Den ständigt återkommande rasismen har återigen fått ett ansikte.

Jag är så förbannat trött på rasism. Precis som på fundamentalism av olika slag och bristfällig kritisk kompetens. Vi ser det i Sverige, världen och matas med det från alla håll och kanter. TV ser till att generera de mest hjärnutömmande serierna och programmen de möjligtvis kan hitta och lyckas på något sätt göra dem underhållande för tillräckligt många personer för att mäkta med femton säsonger till. Sverigedemokraterna vinner mark. Facebook är det bästa forumet att visa sina sympatier eller sin avsky. De som stöttar dig blir lyriska. De som misstycker vidhåller sin ståndpunkt och så här är livet!
Grundpremissen i världen är enligt vissa samhällsvetare osämja. Vi förenar oss bara i tillfällen då X och Y har något gemensamt intresse och när detta intresse bejakats är man tillbaka till utgångsläget. Se bara andra världskriget som följdes av ett kallt krig och liknande sammansvärjningar.

Häromdagen hade rasismen nått tillbaka till NBA efter ganska många år av tystnad. Clippers GM Donald Sterling blev arg på en väninna som inte bara umgicks med mörkhyade utan hon lade dessutom upp bilder på instagram (Varsågod! Gratis reklam) där hon posade med dessa.
Adam Silver kunde inte ha en bättre men tuffare start på sitt nya jobb. Han stängde av Mr. Sterling på livslång avstängning och gav dessutom maxbötesbelopp på 2.5 miljoner dollar. Pengarna ska gå till anti-diskirmineringsorganisationer. Det är ett fantastiskt statement men händelsen i sig visar lite vilken sjuk idrottsvärld vi lever i. Lag och människor är inget annat ä brickor i ett spel. Sterling fyller sitt lag med spelare av olika färger för att tjäna in så mycket pengar som möjligt. Hur kan en människa med racistiska åsikter investera i ett lag i världens mest integrerande och multikulturella sport? Pengar eller en kärlek till sporten så stark att den övervinner tron på människan som en enhet? Det visar kanske på den kommers som idrottsvärlden numera har blivit.

Mike D'Antoni förlänger

Lakers offseason har börjat på bästa tänkbara sätt. Man förlänger med coachen som fått skulden för att Dwight försvann och som legat bakom två av de värsta säsongerna i lagets historia.
Det finns en rad tolkningsmöjligheter. Jim Buss är egentligen ett Celticsfan?
Jim Buss lider av en grav psykotisk störning, där D'Antoni är Guden över yttre rymden och minsta mothugg resulterar i en otäck rymdinvasion.
Jim Buss bor inte i Los Angeles och inser inte att han löper storrisk att bli lynchad och kanske till och med dödad på någon av gatorna.
Jim Buss vill ha sparken. Eller Jim Buss vill va snäll.
Även om D'Antoni knappast ska stå som ansvarig för Lakers usla spel och tillkortakommanden har han ju inte direkt gjort det bästa av situationen. Laget spelar horribel basket och har inte under några omständigheter höjt sig över isn nivå, något som bra coacher har en förmåga att få sina spelare att göra. Däremot har han tagit fram Kendall Marshall ur garderoben.

Tack Jim Buss. tack för Kendall Marshall, en duktig guard som till ganska stor del i brist på konkurrens startar med bravur i ett lag utan något.

Harrisons och Warriors

Bröderna Harrison tog mitt råd och stannar ytterligare en säsong på Kentuckys campus. Med andra ord tror jag att Kentucky kan få ett farligt lag till nästkommande säsong. Även om James Young, Willie Cauley-Stein (förmodligen) och Julius Randle försvinner tror jag på en bra återväxt.

Warriors diskuterar visst ett namnbyte. Lägg av! Ni är lika klassiska som Knicks, Lakers och Celtics. Behåll namnet och traditionen! Möjligtvis San Fransisco Warriors?

Ett bra försvar bygger på en enkel teori och en förenklad praktik

Försvar är förbannat roligt. 20 sekunder av utmärkt försvarsarbete är nästan likvärdigt med tio år av välfärd. Försvarscoacher har jag haft ganska få erfarenheter av. Det har på något vis uteslutande handlat om spelarnas individuella fysiska förutsättningar och i kombination med "att snacka" har arbetet varit gjort. Med dessa två förutsättningar kommer man visserligen en bit, kanske en bra bit men riktiga försvarslag har ordentligt utvecklade system av försvarsprinciper.

