle behandlats första månaden men det behöver formas genom hela säsongen. Det är intressant att se hur många spelare tagit stora steg framåt och som jag tror kommer utvecklas fantastiskt under årets gång.
Jag är inte nervös riktigt än men har ägnat åtskilliga timmar åt att planera veckans träningspass för att vi ska vara så redo som vi möjligtvis kan till matchen nästa helg. Det blir en riktigt viktig träningsvecka och spelarna samt coacherna måste vara helt redo och fokuserade på knstant förbätrring.

Serbien till Final

Jag såg på en clinic med John Calipari i somras och han lärde som vanligt ut massor intressant. En av de viktigaste läxorna ansåg jag vara att alltid ifrågasätta allt. Att inte finna sig i att "så är det!" utan tänka hur vill jag göra utifrån det material som finns tillgängligt.
Serbien mot Frankrike var en fröjd. Serbien är ett av mina favoritländer varje mästerskap. De spelar alltid fantastisk basket oavsett om de leds av Peja Stojakovic eller ett gäng 92:or. De har en identitet, precis som Litauen.
Jag missade första perioden men kom in till ett stillastående Frankrike. Pick n roll är en gåva och förbannelse. Dåliga lag spelar det med två spelare, medan bra exempel kan involvera fem stycken i sitt pick n rollspel. Serbien visade några riktigt fina aktioner med driftande spelare och hårt rullande storingar. Serbiens anfallsspel var imponerande men deras defensiva arbete är kanske vad som får min käke att falla längst. De lirar ett bra komprimerat försvar. Dick Bennett, den fantastiskte legendaren, har sagt ett par bevingade ord som är så viktig för ett välfungerande försvarsspel och den lyder: Hur försvarar vi posten? Utifrån denna fråga måste man styra upp sitt försvarsspel. Bennett menar att man inte kan styra baseline om motståndarens insidespelare försvaras utifrån 3/4-principen. När jag tänker på det är det väl ganska självklart eftersom insidespelaren då används som en automatisk screenare. Otroligt att jag nästan tagit mig igenom en hel karriär utan att tänkt på det vare sig som anfallare eller försvarare! Men Serbiens försvar är kul att se på. De spelar inte packlinje men har tydliga principer inspirerade av det, precis som Spurs haft den gångna säsongen. Resultatet blir att halvplansspelet för mottståndarna lätt blir statiskt och tvingas förlita sig på bra sänk utanför trean eller tuffa tvåor.
Mot USA finns det två faktorer som blir extremt avgörande. Mot USA måste man spela försvar i anfall. Det är deras styrka, de livnär sig på atletiska spelare som kan ligga i bollbanor och sno bollar. Deras försvarsspel är egentligen raka motsatsen mot Serbiens långa stunder eftersom de har ett helt annat manskap. Har man ett råatletisktlag blir det förstås lättare att spela det försvar som Duke och UNC förespråkar. Ligg i bollbanor, spela extrem förnekelsebasket och ha ryggen täckt. Att vårda bollen blir en nyckel för Serbien och tvinga USA att dra ned på tempot, stänga mitten, hitta bra sänk utifrån och försöka att begränsa Davis och Farieds involvering i såväl försvar som anfall.
USA kommer att försöka få Serbien att passa bollen så mycket som möjligt och inte låta dem penetrera djupt. Det känns som att vi kommer få se en hel del pickar på toppen av planen!

Hardenförsvar

James Harden har den gångna säsongen och stundande VM blivit en av de mest framträdande skrattaktierna i världen. Med rätta kan man tycka men han är inte ensam om att inte spela försvar i det amerikanska landslaget. Irving, Curry och Rose är ju inga försvarsfantomer. Nej USA har väldigt mycket Faried och Davis att tacka för sina framgångar. Faried är en underbar krigare. Behöver inte ha så många bollar för att göra jobbet. Davis kommer tillhöra samma kategori av centrar som Shaq, Robinson och Hakeem. faried, Davis och Cousins blotta närvaro är ett angenämt vapen för det amerikanska laget.

En träningshelg senare

Hej go' vänner! Längtan var nästan total inför helgen som är på väg att lida mot sitt slut. Vi har gjort en kanonförsäsong med god uppslutning kring de fyspass som vi haft med specialist inom fysområdet. Den gångna veckan ägnade vi åt spel och skott för att dra igång på riktigt denna helg. Förutsättningarna var, förutom lite skador och sjukdomar, goda och planeringen påbörjades redan i somras. Vi ville använda träningshelgen till att jobba mycket utifrån vårt försvarsspel samt ägna mycket tid åt utveckling av spelares individuella färdigheter. Redan första träningen innebar stora framsteg för gruppen och det roliga är att det, liksom mitt andra lag, är en grupp som vill lära sig och utvecklas. Vilja att bli bättre är den största begåvning en människa kan ges och detta skapar en inspirerande miljö som jag tror kommer att vara mycket trivsam. En av våra stora utmaningar är att nå den intensitetsnivå som vi önskar men vi har satt upp mål och visioner som skall genomsyra allt vi gör hela tiden.

