Träningarna fortsätter

Igår påbörjade vi lagspelet efter att uteslutande spelat 1-1 i en månad och jag tyckte att det såg bättre ut än vad jag hade trott. Mina förväntningar var lågt ställda, då mängden ny information kan vara rigorös, men spelarna snappade upp saker snabbt och jag kunde gå hem med ett visst välbehag i kroppen. Det är en intressant situation i år med många nya spelare jämfört med den trupp som fanns förra året, men trots detta har lagets unga kärna i stort sett hållits intakt. Kompletteringarna har gjorts i form av 2 stycken 03:or, 1 02:a och ett par studenter som imponerade med såväl sin attityd som spelmässiga färdigheter. Truppen är med andra ord intressant och jobbet som ligger framför oss känns entusiasmerande.

Igår började vi arbeta med våra koncept och det kommer ta lång tid att behärska dessa. Jag spelar inget system, utan håller mig till ett spelkoncept och en spelfilosofi, där målet är att ge spelarna allt mer autonomi. För att lyckas med detta måste det tränas, repeteras, intensifieras och repeteras igen.
Det är därför lite svårt, men framför allt helt irrelevant att samtala om våra matchresultatsmål, då dessa ligger långt fram i tidskalendern. Vi ska ge en vinnande insats varje match och träning och arbeta utifrån en vision, strävan och planering att varje dag bli lite bättre.

Vecka två

Goddag go' vänner. Jag hoppas att er dag är angenäm och att ni är i god vigör. Jag har gjort min första vecka som lärare och det är en spännande tid som väntar. Jag har blivit proppad av information om allt som tänkas kan. Fantastiskt härligt, även om en hel del information lagt sig i hjärnans olika skrymslen och vrår. 

Vecka två av ravens damlagstryout är inskrivna i böckerna och det såg betydligt bättre ut än första veckan. Tempot blev något bättre och repetitionerna gjorde underverk. Försäsongsmånaden är inskriven som "identitet" och den handlar bara om 1-1-spelet. Hur vi resonerar i detta både offensivt och defensivt. Anfallsprinciperna är klara, men i försvar känner jag fortfarande att de måste förenklas något och bli mer övergripande. Transitionfasen kanske är den del som tydligast lyser med sin frånvaro från grundreglerna, vilket är intressant med tanke på att det är den del som jag förmodligen ger mest betydelse efter 1-1-försvaret.

Jag har skissat på ett par smärre förändringar i detta jämfört med tidigare filosofier, men det är så små förändringar att det knappast lär betyda någon radikal förändring i helhetsförsvaret. Nu är jag dock lång fram i tiden, eller i alla fall en månad fram. Sista veckan innan laget skall registreras är den som kommer och jag tror på en viss föryngring samtidigt som majoriteten av förra årets spelare kommer tillbaka. Det kommer bli kul!

Drillbook is done

Det har varit ett meck, men efter två veckors slit blandat med nöje är min övningsbok klar och 76 övningar som skall gälla i år är inskrivna. Om jag känner mig själv rätt lär fler övningar tillkomma när kunskapsbanken utvidgas, men det är egentligen bara en styrka. Att förnya och låta boken uppdateras och uppgraderas kan hjälpa ytterligare. Den stora vinningen med denna bok är att spara tid i planeringsfasen samt hålla samman coachstaben. Ibland kommer tränare att vara frånvarande och då är det bra att ha tillgång till en övningsbok, så att vi kan hålla träningarna effektiva utifrån drillar som spelarna och coacherna känner igen. Tidsaspekten är viktig och jag undrar hur mycket tid det är som vi coacher lägger på att förklara saker. Vissa delar måste och bör förstås förklaras för att förbättras, men kan man spara en minut genom att inte behöva förklara en övning, så är det givetvis något positivt.