Ett bra försvarslag hatar avslut i tresekundersområdet och från trean men lever med utmanade tvåor från halvdistans. Det är ett statistiskt skitskott! För att eliminera detta behöver man ha ett bra mönster. Vart vill vi styra X och vad händer när han/hon väl är där?
Jag har fått bevittna ganska många coacher i arbete och deras metodik gällande hur man stoppar bas- och mittlinjepenetration, pick and roll, skippass etcetera är imponerande. Nästan alla gör olika men alla gör som de gör och de gör det konsekvent.

Lite för mycket av allt det negativa, Pacers!

Slutspelsbasket är en av de två bästa läroplattformerna som finns. Hands down! Jag ligger lite efter i schemat på grund av en härlig B-uppsats i historia men har idag tagit mig igenom första matchen mellan Hawks och Pacers. Resultatet var på förhand överraskande enligt många, men Pacers har haft det tufft mot Georgias stolthet. Varför kan jag inte svara på men gårdagens match visar tydliga tecken på möjliga förklaringsmodeller. Egentligen imponerar inget av lagens offensiva spel direkt, utan den tunga och avgörande faktorn i första matchen var istället i försvaret. För båda lagen. I anfall har båda lagen bristande spacing långa stunder men skillnaden är att Hawks i stort sett ställer upp en packlinemur för att totalt ta bort attacker från Pacers utespelare. Resultatet blir ett stillastående anfall, för mycket dribblande och ett dåligt skott eller en borttappad boll. Hawks gör ett utmärkt jobb att nästan hela tiden ha förlängda straffkast och blocket ockuperat av försvarare. Pacers svarade på detta genom att ta bort en ytterst ineffektiv Roy Hibbert. Hans föga imponerand spel beror på att Pero Antic drar bort honom från korgen och när ankaret i Pacers tvingas försvara perimetern tappar deras perimeterlinje tryck. Dålig bollrörelse, beror framför allt på Stephenson och George som forcerar på tok för mycket för att få igång laget. Samtidigt var resterande spelare kalla som den sibiriska tundran och i kombination med ett kompakt försvar kunde inte Pacers förlita sig på skott. Istället vill man attackera. Det som saknas i Pacers är en renodlad trepoängsskytt. En sådan skulle kunna förändra spelet totalt, alternativt att de spelare som faktiskt finns börjar sätta lite bollar. Kan dessutom Hibbert/West involveras mer och man spelar inside/out istället för vågrätt spel kommer matchbilden förändras. Energin i Pacers är katastrofal och måste rättas till! Det såg ut som att man inte var redo, dåliga closeouts, usel kommunikation yttrade sig i dålig returtagning. Kan Pacers börja springa kommer Hawks få svårare att sätta upp sitt tresekundersförsvar och detta kommer förändra spelet och ge Pacers mer självförtroende. Pacers är egentligen både snabbare och större men just nu saknas det som lyfte dem förra året. Mojo!!! Jag hoppas på en bra serie där bästa laget vinner. Just nu är det Atlanta men Pacers bör på pappret vara strået vassare!

NBA-slutspelet hägrar och prognosen är optimistisk

Vilket år! Varken celtics, Lakers eller Knicks spelar slutspel för första gången i NBA:s historia och det kan man ju tolka på olika sätt. Jag tolkar det som att två av lagen är i ombyggnadsfasen, ett påväg in i det samma (knicks). Det behöver vi nog inte lägga för stor vikt vid utan näst år tror jag att minst ett av lagen är tillbaka i slutspelet igen, om inte så är alla tre tillbaka inom två år!

Jag håller tummarna för fyra lag som jag hoppas kan utröna stor framgång. Spurs förstås som alltid! Trailin' blazers vore fantastiskt roligt om de kunde avancera långt i slutspelet. De har ett välspelande gäng som jag njuter av att se på.
I east vore det roligt om Pacers kunde rubba Heat. Varför just Pacers? Jo, för att de på pappret har bäst möjligheter att på allvar hota Heats dynamiska trupp. Men absolut mest hoppas jag på Raptors. Torontos stolthet är tillbaka i slutspelet och de spelar en riktigt skön basket där de varierar posttouches med attacker och skott från trepoängsland. Mycket horns och roligt blir det att titta på!