Skillnaden från tidigare år är stor. Vi kommer att genomgå en märkbar föryngring och hoppas att detta ska ge oss den långsiktighet i föreningen som vi tror behövs för att nå en bra nationell nivå. Framför allt handlar det om att v har en bra generatio med en stor grupp spelare som behöver utvecklas ytterligare samtidigt som vi inte heller vill hamna i en sits där vi varje år står med två tomma händer och inte riktigt vet vad vi har för lag att röra oss med nästkommande säsong. Med andra ord är detta bäst för såväl spelare som klubb.

De äldre i laget spelar en roll som är viktigare än någonsin. Det behöver slå an en ton för hela gruppen och träningshelgen visade vilka fantastiska individer vi har att jobba med i år. Gott ledarskap bland spelare var den mest avgörande faktorn för träningshelgens utgång.
En spännande säsong väntar och jag är verkligen  glad samt tacksam att få jobba med två lag, fyllda med ungdomar och unga vuxna som vill och kan sträva framåt och uppåt. Nu kör vi!

Var sitter roten till allt ont?

Nu är jag allt bra trött på skiten och efter att alltid sett mig själv som en optimist har insikten slagit mig att min optimism är högst egocentrerad. Så länge det inte gäller mig själv och människor i min närhet, så är jag en rå, nästan hänsynslös pessimist. Människor är bra överlag men vi har en tyvärr växande skara människor som behöver få spendera några dagar på en kursgård för att ta itu med sin politiska apati. Sverigedemokrater. Fästingar är otäcka små rackare, men Sverigedemokrater är nog ännu mer ynkliga och småsinta. För hur mycket det än tar emot att säga det, så besitter de i alla fall någon gnutta av intellekt och det bör vara något högre än fästingens. Likt förbannat lyckas de inte komma upp i beslutsfattande på högre nivåer än fästingens. Intellektet tar slut precis innan instinkten. Diverse nyhetssajter avslöjar dagligen SD-topparnas värsta demoner men min fråga är: för vem?
Finns det en enda Sverigedemokrat som skulle sluta rösta på partiet för att Halmstads främsta kandidat bär ett hakkors på armen? Partiet kännetecknas av främlingsfientlighet och rasism så att väljarna skulle storma från partiet är knappast troligt. Däremot kan vi andra med förmåga att låta instinkten utmanas av intellektet skaka på huvudet, känna hur luften inte kommer längre ned än till halsgropen, knyta näven i fickan och hoppas på att en kursgård någonstans i Sverige kan göra en värdig människa även av detta.

Sedan slutet av 1800-talet har Sverige gått ganska stadigt uppåt kan jag tycka. Det har förstås varit dippar lite då och då men vi har återhämtat oss. Arbetslöshet har kommit och gått men demokratin har kvarstått. Nu har den cancer och vi måste komma på ett tillvägagångssätt att aktivt eliminera denna tumör. Priset är irrelevant utan vi måste till varje pris, by any means necessary återställa demokratin, utbilda människor för trots allt hat som man fylls med på grund av SD, är det just brist på bildning och hat som skapat detta parti. Vart ska man börja?

USA ser ganska starka ut men svagaste årgången sedan 2004.

Basket-VM är igång för sjutton gubbar!Jag njuter av det lilla jag lyckas snylta på och har haft tur att kunna se USA:s båda matcher, däremot har jag missat Litauens, Serbiens och Spaniens.
Finland var en munsbit för USA och det finns inte speciellt mycket att kommentera. Ett Finland utan förtroende från trepoängslinjen är ett kraftigt desarmerat landslag. Hela deras spel bygger på deras sagolika sänk och när det inte vill sig har det tufft i alla fall mot lag av USA:s kaliber som sätter en vansinnig bollpress och är stora nog att båda hjälpa och rotera. Jag håller dock benhårt på Finland och tror att de kan konkurrera med de flesta lag i detta VM:et! De har spelarna, spelet och sitt eminenta sisu.

Mot Turkiet fick USA betydligt tuffare. Det farliga med att så många framstående spelare fallit bort från USA:s trupp är förstås att de saknar en uppenbar go-to-guy. Dels för poänggörandet men ännu mer för ledarskap. USA har en rnastående trupp men vem är ledaren? James Harden har sagt att han skulle bli deras försvarsledare när Paul George åkte på sin skada men det har han inte visat några direkta prov på. Derrick Rose är inte i närheten av vad han var innan sina skador. Då spelade han smart och moget men just nu känns det som att glädjen att vara tillbaka är så stark att han glömmer delar av vad som gjorde honom till MVP för ett par år sedan.
Kyrie Irving är duktig men har inte mycket point guard i sig, förutom längd och rasande handles samt fart. Han leder inte och är en förbannat dålig försvarare, ingen vidare skytt och passar inte bollen så som han bör göra. Irvings styrka är synonym med alla de amerikanska guarderna. Transition är fantastiskt bländande men om han inte gör poäng själv så fattar han inte alltid rätt beslut. Många talar om bortfallen av Lebron, Durant, Melo men kanske är Chris Pauls frånvaro ännu mer kostsam för USA?

