Min rookie of the year-pristagare har inte ändrats sedan Juni

Jag har alltid pratat varmt om Michael Carter-Williams. Eller inte alltid men sedan förra säsongen på 'cause har jag varit mycket svag för den långa, liiite gängliga guarden. Det är något med mig och långa pekväktare. Magic, Penny och nu MCW. Inatt var han all-star och han har snabbt anpassat sig till den stora scenen. I summer league var han bra men hade för många turnovers. Med tanke på hans spelstil är det okay att ha vissa turnovers, men bortkastade pass är förstås inte okay. Men varför är han ROY? MCW har ett vansinnigt tempo, långa armar, freakin ben som får honom att sprina som en gasell och slutligen så har han det sjätte sinnet som man sällan ser. Ett påpassligt försvarsspel gav honom nio steals inatt och det var bra steals. Lästa passningar, slå bollen ur händerna på en efterbliven fågel vid namn Chris Andersen. Jag tror att vi har den mest dominerande point guarden sedan Jason Kidd och han kommer att bli den frälsaren som sixers har väntat på.

Historien of Marvin Barnes - ABA:s real spirit

Marvin Barnes är ytterligare en sådan där tragisk historia om en i slutändan tragisk men också på ett hemskt en ganska komisk karaktär. Barnes enorma baskettalang står kanske bara för 28 procent av det som ha är känd för. Resterande 92% beror på hans sagolika liv utanför basketplanen.

Barnes föddes 27 juli 1952 i Rhode Island och gick senare på hemmaplansskolan Providence. En skola där Marshoon Brooks lärde sig att spela basket några decennier senare så ni vet att de tycks vara e skola som inte bara fostrar  basketspelare utan även god karaktär. Hans smeknamnshistorik (Bad news) började redan sista året på high school då han som medlem i ett gäng försökte att råna en buss. Man hade inga större svårigheter att identifiera Barnes. Dels för hans ringa längd på 203 centimeter men kanske framför allt för att han precis vunnit regionsmästerskapet med sitt basketlag och dagen till ära hade sin State Championshipjacka på sig där dessutom hans namn var inbroderat. 1972 attackerade han, utrustad med en däckavtagare en lagkamrat på Providence och fick böta 10.000 dollar. 1976 stoppades han på flygplatsen i Detroit eftersom han hade ett laddat vapen i sin väska. Senare samma år återvände han till Detroit Pistons som var hans lag.

Senare blev han åtalad för inbrott, rån och droginnehav. Det sistnämnda tog med honom på nya äventyr bort från ABA:s glitter och glamour och ut på San Diegos karga gator där han spenderade många år. Efter ett par år av rehab startade han ett program som skall hjälpa unga människor att inte göra om samma misstag som Barnes själv gjorde. Hans NBA- och ABA-karriär avslutades 1980 och hade ett fint snitt på 16 ppg och 9.1 returer per match. Utöver det mäktade han med 1.4 blockar.

2008 hängde Providence upp hans linne i taket på hemmaarenan. Han har fortfarande skolrekord i flest gjorda poäng under en match (52). Detta rekord delar han numera med ovannämnda Marshon Brooks.

Här kan ni se Marvin Barnes stänka in 33 poäng mot Colonels. Året var 1976.

http://www.youtube.com/watch?v=HYdzKcEn7jg

Clippers mot Lakers är äntligen en bra match-up

NBA drog igång inatt och även om det förstås inte är i närheten av så roligt det kan bli i slutet på säsongen tyder det på att vi i alla fall är igång! Vi kommer att matas med highlights från alla möjliga spelare och attraktioner.
Lakers kommer att vara intressanta i år och har en ganska intressant trupp. Jag hoppas litelite att på att Kobe kommer vara borta länge för det riktigt är roligt att se hur laget löser situationer utan Kobes händer. Däremot sägs Mamba vara redo att förändra sitt spel för att inte skada sig igen. Kommer han att ha kvar sin explosivitet?

Doc Rivers kan vara ett nytt fall av Larry Brown. En av NBA:s främsta försvarscoacher hämtas till ett av NBA:s främsta anfallslag i hopp om att konvertera dem till mästerskapskaliber. Jag är skeptisk till att detta kommer fungera. Om man jämför detta Clippers med det där Celtics kan mna urskilja en rad skillnader. Många vill se likheter mellan Redick och Allen. Det finns vissa. Båda gillar att skjuta men utöver det hittar vi inte många gemensamma nämnare. KG mot Blake? Jag skrattar högt. Pierce mot Dudley? Snälla, skjut mig!
Chris Paul däremot, han är något speciellt men känns idag som den ende med mästerkapskaliber i hela Los Angeles.

Blake Griffin - Det är dags att elevera spelet. Att springa in 20 ppg tycks han inte längre klara. Fortfarande usel i posten. Trots sin fysik väljer han att avsluta 9/10 backnigar mot korgen med en fade?? 10/10 är missar. Har tufft att stå emot Chris Kamans styrka i returkamperna. Vad säger det egentligen?

Doc Rivers - Kommer inte förvåna mig om han sejour i Clippers blir kort. Clippers har inte det rätta virket att vinna och om Rivers är kvar efter den här säsongen är det på grund av gamla meriter. Annars kommer vi se en helt annan trupp kommande säsong för antingen byter de coach eller spelartrupp. Fantastisk coach som vet hur man vinner men jag är tveksam till att dagens Clippers är rätt trupp.

Chris Paul - NBA:s bäste PG. Förmodligen även bäst i NBA på att kliva över screens.

Xavier Henry - Kanske årets 6th man?

Jordan Farmar - Välkommen tillbaka! Bättre än någonsin.

Steve Nash - Bäst i världen på obalanserade skott. Trea, hoppa i sidled, banka in den.

Los Angeles Lakers - Första gången som ordet "unga" får användas i samma universum som Lakers. Mycket bombande och jag gillar det.

Do the right thing

Slå på ettan just precis nu, vänner. Där kan ni skåda Spiek Lees kultrulle från 1989 (?) Do the right thing. En ganska skön film som jag (på andra sidan Atlanten) får för mig fångade stämningen i New Yorks förorter på 80-talet. Det kan förstås vara en skenbild men den filmen genererar galet mycket kultur. Air Jordans, Magic, John Coltrane, Public Enemy, Jackie Wilson tandborstar, mångkultur, värme, graffiti och listan kan göras lång. Måste ses. Filmen alltså.

