Crossoholic är mitt epitet - Om en fint i förändring

Tänk när man var liten. Dunkar och blockar fick alla att tappa hakan. And1 kom och revolutionerade sporten som plötsligt blev ännu mer showbiz med oändligt antal dribblingar. Jag älskade det och fick en sällsynt kärlek till crossovers. Jag säger som det är, den var sällsynt. Otaliga timmar har spenderats åt att analysera crossovers. Min crossover var giftig på den tiden, mycket tack vare Iversongunget men så småningom blev det roligt med lite explosivitet i benen och crossovern kom därefter att förändras både för mig och basketen allmänt. Det tar därför lång tid för mig att se på NBA-matcher. Med papper och penna sitter jag och spolar tillbaka fram tills jag analyserat färdigt spelet, tekniken eller finten.

Iverson kom inte på crossovern utan den har funnits lika länge som spelet sig självt. Men under 90-talet tog den en ny form och det blev plötsligt inte bara ett sätt att komma förbi sin motspelare utan det blev en chans att få läktaren att gå bananer. I mitten av 90-talet strömmade en hel rad spelare in i ligan som tydligt påverkats av finten. I draften 96 fanns fyra spelare med en helt säregen och unik cross. Iverson är förstås det första namnet jag tänker på. Hans crossovers var heltokiga. Stephon Marbury är näste man i draften att spela med en vansinnig förmåga att crossa upp folk. Kobe Bryant likaså och slutligen Ray Allen och Steve Nash (kanske ska nämna Kerry Kittles också?).

Det blev så mycket crossovers i den årskullen att man var tvugna att ändra reglerna. Kobe och Iverson missgynnades kanske mest av detta. Deras crossover var stor, bred och nästan överspelad, vilket innebar att de blev avblåsta för fösning av bollen. Allen Iverson blev synonym med crossovern men det är faktiskt Steph Marburys variant är den som numer är standard i NBA.

Idag kan man säga att det finns tre typer av crossovers som används flitigt i NBA. Den första är standarden, den vi lär oss i minibasketen och den är ytterst sällsynt. Få spelare använder den på grund av snabba försvarare som lätt snor dessa bollar.
Nästa är crossback. Det ser uut som en crossover men görs bakåt, vilket skapar en liten closeout. Bästa exemplet på detta är Deron Williams sätt att crossa på halvplan.
Nu kommer vi till Stephon! Han använder sig av en slags crossplit som blivit standard hos många NBA-spelare. Exempel på denna kan man se hos Derrick Rose och Russell Westbrook eller Kyrie irving. Förklaringen till dess effektivitet ligger i den explosivitet som rörelsen innebär. Dwyane Wade använde den mycket när han var ung och vital.
Nu kan vi dessutom se en sax-cross som jag tror vi kommer se fler använda sig av så småningom. John Wall är den som tagit in denna i NBA och den tränar jag flitigt på. Fotarbetet är diagonalt till skillnad från vanliga "öppna" crossovers, vilket gör att man behöver omprogrammera sig lite. Men snabbt ska det gå!

Åt rätt håll är det enda rätta

Säsongen så här långt har varit positiv annat vore att ljuga! Sedan lider jag av att jag aldrig är helt i eld och lågor, utan man hittar alltid något som går att förbättra eller förändra. Igår var en bra träning och jag tror att vi gör årets bästa torsdagsträning med u17-killarna. Ibland måste man ändra emfas, vilket jag gjorde igår. Jag ville hitta vinnarattityder, fysikalitet och ostoppbart snack. Detta lyckades vi uppnå och det var vinnarinställningvigår på planen, vilket inte minst märktes på att jag som domare aldrig mottagit så många klagomål. Jag valde aktivt att lägga dövörat till för jag ville ha en provocerad stämning. Jag ville se eld i spelarna och det fungerade kanon. Med andra ord går vi in i hallen på lördag med en grym träningsvecka, rätt attityd och krut i både skallen och benen.

Nästa stora stora spelare?