Australiens framgång är inte "tur" och en gyllene generation

Australien har en identitetsfaktor som uppstickarlag alltid har. Den där gnistan i blicken som genererar extra röstläge och rörelse i fötterna. Litauen brukar ha det. Jag har sett college-törnrosor ha det och Slovenien hade det för ett par år sedan. Detta är vad som fick David att fälla Goliath och vad som gör det så många gånger varje år.

Sedan slutar inte framgången där. Australien har något mer. De är ett mönsterexemplar av ledarskap och organisation. Under 90-talet var landet en halvslumrande gigant (landet är rätt stort) med spelare som Luc Longley i spetsen, men de senaste åren har basketen exploderat i landet och nu finns många spelare i NBA, Euroleague och collegelag.
Det häftiga med Australien är att det är deras organisation som till stor del gjort landet till en blivande supermakt. Australien har en akademi, där landets bästa idrottsutövare samlas och tävlar mot varandra. Australian Institute of Sports är som våra basketgymnasier, men de samlar de flesta idrotterna, de bästa spelarna och de för stunden bästa coacherna på samma plats. Det blir en kittel av utveckling!

Men nu kommer kanske det som jag imponerats mest av. De är analytiska. Igårnatt satt jag uppe och pratade med en coachkollega om Australiens makalösa spel. Vi är båda mycket intresserade av och imponerade över deras spel, attityd och organisation. Vi läste en rapport som förbundet satt ihop, där de fastslog att man sköt för dåligt i de internationella turneringarna. Därefter utvecklade de ett nationellt skottprogram. De analyserade läget sakligt och hittade en lösning på hur de skulle förbättras. De skjuter inte dåligt för att de har dålig fysik, utan för mentalitet, teknik, förberedelser etcetera behövde utvecklas. Sobra analyser leder alltid framåt, men dessa är svårfattade många gånger. Därför är åsiktspluralism viktigt, men alla måste ha en djup och mångfacetterad kunskapsbas som inte bygger på personens egna önskan om rätt och fel

Enighet är viktigt för att skapa styrka tillsammans, men detta är också ett hot. Många människor utgår från egna erfarenheter och hjärtefrågor för att analysera ett läge. Om du älskar fysik och styrketräning, så kommer förmodligen detta ges stor del i dina analyser av brister och liknande. Om flera kommer fram till samma förklaring finns det en fara i detta. Popovich säger att han avskyr människor som tycker som honom. Han måste ha någon som säger emot hela tiden. Winston Churchill drog det här ännu längre och anlitade en stab vars uppgift var att enbart kritisera alla hans beslut innan de offentliggjordes. Fenicierna fattade alltid två beslut. Ett på dagen och sedan söp de till på kvällen för att därefter diskutera samma fråga i onyktert tillstånd. På så vis fick de fler infallsvinklar på frågan.

Beslutsfattande måste vara sakligt och bygga på olika infallsvinklar, där ingen sätter sin stolthet eller sina egna visioner i centrum. Reliabilitet och validitet är avgörande för det som undersöks. Exempelvis kan en spelare vara för svag, eller så kanske det rör sig om tekniska brister i det praktiska utförandet? Har vi missat fotarbetet? Det är lätt att skylla på fysik i många gånger och ofta är detta fel. Rörlighet är imperativ i dagens basket. En stark core likaså, men mustiga armar tycks ha fått en allt för stor plats hos många. Spelet är mer komplicerat än så!

Analys USA - Australien

Vilken match jag bevittnade natten till idag. Jag trodde nog aldrig att Australien skulle räcka hela vägen, men Gud vad jag hoppades på det. De spelar en otroligt underhållande och smart basket. Det är inga egentliga sets utan bygger på 4 och en halv spelare ute med multipla screens, slips och backscreens. Ytorna de öppnar blir fantastiska och ytterst lite beror på 1-1, utan snarare spelet utan boll. I transition är de effektiva och jag tror att om Ingles sänkt två av sina missade transitiontreor, en i tredje och en i fjärde, skulle kanske matchen sett totalt annorlunda ut. Men Melo och domarna ville annat.
Australien visade att USA är långt ifrån oslagbara. De är otroligt starka individer och de spelar på ett utomjordiskt skickligtindividuellt plan. Faktum är att det var Melo, inte USA som vann igår. Det är en otrolig hype att Coach K  får sina spelare att spela tillsammans. Jag har all respekt för coach K, det är en favorit i min bok som jag inspireras av dagligen, men jag ser en risk i att journalister mytologiserar något som egentligen inte är den mest avgörande bakomliggande faktorn.

