söndag 29 mars 2015

Min anfallsfilosofi del 2

Som tidigare nämnt bygger jag mycket på ledorden: Spacing, attacker, Cuttar och bollrörelse och nu kommer del två i vad det är som jag försöker att åstadkomma. Det tar tid men jag börjar få en bild klar i mitt huvud av vad min drömbasket är för något. Dessa inlägg skriver jag för min egen skull, då jag tror att det kan vara bra med nedskrivna idéer.

Caliparis, Karls och Walbergs influenser på mig går inte att undangömma. Jag är tokförälskad i deras 2000-talssystem och det är dessa som utgör mycket av grunden för det som jag förösker åstadkomma med mina lag. Problemet är att de tar tid att skapa eftersom det snarare är en filosofi än ett system. George Karl säger att det tar ungefär ett år att utveckla i NBA, vilket visar lite av systemets komplexitet. Det märks även i mina lag men det är positivt att de snittat mer poäng efter jul, vilket visar på att systemet blir bättre och bättre. Jag gillar Read-and-react och detta genomsyrar stora delar av basketvärlden. Vissa menar att det förstör basketen, andra att det gör basketen roligare. Jag tror varken eller, utan tror det är en utveckling som just nu är glödhet men som kanske kommer att svalna lite så småningom. Calipari har ju övergivit stora delar av det i år, vilkt inte är så konstigt med tanke på hans storlek.

Mitt anfallssystem bygger på en blandning av lite olika 4-1-system men jag tar efter många mönster från Calipari, Karl och Walberg. Mitt spel kommer jag hädanefter att kalla Attack-and-React. En båtresa hem från Visby satt jag och jämförde lite olika system och kom fram till att jag vill inte att mina spelare ska "läsa och reagera" för detta ger ett intryck av passitivitet (hårklyveri? Ja visst!). Jag vill att de ska skapa reaktion från försvaret som i sin tur leder till reaktion från oss. Vi agerar innan försvaret, därefter börjar svärdfäktningen som förhoppningsvis avslutas med att vi gör poäng.

Mitt mål med systemet är att jag ska kunna ha många spelare som gör mycket poäng och att spelare känner förtroende i sina förmågor. Ju fler som kan göra 10+ desto bättre är det. Detta behöver vi arbeta aktivt för kommande månadet. Kan vi ha över 20 assist är det fantastiskt. Kan vi skjuta 15-20 poäng från straffkastlinjen kommer vi att vinna. Kan vi skjuta i 20 poäng från trean? Då vinner vi garanterat!
Detta kommer att bli framtida målbilder för de lag jag just nu har och som jag tror kan hjälpa oss att vara aggressiva och värdera vikten av både trepoängsskottet och attacken. Attack-and-react 20!!!! Eller kanske attackera-o-reagera 20? Vi får se!

måndag 23 mars 2015

U17:s säsong slutförd!

Igår spelade mitt U17-lag sin sista match för säsongen och den kunde slutat bättre. Vi förlorar mot Forum Beavers med fem poäng och jag ska inte grotta ned mig allt för mycket i förlusten. Den berodde på två enkla faktorer. Flera spelare var inte redo att spela, eller snarare jag lyckades inte göra dem redo att spela och domarna var inte redo att döma. Vi fick gräsligt många fouls och jag skulle säga att majoriteten av avblåsningarna var korrekta, gällande fouls. Däremot valde man att inte blåsa på motståndarlagets liknande situationer, vilket förstås gjorde det svårt för spelarna att veta vilken nivå man kunde spela. Våra mest fysiska spelare straffades extra hårt av detta, då de fick ta emot betydligt mer än vad de kunde ge tillbaka och förlusten var ett faktum. Men samtidigt måste man tillåta domare att ha dåliga dagar med och jag tycker att domarnivån generellt sett varit bra! Det har missats avblåsningar förstås och andra har tagits men så länge man arbetar konsekvent och metodiskt har jag inget att poängtera och i de absolut flesta matcher denna säsong har så varit fallet. Det var oturligt att så inte blev en match som denna men det är bara att gilla läget!