En av de spelare som måste vara mest nöjd med sitt rookieår i NCAA borde vara Dakari Johnson. Han spelade inte mest och statistiken var inte i närheten av vad många andra nykomlingar mäktade med. Men hans utveckling var enorm och han visade att han lär bli en kraft att räkna med i framtiden. Och jag tror att framtiden är till sommaren när NBA-draften kallar. Johsnon är en guldgruva för de som kan plocka upp honom och till viss del påminner han mig om en ung - ännu inte förvriden av skador och pengar- Andrew Bynum. Båda är östkustkillar. Den ene från New Jersey den andra på andra sidan Hudson, Brooklyn. Fantastiska kroppar och förödande drop steps. Johnson kommer unde råret att utveckla sin spelintelligens och både försvar samt anfallsspel ytterligare, vilket kommer göra honom till en eftertraktad spelare för de flesta NBA-lag. Här är hans statistik om han skulle spela 34 minuter per match just nu:18.9 ppg, 13.7 rpg, 2.9 bpg och 2.3 apg

I vilket lag som helst utom just Kentucky skulle dessa siffror förmodligen vara verklighen, om än med vissa modifikationer.

Deron Williams revansch?

Återigen ett inlägg om Brooklyn Nets som jag berömt tidigare. Även om deras vinster är färre än förluster så finns det signaler som jag så småningom tror kommer kunna resultera i positiva resultat som i sin tur tar laget till slutspel.

Skillnaderna mellan Kidd och Hollins spelsystem är relevanta och det förklarar mycket av Deron Williams pånyttfödelse. Hollins har tagit mycket från Jerry Sloans gamla system till skillnad från både Kidd och företrädaren Johnson som främst spelat sets och detta har påverkat Williams spel positivt. Hollins utgår precis från Sloan från flex vilket gör att laget kan använda sig av sin storlek och multipla screener skapar grymma missmatches och postups på guarder och forwards. Jag tror att problemet för Nets är att de inte lyckas få ut vad de behöver från Brook Lopez som ibland kommer för långt ifrån korgen som är en naturlig del av flexanfallet.

Jag tror att problemet kan lösas genom att använda pick and rolls i större utsträckning mellan Johnson/Williams och Brook Lopez. Det skulle med andra ord bli ännu mer av Sloans anfallssystemmen jag tror att det inte skulle vara dåligt för ett lag med den styrka och storlek som Nets besitter!

Ligamatch i Nässjö

I lördags passade jag på att avnjuta lite ligabasket igen för första gången på tre år. Det var roligt till en början. Nässjö och Borås höll jämna steg så länge som Borås ville hålla jämna steg. Nässjö har ett helt okay lag men Borås befinner sig förstås i en annan dimension. Det är så som den svenska ligabasketen ser ut; klasskillnaderna påminner lite om 1700-talets Frankrike.
Jag var i Nässjö redan på förmiddagen och bevittnade deras shoot around inför matchen och det var högprocentigt skytte från , jag vågar nästan påstå de flesta hållen. Däremot kunde jag direkt fastslå att de inte skulle ha i närheten av samma skottprocent på matchen. Det berodde inte främst på att tempot var avsevärt mycket lägre...shoot arounds är sällan kända för sin hejdlösa fart.
Däremot var skottempot (i form av hur långtid det tog att få upp bollen) svagt och detta anser jag vara ett större problem. Vem som helst som tränar sju dagar i veckan kan sätta skott i en 1-0-situation, de flesta kan också sätta skott när man spelar i ett behagligt tempo men däremot syns det i matchsituationer tydligt vilka som är långsamma respektive snabba skyttar. Det tar lång tid från det att bollen fångas till det att den lämnar handen och på högre basketnivåer brukar detta ofta vara signifikant för dåligt skytte. Rubios skott tar 1,5 sekunder, Ray Allens 0,6. Jag är dock ganska säker på att vi ksulle tappa hakan om vi såg Ricky Rubio stå och skjuta ensam i en hall. Det skulle inte vara många missar där inte! De där hundradelarna är skillnaden mellan vinst och förlust!
Sedan kan man gå in i andra detaljer som hur man skapar sina skott och läser screener men jag lämnar den hängandes!

Årets anfallsspel

Det är ganska imponerande att se hur snabbt saker artar sig för lagen i NBA. Det som man gör dåligt en match är ofta betydligt bättre nästa match trots att det bara var två dagar sedan den förra. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom mycket består i justeringar under säsongen, framför allt i NBA där de flesta spelarna kan det mesta. George Karl har påstått att det finns vissa saker som man inte tränar på i NBA och tog utblockeringar som ett exempel. Sade Karl att de skulle jobba med utblockeringar i en övning så bemöttes han vanligtvis av rullande ögon sade han. Det är förmodligen just för att de flesta i NBA redan kan de mest fundamentala sakerna och om de brister i något fundament är det kanske främst under sommarmånaderna som dessa förbättras.