Jag tror att USA kan få fler tuffa matcher. Konsten ligger i att låta dem spela halvplansanfall. De saknar ledarskap och struktur långa stunder. Använd pick n rolls och gambla inte på passen (försök få passningarna genom penetreringar). USA har fysiken att ligga i bollbanor och dessutom utnyttja det med dunkar på andra sidan. Pick n roll-försvaret har varit trevande och roteringarna har inte kommit naturligt alls. Där är mitt vinstkoncept. Turkiet var briljanta när de foulade amerikanerna tidigt för att sakna ned deras anfall. Kan man göra det samma utan fouls och orka springa i fyrtio minuter mot ett tokfysiskt USA så ser det inte omöjligt ut för länder som Spanien!

Guardutveckling

Hej igen allihopa. Hej igen. Det var ett tag sen sist och det lär nog bli så framöver. Jag gillar inte att krysta fram skräp efter skräp så därför har jag letat efter ämnen som jag känner mig ha lite att skriva om.

Jag gillar spelarutvekling och vilka spelare vi vill få fram. Det finns ett sagolikt nummer coacher och tränare att inspireras av. Många framgångsrike coacher och tränare tycks trivas att göra det väldigt enkelt. Jag har precis tagit del av en clinic med Mike Dunlap (helgat vare hans namn) där han talar om just spelarutveckling.

Dunlap har länge ansetts vara ett basketorakel och efter en oförtjänt kort sejour i NBA är han nu tillbaka som coach för Loyola i NCAA. Dunlap fokuserar hela sin offensiva spelarutveckling på enkelhet. Dunlap vill att man ska lära ut enkelhet med mycket detaljer för att han sguarder inte ska kasta bort bollar och kunna kontrollera spelet med målet att varje spelare ska kunna vara ett hot varje gång de har bollen. De ska lära sig att kanta upp och vara redo att attackera, skjuta och passa bollen. Han behandlade en rad olika aspekter som behövdes för att bli en framgångsrik spelare men gällande bollhantering lade han stor vikt vid:

• Att skapa separation
• Blicken framåt
• Växla tempo

I skotträningen belyser han fotarbete och balans, hög armbåge och att ge spelarna många skott med hög kvalitet. Det är helt i min smak. Jag hatar skottövningar där man springer i all evighet för att få fram ett skott så småningom. Det kan vara kanon för konditionen men ger mig inte den skottrepetition som behövs.

Jag gillar enkelhet. Jag tror att det kan vara kanonbra att lämna enkelheten och framför allt inte överdimensionera den och undvika att ha komplexa övningar. Jag tror däremot att man måste tänka mycket på syftet och försöka skapa  övningar där flera aspekter av spelet behandlas och som ger spelarna chansen och kravet att tänka på egen hand. Basket är ett tankespel!

En mörksvart sommar för Basketsverige

Det som skulle gått så fint gick käpp rakt åt dåligt. Ett efter ett åkte våra ungdomslandslag ned i B-divisionerna och herrarnas kval präglades av bortfall. Ganska tunga sådana också. Vi har ju ett mycket ungt lag, vilket förstås är roligt men det skulle sitta fint med lite spets. I sådana fall skulle nog äventyret fortfarande vara väldigt levande men vi är där vi är.
Victor Gaddefors satsade på NBA, hamnade i sommarligan men fick inte allt för flitigt med speltid. Kontraktet med Bologna bröts och häromdagen blev det klart att han ska spela i italienska andradivisionen till hösten.
Detta tycker jag är tråkigare än att Sverige inte klarade kvalet. Jag vill se våra spelare och talanger spela i storklubbar, tampas på de mest eftertraktade scenerna. Istället hamnar folk utomlands, i något som ser så lovande ut. Lånas sedan ut för att nästa månad säljas till ett lag i en lägre division. Sedan kommer de hem igen och fick inte gå vidare från talangstadiet. Hur kan vi utveckla alla våra talanger och få dem att nå hela vägen?

Hjällpsidan är den rätta sidan

Det är kul att titta på basket. Det är också kul att titta på basket från olika länder och nivåer för att klarlägga eventuella skillnader. Ett av de bättre och mer framträdande exemplen på basketnivå är hur hjälpsidan är strukturerad. Jag såg en träningsmatch mellan ett ligalag och ett basketettanlag. Det var förstås flera stora skillnader men ligalaget fick oförskämt enkelt på grund av ettanlagets sätt att spela hjälpförsvar.

Hjälpförsvarsförmåga tycker jag är en stor del av en spelares basket-IQ. Försvar handlar minst lika mycket om beslutstagande som anfall men vissa tycks ha fastnat lite väl mycket i det bollcentrerade reaktionsspelet, det vill säga reagera på crossovers, jabs etc. Jag tror att spelare i tidiga åldrar behöver förstå innebörden av lagförsvar. Utan att gå in för mycket på detaljer tycker jag att man hela tiden behöver utgå från sin egen position och utifrån denna förhålla sig till boll, korg och egen man. Detta kan läras ut tidigt men snart bör man också försöka bli mer analytisk i sitt sätt att tänka på vem det är jag spelar mot och hur denne brukar spela.
Jag har vissa småknep som jag använder mig av som spelare och försöker förmedla vidare till mina spelare. Exempelvis om en spelare rör sig bort från bollen, bör man vara uppmärksam för då kommer med största sannorlikhet en screen snart att inträffa!

