Bob Hurley är väldigt långt ifrån college. och han ska ha cred för det.

Jag fördriver lediga stunder med att läsa den makalöst intressanta boken The miracle of St.Anthony's som handlar om just nämnda skola och deras legendariska basketprogram och nästan mytomspunna och minst lika legendariske coach, Bob Hurley. Bob är en sådan där coach som alla vill vara på något sätt. Han skäller, han skriker. Han förnedrar. Och han vinner allt. Han älskas. Jag inser allt eftersom läsningen fortgår varför han är så syndigt bra och jag diskuterade honom med en vän som faktiskt spelat  för honom under ett par år på St.Anthonys. Han berättade att en f.d St. Anthonyspelare kommit ned och pratat med den dåvarande truppen och sagt att de aldrig hade mest talang, men alltid bäst självförtroende för de visste att de tränade hårdast i hela landet. Jag tror att det är en ganska ackurat beskrivning av Hurleys storhet.
Hurley är en hårdjobbare. En coachvärldens Indiana och Detroit med oljiga fingrar. En rekryterare som värderar arbetsvilja framför talang varje gång och en tränare som ser en viktig funktion i att spelarna får flytta undan möblerna i skolkafeterian för att istället plocka fram vikter och skivstänger i deras (och kanske världens enda renodlade) hybridgymkafé. Det fostrar karaktär.
Bob Hurley är real. En lykta i fattigdomens mörker som leder den mest vilsne mot den ljusnande framtid. Inget bling eller G(n)ucci och för varje bokstav och och sida som jag läser, lägger sig en övertygelse om att Hurleys värdegrund skulle få honom att må ganska illa i en collegemiljö, där truppen har såväl en kafeteria som ett gym. En sjukgymnast och nya strumpor varje träning.

En oväntad draft, ett Celtics i ruiner och en kanadensare som etta.

Årets draft var oförutsägbar. Jag har på olika hemsidor sett så många som 5 olika första picks. Ingen av dem hade Anthony Bennett som etta. En undersized power forward med finfin atleticism och känsla runt korgen. Stora chocken var Nerlens Noel som halkade ned till sjätte plats. Inte så värst förvånande med tanke på att mannen har en knäskada of doom och fått spendera delar av för-workouten med rehab.
Celtics big three som gav dem en ring för några år sedan är nu helt nedmonterad. Från att Allen försvann förra året, har man skickat de andra två tornen till Brooklyn för att börja bygga om laget. Ett genidrag tycker jag och i min drömvärld kommer Lakers att göra något liknande.

Svensk basket på väg att bli Europas Kanada?

Sällan ger en sådan här bitter förlust en så god eftersmak som Sveriges 4-poängsförlust mot de tippade favoriterna till att ta hem hela turneringen: Frankrike. Sverige har skakat om hela basketvärlden. Vi är nog lite vad Slovenien var i senaste mästerskapet för herrar och jag är redan mycket belåten över den insats som basketdamerna genomfört. Få hade nog räknat med att ett land på 8 miljoner skulle slå ut Ryssland och där får de tillbaka för att de lägger massmiljarder på att rusta ett försvar med en förnyad vapenarsenal. Lägg pengarna på basketen istället. Sporten förenar, vapen fördärvar. Men det skall finnas folk till allt, även de som jagar björnar, älgar och som väger upp ett lågt intellekt med ett tungt gevär.

Jag har de senaste veckorna varit mycket imponerad över Kanadas basketutveckling. Så imponerad att jag har kontakt med en av deras landslagscoacher och utbyter lite tankar med honom. Idag insåg jag att vi nog är på rätt spår! Lägg dessutom till att vi har ett av EM:s yngsta landslag!

Clippers gör sommarens sign?

För första gången i min aktiva nästintill maniska basketfankarriär har en coach tradats till ett annat lag. Dpc Rivers försvinner från östkusten för att istället ta över ett offensivt hoppglatt LA Clippers. Min första reaktion är att det kommer bli förändring och den kommer att göra klubben gott. För det första kommer förmodligen showball att få ge utrymme åt vinnarbasket. Anfall kommer att bytas mot försvar och för första gången i sin karriär kommer Blake Griffin behöva lära sig att spela i posten även när det går långsamt.