En stolt domarkår med ena foten i maffia- och andra i speltorskträsket

Jag skäms. Återigen över svensk basket. Eller det är inte svensk baskets fel utan oturen har ännu en gång fallit på vår ädla sports dörr på grund av ett (eventuellt) antal rötägg. Ännu en gång har anmälningar gjort om att domare har spelat på matchers slutresultat. Mönstret är uppenbart enligt experter som sett att poängmarginalen skjutit i höjden precis innan matchstart. Det är hemskt att vara domare i Sverige. Jag är den förste som erkänner när jag ser en bra och det finns ett helt gäng bra domare i Sverige. Domare som jag hoppas fortsätter tills den dagen då orken inte längre tillåter. I Skåne träffade jag ett par, i Västergötland ställde ett annat mycket bra par upp. Det gör mig glad och dessa måste lyftas fram, uppmuntras och till varje pris fortsätta att döma. För på dessa går också en och annan dålig och sedan ett halvt rötägg också. Många av dessa verkar hålla till i ligan och jag hoppas att basketförbundet nästan (notera ordvalet) börjar med Stasimetoder för att råda bukt med problematiken som just nu finns. Vår sport är för fin för att skitas ned av problem av detta slag och det måste stoppas by all means necessary! (Malcolm X-citat och en fantastiskt skiva med Boogie Down Productions). Jag skäms över det inträffade och vet att många domare gör det samma. Dessa måste vi ta vara på och komma ihåg att bland den lilla infektionen kryllar det av vita blodkroppar redo att bota.

Dags att sätta sig vid skolbänken och resumera året

Ett händelserikt år är inskrivet i historieböckerna. Första upplagan av Ravens ligger en månad bort men seriespelet är slut. Mitt mest givande basketår sedan första året i basketettan enligt mig. Ligan var på en annan nivå och förberedelserna såg annorlunda ut, därför har jag basketettanåret som något riktmärke i form av lärande. Jag har försökt att etablera ett anfalls- och försvarssystem som sakteligen började ta form. Systemet är helt utformat för att förbereda spelare för nästa nivå genom att ha ett fritt men tänkande anfallsspel. Det är inte lätt att utforma sina anfalls- och försvarsprinciper framför allt inte på ett år men jag tycker ändå att processen i mina lag sett ljus ut. Min spelfilosofi återfinns i NBA, college, High School och europeisk basket vilket är skönt för det innebär att jag kan lägga in lite nya entries i spelet. Fördelarna som vi kunnat utnyttja i år är att vi haft utrymmen att attackera. Brist på rutin ha inneburit att dessa attacker inte alltid gjorts och inte alltid resulterat i det vi kanske önskat men återigen kommer rutinfrågan in. En annan stor fördel är att vi lyckats vinna returtagning och haft en dominant offensiv returtagningsstatistik. Detta har berott på (hemlis) vårt utspridda anfall som tvingat hjälpen att gå djupt och tappa inside.

Våra brister har varit skott och V-cuts, vilket har gjort att spelet tenderat att bli stillastående. Mycket handlar om att vi ännu inte fått in rutin av spel och vi har börjat från ruta ett. Däremot har vår utveckling gått snabbt framåt och lämnar mycket gott inför framtiden. Min utvärdering fortsätter och jag har satt mig ned för att studera diverse av de coacher som jag snott mina idéer ifrån. Just nu är det George Karls Denver Nuggets som studeras i yttersta detalj. Det är kanon att lära sig av de bästa i spelet! Förraåret ledde Nuggets poäng i tresekundersområdet, poäng per match, 2nd chance points, fast breakpoäng och poäng på turnovers. 58 poäng per match i tresekundersomårdet var nytt NBA-rekord sedan säsongen 96-97. Det känns som ett bra lag att lära sig av på den offensiva planhalvan!

Snälla Kobe (och Nike), det finns en förklaring till varför brottning aldrig slagit i modehusen

Nike Kobe 9 Elite. Man visste precis vad man skulle göra för att konkurrera med Lebron XI och Melo 10, två genomsnygga skor, uppenbart inspirerade av Jordan IX och Jorda XI. Kobe ville gå en annan väg. Frank Anderssons gamla Adidaskängor anno 1984 var ju jäkligt fräsiga. Under Armour lyckades inte så bra med sin brottarsko förra säsongen, så varför skulle inte Nike Kobe 9 Elite bli en bestseller?
Av just den anledningen kanske? De är horribla, osmakliga, groteska och har korsat gränsen mellan sko och boot. Skämmes tamäfan!