Ravens försäsong officiellt igång

Denna vecka har säsongen startat på riktigt. Semestern är över för de allra allra flesta och truppen är i stort sett samlad. Vi kör fyra pass denna vecka för att nästa börja hårdslipa försvaret. Våra principer har offentliggjorts men under de närmsta veckorna skall dessa etsas fast i spelare och ledares DNA. Träningen idag däremot blir hård som alltid men med vissa icke-kroppskontaktövningar emellanåt för att samtliga spelare skall vara redo för fysen imorgon igen.

Kul att se så många närvara vid Sensia igår. För ovanlighetens skull slänger jag upp en bild.

En helgalen dröm får sammanfatta min vecka

Markveckan var fantastisk. Man fick träffa så mycket härligt folk och allt kretsade kring basket. Jag njöt av varje sekund och nu övergår jag till drömmen som precis drömts under en timmes tur med John Blund. Den sammanfattar på ett fint sätt hur mycket basket som levts det senaste.

Scenariot utspelar sig i Araby Park Arena och Växjö Ravens Basketball ville öka hypen kring klubben lite genom att anordna en coachclinic. De behövde ett stort namn. Ett namn med wow-effekt. Precis som Barton Clinic, där de bjöd in David Blatt. Vi skulle inte vara sämre, i alla fall inte mycket. In i hallen kliver Seth Blatter av någon anledning promotar klubben honom som David Blatts bror men alla fattar ju att så inte är fallet.

Väl inne i hallen, uppmickad och klar möter Seth Blatter på sitt första problem. Ljudet fungerar inte samtidigt som innebandylaget som tränar innan drar över tiden med en kvart. Till slut får Seth Blatter komma in med sin sprakande mick. Han är kass. Han är fullkomligt urusel och börjar med att fråga vad vi vill lära oss. Det är knäpptyst och påminner lite om diskussionen med Hollands coach häromdagen då han började med att fråga vad vi ville veta. Här var det helt knäpptyst! Visa oss dina övningar Seth Blatter! När Seth äntligen kommit igång, tvingar klubben ut honom ur hallen för "halvtidsvila", något som innebär fyra enorma tomtebloss i en nedsläckt idrottshall. Halvtidspausens peripeti är när kvällens huvudsponsor gestaltas genom en ölburk i en fallskärm som flyger runt över läktaren. Varför skulle ett ölbolag sponsra el clinic med Seth Blatter? Väl framme hos mig har någon redan knäppt burken och i den ligger endast ett Pringleschips.

Hallen ekar tom i slutet av min dröm. Min bästa kompis från barndomen som insisterat på att inte gå hem har redan stuckit och i min förtvivlan skriker jag ut "vad är det är för skit?" Svaret kommer snabbt från en av clinicens demostranter som utför Blatters fantastiska övningar bestående av att springa i en diamantform över hela läktaren samtidigt som man snurrar bollen runt magen. Jag lyssnar inte på demostranten utan bestämmer mig istället för att vakna upp.

Lägg Seth Blatter på minnet. Den mannen har drills!!!

Sista veckan innan försäsongen är officiell. Tre lag börjar ta fart

Denna vecka är speciell på många sätt. Den fullkomligt briljante Robin Williams vandrade vidare till nästa värld och förförsäsongsträningen skall avslutas. Imorgon gör jag den sista herrträningen innan jag nästa vecka befinner mig på Sensia samt i APA för att se hur mina spelares utveckling ser ut. Jag har försökt att lägga upp allting på ett bra och smidigt sätt och låter mina hjälptränare ta hand om damernas försäsong medan jag lägger mer fokus på att få in de yngre killarna i respektive verksamhet. Nästa vecka blir en mer typisk vecka med träningar som schematiskt följer varandra. Det ska bli skönt att få lite struktur på verksamheten igen.

U17 hade en riktigt bra träning idag med hög intensitet, vilket resulterade i en del Turnovers, något som vi ska försöka att jobba mycket med. Calipari talar om att "spela snabbt men inte skynda!" den termen tar jag med mig in i samtliga lag i år!

Lettland - Sverige

Sveriges anfallspel var katastrof. Jag mådde dåligt och det kändes i alla fall som att det gick 5 posessions ibland utan att bollen hittade hem till korgen.

Lökiga screens satte upp våra skyttar som tyvärr inte hade något sänk alls igår. Därefter var det pick n rollspel efter circa 8 sekunder i anfallszonen. Jag kan tycka att det antingen är för tidigt eller på tok för sent för att börja spela 2-mannaspel. Framför allt med tanke på att varken guarder eller insidespelare utförde dessa med speciellt mycket finess. Massamba drev utan direkt mål efter en screen av en bra rullande Kjellbom. På så vis kunde letterna ta bort rullen och samtidigt försiktigt närma sig Massamba igen.