Även supermannen har sina svagheter - En liten historia om Lebron, ålder, mandom och brister

Lebron. Finns det någon annan i Sverige som nämner denna man så ofta som mig? Förmodligen inte. Jag avskydde honom en gång i tiden. För mycket snack och för lite verkstad. Han har tystat såväl mig som många andra och numera är jag helt såld på honom. Han är supermannen och har inga brister. Det finns inga alls längre. Han kan kamma hem vilket pris han vill i NBA utom Rookie of the year. Han säljer flest linnen och hans skor är världens mest sålda med ett ratio på 6-1 mot tvåan. Han är övermänsklig rakt igenom och alla dokumentärer som görs om honom förstärker de facto. Men även denna herre har sina svagheter. I ett klipp från i somras tyckte i alla fall jag att det såg ut som att LBJ började bli lite skallig. Har ni hört? Jag kan förstås ha fel men i brist på annat att klaga över tänker jag fortsätta hävda Lebrons (kanske eventuella) skallighet som hans största problem.

Omar Krayem!

Omar Krayem börjar bli en riktig Sverigebekanting vid det här laget med flera säsonger i såväl ligan som basketettan. Nu är han tillbaka i basketettan efter några proffsår utomlands och han lyser upp så starkt att man har svårt att missa honom oavsett plats man befinner sig på. Han straffade sin förra klubb White Eagles med 46 poäng, åtta assist fyra returer och sju steals. Kom igen, det är andra dimensioner och Krayem är förstås för bra för ettan vilket visas i att internationella klubbar skriker efter honom. Krayem vill däremot stanna och jobbar på att få svenskt medborgarskap. Det vattnas i munnen. Krayem vore en fantastisk tillgång för svensk basket och skulle kunna spela en mycket viktig roll i landslaget. Rudy, Krayem,Jt och JJ! Det kan bli fruktansvärt roligt och spännande om allt klaffar. Nu ska vi se ad Migrationsverket säger... De är skyldiga oss Omar eftersom de sa nej till Louis amundson.

Internationell basket vinner ny mark på bortaplan

Amerikanerna är inte så dumma som 200 år av evigt krig för evig fred (smårolig bok av den briljante Gore Vidal) visar. Bakom de där männen kring de där runda borden i de där vita husen finns vanliga dödliga som du och jag och de är precis lika smarta som du och nästan lika smarta som mig. I basketen har man, och kommer förmodligen att fortsätta, dominerat till och från i många år nu. Men på 90-talet började världen att komma ikapp lite och nivåerna jämnades ut. Det är fortfarande stor skillnad mellan det amerikanska och icke-amerikanska spelet men man närmar sig långsamt varandra. Detta märks inte minst på alla de clinics som hålls runt om i USA och där allt fler, framför allt sydamerikanska coacher får komma till tal. Av den anledningen har även jag fått upp ögonen för sydamerikansk basket som skiljer sig lite från såväl den nordamerikanska som europeiska stilen. Sydamerikanerna är influerade av fotbollen, vilket syns i deras övningsmaterial, där de ofta begränsar ytor och skapar "klapp-klapp-liknande" spelövningar. Man tycks dessutom lägga extremt mycket tyngd på fundamentals och framför allt smarta spelsystem när de närmar sig elitnivåer. Jag har precis tagit del av Marcelo Signorellis idéer gällande hur man lär ut försvar i Sydamerika och även om det inte var allt för många nya inslag sa han det man själv tänkt på men inte riktigt reflekterat över alla gånger.

Man stressar försvar hårt i Sydamerika enligt Signorelli som sammanfattade budskapet med: "players are responsible for guarding their position, if they cannot do this they cannot play." Det är ganska självklart egentligen men är et tydligt meddelande om vart spelet börjar och hur spelaren bör fokusera sitt spel. Deras mål är dessutom att man aldrig skall behöva hjälpa sina medspelare i försvar, vilket givetvis är omöjligt mot mer avancerat motstånd men som är en ganska bra riktlinje för varje individuell försvarare att sätta. "Jag ska inte behöva hjälp med min egen försvarare men vara fullt redo på att hjälpa mina fyra medspelare." I U16 har vi börjat att jobba med försvarrörelse men vi är fortfarande på en individuell utvecklingsnivå. Det är mycket som behöver etsas in i benmärgen innan vi börjar med mer avancerade lagförsvarsprinciper. Men det är en svår väg att välja vad man skall börja med; Anfall eller försvar? Att spela anfall mot ett icke fungerande försvar är inte bättre än att spela försvar mot ett icke fungerande anfall. Nu börjar vi i alla fall att ta steg i rätt riktning gällande båda och jag ser fram emot kommande träningsvecka.

Kommunens roll i hur bra vi blir skall inte underskattas

Jag älskar basket men hjälp vad jag är trött på att det alltid tycks vara brist på träningstider. Vi har fått kämpa stenhårt för att få till de tider som vi har och nästa år kommer vi behöva dubblera antalet träningar, vilket jag förstås ser med förskräckelse på eftersom vi fick slita hårt för att komma åt våra tider i år. Det här är en hint till kommunen som måste ta sitt ansvar, förstå att en hall kan rädda 500 ungdomar och är den viktigaste förutsättningen för det allmänna välbefinnandet. Bygg fler hallar. Bygg billigare hallar! Gör vad som helst men jag vill kunna träna mina ungdomar på fullskalig plan med riktiga korgar. Gör ekonomivarianter, bara vi får hallar!!!

Det finns ingen info som den från insidan

LNär jag flyttade från Örebro hade jag ett enormt bagage av minnen och erfarenheter. Mycket positiva och säkert lika många negativa. När jag var 12 år började jag drömma om NBA och livet som basketproffs och det var i Örebro som allt tog stopp, vilket innebar att även om det var ganska mycket som jag tog med mig från staden,lämnade jag kvar min stora dröm på idrottshusets gamla golv. 