Jag tänker av estetiska skäl inte lägga upp någon bild på det avsmakliga Nike satt ihop utan hänvisar till denna sida:

http://www.nikeblog.com/2013/12/05/nike-kobe-9-elite-masterpiece-another-look/

Ny forskning gällande ACL-skador (korsband).

Precis fått ta del av en givande clinic som handlade om skadeförebyggande träning. ACL-skador har blivit ett stort problem inom basketen. 

Clinicen behandlade hur dessa skador skulle förebyggas och vad man tror ligger bakom skadorna. När man hoppar sätter man hög press på fotleder, knän och höfter. Genom att tejpa fotlederna stärker man dessa vilket minskar flexibiliteten i knän och höfter. När fotlederna är tejpade ökar pressen på knän och höfter, vilket kan resultera i värre skador. Detta tror man är en av förklaringarna till den ökande mängden ACL-skador inom basketen.

Skit kastas på Calipari!

Calipari är älskad och hatad. Han ska ha fifflat med sin rekrytering för några år sedan och han lyckas alltid få in topptalang. Nu såg jag att basketball breakdown gav honom skit för hur han coachade och de refererade till sista 2:20 minuterna. Visst, hade calipari kanske kunnat coacha annorlunda i slutet men problemet var djupare än så. UConn var det bättre laget hela turneringen och att man lyckas hänga hack-i-häl med dem hela matchen är starkt. I stort sett utan Randle. Det var ingen blowout och UK stoppade mycket penetreringar. Det är tufft att stoppa både skott och penetreringar.

Kentucky - Uconn och lite islam.

Howdy folks!

Förlåt för det lilla uppehållet men jag har tyvärr haft fullt upp med skolarbete i form av en anammande B-uppsats i historia, där en frågeställning saknades. Det var en otacksam sits att hitta på en frågeställning när förutsättningarna var lite otydliga. Tanken att man skulle hitta material i arkiv var god, men att formulera en frågeställning och därefter ge sig ut och botanisera i arkiv kändes lite som att köpa julklappar utan att veta vad man ska söka efter. Därför svängde jag tvärtom och kommer istället arbeta med hur islam har framställts och använts inom hip-hopkulturen. Jag tycker att det är en fantastisk intressant fråga eftersom den säger så mycket om kulturen som står med ena foten i kristendom och andra i islam.

Nog om detta, idag såg jag dessutom på Kentucky - Uconn. Det var en ganska bra match men kanske ändå den tråkigaste matchen under sista två delfinalerna av slutspelet. Jag hade Uconn som favoriter på grund av att deras enorma bollpress skulle försvåra för Kentuckys stora, starka men något långsammare guarder att komma förbi första försvarslinjen. Detta skulle förmodligen även göra att Randle inte skulle bli så involverad som UK skulle behöva för att kunna vinna matchen. Det var kanske den bästa analysen jag dragit under hela slutspelet eftersom jag äntligen lyckades pricka ett rätt i vilka som skulle vinna matchen. Däremot är det fantastiskt av Kentucky att ta sig till final med fem freshmen. Det var också fantastiskt av dem att lyckas sakta ned Napier i anfall. Napier dominerade matchen ändå men han fick göra det utanför färgen och framför allt från trean. Napier var helt enkelt för bra att stoppa. Boatright gör också en kanonmatch och sätter några riktiga daggers när UConn som mest behövde det. Nu är säsongens roligaste serie över och man får snart istället gotta sig i NBA-slutspelet!

Inatt är det julafton och min önskelista är följande:

En välspelad NCAA-final med ton av vilja, passion, dunkar, charges, returarmbågar och allt annat gott som hör intensitet till.