Även om Coach K faktiskt får ihop gruppen och jag beundrar, till och med älskar många av hans sätt att göra detta på, så är matchspelet främst byggt på starka individer och inte ett lag. Det är ingen rosande lagbasket vi ser, utan vi imponeras över att det finns så många spelare som kan göra så mycket med en boll. Har de inte fast break, får vi se en pick and roll eller en isolation och jag ser inga fantastiska 5-manna pick and rolls. Det gör att jag blir lite ledsen. Lagbasket är att bry sig om varandra och spela för varandra - just det sistnämnda vet jag inte riktigt om jag tycker att Team USA gör.
Faktum är att trupperna som de haft efter fiaskot i Athen 2004 är bättre än tidigare år och vid några kritiska matcher har individer steppat upp och räddat landets heder. Kobe mot Spanien i Beijing 2008, igår var det Melo. Kanske är det rätt att utnyttja 1-1-spel off-the dribble när man har en sådan trupp, men faktum är att det blir enkelt så länge som det är 1-1. 1-2 är svårt och konsten i att spela 1-1 är att spela det med kontinuum och inte isolations o.dyl. 1-2= 1-0 någon annanstans - attackera closeout- GO! Detta flyt har inte USA och i 95% av alla matcher behöver de inte ha det heller, för deras 1-1-spel är fenomenalt när sänket börjar infinna sig.

USA visade att det är deras enorma försvarsfysiska och offensiva begåvning som bygger deras spel, för när de missar är de oerhört känsliga i transition. Hade Klay varit aussie skulle ögruppen nog haft närmare 12-15 poäng i transition på öppna skyttar. Detta visar en eventuellt ihållande svaghet i USA:s spel. De brukar helt enkelt inte missa och när detta sker vill motståndarlag sakta ned tempot, vilket gör att det inte spelar så stor roll heller när de faktiskt missar. Alla spelare har några komfortabla sekunder på sig att samla gruppen på egen planhalva.
Australiensarna däremot tänkte annorlunda och det älskar jag! Jag vet att Brett Brown resonerar på samma sätt och jag har inkorporerat denna devis. Myten att man måste sakta ned tempot mot ett lag med mer talang är en ogiltig sanning som byggts på ett tankesätt från igår. Mot "bättre" lag tror jag på att man kan och bör leta enkla poäng och inse att lag trots sin talangnivå inte alls alltid är speciellt sugna på, eller organiserade i att sprinta hem i försvar direkt efter poäng och göra detta non-stop i 40 minuter. Fysik är en fantastisk förmåga, men den bör inte per automatik jämställas med mentala, kognitiva och tekniska förmågor, vilket innebär att ett offensivt duktigt lag inte nödvändigtvis måste vara utmärkta i alla aspekter av försvarsspel. De behöver heller inte dominera returtagningen, eller skyttt. Spelet är mer komplicerat än så.

Gällande USA så känns spring på allt som ett kärnvapen - men för Guds skull, glöm inte att detta måste göras åt båda hållen. Med sänk kan du utan tvekan få upp 20-25 poäng på detta sätt. Utan sänk halveras nog den siffran. I halvplan sätter de upp sitt försvar och då tvingas man att spela fysiskt - och det kommer inget lag kunna göra mot Team USA. Vi ser hela tiden hur de trycker ut sina motståndares perimeterspelare till halvplan och därmed pulvriserar de set plays som majoriteten av lagen spelar - något Australien skilde sig från i sin anfallsfilosofi.

