tisdag 30 december 2014

Breakdown av Kentucky halvvägs genom säsongen - Vinner man hela alltet?

Tre matcher Kentucky Wildcats har beskådats och jag kan inte annat än imponeras av vilket lag som finns i Lexington. Det är en vansinnig talangnivå med 8-9 potentiella NBA-spelare. Man har fyra spelare på 215 cm plus och startande point guard är 198 cm. Detta är en välsignelse och förbannelse för Coach Cal.

I försvar är laget fullkomligt briljant. Spelarna är smarta men framför allt är de stora och fysiska nog att kunna skydda korgen på ett fantastiskt sätt. Försvaret är inte speciellt svårläst men självfallet fruktansvärt svårpenetrerat. De styr mitten, spelar en fantastisk bollpress som de kan bibehålla genom sina plutonbyten och om perimeterspelarna blir slagna står två torn och försvarar korgen. Dessutom har de en man-man- samt en 2-2-1-press som de mixtrar in med framgång. Willie Cauley-Stein är en makalös försvarare som kan spela på allt från guard till center. Tyler Ulis är absolut en av de bästa PG-försvararen i NCAA.

I anfall har vi förbannelsen för Kentuckys storlek gör dem till insidedomienrade på ett sätt som man inte riktigt varit de senaste åren. Spelet påminner om förra året (fram till March Madness) då man satte upp väldigt mycket och försökte spela på postspel. Förra året ändrade Calipari detta för att han ville ha ut Randle på golvet men i år, med den enorma storlek är jag något fundersam om man kommer att göra det samma i år. Detta tror jag dock är förklaringen till det svaga anfallsspelet. Varken Cal eller spelarna tycks vara helt inne i spelsystemen men man vinne rpå sin exceptionella talangnivå. Någonting säger mig dock att plutonsystemet kommer upplösas allt mer men också att Calipari kommer återgå mer mot sitt Dribble driveanfall. Det gjorde han förra året och man överraskade hela collegevärlden trots fantastisk talang. I år har man ännu mer talang och frågan är om man lyckas vinna trots ett anfallspel som inte håller högsta klass? Mot Louisville räckte deras försvar men Louisville saknade å andra sidan skytte, vilket kunde komprimera Kentuckys försvar ytterligare.

fredag 26 december 2014

Där jag kommer ifrån lirar man bandy. Inget annat.

Det är så skönt att vara tillbaka i hemorten. Här är allting alltid sig likt. Ja det brukar vara någon ny affär som slagit upp portarna och en eller två som gjort det motsatta men här finns alltid en trygghet. Jag älskar min hembygd men den kan sannerligen få mig att skratta. Här spelar alla bandy och om man inte själv sysslar med idrotten går man till arenan för att njuta av sporten på absolut elitnivå. Det är en sådan fantastisk stämningssport det där. Publiken består till 99,5 % av män (helt sant), flera är berusade och de flesta hejar på hemmalaget, ett par på det andra men de båda klackarna förenas i sitt hat gentemot domaren. Det är fantastiskt underhållande! Du kan så din skalle i marken på att domaren kommer vara det som diskuteras flitigast på läktaren. Kan ni komma på en annan sport där man har skapat en ramsa som man sjunger till domaren när man tycker att han suger? Nej, men det är helt otroligt roligt att det finns. I de flesta andra idrotter har publiken koll på spelarna men inte i bandy. Här har man koll på nummer istället. "Ut med sjuan!" kan någon skrika ut! "Är du dum i huvvet tolvan?" skriker en annan följt av "Domarn, gå å lägg dig, domarn!"
Jag älskar det! Det är så folkligt. Så gemytligt. Lite alkoholstinkande men väldigt snällt mellan all grovhet och röda näsor.

Spurs - Till och med centrarna kan passa.