Det är en drömfinal för min del. Kentucky som är ett av mina hjärtelag på grund av sitt "nyfunna" spel. Det tog nästan en hel säsong att inse Kentuckys bästa anfall inte var att kasta in bollen inside. Det gjorde de tidigt under säsongen och basketen var stillastående, statisk och horribelt tråkig att titta på (läs mitt arkiv och se min förhållning gentemot UK gå från überpositiv, till pessimistisk och sedan tillbaka igen). Kentuckys spel ska bygga på att guarder attackerar och centrarna plockar mycket skräp med vissa få undantag. Detta är förklaringen till att Kentucky är där de är och det har varit anledningen till att jag valde att göra Calipari till en av mina husgudar.

Walberg lyser igenom
Samarbetet mellan Walberg och Calipari är uppenbart. Inte bara på den offensiva planhalvan utan även försvarsmetodiken påminner i väldigt mycket om det halvplanspressystem som Walberg förespråkar. Exempelvis med deras ofta öppna vingförsvar för att i alla fall ge illusionen att det inte går attackera. På så vis skiljer man sig lite från Florida, som snarare spelar ett passningsförsvar och det blir intressant att se hur UConn tar sig an denna uppgift med tanke på att de får möta ett bollförsvarslag denna gång.

Final four - En liten summering

UConn rubbade Florida ordentligt. Tillräckligt mycket för att skaka omkull dem och trots att det stundom inte skilde mer än ett par poäng hade Florida svårt att komma ikapp (trots att man ledde med 12 poäng i början av matchen). Floridas problem var många. Returtagningen såg inte fy skam ut men UConns helt sanslösa bollpress signerad Napier och Boatright ställde till enorma och avgörande problem för Florida. Wilbekin är en av slutspelets absolut bästa playmakers men i kampen mot Boatright och Napier hade han tufft. Ovanligt tufft och han kom aldrig riktigt in i matchen. Sista 14 minutrarna hängde huvudet och ögonen såg lite dåsiga ut. Han var trött. Han var sliten. Gators hade problem med att komma förbi UConns första försvarslinje. Bollen likaså, vilket innebar att Patric Young och Casey Prather långa stunder inte syntes i matchen och utan denna duett försvinner en stor del av Gators anfall.

Small ball spelade en avgörande roll i matchen. Florida hade problem med försvarsrotationerna i och med det rörliga UConn som tack vare två, stundtals tre spelare med bra pick n roll-spelförståelse kunde hitta lösningar mellan de fysiska alligatorerna.
Florida försökte chocka med sin 2-2-1-press som vanligtvis ställer till problem för vilket motstånd som helst. Florida ville förstås ge lite sidlinje för att de inte skulle bli splittade i sin effektiva press. Problemet var kvickheten från Uconn som inte behövde mycket utrymme för att ta vara på de luckor som fanns. En liten lucka, mitten eller sidan spelar ingen roll, de hade redan bränt pressen. Florida drog tillbaka sin press och spelade ett något mer passivt försvar. De är enormt effektiva på att försvara passningar och är vanligtvis effektiva även gällande bollförsvar men UConn var för mycket.
Boatright och Napier höll en Point guard clinic i både försvar och anfall. Deras dörmåga att använda tempoväxlingar skapar enorma utrymmen. Deras poise är sagolik. Att Scottie Wilbekin som är en bra försvarare med enorm uthållighet var helt död sista 14 minuterna, säger mer om Uconns enorma guardkapital än om Wilbekin.

Vilket lag vinner finalen? Bollpressen blir avgörande. Wilbekin stod inte ut men kommer Harrisons göra det? Om Uconn fortsätter att spela sitt höga försvar på PG:s är risken stor att man inte lyckas passa ned bollen till Randle. Då får man lita på ett attackspel och djup hjälp som i sin tur frigör Randle från weakside och i denna position - med övertag mot sin hjälpande försvarare- är NCAA:s bäste och mest aktiva returtagare livsfarlig. Men först måste man komma över första försvarslinjen och jag är tveksam till om Harrisons kommer att kunna göra detta på grund av UConns fantastiska snabbhet. Det blir således en kamp mellan snabbhet och kraft. För mig blir det en drömfinal. Ett mer och mer DDM-spelande Kentucky mot ett übersoft UConn. Vinst? Spelar nästan ingen roll men jag tror UConn drar längsta strået.

