Slutet av matchen avslöjar lagets karaktär!

Ord känns nästan överflödiga när man ska summera matchserien mellan OKC och Warriors. De har bjudit på fantastiska bataljer, usla och briljanta spelar- och lagprestationer.

Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!

Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!

OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.

Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:

• Hur Warriors började switcha vid pick and rollsituationer för att inte få ut Speights eller Bogut på golvet. De bytte med den som försvarade Roberson och kloggade. Smart drag!
• Att switcha screens mot Warriors har varit deras kryptonit. När de sänker finns dock inget kryptonit. På riktigt.
• Draymond Green har fått massor skit för att han spelat "fult" och spelat ganska tveksamt långa stunder. Agående "fult" spel: knock it off! NBA är supertävlingsinriktade. Det ska inte vara vänskap i en slutspelsserie. Låt det smälla för det hör till!

Den komplicerade spelförståelsen

Spelförståelse är en av basketspelarens viktigaste men också mest svåranalyserade egenskaper. När jag scoutade spelare under hösten, vintern och våren var det ofta genom spelförståelse jag gick för att hitta spelares svagheter. De är mer komplicerade än exempelvis delar såsom "han går bara vänster, han kan inte skjuta eller liknande. Dessa märker man ofta utan någon djupare fördjupning i spelarens tendenser, men spelförståelsen avslöjar djupare eventuella problem.   Hur snabbt uppfattar spelaren hur banan ser ut och hur spelare är positionerade. Är en spelare öppen, men han väljer ändå att avsluta själv?Är spelaren vilsen vid dessa situationer? Ett typiskt sådant förståelseexempel kan vara i försvarsposition och se hur en spelare hanterar mutipla screener. Blir spelaren vilsen redan efter en screen? Antingen är det coachen som inte tränat på det, eller så är det faktiskt så att spelaren har uppenbara problemer i sin förståelse för spelet. Det kan också bero på att spelaren är tam i skallen och inte gillar kroppskontakt. Detta är en typisk grej för många spelare. Så fort det gör ont, vill man bryta. Då handlar det om problem som är mycket värre än spelförståelse, för då är man helt enkelt på fel plats.

Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!

Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!

Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.

Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!

Spurs är inte längre Spurs

Spurs är alltid ett av mina favoritlag. Jag gillar deras organisation, deras disciplin, deras spelfilosofi och allt egentligen som rör detta underbara lag.
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?

Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.

Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.

I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!