Överlag är jag väldigt nöjd med mitt U17-lag och den utveckling som de gjort både som individer och kollektiv. Flera spelare har tagit enorma kliv och står just nu och knackar på dörren till klubbens herrlag, något som jag tror att de kommer fixa galant med ett antal extra träningstimmar i kroppen och en bra sommar full av förberedelser mentalt, tekniskt och fysiskt.

Nu börjar dock även den tuffa resan för dem som innefattar att vara redo att lägga ned tid på sin idrott. Att vara förberedd på att ens roll kan komma, och förmodligen kommer, att förändras drastiskt de första månaderna, kanske till och med året. Jag har själv varit där och man måste acceptera detta faktum men inte situationen i sig. Man ska inte nöja sig med vart man befinner sig, utan istället hungra efter mer. Med det menar jag att det handlar om en utmaning som spelaren måste godkänna. Jag måste göra detta och detta för att komma dit och mina val är inga andra än att antingen skita i det eller anta utmaningen. Det är i denna process som vinnaren skapas. Vem står upp för utmaningen? Vem kan jobba sig igenom förändringar? För det är precis vad det är; Förändringar, inte motgångar. En motgång är en skada eller något som förhindrar ens utveckling. En förändring är en ny roll och en möjlighet . Att lära sig spela den rollen och därifrån jobba vidare är vad som definierar en vinnare. Exempel Jimmy Butler eller Paul George!

Många väljer förstås att ge upp och det är inget konstigt. Det är en enkel väg att gå. Man börjar prata om att det är tråkigt, man utvecklas inte längre och anledningarna kan vara vad som helst. "Folk är bättre än vad jag är" men vinnaren ser det inte så. Vinnaren analyserar vad andra gör och antar möjligheten att bli en bättre spelare genom att aktivt arbeta för att nå ett nytt stadie av sitt spel. Detta kan inte vem som helst göra, för det krävs en unik attityd och karaktär för det. Om man antar denna utmaning, ser den och älskar den, kommer man att bli en fenomenal spelare. Det är mitt löfte till er spelare!

Vinnaren ser sin möjlighet att faktiskt förändra och detta är fullt möjligt. Spelare måste bara bestämma sig och därefter lägga ned den insats som krävs för förändring. Om mina spelare är redo att göra detta, är jag övertygad om att de kommer att nå full stimulans. Frågan är: hur bra vill jag bli? Följt av: Hur redo är jag att göra vad som krävs för att bli så bra som jag vill bli? Vill jag bli bättre än någon måste jag träna hårdare än personen. Det är så enkelt men även så svårt. Att spela division 2 Småland behöver och ska inte vara ert slutmål för det vore att begränsa era möjligheter. Sikta högre och håll siktet högt men stöd det på träning och passion för sporten.
Begränsningar finns ofta inte, utan de skapas av folk som inte varit redo att göra jobbet som krävs.
Ni, mina spelare har denna möjlighet och jag hoppas att så många av er som möjligt antar utmaningen.På något sätt vore det min ultimata coachvinst, även om den bollen ligger helt och hållet i mina spelares händer.

Väl spelat, boys!

lördag 21 mars 2015

När ska vuxenvärlden låta barnen frodas?

Att vistas i hallar är sagolikt på många sätt. Där finns så många adjektiv som faller mig i smaken precis som en kall dryck av fläder eller varför inte citruskaraktär en sommardag efter ett par timmar på bollplanen. Ibland möter man på tråkigare företeelser men dessa är ganska sällsynta jämfört med många andra idrotter. Senast idag fick jag se ett skräckexempel från hockeyn. Jag blev lite ledsen.

Jag hade skrivit två stycken till här men suddade ut dem för det finns en låt som är så otroligt mycket mer talande än vad min penna någonsin kan bli. Jag bör kankse poängtera att barnen inte på något vis kan knytas till mitt eget liv men texten som sådan är otrolig. Den borde alla lyssna på.

torsdag 19 mars 2015

Inför March Madness - Har Coach Cal lämnat sin players first-filosofi?