Ett barns vilda fantasier ersattes av en semivuxen mans insikt. Det krävdes mer av mig för att hamna där jag önskade och det var när jag fick något annat än tryggheten i moderklubben som jag insåg detta. Jag kommer aldrig säga att jag inte var redo att göra vad som krävdes eftersom jag mer än gärna skulle bo i hallen, däremot hamnade jag liksom många med mig i en ohållbar sits där man försökte uppnå sina mål och drömmar men tid och pengar inte räckte till. Mitt livs hittills viktigaste beslut tog jag våren 2009 efter att ha åkt runt i hela Sverige, värmt de flesta bänkarna och känt på golv från hela landet. Det var inte livet som jag var redo att leva. Den glädje som fick mig att välja basketen framför allt var svårfunnen klockan fyra på morgonen i en buss på väg från Sundsvall. Det var dags att definitivt sätta stopp för den egna satsningen och göra något annat i livet. Studera och hitta glädjen i sporten igen. Tre månader befann jag mig tillsammans med mina två  tre vapendragare i Växjö. Min kärlek, min papegoja och min ballin compadre. För övrigt har vi spelat tillsammans sedan 2008.

Men det har varit en rehabiliteringsperiod fylld av saker att bearbeta. Inte på ett psykiskt plan (förstås) men jag var ganska besviken på klubben fram tills förra året när jag var med och startade Araby Tigers basketball. Då kunde jag definitivt göra upp med det gamla och gråa. Men det var också tack vare Örebro som jag lärde mig otroligt mycket av min basketutbildning. Dels allt det positiva men också allt negativt som jag såg där och vet aldrig skall få förekomma i någon av de klubbar som jag eventuellt kommer att vara verksam i. Jag tror att jag vet vad som är mitt fel i varför jag inte kommit dit jag önskat och vad som är andras fel. Det är till stor del den förstnämnde som förklarar varför jag inte nådde mina mål och det började förstås inte i Örebro utan långt tidigare på gatan hemma i Nordkroken. Jag skulle behövt en tränare där som visste vad som krävdes och som med neutrala ögon kunde ge mig rätt, konstruktiv feedback. Men jag nådde ligan och i efterhand kan jag vara stolt över det som jag uträttat i min karriär så här långt och kan ge mina ungdomar tips jag själv aldrig fick. Många av de spelare jag haft äran att spela med i Örebro har betytt mycket för mig. Vissa coacher likaså. Det jag saknade mest när jag var där var lite kärlek och värme. Basketorienterad alltså och jag tror att det är en förklaring varför stadens elibasket ser ut som den gör.

Det finns några personer där som borde ges större utrymme. De är varma rakt igenom hela själen och dessa saknar jag mer än idrottshuset. Och drömmen som ligger kvar där på golvet.

Utvecklingen av svensk basket ligger på lokal och regeringsnivå - Ett draknäste i skakning

Jag läste precis nyheten att en av ligans främsta spelare de senaste tio åren, Alex Wesby är på väg bort från kraftstationen Sundsvall Dragons. Ingen utanför Dragons organisation verkar riktigt veta vad det beror på men ryktet säger att klubben har skulder till kronofogden på närmare 700 000 kr. Jag blev förstås ganska paff när en av Sveriges stora klubbar eventuellt, kanske, under vissa omständigheter, skulle gå på knä men det finns en djupare tragik i det här och det är att Sundsvall inte är den enda klubben som eventuellt, förmodligen, ibland har det ganska kämpigt. Vi är fler basketklubbar i Sverige där några få sliter som djur för att försöka få ändarna att mötas.

Den amerikanske folksångaren Don McLean sjöng om the day the music died och syftar på dagen då Ritchie Valens, Buddy Hollys och The big bobbers flygplan kraschade någonstans i Idaho (?). Det är en fin låt men det fanns en dag då den ideella verksamheten dog. Folk som drivs av inre motivation och passion blir allt färre och små- och uppenbara storklubbar har alla samma problem. Hur ska vi få ledare? Hur ska vi få pengar?
Sverige är ett idrottsligt ytterst hierarkiskt land. Lite skevt kan man tycka men den politik vi för genomsyrar även idrottsverksamheten dvs. störst får mest. Störst i dessa sammanhang behöver nödvändigtvis inte vara den sporten med flest utövare utan kan även exempelvis vara den sport med starkast svensk kulturförankring. Beroende på storleken får man olika mycket pengar och det kanske egentligen inte är del? Hade jag klagat om basketsporten fick enormt stöd? Nej, det handlar säkert om en liten gnutta avundsjuka.Däremot måste vi göra något. Inför denna säsong slängdes såväl 08 som Sthlm White eagles ut ur ligan på grund av dålig ekonomi och inom de närmsta åren lär detta bli en vanlig företeelse om vi inte råder bot på dagssituationen. Vad kan man göra?
Problemet är kanske större än basketsporten. Lösningen skulle potentiellt sätt ligga på andra plan än hos oss. Men om vi ser det så kommer vi aldrig att lyckas vända trenden utan vi måste gå till oss själva. Hur kan vi promota oss? Vad behöver vi göra för att skapa ett intresse kring sporten även hos medelålders företagare. Ungdomen har vi redan, såväl rik som fattig, svart som vit, kvinna som man- ALLA! Men Johnssons bygg gillar innebandy. Franks frisersalong gillar hockey. Då har jag inte ens nämnt storföretagen och det tänker jag inte göra. Min besvikelse över dem är enorm då de är kraftigt storklubbsfokaliserade. Kanske behöver vi göra saker på regeringsnivå? Ska vi tvinga företag med X antal kronor på kontot att sponsra idrottsverksamheten med Y? Ska vi skapa ett fördelningssystem där företag sponsrar klubbens lag med X antal kronor och själva får fördela detta över 3-5 olika lag? Eller ska kommunen fördela pengarna?
Behövs detta eller är det vi i basketen som ligger efter? Oavsett vilka spekulativa förklaringar vi finner står vi där vi står och har en trend att vända. En av Sveriges snabbast växande sporter förtjänar en renässans men det kommer inte att skapas av Hawkings och en tavla av Ernst Billgren, utan oss själva.