För att återgå till inläggets rubricering så har jag mäktat med ganska många matcher av årets upplaga. De lag som jag sett mest av är Portland, Phoenix, Milwaukee och Brooklyn.
Jag gillar Brooklyn i år och tycker att de har en god mix av spelartyper. Två europeer som börjar se riktigt formidabla ut och bli inte förvånade om vi ser Bojan Bogdanovic som en Rookie of the yearkandidat. Han spelar fantastisk basket och får mycket minuter av den anledningen. Deron Williams visar att han fortfarande är en av NBA:s bästa golvgeneraler. Men mest imponerad är jag av Nets anfallsspel. De har god spacing och använder sig främst av olika Hornsvariationer för att sedan falla in i ett flexanfall. Både horns och flex är entries samt rörelsesystem som jag är stark beundrare av och med Nets storlek känns flex som ett naturligt val att använda sig av. God spacing och screener utgör en stor dle av Nets spel.

Även Phoenix spelar mycket ur horns men har dessutom anammat lite av Walbergs Dribble Drive Motion. God spacing och attacker skulle jag påstå är deras främsta anfallsvapen i skrivande stund.

Sedan måste jag ge en shoutout till "Floppy" som samtliga lag i samtliga matcher använt minst en gång!

Lite mer ADHD till hallen och skolan!

Ganon Baker är fantatsisk! Jag har ett litet antal tränare som jag nästan dyrkar. När det handlar om skill development är Ganon Baker och Drew Hanlen mina två husgudar. Deras övningar faller mig helt i smaken de är kreativa, utmanande och relevanta; en beståndsdel som jag ibland kan tycka hamnar i andra rummet. Igår såg jag ytterligare en av Bakers fantastiska videos och han avslöjade i inledningen att han var väldigt intensiv och att dte är hans sätt att instruera. Han vill vara i ansiktet på spelarna och motivera med en positivt nästan löjlig energi. Förklaringen sade han låg i att han var diagnostiserad med ADHD. Jag tror att ADHD är något som vi behöver ta mer intryck av även i skolan och kanske ska försöka låta personer med diagnosen eller liknande diagnoser (eller nästan diagnoser) vara med i att bestämma tempot, i alla fall till viss del. Ungdomar sägs få allt svårare att koncentrera sig men under Bakers intensiva och snabba sessioner är de både koncentrerade, entusiastiska och utvecklas helt otroligt mycket. Hur kan man ta vara på detta i hallen och i skolan? Det skulle man kanske gynnas av att komma underfund med?

NBA så här långt

Det har varit en bra start på säsongen bortsett från Randles brutna ben. Lakers är 0-5, vilket är fantastiskt skönt för ett fan som väntar på en sprängladdning som förändrar organisationen totalt. En svag säsong till tror är precis den dynamit som behövs.

Stegfelen har kommit till NBA. Aldrig förr har domarna varit så petiga med stegfel och spelarnas frustration kan emellanåt bli ganska tydlig men jag tror alla egentligen är överrens om att många stegfel kan tas bort och att detta på sikt kommer gynna ligan.

Milwaukee Bucks ser intressanta ut. Jabari Parker har haft en okay start på säsongen och jag tror fortfarande att han kommer bli en ny Paul Pierce snarare än Melo. Minus lite försvar, plus lite returtagning.
Brandon Knight börjar se ut som en av NBA:s främsta Point Guards. Vansinnig speed och det är inte konstigt att han ramlar emellanåt.
The greek freak har också sett snabb ut. Kevin Durant, någon?

Cavaliers har visst kemiproblem enligt nyheterna. Jag är tveksam till slutsatsen att argumentationer är tecken på kemiproblem. James vill att Irving och Waiters ska bli vinnare, något han inte tycker att de är ännu. Jag håller med honom men ge Cavs lite tid. De kommer snart att hitta sina roller och då blir det åka av. Ge Lebron bollen! Det har fungerat utmärkt i 10 år.