0 rätt av 0 möjliga men 50% av finalen korrekt

Min ursprungsbracket är Hiroshima 1945. Eroderad och pulvriserad. Av de lagen som jag trodde på i finalen är slutligen båda två borta. Efter Kentuckys resa trodde jag inför förra matchen att de skulle stå i finalen. Jag trodde att Wisconsin inte skulle räcka på grund av den enorma fysikalitet som Vildkattorna har. Hade jag rätt? Nej, det blev en poäng i sista sekunden som avgjorde. Spådomar är helt enkelt inte min grej.
Jag trodde att Florida skulle gå hela vägen. Ännu en gång ville någon något annat och nu står jag med en i förhand inte helt chockerande final men ändå något otippad. Uconn har haft en bra säsong. Kentucky har haft en ganska dålig säsong men ett fantastiskt slutspel. Calipari trivs där han är. Han älskar sitt jobb, intervjuerna och revanschen på de som trodde att fem freshmen inte kunde gå hela vägen. Nu är han en match ifrån att få ytterligare historia skriven, men i vägen står Shabazz Napier och ett heltaggat, välspelande Uconn som har både fysik och talang. Vilka vinner?
Det blir nästa inlägg!

NBA har hamnat utanför min blogg kanske beror det på en helt uppochnedvänd säsong

Världens bästa basketliga ges inte mycket utrymme hos basketgaucho just nu. Det har funnits dagar då NBA.com besökts i slutet av dygnet av ren rutin. Någonting har saknats under dagen, just det (!) NBA.com som är en del av min dagliga dussin. Det ska bara besökas men aldrig har det betytt så lite, varit så ointressant. Det ena mästarbygget, efter det andra. Stjärnorna dras till varandra. Det ser roligt ut på pappret men i verkligheten känns det ointressant och konstigt.
Lakers har en katastrofsäsong och ett par veckor bort ligger den ultimata förödmjukelsen - ett missat slutspel. Mike D'antoni kommer att ta på sig sin hatt, sätta sig på hästen och rida ut i Arizonas öken. Kanske bosätta sig under en kaktus och göra upp en brasa som inte slocknar förrän D'Antoni själv gör det. Eller så börjar han coacha något college. Mer troligt. I NBA lär han inte få något mer huvudcoachjobb.
Lakers säsong har varit lika tokig som Pharrells hatt. En fantastisk hatt med många dimensioner. Kan någon människa i hela världen bära upp den? Absolut inte men den ser lycklig ut.

Coachrotation i basketligan - Skjuter man budbäraren?

Det är en omvälvande bransch att vara inblandad i. Förändringarna i basketvärlden är konstanta och nya ansikten poppar upp titt som tätt, framför allt i en mellanliga som den svenska. Folk hamnar här för att vandra vidare till nästa året därpå. Jag tror att det kan göra det svårt för ligacoacherna, framför allt de som sitter på mindre budgetar och varje år tvingas hitta ett flertal nya spelare. Kontinuitet är en brist i svensk basket. Jag får känslan av att få lag har den grundstomme som krävs för att kunna bygga en riktigt stark organisation. Problemet blir att trädet ofta tycks börja i ligalaget och inte under. En riktigt bra organisation syns hela stammen och kronan - ja, det är den som är ligalaget. Hur många sådana klubbar finns?
Men nu är ligan som den är och det är förstås lätt för mig att sitta bakom en skärm i Småland och vara världens just nu, kanske visaste man. Sedan finns det en verklighet. Jag är helt övertygad om att coacherna i ligan är väldigt införstådda i vad de har att jobba med och vad de inte har. Därefter gör de så gott de kan utifrån sin filosofi, ibland fungerar det, ibland inte. ur mycket har man bevisat på en säsong? Förmodligen ingenting. Coacher är egon. Vi tror alltid att vi skulle kunna bygga upp ett nytt Rom med hjälp av en påse sand och kanske är vi också snabba att erkänna detta när det inte fungerar. Ivan Stanisak var ett praktexempel på detta. Ingenting var någonsin hans fel. "Man kan inte göra vargar av ett gäng hundvalpar!". Han fick inte rätt resurser. Det låg säkert lite sanning i hans ord men en del i att vara professionell är att ta nästa steg, erkänna att det inte gick, klarlägga varför det inte och stoppa in en ny erfarenhet i sin ryggsäck. Ödmjukhet tror jag är bra i branschen och jag tror att en kontinuitet på coachsidan kan gynna klubbar i det långa loppet. Men det måste förstås byggas en ömsesidig förtroenderelation först och detta kanske är lättare sagt än gjort. Bakom en skärm i Småland.