Countermoves - 1+2=20

Nästan alla unga spelare definierar sin färdighet utifrån hur många poäng de lyckas göra. Ofta får basketfärdigheter värderas utifrån spelarens förmåga att göra poäng och våra begränsade sekretariatsskrivningar gör det inte lättare för oss coacher att ta bort fokus från poäng. Där står ingenting om assist, procent, returer och allt annat statistiskt som är lika viktigt. Sedan finns det ytterligare kolumner som man inte ens lägger krut på NBA. Hustlepoints. Krigarna som är den stora skillnaden mellan ett förlorande och vinnande lag. De som orkar offra sina kroppar för de andra fyra. Vi har Dennis Rodman, Shane Battier och Bruce Bowen samtliga tre har varit stor förklaring till varför deras lag lyckats att vinna.

Ändå kommer detta inlägg att handla om poänggörande. Målgörande för att förtydliga ordvalet. Om man vill göra poäng handlar det i första hand om att springa mer än alla andra. Kan man hinna upp innan försvaret är redo att skydda sin egen korg har man 6-14 poäng bara där men man behöver lära sig en move och bli bäst på den. En crossover som är ostoppbar. När man behärskar denna kommer folk att förvänta sig den och försöka att läsa ditt spel. Då måste man istället lära sig att göra en counter och svara på försvaret. Det innebär att försvaret hela tiden ligger ett steg efter och du är in charge. En cross-recross, en in-n-out-cross, reverse, fakereverse, välj själv vilken duett du vill bli mästare på!

NBA:s bästa shooting guards

Såvar tiden inne för ännu en listning av något som egentligen är ganska svårmätt: NBA:s bästa shooting guards. Just denna position har de senaste två decennierna blivit synonym med lagets mest drivande poänggörande även om detta kanske är på väg att skifta mot small forwardpositionen. Flera lag har fortfarande en SG som bäste poängplockare och jag ska lista de enligt mig bästa SG:s i NBA.

5. Klay Thompson - Denna spelare kommer med största sannolikhet att stiga några placeringar under kommande säsong. Tänk om han kunde börja hamna på straffkastlinjen lite mer. Tänk om han skulle börja attackera lite mer. Jag tror att detta kommer bli den säsongen. All-star är mycket möjligt.

4. Dwyane Wade - Fortfarande fantastisk när han är spelsugen men hans nivå börjar variera lit väl mycket på grund av alla skador.

3. Paul George - Är han forward eller Guard? Hybrid skulle jag säga, men han är definitivt den bästa försvararen på positionen, bra längd, returtagare, spelsinne.

2. Kobe Bryant - Jag skulle personligen välja såväl Klay som George över honom men det gör jag på grund av dåliga hälsenor, knän, rygg, fingrar och allmänna åldringssyndrom. Fortfarande en closer av rang.

1. James Harden - Någon som har något att invända? Spelsinne! Lagspelare! Bäst skottprocent!!

Mästarna av gatubasket

Det finns många olika spelartyper och de flesta av dom kan man göra plats åt på något sätt i de flesta system. Sedan finns det ett antal spelare vars skills är fantastiskt bra men som ändå inte kan fylla en funktion i något lag. Det är de som inte kan lära sig spelsystem och scheman och som gång på gång gör fel när de ser ett system. Vissa springer helt fel och kan inte för alla pengar i världen hitta rätt när de väl sprungit fel. Andra låser sig och blir som sådana där etter som tror att dom inte syns när de står helt stilla och inte rör sig vid fara. Ingen variant är att föredra men det är en brist i basketvärlden att vissa har fruktansvärt svårt att lära sig spelsystem och många spelares begåvningar dimmas ut eftersom de inte kan infinna sig i systemet. Det finns massor olika kombos av coacher och vissa har en modell de följer och letar spelare som passar in i modellen. Mike D'Antoni är en sådan och beviset fick v se förra året när ett underpresterande Lakers inte lyckades att spela på sina styrkor.
Motsatsen är Gregg Popovich som har ett tydligt mönster men lyckas att sätta in de spelartyper hans trupp består av och använda alla dessa på bästa tänkbara sätt. Men jag har ett mål med mina ungdomar att tidigt få dem att tänka på egen hand. Detta är enklare sagt än gjort men man kan arbeta med det genom olika övningar och framför allt lägga in fler moment i varje övning där det inte finns ett tydligt "Gör så" utan övningar som involverar olika alternativ och gärna dessutom samarbete med andra spelare.

Utrymme, positionering, attackera luckorna, tålamod - En anfallsfilosofi på fem ord och fyra regler.

Utrymme ---->positionering------>Tålamod------->attackera de skapade luckorna.

Svårare än så blir inte mitt anfallssystem i teorin. I praktiken krävs det dock en del övande för att anamma spelet. Jag kallar anfallssystemet för DDM (dribble drive motion) eller AASAA (attack,attack, Skip, attack, attack). I praktiken hittar vi ingen större skillnad på Caliparis och Walbergs system men man har ändå två olika namn.

Det är ett publikfriande system där jag om två år förhoppningsvis kommer att göra poäng på tre olika sätt. Lay-ups (dunkar), straffkast och trepoängare. Det statistiskt sämsta skottet i basketvärlden är midrangetvåan och även om jag är medveten om detta är jag lite skeptisk till varför man inte skall skjuta dem om man är öppen. Det finns två typer av midrange och catch and shoot tycker jag är ett utmärkt alternativ medan en/två studs-skott ofta innebär att man hamnar närmare sin försvarare och skjuter ett skott med händer i ansiktet. Nog om det.

Vi har börjat att jobba med anfallssystemet i U16 och har i dagsläget jobbat igenom tre olika scoring options utifrån attacker, låsningar och backdoors. Vi kommer kommande veckor att öva mer på våra alternativ genom olika breakdowns. Igår nådde vi dessutom vår målsättning med X antal lay-ups satta i fullt matchtempo under X antal minuter. Jag har komponerat en egen drill där jag försöker att jobba på attacker, kondition och dribblingskombinationer i fullt matchtempo. Det är en helplansövning och jag ska försöka att involvera allt fler av dessa. Basket är en helplanssport likt förbannat utför man lite väl många övningar på halvplan. Syftet med övningen är också att lära mina spelare att hela tiden, likt en målsökande missil, söka sig till planens mittkorridor(er) när de har boll i handen. Det är allt för ofta som jag ser spelare söka sig till sidan av basketplanen, vilket inte är en optimal vinkel att avsluta ur men framför allt skall dessa korridorer redan vara fyllda av vingspelare.