Sedan fick jag NCAA 2014 Flashbacks. Lettlad var Uconn och Sverige var Kentucky. Letternas försvar pressade våra perimeter spelare allt högre upp i banan och ut ur vår attackzon. Jag kan tycka det är okay att ha två guarder högt upp i banan om dessa lever på attacker och snabbhet men nu blev samtliga spelare pressade uppåt samtidigt som vi studsade bollen för att komma någonstans. Någonstans brukar inte vara rätt mindset. Ta bollen till korgen!
Transition fick vi inte heller ut mycket av. Jonathan Person hade några starka blowouts i sista perioden som ett resultat av sitt aggressiva försvarsspel. Massamba försökte någon gång, hoppade upp i luften och passade bollen bakåt, efter att ha rullat lite på golvet plockade Brice Massamba upp den. Jag gillar inte sådana beslut. Attackera med ett syfte men glöm absolut aldrig bort plan A,B eller C.

De intervjuade assisterande coach efter matchen som verkade ganska nöjd. Jag tycker inte att man ska vara det. Sverige kan mer och letterna hade kunnat slagits tror jag. Men jag är säker på att man kommer genomföra förändringar och komma ut starka till nästa match.

En lovande första anblick av den kommande herrsäsongen

Intensiteten har varit bra under förförsäsongen och igår kände jag att vi nådde upp till en bra vinnarstandard. Det var lite tjaffs, skäll och det var vinnarskallebasket med andra ord precis så det ska vara! Känslor är en stor del av passion och passion är en stor del av mästerskapskaliber.
Kan vi ha det redan på försäsongen bådar det gott inför kommande matcher.

Även om jag inte kommer att kunna vara med på alla matcher och systematiskt missar en träning i veckan är jag väldigt peppad för kommande säsong. Jag är övertygad om att vi kan ta nästa steg i år om vi lyckas hålla oss friska. Intressanta nyförvärv ansluter troligtvis inom kort och redan nu ha rvi fått in ytterligare en föryngring i form av en 17-årig guard som vi tror kommer kunna utvecklas mycket i vårt lag med den erfarenhet och mentalitet som vi har att erbjuda. Vi vill vara ett vinnande lag och därför känns förra säsongen som en motivation. Det är den vi har att göra upp med, något som jag tror vi är ytterst sugna på att faktiskt göra. Utan att avslöja för mycket har rykten nått mitt öra att vi kommer få ytterligare förstärkningar med varierande erfarehet i mitten/slutet av månaden.
Därefter blir det ett möte för att diskutera säsongen. Snart flyger vi igen!!

Inside samt transition - Bryta konventioner

Igår hade vi en bra träning. Jag försöker stressa vissa saker och tidigt etablera dessa i mina spelares DNA. Spelare som kan attackera exempelvis. Spelare som kan attackera och passa. Spelare som kan attackera, passa och spela försvar. De som behärskar denna treenighet kommer behövas i 40 minuter och med andra ord vill jag helst göra alla mina spelare till 40-minutersmaskiner.

Vi jobbade vidare med våra försvarsprinciper som sammanfattningsvis bygger på en sanslös hjälp och trakasseriförsvar på bollhållare. "trakassera bollhållaren!" handlar helt enkelt om att göra livet till en pina för honom. Ligga i hans ansikte, jaga med blick, mun fötter och händer.
För första gången någonsin gick vi dessutom igenom insideförsvar och det artade sig. Grunden sitter för de flesta medan andra till och med kommit till nästa steg i postförsvaret.
Under mitt sista år i Örebro fick jag i slutet av säsongen testa spela lite 4:a. Det var inte helt enkelt att tampas mot spelare på 205 och betydligt fler kilo än mig. Det fick mig att tänka till gällande försvar inside. Det fick mig att inse vad som krävdes för att kunna spela mot spelare som är större än mig själv, något som ofta sker på basketplanen.
Utifrån snabbare-starkare-störreprincipen behöver du hitta dina fördelar gentemot den som du spelar mot. Jag försökte använda mig av snabbhet samt lite tjuvknep. Tjuvknepen är fantastiska och är förklaringen till att Kevin Garnett fortfarande går långt efter sitt bästföredatum.

Vi har även jobbat med transitionförsvar. Bokstäver och diamanter använder jag för att instruera hur vi vill stoppa motspelares fastbreaks! Jag vaknade alldeles för tidigt i morse, tänkandes på just transitionanfall. Tankarna tog mig till min husgud John Calipari och jag studerade hur han sprang sina breaks. De är annorlunda från vad jag lärt mig. Insidespelare springer mitten, precis som den gjort sedan Coach Rupp bestämde att det var det bästa! Calipari gör inte detta. Inte heller gjorde Utah Jazz det när Karl Maalone var där. Eller Knicks under D'Antonis styre. Dessa lag vill alla spreada golvet, vilket gör att insidespelare springer i en forwardlinje och därefter fortsätter igenom för att öppna upp för forward som liggr bakom. Okonventionellt men effektivt med rätt manskap!

Första dagen med ett nytt system

Detaljrikedom redan i början har varit ett mantra för mig i sommar. När jag utvärderade min förgående säsong kom jag fram till massor saker som fungerade bra och dåligt. Dessa försökte jag att rangordna och detaljrikedom hamnade högt. Det innebär att övningarna bryts lite oftare men med ett bättre slutresultat.
Idag stod skott, bollhantering, försvar och transition på schemat. Vi arbetade som vanligt med bollhantering för att bli varma. Dessa övningar blandar vi in tuffhetstester i för att sätta en standard som bibehålls genom träningen. Mina träningar får inte bara, utan förväntas vara fysiska. Om man inte gillar kroppskontakt är sporten inte vad du söker och mina spelare gynnas av att vara fysiska.
Vi sköt en hel del och fortfarande är det rent tekniska aspekter som ges stort utrymme. Jag vill så gärna börja lassa treor men det får vänta och så skall det bli! Ingen idé att stressa med viktiga saker.