Big east faller samman, Buzz Williams drar men Wojo tar över. En nytändning för östern?

Tips till alla basketfanatiker där ute. Ännu mer ett tips till alla collegefanatiker, se den fullkomligt lysande dokumentären om Big East skapande, uppgång och fall. Big East är en av de olika konferenserna i collegevärlden och blev tack vare en excentrisk samt framgångsrik coach med tydliga expansionsmål som senare konvergerade över till en mer administrativ roll för att skapa ett nytt krafthus och blev just detta - ett krafthus. Det var det ljuva 70-talet och man had problem i östra USA. De stora talangerna lämnade för Pac10 och andra divisioner Dave Gavitt som den excentriske coachen hette, ville behålla talangen på östkusten och började skissera på den nya divisionen. Tack vare en nyuppstartad och okänd kanal vid namn ESPN, lyckades man sälja in det första TV-kontraktet och det tog inte många år innan St.Johns, Uconn, Villanova, Georgetown, Syracuse, Pittsburgh , Seton Hall och några fler lag slogs i blodiga bataljer. Det var blodigt! Mycket armbågar och knytnävesslag figurerade i serien som slog ännu obrutna tittarrekord.

Men det finns en sport i USA som basketen inte kan konkurrera med. Fotboll. Så småningom var man tvungen att involvera även fotboll, vilket resulterade i nya utmaningar. Expansion. Nya skolor tillkom, andra drog iväg. Till sist stack till och med Syracuse som varit med sedan starten. Vissa menar att kapitalism dödade Big East. Den drevs förut av excentriska coacher som idag ersatts av stenhårda säljpersoner. Big East förlorade sin själ.

Förra säsongen förlorade man mästarcoachen Brad Stevens till NBA. Den här säsongen drog Buzz Williams från Marquette till Virginia med motiveringen att det var svårt att rekrytera spelare till en så svag konferens. Vem fick ersätta? Ingen mindre än Steve Wojciechowski, Dukes gamla toppguard som under de senaste åren suttit vid Coach K's sida och som utvecklat några av collegevärldens bästa guarder. jag tror att Wojo blir en utmärkt ersättare och Marquette kommer nog snabbt hitta tillbaka till slutspelen.  De har ungefär ett lag per år som går en bit i in i galenmars. I år var det Creighton men tveklöst är att man behöver få tillbaka lite krut. Hitta de tunga talangerna. Kamma hem några fina TV-kontrakt och återta sin gamla glans. Kanske kan "Wojo" vara ett bra steg i rätt riktning!

Har man en fråga, måste man fråga - Jag frågade Clippers

Igår och idag har samma visa repeterats i det inre. Det vill inte lösa sig riktigt av sig själv utan vridningar och vändningar landar inte långt borta från utgångspunkten.
Bekymret handlar om försvar och det handlar om vingförnekelse (svenska för wing denial). Det finns en uppsjö av fantastiska försvarssystem och jag är kanske den förste att erkänna samtliga styrkor. Men just detta blev lite struligt.

Jag har en försvarsidé i mitt huvud som gör upp hur jag vill att mina lag skall spela (så småningom). Jag vill ha aggressiv bollpress men för att kunna spela en aggressiv bollpress krävs fyra stycken spelare bakom som är redo att täppa till alla luckor. Om anfallsspelet handlar om att skapa luckor, handlar försvar istället om att ta bort dessa. Det finns egentligen tre avslut som jag vill få bort från motståndarna. Avslut i tresekundersområdet, straffkast och treor från hörnen. Dessa är de statistiskt farligaste avsluten (läs Walberg, läs Eastman). Det bästa skottet att ge upp är midrangetvåan. Det är ett statistiskt skitskott där avslutsnivån brukar ligga på ungefär 25-27 %, vilket är uselt.

Så om försvar handlar om att täppa igen luckor, hur spelar man då lagförsvar? Mitt huvudbry handlar om wingdenial; hur positionerar jag mig på bästa sätt för att göra bollhållaren införstådd med att det inte kommer finnas en chans att driva? Samtidigt som om han drivar, ska det inte resultera i en kick för en öppen hörntrea? Är det lönt att förneka vingen bollen och hur gör man på högre nivå där spelarna är betydligt mer atletiska?
Jag skickade min fråga till Los Angeles Clippers coachstab och svaret kan ni läsa nedan:

"If you are quicker than most of your opponents you should consider denying as it takes them out if their offense. If quickness is a team trait I would say the same thing.  We so what we call "big above". It means if a big man catches ball at top if key area we will then overplay the pass to the wing as we do not think bigs are that good driving or making this pass. 