Jeffrey Taylor ligger i topp!!

Då har man precis slängt sig igenom en lista där någon på hoopshype fått för sig att ranka de 50 bästa spelarna i Bobcats historia. Det var en tragisk lista med namn som Josh McRoberts, Flip Murray, Desagana Diop och på 39:de plats såg vi Jeffrey Taylor. För att ni ska förstå hur absurd listan är hade vi Jake Voskuhl på plats 38 och Jason Kapono på plats 35. Ingen rättvisa där inte och man kan ju bara konstatera att laget känns lite för ungt för att ha hunnit få fram 50 respektabla spelare. Sedan skulle jag nog hålla Taylor högre än många av de spelarna som hamnat framför honom. Helt neutral svensk. Vann gjorde Gerald Wallace. Med rätta? Kanske! Stephen Jackson kom femma! Med rätta?

En liten lektion i filosofi är en stor lektion i galenskap

Cykelturer är fantastisk mat för tankeverksamheten. Det finns inte något mönster utan samhällets asymetri tar tankar härs och tvärs. I regnet kom jag att tänka på att väldigt många lever för att bli odödliga. Detta gäller inte minst basketcoacher som älskar att höra sin egen röst och därför lägger det ena citatet efter det andra i hopp om att någon spelare skall bli extra motiverad och komma ihåg just de orden i resten av sitt liv. Atleter vill utföra, inte lyssna! Jag hade en sådan coach en gång i tiden och trots att ingen tränat mig så mycket som honom kan jag inte minnas ett enda ord han sa. Eller jag har vissa citat i minnet men det var mest för att de är så komiska. Däremot kommer jag ihåg saker som jag lärde mig i olika övningar med samme coach. Nu har jag hamnat lite från ämnet men för att återgå till odödlighet så tänkte jag i alla fall på att man lever i fel årtionde. Årtusende till och med. Mycket av de idéer som tagit oss lång tid att reda ut är egenltigen ganska uppenbara. Gravitationslagen må vara praktiskt ovärderlig men dess teoretiska förklaring har vi ju levt med i tusentals år utan att någon egentligen brytt sig fram tills en uttråkad engelsman satte sig under ett träd och fick ett äpple i skallen.
"Det enda jag vet är att jag inte vet någonting!" sa Sokrates och skrev in sig i historieböckerna på ett direkt felaktigt och missledande citat. Vet man en sak så vet man mer än ingenting. Jag tror också att Sokrates visste vart han skulle gå för att komma till Ica. Eller om han hade ett födelsemärke någonstans. Men att sätta ord på det som finns omkring oss och som många tar för givet tycks vara ett bra sätt att ta steget in i evigheten. Nu ska jag ut och undersöka någonting.

Nya Lebron är en för historien - En dregglig och skrämmande ytlig skoanalys.

Någon som lyckats få sig en kik på Lebron X1? Den är fullkomligt tokfrän, snygg och framför allt väldigt symbolisk. Samtidigt som den sätter stopp för ett decennium av dominans bjuder den in oss till minst 7 år till av det samma. Pixlar och trekanter (hela skon är gjord av trekanter! Helt sant, kolla på varenda vinkel!) Det är NASA och ingenjörskonst på hög nivå och skons utseende påminner om transformers men också en hel del annat.Främst tidigare skor. Men Transformers är precis vad Lebron är. En robot som behärskar saker en människa aldrig skulle kunna göra.
Samtidigt som skon visar oss vad framtiden har att erbjuda och hur Lebron dominerar visar den något annat med. Det är en brief genom historien. 11 är ett nummer som är förevigat i NBA. Bob McAdoo bar numret under 80-talet. Isaiah Thomas gjorde det samma. Walt Frazier hade numret när han i slutet av sin karriär hamnade i Cavaliers (hör och häpna: mr. NYC var i Ohio). Men mest känd är kanske 11:an för att vara den snyggaste skon genom alla tider. Då talar jag inte om Lebrons transformers, utan Air Jordan. Air Jordan XI tog alla priser och är än idag allmänt vedertaget vara den snyggaste skon som någonsin designats. Innovation, nyskapande design och Nasa-rymdteknologi(och inspiration) samt full kontroll. Jordan XI var ingen Ferrari utan ett rymdskepp.
Nu är det Lebrons tur och i likhet med Air Jordan användes sig Nike även denna gång av romerska siffror (XI) något man inte gör med vare sig Durantula eller Kobe. I likhet med Air Jordan gör man decenniumskon till något nästan makabert. I mötet med det gamla har man dessutom slängt in lite Hardaway. Skon är tydligt inspirerad och uppdaterad av Nike Air Foamposite: skon som Penny gjorde berömd och som av många anses vara den näst snyggaste skon genom alla tider. Kuriosa men information som är ovärderlig i sammanhanget är att Lebrons favoritspelare är just Penny Hardaway och att man dedikerar skon till honom är egentligen inte en speciellt hård nöt att knäcka.Välkomna till världen LBJ XI och vi kan redan nu passa på att hälsa dessa robotar välkomna till Hall of fame. Frågan är om de kommer två eller trea för Jordan XI är fortfarande i en klass för sig.

(bild hämtad från: www.lebronjames.com

Statistik är min bästa vän och värsta fiende - En matchfylld helg

Både U14 och U16 har spelat matcher denna helg och det finns som alltid saker som vi kan lyfta fram. Lagen har många likheter. De har samma coach, vilket kanske kan förklara de många likheterna. Vi har jobbat intensivt med utveckling av fundamentals de första månaderna och det har gett resultat. Vi kommer att testa U16:s layupprocent denna vecka och om det gått som jag tror och hoppas kommer vi att nå målet. Första matchen mäktade vi med 11 poäng. Andra matchen mäktade vi med 27 poäng och idag satte vi i halvtid 40 poäng som mål med matchen. Efter en tredje period som var mindre till belåtenhet ändrade vi målet till 34. Vi slutade på 39, vilket är ett poäng blygt från vårt ursprungsmål och fem poäng över vårt sekundära mål. Kommande veckas mikrocykler kommer handla om marginaler. Vi släpper in för mycket poäng och det är dags att lägga till nya saker i laget. Vi ska minska marginaler genom att jobba hårdare med försvarsprinciper och drillar. Vi ska minska marginalerna ytterligare genom att jobba hårdare med fysik. Just igår mäktade vi nästan med ett poäng i minuten vilket jag anser vara godkänt i det stadiet vi befinner oss nu. Däremot släpper vi nästan in tre vilket är för generöst. Genom fem extra defensiva returer kan vi få bort 10 av dessa poäng. Genom tre extra vändningar per match kan vi få bort ytterligare 6. Genom 4 hellagshemjobbningar stoppar vi ytterligare 8. Det börjar imorgon 18.30 i centrumskolan. Ta siffror och omvandla dem till konkreta saker. Brad Stevens-style!