Jag presenterade mitt försvarssystem ur ett övergripande perspektiv och kunde redan idag se vissa goda resultat av det. Vi täppte igen mer effektivt samtiidgt som detta tvingar mina spelare att spela fysiskt i såväl anfall som försvar. I anfall måste man attackera rätt om man vill undvika en turnover. I försvar måste man vinna det första steget. Den som vill har förutsättningarna att kunna.

Imorgon kommer vi att fortsätta med olika transitionövningar samt vårt lagförsvar, möjligtvis något mer insideorienterat imorgon. Skott ges också utrymme.

Springandets paradox

Idioten. Det är inte bara en bok av Dostojevskij utan den kanske mest använda straffövningen i basket- eller idrottsvärlden till och med. Jag har själv använt den. Förhållandevis sällan dock och det beror på två förklaringar. huvor Brown sade en gång att han skadade en av sina bästa spelare när han lät laget springa bort sina synder och därefter slutade han att använda övningen. Denna  förklaring väger dock inte så tungt för mig. Även on Hubie Brown är ett orakel, en levande bok och fantastisk, så framgår ju inte riktigt viktiga omständigheter gällande spelaren olycka.

Däremot tycker jag själv att övningen är så hutlöst tråkig och det beror förmodligen både på övningens utformning men även på att den är så förknippad med dåliga saker, turnovers och brist på passion.

Samtidigt måste jag kasta ut ett frågetecken. Alla coacher älskar när sina lag springer, ändå är den vanligaste bestraffningen vid "dåliga insatser" just springövningar. Det kan ju knappast skapa associationer till att springandes är  något bra?

Kommer jag aldrig mer att genomföra en idiot? Knappast men ska nog försöka anstränga mig för att hitta substitut. Straffkassa som går till cuper? Donuts till coach? Iof det sistnämnda vill man ju absolut inte ska vara förknippat med något negativt. Då är idioten bättre.

Interaktiva mediers framgång ligger i tiden

Tidigare i somras lyssnade jag på någon slags "interaktiva-medieragent" som jobbade med hur klubbar, skolor och coacher använde och kunde använda interaktiva sociala medier för att marknadsföra sig själv. Jag har väl delvis nappat på det men skulle inte våga kalla mig totalt hookad som en girig gädda i trummen. Jag är ofta ute på Facebook och försöker studera vissa tendenser som kanske utvecklar min förmåga att snabbt kunna selektera utvalet, känna igen mönster som redan innan du bearbetat sändarens innehåll, kan spara eller kasta.

Jag förstår varför interaktiva medier är så populärt. Människans duktighetsbehov är nog medfött och behöver stimuleras för personlig utveckling men normen säger att det är fult att tala om sina egna överdådigheter och begåvningar. Via den virala världen skapar man ett fönster till verkligheten som gör det okay att egentligen skriva vad som helst. Vem lägger jag it informationen till? Ska man vara ärlig är det väl ganska många som postar för att nå sig själva, eller snarare mata din egen lilla inneboende Narcistor. Det är väl detta som gjort att jag på allvar dagligen i ett halvår övervägt att bara leva i reell.

För att återgå till medieagenten så finns det mönster som man kan se hos lyckade interaktivister. John Calipari har en bra profil. Visserligen anpassad för fans men den ger en inblick i hans liv och det som kan sammankopplas till sitt arbete. Jag får inte se hans frukost eller barnens imponerande utveckling i skrivförmåga. Detta är en viktig del av vårt virala jag. Vem vill vi vara på Facebook? Skriver jag i egenskap av coach, vän eller privat? Jag tror att man eventuellt kan gynnas av att profilera sina olika avatarer och överväga frågorna: vem vill jag vara? Vilka syftar jag att nå? 

Om man syftar att mata sig själv kanske denna tanke känns främmande och motbjudande men vill man nå något större syfte tror jag en digital självrannsakan kan göra underverk. Jag försöker i alla fall och det känns som att tiden kan ge resultat. Konsten bör ligga i vågspelet mellan det privata och det verkligt privata. Jag tror på tankens kraft. Ett kritiskt tänkande innan jag lägger ut detta inlägg kanförhoppningsvis göra det mer intressant för er och det samma gäller övrigt interaktivt.

Rör dig som en banan så blir allt mycket enklare!