Kentucky fick motstå mycket kritik från mig förra säsongen och det var först efter januari någonstans som jag på riktigt började uppskatta deras spel. I år har man haft så mpnga stora spelare att Calipari nästan konstan har två spelare i posten. Det är inget fel alls med det, tvärtom förstår jag resonemanget och skulle förmodligen spela på ett liknande sätt om jag hade ett lag med en sådan insidenärvaro.
Förra säsongen släppte Calipari sin bok "players first", en imponerande berättelse som tar upp en hel del av Caliparis inställning till sporten och spelarna. Han är en sagolik rekryt och betydande förklaringar ligger i hans sätt att sälja sitt program men också rent speltekniska färdigheter samt att han gör sina spelare till mer än bara basketspelare - han vill forma dem som människor.

Men helt ärligt blev jag inte överförtjust när det ena stora namnet efter det andra skrev på för Vildkatterna från Lexington. Jag är i grunden emot superlag, där spelare tycks misstro sin egen förmåga och istället lierar sig med andra spelare av samma kaliber för att göra det så enkelt som möjligt för sig. Det finns dock andra spelare som vill göra det motsatta. En sådan är D'Angelo Russell som förväntas gå topp-2-5 i årets draft. Han menar att han knappast vore rankad så ögt om han istället hamnade i Kentucky, där han faktiskt växte upp. Det stämmer nog.

Kentucky har byggt en lagmaskin och Caliparis system har sina plus och minus. Ett stort plus är att så många spelar så mycket att scouter inte riktigt får se det som de vill alla gånger av spelarna. Plutonsystemet kan maskera spelares olika svagheter men det finns också många spelare som glider allt längre bak i draftklasserna. Harrisonbröderna exempelvis som förra året var rankade att gå i första rundan. I år är den ene med i andra och den andre är inte ens en del av draften. Konkurrenssituationen kan därmed problematisera begreppet "players first" eftersom vissa kan missgynnas av den bredd som finns i UK. Men å andra sidan: vad är målet? Vinna NCAA eller hamna i NBA? Calipari har alltid varit öppen med att players first ska se till spelarna och för många, nej majoriteten, av dessa som hamnar på ett toppcollege, är dessa år bara ett stopp på vägen. I år verkar det som att NCAA-titeln är viktigare. Frågan är om Calipari kommer kunna erkänna det? Vore det ett övertramp mot hela hans rekryteringsfilosofi? Är det egentligen relevant? Ja, i dessa sammanhang är det nog det!

måndag 16 mars 2015

Returtagningsknep

Returer är en stor del av spelet och personligen lägger jag mycket stolthet i detta. Jag tar gärna returern men det viktigaste är förstås att den jag spelar mot inte tar den. Om så är fallet anser jag mig antingen varit dum eller nonchalant eftersom de tekniska returfärdigheterna hos många motståndarlag inte är speciellt höga. Nu tänker jag delge några av mina favoritknep för att ta plats i luftrummet.

1. Jag växte upp med budskapet att Du måste vilja ta returen. Jag tycker inte att det är tillräckligt starkt, utan du måste kräva att rycka ned bollen. Detta är grunden och killer instinct är en styrka som inte ska undervärderas.

2. Skapa kontakt istället för att ta kontakt. Jag vill alltid träffa min motspelare innan denna träffar mig. Det blir en liten kamp men eftersom gett ut första slaget blir det mcket lättare att hålla marken.

3. Vänta inte på bollen. Möt den istället! Här kommer fysikens vikt in. Jag försöker tajma mina upphopp så att jag fångar bollen ovanför ringen. Fungerar inte detta är min teknik att i alla fall ta den så högt som möjligt. Med andra ord HOPPA för sjutton!

4. Medvetenhet! Detta är en del som jag själv lagt till. Jag tror att en bra hjälpförsvarare automatiskt tar några extra returer bara på grund av sin positionering i hjälpförsvaret! Har man hela tiden koll på spelaren med boll och sin egen spelare har du ett utmärkt utgångsläge för att vinna returkampen. Du ser när skottet går och du vet åt vilket håll som du ska söka upp din anfallare. Denna aspekt är svårast och man måste jobba på den varenda sekvens i både anfal och fösvar. Vart är jag? Vart är bollen? Vart är min man?

