"no days off", virala succéer och clownskolan

Ungdomar och barn är mer exponerade än någonsin tack vare/ på grund av sociala medier och strömningsrevolutionen som kom i slutet av 00-talet.
Det finns ett motto som lyder "best kept secret" och det gäller inte minst oss basketspelare. I samma stund som en ny sanning kommer fram i basketsamhället blir det en hype som kanske inte alla gånger är direkt sund. Spelarrekrytering har alltid varit svårt, men det har tidigare inte sett ut som det gör idag. Alla spelare vet nämligen precis vad de ska säga. Det finns mantran som ger coacher, publik, managers, agenter och journalister ståpäls. "Jag vill baa hjälpa laget att vinna", "jag gör vad som krävs", "jag hatar att förlora", "Vila kan jag göra när jag dör" och listan fortsätter. Dessa fraser används så flitigt att de blir tomma och idag kan alla talk the talk, men få förstår innebörden walk the walk. Det syns genom alla nivåer, även NBA! Häromdagen hade jag ett ytterst givande telefonsamtal med en av mina favoritcoacher. Vi snackade om hur det är att vara ungdomstränare och hur alla älskar att lära sig en ny move, men få spelare orkar repetera moven och faktiskt lära sig den. Människor har kanske aldrig varit så dåliga på att ge uppmärksamhet till något under en längre tid och respektera processen. En vecka tränas den i bästa fall ihärdigt, sedan vill spelare lära sig något nytt, utan tankar på hur lång tid det tar att faktiskt bemästra det som tränas.

Ett av mina favorituttryck som jag använder allt mer desto mer jag förstår det är: "the best never gets bored with the basics!". Enträget arbete på de viktiga sakerna leder alltid till förbättring. Ett tydligt exempel är distansskott. Under Open Gym har mina spelare skjutit ungefär 300-500 skott endast under den tid som jag lett övningarna. Det har inte varit en enda step-back inplanerad - sådant får  just dessa spelare träna på på egen hand, utan jag har uteslutande fokuserat på de viktigaste delarna för att kunna scora bollen, nämligen: skottfint, direktsteg, crossteg och fånga-skjut. Minst 80% av skottträningen har handlat om just denna del av spelet, av den enkla anledningen att det är från dessa skills och läsningar som man kommer behöva utföra flest gånger på en match och då måste det repeteras. Sedan har vi integrerat ett fåtal dribblingsvarianter för att kunna göra sig fria i halvplan och transition, men det har egentligen i stort handlat om en move och en counter - inte en ny fint varje dag.

Clownskolan borde nog stänga i ungefär samma stund som spelarna böjar få upp värmen! Varför? För clowndrillarna inte lär spelare att göra saker i full hastighet. Deras styrka är att de kan bättre koordination, styrka, öga-handkoordination och dylikt som är mycket viktiga aspekter av spelarutvecklingen, men som bör ges en begränsad del av träningstiden. Tyvärr säljer denna skola mer än 60 minuter av fånga-skjut.
Jag såg en video med sexårig tjej som tränade otroligt hårt. Hennes motto var. "no days off", hon hade gummiband runt armar och ben för att få motstånd i dribblingarna och hennes workethic var fenomenal. Men jag blir lite orolig när en sexåring lever efter mottot "no days off". Är det hennes idé att köra med gummiband och vilken nytta gör det egentligen, mer än att det ser häftigt ut i hennes promo? Hennes intresse är garanterat exceptionellt, men som förälder ska man stötta barnens utveckling, snarare än styra den. Låt kidsen själva hitta vägar och bli glada när de frågar om råd!
Jag tror på dagar av! Ät godis, bada, kasta snöbollar och är du sex år bör mottot definitivt vara mer åldersanpassat!

En avhandling i sitt inre

Den här sommaren har varit speciell. Jag flyttar på helgerna och jobbar i hallen på vardagarna. Det gör att hemmet är tomt, nu när min fru bor i Växjö; platsen som jag ansluter till i augusti. Inför sommaren gjorde jag som vanligt en lista med vad jag ansåg mig göra bra, vad jag var sämre på och vad jag var dålig på, därefter började jag fördjupa mig inom dessa områden. Min stora utvecklingspunkt rör ledarskap och vilken kultur som jag vill eftersträva. Jag köpte en uppsjö böcker skrivna av såväl forskare som coacher och började skriva på min egen filosofi. Jag har haft en grundläggande spelfilosofi de senaste åren, men i år fick jag på riktigt erfara att X's and O's bara utgör en bråkdel av vad som behöver göras. Det är långt viktigare att hitta sin nisch och vilken kultur man eftersträvar. Mitt spel skall vara aggressivt och jag har under året lagt stor emfas på att kontrollera tresekundersområdet i anfall och försvar. Om detta görs är man väldigt bra. Sedan vill jag spelet skall gå snabbt och allt sånt där - ni vet kryss och ringar, men dessa punkter är inte vad spelet handlar om för mig.

När jag började skriva skrev jag upp några ord som jag ansåg var viktiga för att skapa en positiv utvecklingsfokuserad tävlingskultur. Precis den frasen skrev jag ned för det är vad basket handlar om. Lära människor att tävla, sätta individens utveckling som förutsättning för lagets framgång och att hela konceptet börjar med spelare och coacher som lever för dessa ord. Jag blir småtokig av att man ofta ställer jaget och laget mot varandra, något som jag avhandlade under dagen med en mycket nära vän och coach. Han tog upp det, vilket gjorde mig glad eftersom jag själv för bara ett par veckor sedan skrev ned det i min filosofi. Han har coachat i 24 år och har samma idé, fostrat multipla landslags- och collegespelare, så det känns som en bra person att dela en sådan tanke med! Det är ytterst viktigt att ha människor att få diskutera med. Jag tror att coacher utvecklas mycket i samtalet med andra lika- och oliktänkande.

Att hitta sin kultur är att gå till botten med sig själv och hitta vad som man tycker är viktigt. Idagsläget är min filosofi 18 sidor lång, men det är oviktigt - det viktiga är att jag skall kunna formulera den i så få ord som möjligt. Den handlar inte så mycket om basket, som den handlar om min syn på utveckling, tillväxt och lärande. Jag tror på ett tjänande ledarskap, där spelarna/eleven/människan sätts i främsta rummet. Mitt mål och plikt som lärare och coach är att ta människan till platser, dit den inte kan ta sig själv.

Där tog kvällens slut. More to come...