Som ni säkert vet är Spurs ett lag som faller mig helt i smaken. De får det sannerligen att se enkelt ut genom simpla, i teorin självklara principer som i praktiken är så förbannat svårt att realisera många gånger. Gregg Popovich anfallsprinciper är inte annorlunda från något annat lag egentligen. Spacing, rörelse, cuttar är ju varenda coachs med fler än två hjärnceller i skallen motto. Skillnaden ligger snarare i hur han lyckas etablera dessa principer; framför allt bollrörelse till sina spelare.
Nog om det, något som i alla fall imponerar mig är hur Spurs har lyckats att vinna så många mästerskap med en center som är långt ifrån all-star. Det började förstås med David Robinson...han var ett monster förvisso men fortsatte därefter med Rasho Nesterovic, Fabricio Oberto och senast i raden Tiago Splitter. Det är inga centerkolosser som man i första hand tänker på vare sig gällande försvar eller anfall. Vad gör Spurs för att vinna? Självklart anpassar Pop sitt spel efter sitt lag... eller? Tvärtom kanske? Ja, det anser jag! Pop har färdiga recept som han använder för att kunna utnyttja spelarna på det sätt som faller honom i smaken. Tänk bara på hur länge Spurs har spelat "weak" och "strong". Det är tio år i alla fall och man har väl förvisso tweakat dem lite.
Men centerrollen är minimalt tweakad. Det finns vissa egenskaper som samtliga av de ovannämnda centrarna har gemensamt förutom att de inte är amerikaner. De är utmärkta screensättare och de är utmärkta passare. Calipari och Krzyzewski har båda sagt att de av internationellt spel lärt sig en sanning och det är inte att alla i Europa kan skjuta, utan att alla i Europa kan passa - även centrar. Dessutom kan han med framgång placera sina insidespelare ute på golvet för att ta en eller två studs. Det gör lite skillnad det med! Detta är två detaljer som Spurs tagit fasta på, vilket har genererat gedigna framgångar.

torsdag 25 december 2014

Texas; NBA:s powerhouse fortsätter att visa musklerna

Rondotraden han knappt svalna innan Houston insåg att de var tvugna att uppgradera för att vara utgöra ett prominent hot. Lite krut på vingpositionen i anfallsspelet gör nytta. Lite atleticism på samma position gör nytta; T.Jones ser ibland lite ensam ut. Störst skillnad lär denna trade göra på försvarshalvan. Josh Smith är en bra försvarare, inte en utmärkt som många tycks tycka på grund av hans förmåga att visa finfin statistik rörande steals och blockar. Men en god försvarare är han och i ett lag som Houston tror jag att han sförsvarsroll blir ännu mer tydliggjord och det lär knappast förstöra för honom. Eller kanske? Hans kontrakt är väl lite väl generöst för en spelare av Smiths typ? Ja, strunt samma. Summa kardemumma: han förbättrar ett försvar yttligare och lär även göra nytta i anfallsspelet men räcker det för ringen? Rockets är smarta just nu. De börjar få en vingposition fylld med fysik och försvar (glöm inte Corey Brewer), vilket förhoppningsvis kan hjälpa James Harden något. Det är två bra spelare som de fått och de kan nog i slutet av januari titulera sig som ett allvarligt hot.

onsdag 24 december 2014

Sökandet fortsätter

Blanda C-uppsats med fördjupning i anfallssystem är mitt recept för en underbar jul. Konsten ligger i motsatserna. I C-uppsatsen måste jag kunna hålla isär, till skillnad från anfallen där jag istället vill kunna integrera nuvarande principer med framgång samtidigt som de bekymmer vi haft skall lösas. Det går framåt. Lägg lite pengar här, lite tid där och man får tillbaka tio gånger om.
Just nu har jag tidningspapper på skrivbordet som är fulltecknat med screener och olika alternativ och vilka som jag skulle vilja integrera. Sedan ser jag saker också...känner mig helt klart som Russell Crowe i a beautiful mind. Lite mer schizo sedan är min diagnos fulländad!