Sedan kan vi dessutom garantera att CP3 kommer att stanna i klubben som tar dit mer vinnarkultur i och med Doc. Jag kommer inte heller bli helt förvånad om de sliter ned ytterligare en blockbuster under sommaren. Hoppas bara inte att det blir Dwight...

Sverige behöver lite fart i benen - En halvdann analys efter en spelad match

Jag bevittnade Sveriges första EM-match med blandade känslor. Först och främst var domarna riktigt försupna. Ja, eller något var i alla fall fel med männen i grått, för konsekventa avblåsningar grundade på faktiska händelser lyste med sin frånvaro. Varje avblåsning kunde gå åt båda hållen. Där jag såg en charge, blev det stegfel eller blocking foul.

Men trots usel domarinsats imponerades jag inte av Sveriges spel heller för den delen. Jag har ingen aning om Italiens laguppställning eller hur de ligger till på världsrankingen, men imponerande var dem inte. Egentligen tyckte jag att Sveriges lag verkade snäppet bättre, men då är jag som sagt ingen speciellt kunnig person gällande EM-lagens styrkor och svagheter. Istället kan jag yttra mig utifrån allmänna basketkunskaper och då såg det ganska eländigt ut. Kanske hade vi kunnat vinna stort om vi gjort smärre förändringar i spelet? Sverige har precis som alla andra lag brister, men vi har också styrkor och dessa tyckte jag inte att vi lyckades utnyttja mot Italien.

Ett svagt insidespel - En "Lollo" i storform hade förstås varit mycket välkommet i den svenska truppen, men när hon saknas måste vi förändra vårt spel därefter. Utan Lollo är vår insideproduktion skral på den offensiva planhalvan och jag hoppas att Sveriges spel får ett annorlunda utséende ikväll mot Ryssland. Mitt tips är att höja tempot och utnyttja att vi är ett guardorienterat landslag. Få bort insidespelarna från korgen alternativt arbeta lite då och då med pick n rolls. Höj bolltempot för ju snabbare man passar desto närmare tvingas försvararna att kliva upp, vilket försämrar hjälpförsvaret och ger möjligheter för attacker utifrån.

Men det är mycket roligt att se oss spela jämnt i EM. Vi har inte varit där på länge och jag har på känn att det här är början på något mycket stort! Vi har fortfarande goda chanser att skrälla!

Glitter och glamour står mot hårt industristål

Glädjen överröste mig. Det killade i hela kroppen när slutminuterna långsamt tickade iväg. Pacers hade, okay spoiler alert...Pacers hade vunnit den såååå viktiga sjätte matchen. Välförtjänt. Fruktansvärt välförtjänt.
För mig är den här serien så mycket mer än en "vanlig" slutspelsfinalserie. Det är på många sätt en kamp mellan två antonymer. För mig blir det en kamp mellan det goda och det onda, det äkta och det plastiga. Indianas hårdhet hämtad ur delstatens historiska kärl, där tungmetall och skrot i decennier fått staden att gro. Där unga styrkor stämplat in i fabriken, för att femtio år senare, betydligt grövre händer och oljigare byxor stämpla ut. Det är en tradition som speglas även i Pacrs spel. Laget före jaget, kamp före glans och fabriksarbetarstyrka snarare än månbunden hoppförmåga.
På andra sidan har vi glitter och glamour, Scarface och cabrioletbilar. Glädje på en solig strand och en pastellfärgad stringkalsong mot en Ranelidfärgad manskropp lyser upp himmelen så långt att kubanerna på andra sidan sundet förskräckt drar ned rullgardinerna.
Jag är uppväxt i Sveriges Indiana. Liksom denna delstat lider även min hemort av avbefolkning, en före detta stormakt i industrikretsar, men som utkonkurrerats i globaliseringens hårda tid. Därför slår mitt hjärta extra starkt för Pacers och befolkningen i lagets delstat. De förtjänar finalen. De förtjänar den mer än någon annan. På så vis skulle även min hemort och dess omnejd få en revansch mot denna grymma värld och motbevisa den att jaget inte är större än laget. Men i vägen står jaget i form av en häst. En häst kallad Lebron James. En match till.