Dessa fyra punkter är en bra grund och behärskar man dessa kommer returstatistiken att öka drastiskt!

söndag 15 mars 2015

En filosofi börjar ta form

Det har tagit mig några år men just denna säsong har varit oerhört utvecklande. Jag har fått jobba med nybörjare, med landslagsspelare, med fysiska speare, med tekniker och paletten fylls rätt snabbt av olika färdigheter och nivåer. Redan förra säsongen började jag att fundera över en anfallsfilosofi och den har etablerats ytterligare i år, även om den förmodligen... nästan garanterat kommer förändras avsevärt under mina kommande år som coach.

Först och främst är det kontinuitetsanfall som är min kopp, i alla fall just nu. Jag tror på Sets men vill hålla dem till ett fåtal och istället ge mer frihet till spelarna. Detta har jag dock lärt mig att man ibland behöver gå in och styra lite för att spelare sällan tänker på dem automatiskt. Jag pratade med en coachkollega idag som har mycket rutin från coachning och han gav mig ett värdefullt tips gällande just struktur som jag garanterat kommer att ha med mig framöver.

Mina ledord för anfallsspelet och som jag alltid har i bakhuvudet när sets o.dyl designas är: Spacing, Cutting, Bollrörelse och attacker. Dessa fyra ledord tror jag är viktiga för att få ett flytande anfallsspel men de tar tid att utveckla och jag kan se hur vi i mina lag har börjat att få till dessa fyra men att de ännu inte riktigt sitter i ryggmärgen. Det beror förstås på mina spelares ringa ålder! De måste få tid att utvecklas och jag behöver ha tålamod gällande deras utveckling. Det är dock en fantastisk känsla när man ser hur spelare börjar hitta roller och utvecklas till nya nivåer. Däremot kan sets vara väldigt bra för att få lite variation i vårt spel de gånger som det stagnerar och gällande denna punkt ska jag bli lite mer strikt kommande matcher.

För att utveckla dessa punkter behöver spelare vissa färdigheter. Just atackmentaliteten är den som tar mest tid att utveckla men jag tycker också att fler och fler börjar anamma den, vilket gör att jag hor gott hopp inför kommande säsong! Min dröm...nej...mitt MÅL är att vi ska ha 4-6 spelare som konsekvent ligger på 10+ poäng. Det skulle göra oss till riktigt farliga lag och jag tror att dte är en möjlighet med den talangnivå som finns i mina lag.

fredag 13 mars 2015

Några rader om fotarbete

Jag lägger stor vikt vid fotarbete och fotsnabbhet i allt som sker på baskteplanen. När det kommer till skott är dessa faktorer av yttersta vikt för skytten. De senaste två veckorna har jag lagt otaliga timmar på att studera material från Steph Curry, Klay Thompson, James Harden, Damian Lilliard, Kyle Korver, JJ Redick och Ray Allen för att försöka hitta tydliga system i deras fotnedsättningar. Om så kunde göras skulle min tes om fotarbetets betydelse kunna stärkas ytterligare. Mitt resultat skulle således kunna revolutionera basketsporten totalt! (ironi)

Resultatet var dock föga förvånande. I fånga-skjutsituationer gör de klassiska 1-2, där de alltid landar på inre benet först. Korver var den som mest frekvent använde sig av jumpstops för att inleda sina skott. Det var också denna som hade lägst upphopp i sitt skott men detta justerar han istället med ypperlig tajming.
JJ Redick och Kyle Korver (och även Ray Allen) har även en faktor som skiljer dem markant från resterande material. De springer nämligen allt som oftast av screener och deras fotarbete är därför väldigt stereotypiskt. 1-2-skott, 1-2-skottfint-studs-skott. Denna roll fyller även Klay Thompson till viss del men det vore att begränsa honom om man bortser från hur mycket han skapar efter studs.

Resterande spelare (inklusive Klay) jobbar mycket mer utifrån studs och deras fotarbete är därför svårare att finna system i. Huruvida de använder öppna eller stängda steg beror helt på vilken kontext som de befinner sig i men kortare spelare (Curry, Lilliard, Harden) avslutar nästan alltid med en stepback efter stängt steg, förutsatt att de inte tar mer än två studs. Jag antar att detta kan bero på hur mycket separation man kan skapa efter det stängda steget i förhållande till det öppna, i kombination med spelarnas längd?

Denna undersökningen fortsätts ikväll!