Natten innan match.

Som spelare har jag lärt mig men coachsidan fungerar inte alls riktigt än. Jag talar förstås om sömn natten innan match. Trots att det är på ung ungdomsnivå är det många tankar och förberedelser som springer genom skallen inför morgondagens möte. I U14 handlar det främst om att ge mina spelare vana  och glädje av spel. Jag har börjat att sätta ihop en "playbook" för mina U16. Nu tänker du en 100-sidig rapport med diverse set-plays mot zoner, man-man, Horns, Horns som leder till Staggers och allt där emellan. Så är det förstås inte. Vi har börjat att öva lite spelsystem med U16. Ett mycket simpelt sådant när man väl lärt sig men som allt annat tar det tid att behärska framför allt med tanke på de begränsade träningstid vi har. Fokus ligger fortfarande på att stärka individerna och utveckla deras skills. Ett anfallsspel utan spelare är värdelöst. Jag skulle säga att träningsprocessen just nu ligger på circa 85-90% av träningen individuella skills och resterande 10% går till utveckling av spelsystem. Å andra sidan består även de 85-90% av olika breakdowns som sedan skall implementeras i vårt system. Det artar sig och vi tar bra steg framåt. Det har även anlänt en rad nya spelare som kommer att kunna bidra från the get goin'. På söndag får ni se en av dom. Han kommer att bli duktig. En fantastisk kropp och bra känsla gör att han läggs bland mina andra (än så länge) oslipade diamanter.

Nu sa jag sova! Sov gott vänner!

Han var talang men nu är han bara gammal

Talangbegreppet börjar bli lite, lite uttjatat kan jag tycka och det beror kanske på att mina ungdomsår präglades mycket av just ord och fraser där talang och avarter av begreppet frekvent förekom. På äldre dagar har ordet "talang" orsakat huvudbry. Det finns de som hävdar att talang är någonting man är medan andra menar att talang är någonting man har. Egentligen spelar det kanske ingen större roll och talang är man för att man har det. Så skulle vi ju också kunna se på det!
Men då kommer följdfrågan: när slutar man att vara en talang? Är talang någonting som man slutar att ha? Om så är fallet finns det ju goda evidens för att just talang är något som tillhör de unga och oslipade.
Jag såg precis en artikel där man talade om en 26-årig talang och vissa blev skogstokiga av vederbörandes ålder och att det innebar att han inte längre var en talang. Det är spännande att diskutera. Talang är ju i och för sig i även ett flerdimensionellt ord. De som har mest talang är oftast de som tränat mest.

Oförutsägbara tvistar del.2 - 3x Williams

Jag kommer ihåg Uconn för några år sedan. De hade en guard med baknamnet Williams som påminde mig om en annan Williams som i sin tur var min favoritspelare eftersom han påminde om Jason Kidd. Det var Marcus Williams som påminde om Deron Williams. Mitt första möte med Marcus Williams var en high schoolmatch där Oak Hill tog emot något lag. Han var fantastisk och man såg att han så småningom skulle hamna i NBA. I den stora ligan nådde han ingen större succé utan Williams flyttade så småningom till Kina där han blev den första spelaren i kinesiska ligans baskethistoria som stängdes av för Marijuanabrukande. Efter det skrev han på ett mellankontrakt på 380 000 euro i Spanien. Inför denna säsong hoppades han få en sista chans att komma in i NBA men inget lag verkade vilja ha honom. Nu vet jag inte vad han planerar för.

Jay Williams var grym! Han skulle få en utmärkt NBA-karriär och hade ett ganska bra rookieår efter en fantastisk karriär på Duke. Som 2:a valet i 2002 års draft var han i NAB för att prestera och en ganska bra rookiesäsong gav honom linjen 9.5 ppg och 4.7 apg men Bulls hade större ambitioner med sin spelare. Williams fart på planen räckte inte utan han gillade dessutom att glida runt på sin hoj. Sen small det och allt blev genast mycket tråkigare. Williams skador var livshotande och förmågan att spela basket rann ut med blodet på motorvägen. Detta insåg han efter åtskilliga försök till en comeback. Han fick dock jobb på ESPN men jag vet inte om han är kvar där längre.

Terrence Williams är en av många spelare vars låga intelligens sätter stopp för honom. Han har en fantastisk fysik och teknik men har stannat i växten. Han gjorde en okay debutsäsong i New Jersey Nets men har sedan dess varit en klubbytare. Ingen tycks riktigt vilja ha honom men alla verkar vara intresserade av den spännande 26-åringen. Hans begåvning är för stor för att inte ges en chans. Han snittade trots allt en tripple double i D-league och kan spela men huvudet har han lämnat i bowlingbanan. I slutet av september drog han ett vapen mot mamman till hans barn. Det verkar gå utför. Väldigt tragiskt för han hade kunnat bli en bra spelare.

Oförutsägbara tvistar - Det gör före detta NBA-spelare idag.

Varje draft ser i sin helhet ganska snarlik ut. Någon som blir draftad högt gör kanonbra ifrån sig och kammar så småningom hem Rookie of the year. Någon eller kanske till och med två som blir draftade lågt överraskar ordentligt. Däremellan blandas och ges ungefär med liknande proportioner varje år.