Good luck and keep learning and studying. "// Kevin Eastman 

Att sätta ord på sina tankar och styra upp sitt system

Anfall visar bara med hur mycket du vinner men det är försvarssiffran som verkligen indikerar hur bra ditt lag är. Det är en användbar fras. Den kan tolkas på ett sätt men formuleras olika. Jag tolkar den som att mitt försvar ska vara statiskt medan anfallssiffrorna kan vara mer flytande.

I år har jag främst jobbat med att utveckla aggressiva man-manförsvarare och det är egentligen först sista månaden som vi formulerat regler. Mitt försvarssystem är långt ifrån fullbordat men strikt teoretiskt önskar jag försöka bygga det på regler och konsekvenser.
Regler är fantastiska och på samtliga nivåer som jag spelat har jag fått lära mig om regler. Styr baseline, hedge på p'n'r, closeouts en hand upp etcetera men jag har inte haft en enda coach som lärt mig konsekvenser. Därför vill jag lägga till konsekvenser till mina försvarsregler och dessa ska vara ett gäng: vad-om-regler. För faktum är att det är lätt att säga, låt aldrig spelaren driva mitt (såvida man inte är 'cuse och vill styra mitt), men bra anfallare kommer emellanåt att penetrera mitten och vad gör man då? Det är nog den mest grundläggande konsekvensregeln som jag försöker skapa något slags system för.
Samma sak gällande penetreringar. Man ska skydda färgen men vad gör vi när någon spelare faktiskt kommer in i färgen. Regler och konsekvenser folk! Det är vad dagen handlar om!

Michigan State vs Uconn (första 15) och Kentucky vs. Michigan

Jag börjar med att summera Kentucky mot Michigan lite. Jag hade än en gång fel i mina spådomar. Michigan blev en exakt lika hård match som tidigare matcher för Kentucky men en seger blev det förvisso. Utan att ha matchen helt färsk i minnet vill jag minnas att Kentuckys storlek blev övermäktig los Wolverinos de la Michiganos! Man hade inte riktigt vad som krävdes under korgarna samtidigt som skotten inte riktigt föll i för Michigan. Treorna, som annars är en så stor del av deras spel ville sig inte. Glenn Robinson var långa stunder anonym. Lavert likaså. För mig som entusiast av DDM fick jag många fina sekvenser av spelet, framför allt när deras tredje center Lee spelade. Han hade 5 put backdunkar på klassisk DDM-guardpenetration. Däremot frångår Calipari ofta spelet när Johnson och Randle spelar. Senaste matchen var det dock återkommande även med dessa spelare. Jämfört med tidigare år sätter man mer pick n rolls på guarder än vad tidigare Kentuckylag gjort. Förklaringen till att man frångår DDM mer beror förmodligen på den styrka Calipari har i sitt insidespel. Även om Randle kan stretcha golvet ganska bra på grund av sina playmakingskills så är han ett mycketmycket störra hot inside. Dakari Johnson är också ett hot  och med sin enorma storlek och fina fotarbete. Spelsinnet på denna herre är dock inte jämförbart med Randles. Lee däremot skiljer sig från dessa spelare och påminner mer om Cauley-Stein i sin spelstil eftersom de båda gillar att hoppa och behöver ha så lite boll som möjligt i anfall. Därför är DDM bättre lämpat med dessa två än med Randle/Johnson. Som sagt fanns flera öppningar i DDM i matchen mot Michigan och Johnson kunde utnyttja dessa via Pick and rolls, medan Randle...ja han var bara Randle.

Nu ser jag Michigan State mot Uconn. Jag visste att Uconn var bra men har underskattat dem! Att dominera returtagningen mot Michigan State är starkt. Att dessutom överträffa deras aggressivitet i försvar är fantastiskt.
Michigan State är ett riktigt transitionlag att lära sig av. De har en otrolig pli på hur många de skickar till returerna och i anfall - Wow, vad de använder skippassen effektivt! Nu fortsätter matchen! Fridens!!