måndag 22 december 2014

Toronto Raptors är för basketen vad guldrushen var för USA

Jag minns det som igår. Det var mitten av 10-talet. 2004 eller 2005 och jag hade precis börjat bli förtjust i amerikansk collegebasket. Ett av mina tidiga favoritlag var (och är) Villanova och på den tiden hade jag aldrig hört om ett lag som startade fyra guarder ( ett system jag sedermera kopierade mycket av) och en kraftforward. Spelsystemet i sig var fantastiskt men spelarna som Jay Wright ställde upp med gjorde allting ännu roligare. Jag minns deras fyra. Den bestod av Randy Foye (min andrafavorit)' Mike Nardi (en mysig skjutande Guard), Allen Ray ( hamnade i celtics, sköt fantastiskt och fick sitt öga utpetad en gång. Håller numer till i tyska Bundesliga) och Kyle Lowry som var min favorit.
Nardi blev inte ens draftad, Ray hade det tufft, Randy Foye hade en stark start medan kyle Lowry har gjort det motsatta; blivit bättre varje år. I år ser han fruktansvärt bra ut och förra årets goda form är till och med uppgraderad. Han är inte helt utesluten ur MVP-diskussionerna men är en mycket ovanlig MVP-spelare. Dessa brukar bygga sitt spel på heroisk talang men Lowry bygger sitt spel på heroisk kämpaglöd, vinnarskalle och vilja. Ovanligt men fruktansvärt underskattade talanger.
Jag minns för ett par år sedan. Ingen ville hamna i Kanada. Det var fruktansvärt. Staden var kall och laget sög. Någon kom på att de skulle satsa europeiskt, man signade den fruktansvärde Bargnani och blev ännu sämre. INGEN ville spela i Toronto. Det är precis som Kobe är nu fast handlade om en stad istället på den tiden. Men åren gick och saker förändrades. Raptors blev en symbol för något större. Hela landet började älska basket som plötsligt var större än hockey, man satsade på att promota sig, bytte coacher och spelare och hittade plötsligt en identitet. Skapade en identitet kanske jag ska säga. Nu har man involverat Drake i organisationen och (inte därför) leder man östkusten. Det är en vansinnig symbolik i ett lag från ett land som spottar ut toppkalibrig talang in i USA. Wiggins, Bennett, Olnyk och nästa år min favorit-Wildcats Trey Lyles. Grattis Toronto.

Årets kanon och kalkon

Det är väl också dags att börja summera detta år och hur görs detta på ett bättre sätt än genom en kanon-och-kalkonlista? Det var en retorisk fråga. Jag förväntar mig inga svar. Är denna lista definitiv? Nej, den är snarare det motsatta: högst spontant ihopknåpad av en man som senast igår använde kraftuttrycket "hata" när han talade om Inner Circles melodiska kompetenser.

Årets kanon (för den är ju sällan lika intressant som kalkon?):
1. Mina lag. Sjutton vad roligt jag har. Jag kan komma hem och vara förbannad, uppgiven, glad, nöjd men känslor lyckas de alltid väcka och uppskattar dem till sin yttersta gräns gör jag verkligen. Varje sekund!

2. Anthony Davis. Vem hade trott att NBA skulle få en ny rikitg superstjärna som spelar inside? Ja, spelar han verkligen inside? Stundom. Låt oss omformulera påståendet till: en superstjärna som faktiskt kan spela inside. Inte bara fysa. Jag såg på en träning från 2012 när Davis gjorde sin första säsong med Kentucky. Han var sannerligen exceptionell redan då.

3. Steve Kerr. Tänk att så lite kan bli så mycket. Jag trodde nog att Kerr skulle använda mer triangel i sitt anfallsspel men icke; vi ser uteslutande förbättrade sets från Mark Jacksons era i kombination med fullkomligt briljanta varianter av San Antonio Spurs "Weak" och "Strong". Är triangelns effektivitet ett minne blott? Det låter väl inte omöjligt med tanke på insiderollens förändring?

4. Pau Gasol. Tänk vad många som trodde att han var gammal, hade sett sina bästa dagar och whatever. Det hela berodde på usel coahning. Gasol är borderline all-star igen.

5. Point Guarder. Herre min je, titta bara runt om er. Hur många finns där inte som får dreggel att rinna längs med mungipan? Snabba, explosiva, starka, smarta, ja du kan välja och vraka bland faoriterna. Vilka är all-stars? Ty Lawson?

6. Mavericks. Duh!

7. Kentucky Wildcats. Dubbelduh!

Kalkon:
1. Oh, vad jag har längtat efter denna: Kobe Bryant. Tack för allt Kobe men jag delar upp din karriär i tre faser. Den första är fram till ring nummer ett. Den andra är fram till skadorna. Jag kommer respektera dig för dessa två epoker men det jag ser numer är fruktansärt tragiskt. Hur kan Kobe sänka sin värdighet ytterligare? En blöja på huvudet och en ny våldtäktsanmälan skulle ju förstås inte rosa NBA:s just nu värsta spelare. J.R Smith var usel förra säsongen. Kobe är sanslös i år.

2. Lakers. Det enda som är till Kobes försvar är att han spelar i ett lag som påminner om gammal, risig ärtsoppa. NBA:s värsta bakplan består av en överbetald, men väldigt trevlig och sympatisk Harvardian, en spelare som vid 34 års ålder får sitt första startjobb efter att tidigare varit tredje guard i hela sitt liv. Tuff konkurrens? Oja, han tävlade bland annat mot Jason Hart (Vem?) och blev cuttad för att ge plats åt Eric maynor och rättigheterna till Georgios Printezis; greken som är bäst när det gäller som minst och som inte ens behövt fundera på att köpa flygbiljetten till Portland än.

3. New York Knicks. Vi ser en slags Lakersförbannelse. Phil Jackson skulle rädda laget. Han isnåg inte att Isiah Thomasförbannelsen fortfarande vilar tungt i Madison Square Garden men man uppgraderar den genom att göra samma misstag som Lakers. Nepotism. "Keep it within the family. Så här har vi gjort och så här ska vi göra. Han känner mig."

4. SD. Duh!

New things coming up

Två halvsäsonger har utvärderats i två dagar och jag tror mig ha hittat de mest relevanta bristerna att lösa efter juluppehållet. Det är inga större hemligheter och jag tror sällan på hemligheter gällande helheten. Är coachen det minsta kompetent så ser man ganska mycket i första perioden, så därför delar jag med mig här också.

1. Bollrörelse. I samtliga av mina lag, om än i varierande grad, kan denna stundom stagnera och det blir så markant i spelet som blir fruktansvärt långsamt. Efter jul kommer mycket handla om att få upp bollrörelse med hjälp av tre olika verktyg. Dessa tänker jag dock hålla hemliga tills vidare.

2. Kommunikation. Både i anfall och i försvar har vi tendenser att tystna. Dessa måste elimineras efter nyår.

3. Fler anfallsalternativ. Vad man kan fastslå ganska snabbt är att vissa spelare är tongivande och jag måste komma på nya öppningar för att få fler spelare inblandade.

4. Intensitet. Ett ganska överhängande begrepp men som behöver tas itu med för att vi ska kunna nå till nästa nivå.

Utifrån dessa har jag börjat studera två gamla favoriter för att försöka inkorporera lite av deras grejer i vårt spel, framför allt gäller det deras screenalternativ; något vi har använt mycket sparsamt denna halvsäsong. Jag tror att vi genom att utöka antalet screener kan involvera fler spelare i spelet. Det återstår att se.

fredag 19 december 2014

Oddsen att bucklan hamnar i Texas ökade precis ytterligare

Mark Cuban säger jag bara. Han har något speciellt. Karisma kallas det. Affärssinne kallas det också. Det är förstås två vitt skilda begrepp men Cuban har de båda. Inför säsongen uppgraderade man på ett mycket adekvat sätt genom att skriva kontrakt med den gamla alligatorn Chandler Parsons för att inte bara komplettra utan vara en ledare i en trupp där namn som Devin Harris, Tysk-Dirk, Monta Ellis redan figurerade. Sedan lade man till Tyson Chandler som är perfekt i ett lag med stark offenisv. Någon som kan ta returerna och starta lagets break. Lägg till en ganska kraftfull bänk i form av JJ Barea (ingen favorit), Aminu (en mysig spelare), Ray Felton och laget är ganska bra. Tills nu... Man ville förstärka och gör det med NBA:s förmodligen bästa passningsspelare och en försvarsspecialist av rang i form av Rajon Rondo. Var det någonstans som Mavs behövde undsättning var det just i försvaret och på PG-positionen. Hotar Mavs om mästerskapet? Yessur!!!

söndag 7 december 2014

Förlustens bittra eftersmak går inte ens att bränna bort

Jag är en vandrande ambivalenssats. Mitt känslospel och förnuft är två ytterst jämnstarka poler och ibland kan man tydligt skåda hur den ena tar utrymme på den andres bekostnad. Vid varje förlust blir detta jättetydligt och jag slåss med mig själv: "De var bättre" mot "vi var sämre" "De gjorde rätt" mot "vi gjorde fel" "om vi bara..." mot "domaren borde..." och listan kan göras superlång men det viktiga för mig är att låta båda sidorna komma till tals. För att lättare kunna hantera förluster har jag gjort ett system som ser ut enligt följande:

1. Tänk igenom vad jag borde ha gjort annorlunda. För varje svar; ställ per automatik frågan varför och svara på den med.
2. Gör det samma men med laget i fokus. För varje svar ställer jag automatiskt frågan varför.
3. Sätt det i sin kontext: jämför med andra ord med motståndarna. Ställ återigen frågorna varför efter varje svarsalternativ.
4. Se på yttre faktorer. Vad gjorde publiken? Domaren? Varför?

Oftast behöver jag inte analysera så mycket längre än till de två första punkterna utan svaren presenteras faktiskt ganska snabbt.

Idag fick jag smaka på den värsta förlusten sedan Nässjö borta. Till skillnad från den matchen, där jag lyckades komma till den tredje punkten, behövde jag idag bara analysera de första två. Vi gav bort en match och det här är basket. Alla matcher har en vinnare och en förlorare, oftast ljuger inte resultatet om vem som borde varit vinnare. Att resonera så anser jag är farligt. Det är inte så vinnare ser på förluster. En sann vinnare tror jag i första hand riktar kritiken inåt. Jag jobbar aktivt med det dagligen för det är något som jag på riktigt kan påverka!

tisdag 2 december 2014

Pop has spoken

Livet är inte så enkelt alla gånger när man tänker på att mänskligheten ständigt tycks vandra åt fel håll. På TV kan vi se intelligensreserven slåss om en halvmiljon någonstans på en ö. I Stockholm sitter andra halvan och försöker komma överrens om något som ingen vill komma överrens om. Jag blir tokig och ibland är det så fantastiskt skönt att bara tänka "åt helvete med hela skiten!". Smaka på de orden, lägg till dem i ert vokabulär och använd dem åt allt som ni inte kan göra någonting åt. Idioter kommer alltid att finnas, de kommer alltid att provocera, men en dag försvinner en och då kommer en ny så åt helvete med hela skiten.

En mycket mildare variant av samma fras, en mycketmycket mildare och modifierad version av samma fras kan man använda till sin coaching. Låt mig förklara (har ni något val, det här är ju en monolog!): min coachstil är miljontals mil från färdigutvecklad men jag vet åt vilket håll jag vill. Jag vill gärna vara en players' coach. Jag älskar Popovich, Calipari, Brown, Pitino och George Karl för att de låter spelarna göra jobbet och förminskar inte dessas roll. De ger dem utrymme att lyckas och misslyckas. Idag läste jag en intervju med Popovich där han skulle förklara vad han gjorde. Han belyste spelarnas betydelse. Om de kastar bort sex bollar, beror det inte på att Pop har ritat upp eller bett dem göra detta. På samma sätt om de sätter fem skott i rad så beror det på spelarna. Det tycker jag är en ganska bra approach på det stora hela. Som coach blir snarare uppgiften att justera flytet i matchen men jag tror att spelarna, i alla fall  om det finns gedigen erfarenhet i truppen, kan göra detta på egen hand. Den mesta coachningen gör man i träningshallen tror jag men vem vet; jag kanske ändrar mig så småningom.

Ett redigt skottpass

U17-tjejerna i klubben har generellt sett en god fysik, vilket är tur för de matchas hårt. Vi har en trio som vissa helger spelar tre matcher i tre olika serier och två matcher per helg är inte ovanligt för resterande! Det krävs en del självdisciplin, mat, sömn och dylikt för att orka med men jag saknar tiden då jag själv satt i samma sits. Det är så förbannat kul att träna och tävla så mycket! Av denna anledningen hade vi ett lugnt mentalt träningspass igår. Efter en ganska intensiv fys gick vi direkt på träningen som skulle ge oss cirka 500 skott. Detta är en träningsform som vi får för lite av i Sverige, i alla fall i mina lag eftersom vi saknar halltider och skott tar just tid att bli riktigt bra på. Sverige saknar generellt sätt bra skyttar och förklaringen är helt enkelt att det inte finns någon som kan lägga ungefär 2000 skott i veckan. I damlaget jobbar vi mycket med skott även om vi inte är i närheten av 2000 i veckan! Den här veckan räknar jag i alla fall med att vi ska kunna få upp cirka tusen skott och det är i alla fall en bit på vägen.

måndag 1 december 2014

Min bästa måste vara bättre än din bästa

Ledaren står och faller med sitt lag. Dålig coachning ser man ju prov på då och då, både från sig själv och andra men det är egentligen rätt ointressant i många sammanhang. Du ställs inför tusen val och det är ett antal av dessa som kan fungera men det vet man först när matchen är slut. Mike Krzyzewski har sagt att han aldrig ångrar något utan att om han skulle få möjlighet att göra om samma val med samma förutsättningar som han hade inför valet, skulle han förmodligen göra det samma. Jag gillar det för det summerar så bra vad coachning handlar om; att i stunden ta beslut utifrån de premisser som finns möjliga.

Men en sak som man inte kan fly ifrån är spelarnas egen betydelse och utan dessa är man i en otacksam sits. Dessas kapacitet blir också en ( allt som oftast) avgörande för matchens utgång och detta är ett faktum. Jag kan som coach rita hur många x som helst men om jag inte har ett material som åtminstone är likvärdigt med motståndet kommer jag förmodligen att få det tufft, i alla fall i det långa loppet. Antingen behövs mer spets eller mer bredd. Coachen bör försöka få fram de här spelarna och utveckla dem genom att leda dem till källan. Därefter är det upp till spelaren att avgöra hur bra denne är redo att bli. Jag tror att väldigt många spelare, fler än vad vi tror, kan bli bättre än vad vi tror men det krävs en egenmotivation som få blivit begåvade med. Har man ett lag med åtta av dessa, det vill säga spelare som är målmedvetna och verkligen inser vad som krävs för att nå dit man vill och därmed inte bara yttrar ord, så kommer man att leda ett framgångsrikt lag. Det öppnar oändliga dörrar. Hur inspirerar vi till egenmotivation?