Sedan finns det alltid någon högdraftad person som floppar totalt. En man som hette Dan Dickau var känd för sin giftiga bössa och långa lockar som vackert vilade över hans öron. Fram tills han hamnade i NBA. Då fanns bara lockarna kvar. Efter sex år i NBA hade man fått nog av Dickau och han flyttade så småningom till Vancouver där han öppnade en vinstindrivande basketcamp. Det varade i ett år. Numera har Dan Dickau öppnat en frisersalong. Bössan har bytts mot en sax, vilket i och för sig var precis på pricken och en mycket mer adekvat beskrivning av vad Dickau gjorde i NBA.

Dajuan Wagner var ett fenomen i high school. Han blev tidigt känd för sin galna crossover och sjukt atletiska spelstil. En match mäktade han med 100 poäng för sitt Camden High school, vilket gjorde att han hamnade på Penny Hardaways gamla universitet. Memphis alltså!
Efter ett år gick han in i NBA-draften och kom ut som nummer 6 i första rundan. Cleveland skulle renas. Arbetslösheten ta tvärvändning och Dajuan Wagner var mannen. Så blev det inte.Wagner var klapprutten och verkade vara ungefär samma spelare som han var när han gjorde 100 poäng för Camden. Så småningom hamnade han i Polen. Han har planerat för en NBA-comeback sedan 2008. Det ser inte så ljust ut tror jag!

Kevin Pittsnoggle har inte bara världens underbaraste efternamn utan han var dessutom en del av Boston Celtics "ombyggnadsprogram" året innan man signade the big three. Tillsammans med Allen Ray (INTE Ray Allen), Rajon Rondo och Sebastian Telfair skulle man bygga upp Paul Pierce och Celtics dynasti igen. Pittsnoggle blev inte en del av detta utan cuttades strax efter summer camp. Numer sägs han jobba som mellanstadielärare i sin hemort Martinsburg, West Virginia. Vissa hävdade att han bodde i en husvagnspark men det kan jag tycka är svårt att tro och låter det vara osagt!

Basketettan börjar likna sjuttiotalets glans.

Minns ni det ljuva sjuttiotalet? När vi röstade om kärnkraft, vände upp och ned på samhället och placerade oss i ABBA- eller proggfacket. Sillstryparen skrek ut sitt hat mot samhället i den fantastiska låten Doin' the omoralisk schlagerfestival och antingen så sjöng man med eller så höll man sin förbannade käft, tog på sig lite deo och slängde upp en ABBA-platta istället. Basketen var något nytt och i de djupaste urskogarna låg de svenska hålorna. Där bodde Agneta, Bosse, Janne, Astrid, Eva och James. De fem första gjorde lite allt möjligt, James spelade basket. Han var född i Chicago, spelade basket på Syracuse och idrotten samt han sjukt atletiska kropp och überkänsliga handleder tog honom till Borlänge. Eller Falun, Kumla eller någon annan svensk småstad/bruksort. Det var en suspekt tid för amerikanerna fanns i svenska division två-lag och bara gjorde sin grej. Spelade basket, bjöd på ett publikfrieri som Bosse på Värendsvallens nyklippta gräs inte kunde erbjuda, framför allt inte i division 4. Att köpa in en amerikan var en förhållandevis billig lösning i de svenska småstäderna för hela byn anslöt kring klubben och ville se spektaklet i idrottshuset. Detta gjorde att division två stundtals såg riktigt bra ut. Men sedan försvann amerikanerna och de tog publiken med sig. Numera är man glad om det sitter 25 personer på läktaren. I basketettan händer det däremot något. Där har superligan (som jag talat mycket varmt om och ganska hårt debatterat för) öppnats, vilket innebär att la skall kunna kvala in i basketligan. Därför hamnar ganska stora namn i de lag som vill satsa. Nu senast är Omar Krayem som skrivit på för Umeå. Spännande!!

Protege, Under Armour, Fila, Dada, And 1, Nike, Adidas, Converse, Li Ning, Pro keds

Rbk, Pony, Le coq, Anta, Kronos och listan bara fortsätter gällande olika skotillverkare som med varierande resultat gett sig in på basketmarknaden. Flera av dem försökte nog inte ens erövra branschen utan nöjde sig med att få fram en eller ett par modeller som...ja, en eller ett par basketspelare uppskattade. Liksom spelet, är skomarknaden ett levande exempel på Michael McDonald och Aretha Franklins galet smöriga men helt underbara låt: Ever changin' times. Vi kan ta ett företag som Nike och studera lite noggrannare. Nike är ju idag ett av världens största företag med åtskilliga atleter i sitt stall men man har faktiskt sett sin stora utveckling under 90-talet. Mycket var tack vare två herrar. Michael Jordan och en designer vid namn Tinker Hatfield. Det började egentligen redan under 80-talet i och med lanseringen av Nike Air force one; en sko som många NBA-centrar (bland annat Moses Malone) snörade på sig. Skon gjorde succé och man började ta upp kampen mot Converse som var den riktiga Goliat under 80-talet. Med sina klassiska weapons kunde de stoltsera med namn som Magic Johnson och Larry Bird. Även Adidas hade bra år under 80-talet och de flesta adidasskor som ni ser idag är inspirerade av tidigare upplagor av just basketskor. Converse ligger idag och puttrar i bakvattnen och skriver på något halvdant kontrakt lite då och då med någon ganska, men inte kanonbra spelare. Man bör kanske lägga till att företaget numera ägs av Nike och Nike är nog inte speciellt intresserade av att behålla Converses basketsektion. När ett märkes mest framgångsrika basketsko designades och marknadsfördes 1917 och nästan 100 år senare fortfarande är mest sålda säger det lite om en viss stagnation eller en helt overkligt snygg sko? Alla har minst ett par hemma. Till fötternas stora förtret bör man kanske säga. Tyvärr är designern till Chuck Taylors död och Nike ser nog inte så mycket ljus i märkets nyare modeller men Converse historik genererar många dollar varje år.

Nu har vi nämnt de stora. Eller inte riktigt vi har glömt en gigant. På 70-talet var faktiskt Puma en basketsko med fantastiska egenskaper och skyltfönster i form av den tidens mest flambojante spelare. Walt "Clyde" Frazier. Även Puma tog det stopp för så småningom men de fick fram en av världens absolut snyggaste skor i "the clydes".

Nästa inlägg ska vi snacka floppar. Rrrrrrrrriktiga superfloppeskor.