USA:s Pointguardplay är riktigt svagt. Jag tycker om highlights med Kyrie Irving, men ser honom som en överskattad point guard. Han visar dåligt beslutsfattande, men är en fantastisk scorer och det visade han även igår. Kyle Lowry spelade också omoget. Lägg dessutom till ett relativt svagt postspel - Demarcus har varit horribel och det blottar ytterligare två svagheter i jenkarnas spel (OBS! Dessa svagheter bör ställas i relation till motstånd och den egna bredden på position 2-4).
Trots dessa två brister, så har de en otrolig talangnivå och deras stora styrka är utöver fysik och bredd att de har en uppsjö spelare som kan ta över matcher totalt. Melo är världens bästa scorer, Durant kan vara tvåa på listan och Irving ligger också högt. Lägg till deras breda spets och vi har ett fantastiskt lag, men inte ett ostoppbart lag. Australien kunde fysa med dem och sprang betydligt bättre än USA. Jag älskar deras koncept. USA:s spelarmaterial må vara bättre, men Australiens spel är bättre. De spelar snabbt och tänker inte sakta ned och jag kan inte njuta mer. Vem tackar nej till enkla poäng?

Nästa blogg skall Australiensisk basket dissikeras lite och där nämns även ett av de största hoten mot en organisation, oavsett bransch! Stay tuned!

Det andra Ravens ser också ut att ladda ordentligt

http://www.baltimoreravens.com/news/article-1/Inside-John-Harbaughs-Grueling-Camp-Practices/db0aae7a-f707-4e0f-ac6a-1f6f14fda988

Jag hittade en intressant artikel om Baltimore Ravens försäsongsträning. Läs och beakta.

Förträningsvecka 1 är slutförd

Två träningar fick räcka denna "Mjukstartsvecka". Försäsongen är igång och vi är inte utomhus för att springa i år. Så länge som det finns halltider, vill jag nyttja detta på bästa tänkbara sätt och därför blir försäsongsträningen lite annorlunda i år. Säsongen delas upp i olika faser och augustimånad handlar om att vi ska forma vår identitet utifrån 1-0 och 1-1. Redan igår startade vi med högt tempo och det tog inte många minuter innan pulsen var ganska hög på spelarna. Faktum var att uppvärmningen räckte och sedan började vissa att krokna, men de flesta tog sig igenom träningen. Idag hade vi en extra halvtimme till vårt förfogande och det officiella målet var: "Kriga er igenom det!" Vi alla visste att det skulle vara en hård fysisk träning, men spelarna skulle hela tiden hålla fokus på att ta sig igenom varje drill på bästa tänkbara sätt. Jag såg en fight i mina spelare igår och jag såg samma fight idag. Konsten är inte att klara en veckas träning, utan en månad, följt av två och så vidare. Jag hoppas att denna samling spelare kan bli en sådan grupp. En grupp av Grit-and-grinders som käkar sig igenom de hårda stunderna.

I övrigt belyser vi identitetsskapande. Vilka är vi och vad vill vi göra kommande säsong. Även om inga lagkoncept egentligen har presenterats ännu, kunde vi implementera några delar av vårt helhetskoncept idag i olika övningar.
Målet är att spelarna genom visualisering skall kunna känna igen och få en a-haliknande upplevelse, när sedan hela konceptet presenteras.

Nog om det, imorgon skall jag snöra på mig skorna och försöka skjuta sönder ljusen i Teleborgshallen. Bokstavligt talat - mina skott kan ännu hamna vart som helst i hallen nästan, haha! Men jag tränar på och känner att jag gör framsteg.
Jag avslutar med ett citat gällande framsteg och en historia som gav mig spaghettiben. Den 93-årige cellisten Pablo Casals fick frågan varför han fortfarande övade, av en journalist. Casals svarade:" because I think I'm making progress." 93 år och fortfarande nyfiken och högst levande av livet. That's powerful stuff!