Oftast predikar man om raka linjer. Vår sport är geometri och en algoritm som man ibland glömmer är de mer konjugerade linjerna. Jag har två bra exempel på när bananrörelser är högst fördelaktigt. Ett av dessa är mer kontroversiellt än det andra. Det går emot väldigt mycket av vad man tidigare lärt sig. Jag börjar med det andra i hopp om att behålla mina läsare förbi denna mening.
När guarder tar in bollen är det inte ovanligt att de gör detta med ryggen mot motståndarnas korg och även sina medspelare. När man beskriver det enligt denna modell är det ganska uppenbart vilka brister som finns i mottagningsprincipen och därför vill jag avvänja spelare fårn detta. Jag har idag, för första gången i min ledarkarriär aktivt arbetat för att lära mina spelare att fånga bollen i en bananrörelse och få sitt momentum i rätt riktning vid inkast under egen korg. Jag tror att detta är något som vi kommer jobba en del på under säsongen. Övningen inkluderade skott, cutts, passningar och kondition så den fyllde en del funktioner. Kul! Det finns inget bättre än hitta på nya övningar. Visst, att sno är otroligt men när de komme rur den egna boken blir man lite småstolt! Lite som att bli farsa kan jag tänka mig!

Nu droppar jag bomben. Insidespelare, spring inte rak linje korg till korg! Inte om Gregg Popovich får bestämma i alla fall. Jag har en otroligt informationsrik DVD, signerad årets mästarcoach där han bara babblar om sina favoritövningar och sitt lags anfallsspel. Om ni tittat lite på Spurs märker ni att deras insidespelare ofta kommer från mitten och svänger ut mot bollsidan. Likt en banan (dagens tema strikes again)!
Detta lär de ut i Spurs eftersom det tvingar försvaret att välja en sida att spela insidespelaren, vilket de använder genom att gå under eller över för en hård post. Spring ring till ring men gör det med en twist! Spurstvisten. Bananen. Kalla den vad ni vill.

Underskatta aldrig det enklaste

Shaq har någon gång sagt något i stil med: "jag kan 10.000 postmoves, men använder två." Inte speciellt vetenskapligt att använda ett citat så respektlöst, icke-uppkollat men det var så bra, säger så mycket om den här sporten och det här fenomenet att jag tar mig friheter att på ungefärliga grunder säga vad någon ungefär har sagt. Om han nu inte har sagt det, så snor jag det! Då är det istället jag som myntat de fantastiska orden även om de kanske är en lite modifierad sanning.

Nog om det! Det finns två finter som jag tycker används för lite och lärs ut för dåligt. Jabs och tempoväxlingar. Teoretiskt sett är det otroligt simpla moves men praktiskt är de sagolikt svårgenomförbara och behöver åtskilliga timmars träning. Jag tycker att Basket är som musik och man måste leka med tid och rum för att skapa något. Just dessa finter bygger mycket på just lek med tid och rum. I min egen träning försöker jag att inte bara lära mig en tempoväxling utan multipla. Oavsett om man är långsam eller snabb kan tempoväxlingar vara skillnaden som ger dig ett stort övertag och får försvararen att vandra i mörker, oviss om vad som väntas.
Jabs är egentligen lite snarlikt. Bland ungdomar ser man ofta två typer av jabs. Vissa hastar igenom dem så snabbt att försvaret inte ens reagerar. Andra jabbar för mycket. Jab efter jab efter jab. Egentligen räcker det med en bra, genomanalyserad jab för att skapa oändligt mycket. En snabb jab är fantastisk i många situationer. Ibland är en långsam mer att föredra. Lek med tid och rum är livsfarligt för motståndarna.

5-5 var ett tag sedan och det kändes.

En härlig dag. Sommaren har i stor del bestått av individuella grejer och 3-3 eller i bästa fall 4-4. Idag blev så inte fallet. Vi blandade upp lagen med spelare från såväl dam- som herrlag och bara öste. Vi ste genom allt. usel skottprocent och bortkastade bollar, det viktigaste att bibehålla var en hög intensitet. För egen del var det en utmärkt målsättning. Dne legitimerar mina 40 turnovers och 3 av 30 från golvet, för svettig det var jag. Ordentligt vill jag lova. Det är förbannat skönt att kunna spela 5-5 och redan nästa pass misstänker jag att skärpan är betydligt bättre hos samtliga deltagare. Vi spelade dock ett fint försvar och returtagingen såg stark ut!Jag ska satsa på att halvera min turnovers och fördubbla mina skott. 6-60 vore kanon!

Den nya säsongens första träning - En recap av ett stycke historia

Som jag längtat! Säsongen är nästan officiellt igång. I alla fall är förförsäsongen påbörjad och den första träningen som slogs med Eid Mubarak (glad sådan allihopa!) och semester om ungdomarnas tid. Fyra tappra dök upp och man är inte van med att kunna lägga så mycket tid på var och en, vilket förstås var otroligt glädjande. Träningen var bra. Blandad intensitet men hög mental närvaro genom hela passet och svettdropparna gjorde Teleborgshallens golv osäkert på sina platser. På sina små platser.
Bollkontroll, tuffhet och skott gavs utrymme. En av de stora skillnaderna i år från förra är detaljarbetet. Förr var jag lite räddför att tjöta för mycket, en respekt som förstås fortfarande är högst aktuell och befogad men förhoppningsvis har det lätt till något mer effektiva instruktioner. Jag tror det. Idag kändes det så. På torsdag räknar jag med dubbla styrkan vilket är bra då tanken är att vi ska spela lite mer uppochned, framochtillbaka. Då behövs ben!!!