Kevin Ware är namnet som blivit synonymt med basketvärldens vidrigaste benfraktur

Kevin Ware hade nog sitt livs säsong när det plötsligt small. Vi går tillbaka lite först och besvarar frågan: vem är Kevin Ware?
Kevin Ware föddes en kall januaridag 1993 i Bronx och levde i stadsdelen sina 14 första år i livet. Därefter bestämde Kevin Ware Sr. och hans fru Lisa Junior att försöka ge Kevin och hans tre systrar ett lite lugnare liv i Atlanta. Därifrån hade Ware bra ranking när han i slutet av High school förberedde sig för college. Tennessee ville ha honom och hit hade han gått om deras coach Bruce Pearl inte fått sparken strax efter Ware och Tennessees preliminära avtal. Istället stack han till Louisville och spelade för Rick Pitino. Ware fick inte spela en betydande roll de första två åren men hamnade så småningom i rotationen som back-up till Peyton Siva och Russ Smith. Wares signum blev hans flygande försvar och han passade perfekt i Pitinos bollpressande försvarsschema. Men i förra årets slutspel blev det för mycket flygande. En attack kommer mot mitten. Ware är väldigt "aware" av vad som händer och flyger in för att hjälpa. Anfallaren kickar ut till Wares spelare varpå mannen i fråga snabbt hoppar upp för att blocka skottet. Han svävar, svävar,svävar och landar på ett ben. Benet går av mitt på smalbenet och det ser ungefär ut som en tändsticka som brutits av men bara hålls ihop av ett par träfibrer. Alla gråter. Ware försvinner ut på en bår och kommer kanske aldrig tillbaka igen.

3 gånger Nässjö avslutas med 2-1 till de gröna men oj, vad mycket positivt som fötts.

Såväl lördagen som söndagen spenderades i baskethallar runt om i Småland. Lördagen på hemmaplan i Växjö och söndagen borta i Nässjö. Jag gillar Nässjö, det är en bra klubb med trevliga karaktärer som älskar basket. Flera av dom lika mycket som jag! Idag var det debut för mitt u14-lag som även de är helt nybörjare på basketplanen. Jag fick dock se många positiva saker att förstärka men självklart även andra saker att jobba med. Vissa mer akuta än andra och det blir en viktig träningsvecka som kommer.

U16 har tagit tre kliv framåt sedan förra helgen vilket gläder mig. Vi har satt upp ett gemensamt mål kommande två veckor och jag tror att vi är på rätt väg att uppnå det. Hade dagens Ravens mött samma förra helgens Ravens hade vi kunnat tillskriva oss en seger med 50 poäng. Tro mig, det var en enorm skillnad. Vi hade med Burkin idag som gör ett kanonjobb på båda planhalvorna. Han är stor och vi behöver storlek, framför allt med tanke på att vi i stort sett är yngre än alla våra motståndare. Kommande mikrocykler skall fortsätta att bygga på Lay-ups, bollkontroll, passningssekvenser och förstås även kondition. Jag kommer även att lägga in detaljer i attackspelet för att få fram mer knivrörelser istället för bananattacker. Det här kommer bli en riktigt spännande säsong och jag är glad och stolt över den utveckling som gjorts den gångna veckan!

Tre gånger Nässjö

Helgen firar jag tillsammans med Nässjö. Det börjar imorgon när vi gästas av deras utvecklingslag hemma i korpboet klockan 12. Det blir förhoppningsvis en spännande match med två lag som presterar på respektive toppnivå och vi i Ravens ska i alla fall göra allt som står i vår makt för att uppnå vår bästa nivå. Det behövs alltid och något av det farligaste man kan göra är att höja/sänka sig till motståndarnas nivå. Just detta skulle jag säga är något som vi behöver förbättra under säsongen gång. Att hålla en god intensitetsnivå och inte dippa eller stressa iväg. Värst är förstås att stressa iväg eftersom det är ett direkt tecken på att man inte klarar att spela i samma tempo som motspelarna. Då är det bättre att dippa något även om detta likväl är fasansfullt och eländigt. Jag tror att vi behöver höja tempot tre växlar från senaste helgens match och matcha upp högre i banan, både boll- och hjälpförsvar. Vi spelar varje match  för att förbereda oss till nästa nivå och det är inte speciellt många dagar kvar innan vi får ett riktigt, riktigt tufft motstånd.
Söndagen åker istället jag iväg till Nässjö och möter både HU14 och HU16. Två spännande matcher där vi skall gå in och lära oss så mycket som möjligt och göra en bättre match än senast för U16. Gällande U14 handlar det egentligen om samma saker som U16: utveckla de fundamentala kunskaperna, få en grund i taktiskt kunnande. Taktiken kommer dock att vara kraftigt återhållen till förmån för tekniken båda dessa matcher. Kul ska vi se till att ha båda dagarna!

Kom till Araby park Arena imorgon klockan 12. Vi bjuder på show!

Detta kan bli ett roligt lakersår

Steve Nash är optimistisk. Steve Nash är ärlig och han är nöjd med lagkemin i år. Detta bådar väldigt gptt för att det kan bli ett roligt år i LA. Steve Nash har rätt för Lakers har på försäsongen sett ganska kul ut. Och inte kul som i ligankul utan kul som i ordets verkliga bemärkelse. De har ganska bra instinkter, bollrörelse, tempo och beslutsamhet. Sedan är jag förvisso den första att erkänna att försäsongen inte säger något alls men det kan bli kul. Många spelare som spelar för att vinna och gör det tillsammans överraskar alltid!

En dag är det slut och då står vissa där med 19 barn.

I och med medias växande inflytande får vi en inblick i våra idolers liv om varit svår att få för tio år sedan. Twitter gör supermänniskorna mer mänskliga när vi får se dem sitta i frisörstolen, ligga i soffan eller drick en cola. Men vi får veta så mycket mer också. Vi får veta vilka som är panka, vilka som blivit blåsta av sina agenter och vilka som inte kan betala sitt barnunderhåll till de 19 barn som personen i fråga satt till världen. Jag läste alldeles nyss om den förre all-starspelaren Antoine Walker som frågade vart alla vänner var nu för tiden? Förr ringde hans telefon hela tiden, nu ringer de inte ens tillbaka säger Walker och kanske fäller en olycklig tår. Det är myntets baksida. