Vad skiljer den bäste spelaren från den stora mängden?

Igår kväll spenderade jag en timme med att se på Wichita State Chockers träning från tidigt denna säsong. Det var fantastiskt givande att beskåda utifrån flera perspektiv. Träningsredskapen är såpass mer välutvecklade än i Sverige. Pads har funnits i USA i många år, men jag har fortfarande inte sett dem i det svenska utbudet av träningsredskap. Däremot kan förstås den kreative tränaren byta dessa mot egenskapade redskap.

Flera av Wichita States övningar utfördes med tunga basketbollar istället för de vanliga och dessa skulle jag med glädje välkomna till de svenska butikerna. Man såg hur spelarna fick ta i betydligt hårdare i respektive övning och utvecklade en mycket bra studsförmåga.

Men den mest intressanta aspekten av att titta på WSC:s träning var skillnaden mellan Ron Baker & Armstead i förhållande till de andra guarderna på skolan. Varenda övning och dess rörelser utförde de med en enorm precision. De tycks vara mycket snabblärda och läste av övningarna på ett otroligt manér. Detta är spelitelligens och utveckling av det i min värld. Att snappa upp övningar och utföra dem exemplariskt. Gör man detta tror jag att möjligheter för spel på nästa nivå ökar markant och kanske är det till och med en förutsättning?

Pacers mot Spurs i en sjumatchare är allt jag önskar och nästan tror!

Nu ligger jag helt i fas med slutspelsschemat och har sett samtliga finaler i respektive konferens. Det är underhållande. Det är väldigt underhållande och inför slutspelet trodde jag Heat skulle kunna få en ganska enkel väg till ringen, men jag hade fel. Jag trodde att Spurs skulle möta Heat och förlora med 4-2. Jag har med rätta ändrat mig. Jag tror fortfarande att Spurs blir finalmotståndare, därmeot tror jag att motståndarna kommer att heta Pacers och inte Heat.

Bob Hurleyböcker att spendera tid med

Nu har jag precis hämtat ut två böcker om Bob Hurley och hans program på St.Anthony. Det kommer bli riktigt intressant att läsa och jag startar på stört med the miracle of St. Anthony.

På återseende!

Mitt första MMA-pass någonsin is in the books - En review om kombinationen kampsport/basket

Idag genomföre jag mitt första hela och kompletta MMA-pass som en del av min försäsongsträning. För det första är jag i en fas där jag hela tiden letar nya övningar att komplettera mitt basketstyrkeprogram med. Av den anledningen valde jag att ta helg efter ett MMA-pass. MMA (mixed martial arts) är en kampsport som vunnit allt mer utrymme i medier de senaste åren och redan för ett par år sedan började jag snegla på vissa av deras träningsprogram. Först idag, två år senare genomförde jag ett helt combatprogram. Resultat? Död.

Det mest imponerande var hur man nästan hela tiden endast använde kroppen, med vissa få undantag där jag använde motståndsband, ofta för att öva kickar och slag. De stora fördelarna med MMA-träningen är att man i alla stående övningar är placerad i fighting stance, vilket kan liknas med det basketstance som vi febrilt förösker intala alla spelare att alltid inta. På så vis såg jag redan här en vinning i MMA-träningen,då den jobbade med muskulär- och konditionsbaserad träning utifrån en aggressivt basketställning. Övningarna bygger på tempo och explosivitet, två egenskaper som varje basketspelare bör ha i allt som den uträttar på en basketplan och även här finns det en stor vinning i MMA-träningen.

Just detta passet mördade min överkropp, men även "the glutes" fick arbeta ganska hårt, vilka är kroppens mest explosiva muskler och viktiga att stärka upp för att få ett bra första steg etc.
De kroppsdelar som fick jobba minst var benen i övrigt!

Jag kommer att ta med mig en hel del av dessa övningar och använda mig av i min sommarträning och kommer garanterat föröska att genomföra flera MMA-pass framöver. Roligt och fruktansvärt!

Jag lämnade ute Tony Parker. Skjut mig, snälla1

Jag rangordnade slutspelets fem bästa point guarder för några veckor sedan. Tony parker hade jag på sjätte plats. I efter hand måste jag erkänna, även om det svider, att han kanske skulle kommit med på något hörn? Mjo, men i brist på faktiskt underlag lämnades han utanför av den enkla anledningen att jag tyvärr inte sett honom spela i slutspelet till skillnad från resterande fem. Tony Parker är en helt fenomenal spelare. Och även om han har ganska stora brister i försvarsspelet så är han i hand i handsken på motsatta planhalvan och är en av de tyngre faktorerna till att Spurs leder matchserien mot Memphis med två mot noll. Sedan går det inte att nog betona det geniala arbetet som Gregg Popovich står för i San Antonio. De lyckades göra 44 poäng från bänken i den första segermatchen mot NBA:s bäst försvarande lag. Hur? Genom att ha breda utrymmen för attacker, utmärkt bollrörelse, bra rullar efter picks och dödliga skyttar utanför trean. Det skapar enorma möjligheter när man kombinerar det med attackspelare från Frankrike med frågvisa ögonbryn. Lägg dessutom till ett av de mest dominerande insideförsvaren (Duncan visar att gammal är äldst) som jag sett under året, så förstår man varför Grizzlies inte hade så mycket att sätta emot. Spurs gjorde dem dåliga och det är en positiv egenskap som bra och väldisciplinerade lag alltid lyckas göra. Spela bättre än motståndarna oavsett nivå av talang exempelvis!

Nu blir det andra matchen och dessutom pacers - heat!


Salut!

Växjö Ravens - En basketblitz ganska mitt i Småland

Samtalen mellan Tigers och Queens tog fart i januari då vi genomförde vårt första möte angående en eventuell fusion av de båda klubbarna – ett intresse som båda klubbarna delade. I initialskedet handlade mycket om att lära känna varandra och vad respektive förenings mål med sin verksamhet var och tidigt märktes att vi delade samma kärlek till sporten med fokus på barn och unga samt vilja och mål att ta in basketen i Växjös och Sveriges främsta idrottsliga rum. Genom ett mål om en stark ungdomssektion och ett målmedvetet arbete är vi fast beslutna om att lyckas med detta. Förhoppningen och vårt primära mål är att utveckla ungdomslag som presterar på en god nationell nivå och att detta skall resultera i ett dam- respektive herrlag i basketettan. Utifrån dessa grunder vidareutvecklades arbetet till vad det är idag: Växjö Ravens Basketball.

När jag var med och startade Araby Tigers Basketball fanns det en enorm inre drivkraft hos mig gällande att lyckas ta herrbasketen tillbaka till Växjö. Det uppdraget är långt ifrån lyckat än, men jag kan gladeligen erkänna att det arbete som Tigers gjort innebär att vi är på god väg och att en god grogrund har utvecklats. Queens gedigna och ihärdiga utvecklande som förening innebär att de redan har en välbyggd platå att bygga ifrån och behövlig rutin samt kompetenser som ger mig ytterligare optimism inför Ravens basketball.
Hybriden Tigers/Queens har en rad positiva egenskaper som jag längtar efter att få se utvecklas. Tillsammans och som en. En uppdelning mellan tjejer och killar i staden skulle vara direkt missgynnande, en åsikt som hela Basketsmåland och även Växjö delade. Därför är Ravens exakt det initiativ som jag och många med mig väntat på och vederbörande fick dessutom äran att vara en del av att genomdriva den nya föreningen. Engagemanget är stort i hela klubben, kunskapen förväntar jag mig kommer att spira när det finns fler coacher att ta in idéer ifrån.

De positiva trender som Tigers och Queens byggt innebär att vi i höst kommer representeras på både senior- och de flesta juniornivåer. Happiness ppl!!!

Växjö Ravens är en ny frisk fläkt i Idrottssverige och jag kommer göra allt för att fortsätta utveckla mina coachegenskaper så att vi inom en rimlig framtid kan prestera på den nivå som vi önskar.

1,2,3, RAVENS!

Slutspelsanalys

Jag har njutit under dagen. Trevlig middag med en gammal basketkollega, lite plugg och en enorm portion av basket har hunnits med. Inte vilken bakset som helst utan den som är så härlig, dvs slutspelsbasketen som dessutom är otroligt välspelad. Under mina år som ihärdig basketjunkie har jag lärt mig vissa saker. Framför allt under de sista tre åren. regel nummer ett: "Vill du vinna matcher - gör fler poäng, vill du vinna mästerskap - släpp in färre." Försvar kan inte belysas nog i detta spel som mer och mer går till att handla om olika isolationplays för hyperfysiska fenomen. Trots denna tendens så är det ett gäng lag som jobbar bäst tillsammans kvar i slutspelet. Pacers med sin briljanta startfemma hänförda av en stark frontcourt där Paul George gör ett tungt jobb på de bästa perimeterspelarna tillsammans med slutspelssensationen Lance Stephenson. Dessa två har ett imponerande retursnitt för respektive längd. Under korgen har de Roy Hibbert som "vilat" sig i form under säsongen och nu återigen gör ett kanonslutspel tillsammans med en av NBA:s mest underskattade insidespelare David West - en tank som spränger bort sina motståndare.
Jag tror att Pacers med sitt försvar på riktigt kan hota ett sargat Miami som måste få mer stöd under LBJ. Visst har de en bred bänk som bidrar och Wade/Bosh kan blixtra till och göra heroiska insatser 8iaf Wade), men deras slutspel har varit förhållandevis svårt med tanke på hur enkelt det borde varit. Det är först nu som de på pappret kommer att få möta riktigt motstånd. Lyckas man sänka ned LeBrons tempo en aning och fortsätta hålla Wade/Bosh på låga siffror, ser jag en stor och till och med övervägande möjlighet för Pacers att nå NBA-finalen i år. Heat går så långt som King James orkar ta dom - Kan han slå Blue Collar Gold swagger på egen hand?

I West slåss ett välsmort Spurs mot hungriga och starka grizzlies. Båda lagen spelar ett ypperligt försvar, men Spurs lyckas dessutom spela ett ännu mer imponerande anfall i den första matchen. Hur gör man poäng mot NBA:s bästa försvar? Man breddar och ger utrymme för attacker och tvingar dem att byta på pick n rolls. Detta öppnar upp för Spurs farliga distansskytte och så vann man första matchen ! Spelar man lika övertygande nästa match kommer Grizz få det svårt!

Basketschack

I slutspelstider slukar jag flertalet matcher i veckan. Just nu tittar jag på Warriors mot Spurs, samtidigt som Pacers mot Knicks snart rullar igång.

Jag rankade tidigt slutspelets fem bästa pointguarder och är fortfarande nöjd med min rankning. Tomy Parker är dock en kraft på den offensiva planhalvan. Däremot är det spännande att se hur en briljant coach som Mark Jackson utnyttjar mouse-in-the-house och konsekvent går till spelaren som TP försvarar. Popvich svarar med att behålla sin guard på planen och försöka få till dubblingar istället. Tyvärr skapar det ofta oreda i försvar och genom ett smart insideöverspel (HI-low från weak till stark) lyckas man få skapa enkla poäng ur dubblingarna. I anfall då? Ja, då svarar TP med att behandla krigarna från oakland med samma medicin. Det är ganska imponerande att se hur de riktigt bra i NBA gör vad som faller dem i smaken på planen.

Ginobili är lika dominant 6:th man som Lebron är MVP. Och Sverige vinner VM!

När jag euforiskt knappar ned mina tangenter ser jag på prisceremonin från Globen. Hockeylandslaget är jag stolt över av flera anledningar. Främst för att de alltid är bra, men även för att de alltid har med nya namn som jag inte hört tidigare, vilket är ett gott tecken som visar vilken fantastisk bredd vi har inom Hockeysverige. Samtidigt känns hockeyspelare alltid trogna sitt landslag och uppskattar att klä sig i gult och blått. Ja, ni har rätt. jag är bitter på att en av basketlandslagets främsta spelare tackar nej för att fokusera på vart han ska spela efter sommaren istället. Det är Quislingfasoner, såvida man inte uppger ett väldigt gott skäl.

I USA slåss just nu Tim Duncan mot Zach Randolph och det lär bli en rysare. Varje slutspel imponeras jag omåttligt av Spurs fantastiska väldisciplinerade spel. Jag har sagt det förut och säger det igen: Popovich är orealistiskt duktig. Liksom Manu Ginobili som i mitt tycke är en av NBA:s absolut bästa spelare. Jag har tidigare snackat ned 6:th man award och står fast vid min ståndpunkt, men om priset skall finnas borde Gino få det varje säsong som skador inte stoppar honom totalt. Han är Spurs spelgeni och oavsett vem som är på planen så är det just han som är deras playmaker.
Nu blir det grizzlies och spurs. Let's go...? Jadu, jag kan leva med båda lagen i en final, men min hjärna säger Grizzlies!

Om mina tippningar ska gå hem så kommer Grizzlies ta sig till final. Jag misstänkte det redan innan slutspelet och mina hypoteser står fast!

Hannan Memorial - Ett förfallet basketparadis i stålhjärtat av USA

Jag är till viss del en nostalgiker, men framför allt blir jag helt till mig av förfall. I förfallet finns det något som är inbjudande och motbjudande på samma gång. Det är sorg, men det är också glädje, för även om det just nu är öde och lämnat åt vinden så har det en högst levande historia. Där inne har folk skrattat, kanske gråtit, svettats och kanske ätit. Ja, detta beror ju förstås på vad det är vi talar om. Detta intresse stimulerar jag genom att följa den exceptionelle Jan Jörnmark är aktiv på handelshögskolan i Göteborg och åker runt världen över för att studera förfall. Han har nog en fascination för det övergivna som kan jämföras med den jag innehar. Skillnaden är att han utgår från vetenskap jag låter min fantasi spinna iväg, även om även jag numera intar en mer analytisk roll.

På hans hemsida hittade jag fruktansvärt underbara bilder från Hannan Memorial i Detroit - ett gammalt YMCA-tillhåll där otaliga ungdomar genom åren skjutit sina första treor, tryck in sina första dunkar och passat sitt första behind-the-back-pass. Kanske har Dumars gått runt i byggnaden? Kanske har Isaiah varit där och haft uppvisning? YMCA är förövrigt ett utmärkt initiativ. Grundat 1844 av en herre som blev orolig över den tillflykt av unga män som städerna åstadkom och som därför ville ge männen exercis etc. Jag blir alldeles till mig och länkar sidan så att även ni kan få drömma er bort en stund.

http://jornmark.se/places_photo.aspx?placeid=311&Photonumber=043&lang=

Passa på att lämna Sverige en liten stund om ni inte har något annat för er!

På ett kontor i staden sitter politiker och kliar sina flintar.

Integration. Sveriges kanske mest laddade ord och landets eventuellt viktigaste åtgärd. Det är så som jag ofta ser på de otaliga projekt som avlöser varandra i detta land. Det ena förslaget avlöser det andra och glädjen är enorm när man ser att folk deltar i de olika aktiviteter som man arbetat fram. Sen då? Det är kanske den viktigaste frågan att ställa sig: vad hände sen?

Under min livstid har jag lyckats studera fyra olika kommuner ganska ingående genom att ha bott och verkat i dessa. Överallt finns en ideologi och vilja att göra någon skillnad. Många förslag gör skillnad, vissa går dit solen inte når. Men alla dessa har en gemensam nämnare: de saknar ofta mål och syfte utöver en vänlig vilja att eventuellt erbjuda aktivitetsmöjligheter. En vänlig vilja integrerar ingenting, precis som en icke-vänlig vilja inte per automatik segregerar.

Jag motsätter mig stora delar av den integrationspolitik som jag sett och varit en del av. Den saknar viktiga komponenter som jag utifrån mina erfarenheter tror faktiskt krävs för att göra skillnad. Först och främst tror jag man måste begränsa den, alternativt expandera den. Varför inte följa den amerikanska modellen och genom skolorna erbjuda barnen att hålla på med 1-3 olika aktiviteter antingen direkt efter eller innan skolan? Varför inte investera pengar i att anställa coacher och musiker på skolan vars uppgift är att stimulera barn och ungdomar i de idrotter eller kulturaktiviteter som de själva valt att deltaga i? Jag tror att kreativa ådror måste utvecklas och stimuleras och de projekten som i dagsläget genomsyrar en hel politisk genre tror jag kommer ge ganska ruttna eller i bästa fall mediokra resultat.

När jag tittar på många integrationsförsök ser de istället högst segregerande ut. Barnen från just det området är närvarande och ledare från samma kvarter. Jag tror att man måste tänka större. Eller mindre, men så det ser ut nu kommer inte integrera i speciellt hög utsträckning.

Den heliga treenigheten i Miami har begränsats till en

Under säsongen tyckte jag att Miami Heat såg helt överlägsna ut. Offensivt hade de Dwyane Wade och Lebron james som gjorde vad de kände för varenda match, Defensivt hade de en tätt sammansluten enhet som "flög" i försvar (för att använda Caliparis begrep). Sedan kom värkarna. Sedan kom slutspelet. Sedan kom problemen. Nu står de i Miami med en Lebron James som vacklar något (trots att han snittar ca 24, 7, 7 och en osynlig före detta Flash och en svag Chris Bosh. Av denna anledning står och faller Miami Heat med Lebron och frågan är; Hur långt orkar han bära dem? Han fick problem mot Chicago och hans FG% sjönk från 627 till 438, men samtidigt halverade han sina turnovers.

Kommer Heat att klara av Memphis eller San Antonio i finalen, två lag vars formkurva blivit bättre och bättre ju längre säsongen gått? I dagsläget är mitt svar: nej. Om de möter Grizzlies tror jag att det kan bli riktigt ugly för Heat. Grizzlies spelar en imponerande basket med utmärkt försvar- och anfallsspel. Grizzlies har dessutom NBA:s tuffaste inside duo och spelar mycket pick n rolls som leder till övertagsspel för deras stora spelare. Sedan tidigare vet vi att heat inte kan försvara storlek. Men först måste de ta sig an ett Inidana Pacers och även dom har en del storlek, för att inte tala om den försvarsduett som Stephenson och Paul George utgör. Dessa faktorer kommer garanterat att göra det svårt för LeBron James. Framför allt om det ska vara alla mot Lebron, dvs. som det ser ut just nu när varken Bosh eller Wade spelar i närheten av sina kapaciteter.

Vem i hela världen kan man lita på?

Basketsverige är på många sätt som en skolklass eller kanske till och med mer som en familj. Det är ett ganska litet nätverk som inte förändras speciellt avsevärt från år till år. Coacherna är de samma, lagen är de samma spelarna likaså och styrelserna ser likadana ut varje år. Det finns positiva saker med detta, men på senare tid har jag upptäckt allt mer skrämmande tendenser bland det allmänna baskettyckandet. Många anonyma krafter uttrycker sig med information som kan vara fabulerad eller är hämtad direkt från maktens korridorer. Båda alternativen är förödande.

Många kritiserar SBBF hårt och påstår att det är ett vansinnigt korrupt styre, där man gör lite vad man själv känner för. Varenda beslut som fattas får kritik av en halv basketpublik, andra halvan hyllar det inträffade. Men mitt i allt kommer alla teorier fram. Eller nej, utifrån min uppfattning om vad teori är så handlar det om hypoteser. Eller snarare konspirationshypoteser som för ett främmande öra kan liknas med sambandet mellan frimurarna och världsherravälde. Men oavsett om de är 100 % sanna eller lika mycket falska så väcker de funderingar. Är det verkligen så illa som vissa tycks hävda att det är? Är SBBF verkligen en filial till the axis of evil och vill de stycka upp hela Basketsverige och hänga det på krokar? I min fantasi låter det långsökt eftersom det skulle vara att skjuta sig själv i foten, benet, magen och huvudet?

Igår fick jag det minst sagt tråkiga beskedet att 08 Stockholm tvingas lämna basketligan på grund av bristfälligt administrativt arbete i förhållande till de regler som SBBF satt upp för ligaverksamheten och jag blev nästan lite tagen av beslutet. 08 har varit en klubb som alltid legat mig varmt om hjärtat, mycket på grund av den fantastiska ungdomsverksamhet som fryshuset inneburit. Jag minn när jag gick på gymnasiet och min bror bodde på "lappis" och hur 08 alltid hade hallen öppen för de som ville spela där. Jag var själv där ett par gånger och bemötandet från frysen var berömligt. När jag senare i mitt liv i högre utsträckning lärde känna 08:s ordförande gjorde beslutet ännu ondare, då denne man är en eldsjäl av rang vars låga brinner för basketen likt få. Utifrån den information som man kunnat ta del av via press kan jag inte ifrågasätta SBBF:s beslut. Det vore ren idioti att påstå något sådant utan att noggrant undersökt materialet och jag litar på att de behärskar och gör sitt jobb. Snarare är det högst olyckligt att 08 tvingas lämna, men med den eld som finns i frysen är jag övertygad om att man snart är tillbaka och slåss i högsta serien igen. I believe in 08 human rights!

Hustle points

ESPN har producerat en briljant serie för alla Kentucky- och Caliparifans världen över i form av ett tre avsnitt långt All-Accessprogram, där man får följa lagbygget efter förra årets storemigration (6 stycken i NBA varav 5 i första rundan). Både som spelare och coach är serien mycket lärorik och värdefull eftersom den ger en bra inblick i vad både coach och spelare vill. En bra poäng som Calipari använder sig av är så kallade "Hustle poitns" som han räknar varje match. Det kan handla om att slänga sig efter lösa bollar, ta en retur över någon eller springa den extra milen tillbaka i försvar. Det blir nog något som jag lägger till i min arsenal.

George Karl på väg till Europa?

Enligt hoopshype är George Karl intresserad av att börja coach i Europa igen efter många år i NBA. Det vore fantastiskt att få se Karl i Europa och han skulle garanterat ta med sig en och annan skön slaskspelare från NAB som kan skänka nytt ljus över hela kontinenten. Karl har sagt att han gärna skulle coacha tillsammans med sin son och att denna dröm skulle kunna realiseras "över sjön". Vi håller tummarna och väntar!

Den sämsta Jordansko som jag någonsin satt på min fot.

Jag är sedan många år tillbaka en notorisk Jordanskalle och har fram till detta år frenetiskt samlat in olika retromodeller. Min samling är förstås skral i jämförelse med de mer ihärdiga samlarna, men innehåller ändå ett par dyrgripar som jag med stolthet har i min kollektion. Utöver trean och tolvan har jag även ett par House of hops-limiterade nior. Tyvärr är dessa endast avsedda att se på, ty de till skillnad från alla andra Jordanskor är ganska hårda. Så hårda att de förstört min vänstra lilltå två gånger. Jag har även ett annat par IX och även dessa skaver något på min arma 47: or! Kanske beror det på hårt slitage, kanske på fel fot i fel sko? Jag vet inte. Oavsett vilket så hade även Penny Hardaway denna sko och om både MJ och Penny bar den så kan det bara leda åt en riktning: Rätt håll!

Araby lever upp till nya höjder - Somalisk mat och en turkisk division 1-Point guard

Ice Cube sjöng Today was a good day i slutet på februari 1993 och återigen passar titeln så makalöst bra in på hur dagen tog vid. Åskvärme i Växjö och Araby kokade på något skönt sätt. Jag kunde inte beskriva hur, men efter att gått in på kontoret i Araby park Arena tog det inte lång tid innan jag insåg vad det var. Utöver alla sköna människor som figurerade runt hallen fick jag dessutom smaka på en somalisk rätt som påminde lite av en pirog. Men den var uppgraderad med något nytt "lättare" bröd och lite sting i form av någon slags chili. Därefter var det bara att gå in i hallen och sätta igång. Vad är glädje? Glädje är när man träffar en snubbe för första gången som genast berättar att jag påminner om "en i White men can't jump" (Förmodligen för att jag inte kan hoppa) och hur mycket han älskar den filmen. Glädjen är inte att jag påminde om Sidney Dean (knappast Billy Hoyle) utan att younggunz har sett denna underbar 90-talsrulle som skriker asfalt, betong och K-minne!!

När spelet så småningom hade blåsts igång gästades vi av en f.d division 1-point guard från Turkiet. Grymt roligt att se och jag tipsade honom förstås om att flytta till Växjö och joina Araby Tigers i höst. han var sugen och skulle kolla visum! Fantastiskt vad Europa har blivit komprimerat och vilka möjligheter som numera finns tillgängliga!

Bra skytte - En reflektion inspirerad av en pågående debatt på en aktuell baskethemsida.

Igår tog jag del av en artikel där någon skrev lite av vad han definierade som bra skytte och reflektionerna var intressanta, även om jag såg några eventuella felslut i hans slutsatser.

Som alltid när man diskuterar NBA numera kommer Lebron James på tal (50% skytte, men endast 30 % från trepoängslinjen), där denne jämförs med J.J Redick (41% skytte). Författaren menar att James är en bättre skytt än JJ Redick eftersom han är 50 % trots ganska mediokra 30 % från trepoängsland. Är James en bättre skytt än Redick?

Det första som jag kom att tänka på är definitionen av ordet skytt. Skytt för mig har aldrig varit samma sak som poänggörare, dessutom har det allt som oftast involverat trepoängare. Är en lay-up ett skott? Rent hypotetiskt måste jag ju förstås vara "ja" på den frågan. Är Deandre Jordan med sina 64% skytte NBA:s bästa skytt? I sådana fall är svaret återigen:Ja! Ni hör ju själva att det låter absurt och jag gör en distinktion mellan skytte i form av en effektiv skotteknik, där spelaren utför samma rörelse varje gång och allt som oftast lyckas sätta bollen (Se Ray Allen, men se även Kevin Martin; två spelare med totalt olika skotteknik) och de avslut som utförs närmare korgen i form av floaters, enhandslay-ups, dunkar etc (De avslut som Deandre Jordan och Dwight livnär sig på). Procentatser förklarar en del men lååååångt ifrån allt mina damer och herrar. 

Kan man se på match vem som är en bra skytt? Man kan se vem som ser ut att vara en bra skytt, men utifrån en match är det förstås svårt att avgöra hur bra skytt någon är. Thad Matta som coachar Ohio State University menar att en bra skytt skjuter 70% från varje unika position utan försvarare och detta brukar även jag försöka hålla som riktlinje.

Jag vill poängtera just unik position och komma med ett bra exempel. Paul Pierce är en bra skytt trots att han mycket sällan skjutit ett skott från något av planens hörn. Bruce Bowen ansågs vara en bra skytt trots att han aldrig skjutit från någon annanstans än just treor från hörnet. Bra skyttar när sig ofta genom ett spelsystem som sätter upp dem på platser där de är bekväma. Se Spurs spela och räkna hur många treor de lassar från hörnpositioner!

Paul George eller Melo?

Melo slutade framför Paul George i MVP-röstningen, vilket är ett under för mig. Melo är en fantastisk spelare, men han påminner mig mycket om Tracy McGrady. Han ha rinte the edge som kommer att ge honom en ring. Galen scorer dock. För mig är Paul George en bättre spelare än Melo och han borde slutat framför i omröstningen.

Inget EM för Maråker? Katastrofbeslut!!

Basketsverige.se avslöjade precis att Maråker inte ställer upp i EM-slutspelet. Han motiverar det med att han vill fokusera på där han kommer spela i höst, vilket är tråkigt för svensk basket eftersom han är en given starter i landslaget. Det är lite skrämmande att man inte lägger mer stolthet i chansen att få representera sitt land. Utöver chans tycker jag nästan att det är en plikt (förutsatt man inte har goda anledningar sås om skador etc. ) i sådana här sammanhang, men vad är jag mer än en enveten tyckare?

Miami Heat är fullkomligt idélösa! Eller?

Nu har även jag sett matchen mellan Bulls och Heat, via det bästa alternativ som finns tillgängligt i västvärlden. Kinesversionen gav mig hjärnsnurr flera gånger, men var också mycket lärorik. Visste ni till exempel att Gallinari och Bellinelli tycks uttalas exakt likadant på kinesiska? Ghe-hi-nehi!

Matchen i sig var mycket givande, men de två matcher som jag såg med Heat i mars och februari såg betydligt bättre ut för Heats del. Man spelade ett mycket bättre lag- samt individförsvar och anfallsspelet såg mer flytande ut. Precis som senast jag såg drabbningen Bulls versus Heat dominerar Bulls under korgarna och får Bosh att se ut som den lille tanige, men talangfulle pojvasker han faktiskt är. Han har som vanligt svårt att möta tyngre och mustigare motståndare. Returtagningen slutade 46-32 fördel Bulls. Som nämnt i tidigare inlägg är detta essentiellt för att slå Heat och Bulls har förmåga att ta returer och kämpa häcken av sig. Jimmy Butler spelade ett fullt godkänt försvar på Lebron James som faktiskt fick "kämpa" för många av sina poäng. Folk tyckte att Lebron hade en dålig match, men för att vara ärlig så var det inte Lebron som förlorade matchen. Det var alla andra. Lebron var avstängd delar av matchen, men resterande Heatspelare var avstängda hela matchen. Dwyane Wade såg fruktansvärt omotiverad ut. Bosh hade en putback som han verkade bli glad för, men var utöver den osynlig.

Däremot är sista perioden en hemsk syn som fick mig att minnas Lebrons första år i Heat. Hela sista perioden spelar Heat "idélöst"; Lebron på Isolationplays och attack-dish (eller är detta en bra taktik när man har en sådan som Lebron?). Jag förstår varför med tanke på hur kassa alla andra var och var det någon som skulle göra det så var det LBJ, men tror att de kommer få svårt att överleva den här serien om de inte spelar det spel som de har presterat under reguljära säsongen. Trots att spelet såg dåligt ut från heat så är det Bulls som får dem att se dåliga ut. Chi-town gör en grym match och Thibodeau är en extremt kompetent coach som kan skapa så mycket med relativt lite! Trots att Heat var helt avslagna så hänger man med i matchen tack vare LBJ, vilket är lite kusligt. Hur bra är han egentligen? Försvarsmässigt såg dock hela heat helt frånvarande ut.

Matchens bästa:
Miami Heats 80-talsporrinfluerade uppvärmningströjor prydda med den soon-to-be klassiska texten: "White Hot"...osmakligt!

En dag sedan fick det vara nog!

En dag! Så länge höll min sommarutmaning. Jag är en quitter liksom så många andra. Tyvärr så anser jag inte att det medföljande jumpsolesprogrammet är optimalt för just mig och jag har därför utformat det lite efter mina personliga behov. Jumpsolesen utgör fortfarande en viktig del av min sommarträning, men de kommer få mer sällskap av SPARQ, men även andra benövningar. Därför kommer ni inte få se något resultat av sulorna i slutet på sommaren! Jag tror dock att jumpsoles kan förbättra din benstyrka avsevärt och avfärdar dom inte som humbug! Igår körde jag endast endast en övning med jumpsolesen men kände att det var den övning som tog mest på mina ben!

Mitt sommarjobb - Ett kritiskt förhållningssätt. Kan jag busta en basketmyt?

Jag måste bara innan jag drar igång klargöra några viktiga aspekter att ta hänsyn till. Jag kommer alltså inte enbart köra jumpsoles och det program som de bifogat kommer inte följa slaviskt i antal repetitioner om jag märker att jag behöver fler eller mindre för att bli redigt utmattad under de sista förövingarna. Senast jag körde detta program under tre veckor var jag sjutton år och min kropp ser inte likadan ut idag. Som tidigare nämnt mixar jag in SPARQ och överkroppsträning i mina veckorutiner. I slutändan handlar allt om ett fysiologiskt experiment som kommer att avbrytas om min kropp tar skada eller försämras av träningsprogrammet. Dessutom är första fyra veckorna av programmet på en basic nivå som känns anpassat för de utan tidigare vana av plyometri, vilket kanske innebär att jag hoppar över första veckorna beroende på svårighetsgraden.

Om det således är sulorna eller ett ihärdigt träningsprogram som ligger bakom resultaten blir därför omöjligt att besvara. Kanske är produkten hokus-pokus och i sådana fall hoppas jag kunna avslöja detta.

MEN(!!!) jag vill försöka att inte göra den här bloggen till en träningsblogg så därför kommer ni inte kunna följa mitt program slaviskt, utan istället läsa om sådant som förmodligen är betydligt mer intressant för er, dvs basket rent allmänt!

Sommarjobb - Ta fram mina gamla sulor och hoppa som en Gud.

Av en slump snubblade jag över mina gamla jumpsoles när jag egentligen skulle ta fram lite andra träningsredskap. Dess lustiga utséende fick mig att minnas tillbaka på min ljuva ungdom. När jag gjorde min första dunk 15 år gammal på en mixträning. I min skalle svävade jag som en örn, men förmodligen såg det snarare ut som en skadeskjuten albatross...som letade fisk.

Lite senare köpte jag hem mina groteska jumpsoles för jag var en riktig dunkoholic som ung och är det nog fortfarande. Benstyrka är min absoluta favoritstyrka och jag smälter när jag ser kraftfulla returer, galna blockar eller alley-oops. Bäst är förstås FACIALS! Favoriten är Kevin Johnson över Hakeem. Så gammal, men så naggande god. Och nu sitter jag här igen och drömmer om att jag en dag också skall kunna dunka över Hakeem. Av den anledningen skall jag försöka att ta fram sulorna och 2 dagar i veckan sysselsätta mig med ihärdigt plyometriskt arbete (resterande tid läggs på vanlig (ej traditionell) basketstyrketräning) och därefter får vi se vad resultatet blir.

Experimentet bygger alltså på 2 ggr i veckan plyometriska benövningar i form av Jumpsoles och det medföljande Phi slamma jammaprogrammet. Utöver detta kommer jag eventuellt mixa med lite SPARQ-träning, men detta kanske jag kommer ge viss avkall på till förmån för mina sulor och beroende på hur slutkörd man blir av programmet. Jag minns min ungdom...då tog det ganska ordentligt,men tyvärr avbröt jag efter 3 veckor. Önska mig lycka till på 8!

Sedan är jag tillräckligt aerobiskt och kroppsligt insatt för att förstå kroppen som en helhet och att man inte kan hoppa helt och fullt utan en något muskulärt synkad överkropp, men hur jag tränar den skriver jag inte om här förrän experimentet är slut och om det gett märkbara resultat!

Önska mig lycka till!

(Foten på bilden medföljer ej när man köper sulor)

Vilket lag kan slå Miami Heat? Här kommer svaren!

NBA har aldrig varit så avgjort som det har varit i år. Miami har dominerat totalt och det finns endast en och annan skalp som tagits av diverse olika lag. När Miami förlorar en match har hela världen stått stilla och kanske är hettan slut i Miami? Nästa match har de vunnit med 30 pinnar. Matchen därefter med 20 och 10 matcher senare är de fortfarande obesegrade.

Men det finns några lag som har ett ganska bra segerrecept mot Miami heat. Man kan kortfattat dela upp heat på följande sätt:

• Ett dynamiskt anfallsspel där James och Wade är de tyngsta namnen och stora skaparna för resterande spelare. Båda två är utmärkta avslutare, men kan även passa bollen. Lägg till Bosh med sitt dödliga mid-rangeskott och ett antal spelare som är över 40 % på sina avslut.
• Heats anfallspel bygger mycket på snabb bollrörelse. Anledningen är att man vill få ut försvarsspelarna och öppna för attacker utifrån. Lebron James drar på sig en oerhörd defensivt uppmärksamhet och ju snabbare bollen går, desto svårare blir det för lag att spela lagförsvar.
• Miami heats försvar har sett imponerande ut och de har en bra hjälp på attacker utifrån. Deras absoluta styrka är hur de forcerar turnovers från motståndare.

Heats svaghet är att de små och brister på insideförsvarare. Visst kan vissa försvara midrangepostare, men mot tunga krafter nära korgen står man fortfarande platt. Dessutom tar man ganska få returer och har egentligen ingen speciellt bra point guard, men det sista ordnar man genom att ha fantastiska spelfördelare i Wade och framför allt Lebron.

Den stora problematiken för Heat är bristen på insideförsvar. Det är därför som de har svårare att spela mot hårt slitande lag som Bulls, där tokstarka Boozer och Noah gör det jobbigt för de små och betydligt svagare Bosh & co. I east är det bara Bulls som kommer att kunna göra skada mot Heat, även om det ska till mycket för att kunna slå ut dom. Det räcker inte att bara ha försvarare under korgarna utan man måste utgöra ett riktigt anfallshot mot Miami heat.

I West är det Grizzlies och Spurs som har det nödvändiga insidehot för att kunna såra Miami. Frågan är om det räcker? Dessa lag och framför allt Grizzlies har dock en mycket ärlig chans!

6th man award - NBA-världens grammyskräp?

NBA kryllar av olika utmärkelser och varje år tillkomemr någon ny. Bäst klädde, social award, årets twittrare etcetera. Sedan finns det några priser som väger lite tyngre. Som Most improved player - priset har en ganska enkel ekvation. Den spelare som utvecklats mest i förhållande till vad folk trodde att han skulle kunna uträtta. Detta pris är ganska roligt, men också lite nödvändigt.

6th man däremot är ett enda stort hyckleri och jag ifrågasätter dagligen vilken funktion det fyller. I teorin är det en ganska fin tanke, den spelare som bidrar mest från bänken skall belönas för detta. Men hela min basketfilosofi får små krackeleringar i lacken på grund av denna prisböld. För att stapla upp det i sann svenneanda, så att även den mest trögtänkte i punktform kan se varför jag tycker som jag gör punktar jag härmed upp varför 6th man award är basketvärldens Grammy.

• "Det handlar inte om vem som startar utan om vem som avslutar!" är ett citat som kommer väl till pass. Det blir allt vanligare att lag sätter en sämre spelare i startfemman för att få lite punch från bänken. Vad är viktigast: att starta eller att spela?
• Minuter. Har ni sett hur många minuter per match de bästa sjätte spelarna spelar? Jamal Crawford 29.3 och J.R Smith 33. Det finns väldigt många starters som spelar färre minuter. I Clippers fanns det endast två spelare som fick fler minuter än Crawford. CP3 och Blake Griffin. I Knicks fanns det endast en spelare som spelade mer än Smith. Carmelo Anthony heter han!
• Utifrån detta så känns det som ett totalt meningslöst pris eftersom det skall ges till den bästa bänkspelaren, men vad är egentligen en bänkspelare; en som inte startar men spelar hela matchen eller en som startar och sedan inte får se golvet igen (Fournier i Nuggets exemeplvis)? Vilken roll får "bänkspelaren" spela? Vilken roll spelar priset? Skulle det vara bättre att skapa ett pris till bästa spelaren som spelar under 17 minuter per match? Knappast. Skrota hela alltet!

Detta är ingenting personligt mot någon av spelarna utan mot priset i sig.

NBA-slutspelets bästa point guarder

Jag har alltid haft en förkärlek till Point guardpositionen. Det har varit något förföriskt i dribblande och välplacerade passningar. I början av min basketkarriär, när jag var liten och lätt älskade jag de som dribblade och bjöd på höjdpunkter i form av ankle breakers, men i takt med att jag själv växte blev det större guarder som jag idoliserade även om min kärlek till ankle breakers aldrig någonsin kommer försvinna!

Point guardpositionen är en position i förändring. Från att ha varit spelfördelare är det numer allt mer vanliga med poänggörande point guarder. Man brukar tala om Scoring eller passing first mentality och då är det alltså fler och fler som går in under scoring first-mentaliteten. I början ställde jag mig kritiskt till denna utveckling. Russell Westbrook var en makalös spelare, men en av de säsmsta point guarderna just för att han tog så många (dumma) avslut. Det var egentligen först under denna säsongen som jag insåg att hans lag är beroende av honom som poänggörare för att de skall nå framgång. Detta kan förstås problematiseras ytterligare och hans idiotiska avslut som dessvärre  blir en hel del under en säsong kanske stjälper mer än hjälper.

Mitt ideal för en point guard är dock att man inte drar sig för att passa, men basket är en sport som handlar om att göra fler poäng än motståndaren och av den anledningen måste samtliga spelare kunna göra poäng oavsett position.

Mina kriterier för en bra point guard är:

1. Ledarskap - En PG måste kunna leda laget och ta ett stort ansvar för att laget skall vara framgångsrikt
2. Försvar - En PG skall kunna spela ett bra försvar och störa motståndarnas spelfördelare. En dåligt försvarande Point guard "ger bort" fouler till sina lagkamrater då dessa måste hjälpa gång på gång.
3. Passningar - En PG skall vara en excellent passare och måste inse vad laget behöver vid varje specifika tillfälle. Behöver vi en trea? Vem har jag med mig! Jag ger bollen till X, han är lagets bästa trepoängsskytt. Behöver vi en drive? Jag kallar en isolering för mig själv, för den här motspelaren kan inte försvara mig!
4. Avslut - En bra point guard måste ha en bra drive och en bra bössa. Måste man kunna skjuta treor? Njae inte nödvändigtvis eftersom bra spelare hittar speciella platser på golvet där de är "Money" ifrån. Däremot är det viktigt att lära sig skjuta treor för att kunna sprida ut golvet ytterligare och ge större möjligheter för insidespelare att operera under korgen.
5. Kyla - En bra PG måste alltid behålla ett cool utan att förlora aggressivitet. I avgörande matchsituationer förväntas man ta rätt beslut och den som får mest kritik över dåliga beslut i matchernas avgörande skeenden är just point guarden (Se Russell Westbrook i förra årets slutspel).

Utifrån dessa kriterier anser jag att NBA-slutspelets bästa point guarder idag är.

5. Mike Conley - Är en avgörande koordinator för Memphis spel i år. I anfall passar han bollen till rätt spelare vid rätt tillfällen och han pushar när det behövs. Conley kan dessutom ta bollen till korgen på egen hand på grund av utmärkt styrka och snabbhet. I försvar utgör han en bra press på vilken bollhanterare som helst. Många spelare i NBA är mycket kompetenta attackspelare och att stoppa dem kan te sig omöjligt. Chris Paul är en av dessa omöjliga spelare, men Mike Conley låter honom jobba för sina poäng och är tillsammans med Marc Gasol en duo som tar ett stort ansvar defensivt och en tung förklaring varför Memphis spelar ett av NBA.s bästa försvar.

4. Ty Lawson - I ett lag som kryllar av kompetenta basketspelare är det Ty Lawson som jag ser som Nuggets bäste spelare. Laget ha ringen konsekvent go-to-guy, men Lawson spelar ofta på hög nivå och är i mitt tycke Nuggets i särklass bäste spelare. Han har ett godkänt försvar och är en bra offensiv styrka som liksom Conley kontrollerar spelet på ett utmärkt sätt, vilket visar sig i få dumma misstag. Lawson besitter dessutom enorm snabbhet, styrka och explosivitet vilket gör honom till en bra avslutare. Säkert ungefär lika snabb och explosiv som både Westbrook och Rose, men har inte samma hoppförmåga.

3. Deron Williams - har länge varit min favorit-PG och återigen vill jag knyta in förmågan att kontrollera spelet på den offensiva planhalvan. En komplett anfallspelare som tyvärr inte når högre än godkänt i försvar.

2. Stephen Curry - Är han PG eller SG? Spelar egenltigen ingen roll för det är Steph som styr spelet i GSW. Han tar bra beslut och har en underskattad passningsförmåga. Ser inte speciellt atletisk ut, men har ändå ett godkänt försvarsspel, även om detta förmodligen inte är mycket bättre än Deron Williams. Curry har utmärkta händer och är bra på att sno bollar från motspelare och ta defensiva returer. Ett skott utan dess like och jag skulle säga att han är NBA:s i särklass bästa PG på den offensiva planhalvan. Han kan attackera, skjuta och passa på absoluta toppnivå!

1. Chris Paul - NBA:s mest kompletta point guard. Förmodligen den bästa försvarsguarden i NBA och ett utmärkt anfallsspel. Även om Curry egentligen har många fler strängar på sin lyra (offensivt), så har cp3 ett bättre försvarsspel och fortfarande ett mycket imponerande anfallsspel. Liksom de övriga fem styr han spelet bra och levererar bra passningar, skott och vet vad som ska göras och när. En av de bästa spelarna man kan se på en basketplan i dagsläget och få spelare förtjänar att vinna så mycket som denna Wake Forest deacon demon!

Honorable mention: Tony Parker är en fantastisk spelare men fall på mållinjen i denna rankning på grund av sina bristande försvarsförmågor.

Snälla du som är i himmelen ge mig Grizzlies i nästa rond, så ska jag berätta varför!

Det har inte varit speciellt svårt att tippa slutspelets första runda. Inte heller speciellt kul eftersom NBA aldrig känts så här avgjort redan på förhand. Det enda lag som på pappret hade manskap att slå Miami Lebrons var Lakers och vi såg ju hur det gick. Old ball blev skadeboll och man fick se en tung säsong paketeras med 4 förluster mot ett (som alltid) tokbra slutspels-San Antonio Spurs.

Än så länge har alla mina tips gått bra, både hjärn- och hjärtmässigt, även om jag mellan Nuggets och Warriors faktiskt kände att båda lagen spelade så underhållande basket att de förtjänade gå vidare. Eftersom jag själv är Lakerfan blev jag dock lite glad och inser att chanserna att kamma hem en free agent från Nuggets just ökade.

I serien mellan Grizzlies och Clippers både hoppades och trodde jag att Memphis skulle kamma hem serien. Deras lag är mer kompetent i slutspelssammanhang och de har en komplett förstafemma till skillnad från Clippers där man har en Point guard av absolut galna toppklass, en scorer från bänken som håller båda lagen kvar i matchen genom att skjuta så fort han ser att bollen kommer hamna hos honom inom 2 passningar. Butler och Billups är gamla, rutinerade och har egenskaper som många slutspelslag skulle efterfråga även om det försvarspel som gett dem ett namn har suddats ut något genom år av skador och allmänt förfall. Men det var ingen av dessa spelarna som förklarar varför Clippers inte mäktade med Grizzlies, utan förklaringen ligger i en insidepunch som kan springa med de snabbaste men inte spela mot de stora (vilket är synd då 70% av att spela inside handlar om just detta). Jag har aldrig varit ett stort fan av varken Blake Griffin eller Deandre Jordan. Deras highlightsmaterial är fantastiskt, men delar av det som vi får se på matcher är...skräp. Jordan och Griffin har haft stora problem med den fysik som Zach Randolph och Marc Gasol står för och samtidigt kan ingen av Clippers insideduo sätta ett skott om det så gällde deras liv.

Men jag tror att det här öppnar upp för en spännande off season. Igoudala lär i vintras ha sagt att han vill bli free agent i sommar och testa marknaden. Chris Paul har inte uttryckt något liknande men har däremot under hela sin karriär stressat att det enda han bryr sig om är att vinna, något som jag tror även han ser att Clippers inte kommer att göra med den truppen de har idag.
Trots detta tror jag oddsen är stora att Cp3 skriver på ett nytt kontrakt med "fel" Los Angeleslag, men kommer han vinna en ring där? Förmodligen inte.

Nu knyter jag istället ihop säcken och presenterar mitt drömscenario. Lakers hade en usel säsong och är i desperat behov av nya ben framför allt med tanke på att Kobe är borta i minst 6 månader. Om jag vore Kupchak skulle jag skrota stora delar av laget och ersätta med ungt blod (Dwight Howard ej inräknad). Pau Gasol är gammal men hade ett utmärkt slut på den här säsongen, vilket förmodligen höjde hans marknadsvärde väsentligt. Metta har haft en okay säsong offensivt och skulle säkert kunna ge något ominte minst värdefullt löneutrymme. Istället hoppas jag att Lakers kammar in CP3 och Iggy. Den sistnämnde vågar jag till och med säga att jag tror hamnar i Lakers under sommaren. Kanske även Josh Smith landar i Lakerland? Man får alltid önskedrömma och mitt tips är att man rensar rent på bänken och satsar på 3 tunga namn som får slåss tillsammans med Kobe och Dwight. Nash lär också stanna, men utöver dem blir det något helt nytt!