Pick n rollbasket

Inläggen läggs upp mer sporadiskt i dessa tider av sommarjobb, kalifornisk hetta och försäsongsträning men de ska förhoppningsvis smaka något bättre istället. Under sommaren har några timmar spenderats på utbildning och jag har studerat och försökt fördjupa mig i pick and roll-situationer.

Jag har en borderlinerelation till pnr och det beror på fenomenets, liksom spelares natur. Det används på samma sätt över hela världen många gånger, det vill säga när man vill ha upp en snabb överahssituation eller har slut på idéer. Problemet är att jag ser många spela det utan att egentligen behärska det. Det är inget fel i sig för de involverade spelarna, dilemmat ligger på de resterande som snällt får titta på. Om detta sker för ofta, samtidigt som de sällan genererar det tänkta resultatet bör man fundera på varför just denna aktion används så flitigt. 

Pnr tar en allt större plats i basketen och är ett fantastiskt redskap som behöver integreras på många nivåer. Jag har sett ett antal träningar med spelare och under försäsongen läggs mycket tid på att iscensätta pnr:s på bästa sätt. Det kanske är något som vi även i Sverige ska lägga mer krut på? Att inte bara "köra Pick and roll" med två spelare utan faktiskt spela det som ett femmannaspel.

Lebron flyttar hem och ingen kan vara ledsen.

Möjligtvis kan någon på USA:s sydkust vara lite ledsen. Och kanske 40 miljoner larvfotsfans jorden över men utöver dessa utvalda få, måste alla vara nöjda. Inte minst jag. Jag gillar Blatt, älskar Wiggins, imponeras av Irving och saknar ord för lebron. Med andra ord ser jag fram emot vad Cleveland kanske kan bygga med lite långsiktighet. Lbj:s brev i sports illustraded var precis så rätt som det kan bli/ han tackade Miami men påpekar samtidigt att det alltid varit Ohio som pumpat i hans blod och att han mognat. Brevet är lysande. Allt som ska sägas sägs och ingen kan vara arg på en som vill hem. Den stående amerikanska countryberättelsen - texasbon som rest över hela världen men bara längtat hem- har nått basketvärlden och ingen kan vara ledsen. Lebron har växt som spelare och person. Det helt perfekta brevet må vara klyschigt men vad gör det, det kommer från hjärtat. En kung har kommit hem.

Pivots - Höger eller vänster?

Det här har jag diskuterat med coacher i klubben och även utanför. Det är en "het potatis" får jag nog sträcka mig och påstå. Frågan handla rom roteringsfötter, eller snarare huruvida man ska specialisera sig på att alltid använda samma roteringsfot, eller inte. Som alltid väljer jag att gå till experterna i fråga för att söka svar på funderingar som kräver input från andra personer. Det har också innebrutit att svaren varierat mellan de olika tränarna. Mike Procopio som jobbar för ATTACK och Dallas mavericks, firman som bland annat innehar Tim Grover och som bland annat coachat spelare som Dwyande Wade och Michael Jordan förespråkar samma roteringsfot med motiveringen att en högerhänt spelare skall försöka attackera korgen med höger hand och fot. Drew Hanlen tycker tvärtom att alla spelare måste kunna avsluta med både höger och vänster hand, samt vara så jämnbra som möjligt med båda fötterna.

Personligen lutar jag mer och mer åt Drew Hanlens teorier. Jag ser en enorm styrka i att inte behöva tänka på hur man landar vid bollfångst. Att kunna göra olika pivots vid olika situationer tror jag är en styrka som innebär att man, i alla fall i ett tidigt skede, slipper lägga tankekraft på själva rotationen utan istället fokusera på försvararens position. Dessutom matchar det bättre med mina tre steg av attackorienterad spelförståelse. Hur min egen försvarare är placerad är inte det mest intressanta utan det är först i relation till hjälpen samt hjälpen till hjälpen som brukar avgöra huruvida jag attackerar med vänster eller höger fot. Crosstep är min reserv. Crosstep är alltid min reserv.

Lakers kan ha gjort årets skräpplockning efter MSG släckts ned

Fantastiskt. Jag blev smått konfunderad när Deandre Kanes namn inte nämndes i draften. Jag som älskar Fred Hoiberg har förstås tittat på ganska många av matcherna med Iowa State och var det två spelare som imponerad epå mig var det kanadicken Melvin Ejim och just tidigare nämnde Kane.
Kane föll mig i smaken på grund av sin mognad, förmåga att styra spelet och fantastiska attacker. Hans problem var NBA:s nyfunna åldersfascism. 25 år är gammalt. Sju-nio garanterade år på hög nivå är inte tillräckligt utan man draftar hellre Travis Outlaw och hoppas att han efter fem år ska vara en all-star. Hur blev det med det egentligen? Hur blev det med Sebastian Telfair? Jag avskyr åldersfascism. De bästa lagen i NBA är de äldsta (finns statistiska bevis på det)!

Men nog om det. Nu har i alla fall Lakers plockat upp Kane och tagit med honom i sitt sommarligalag. Fantastiskt. Två av mina favoritspelare i årets NCAA i mitt Lakers. Det kan bli ett nytt, något modifierad variant av showtime. Hoppas att kane visar framfötterna och kan signa ett kontrakt!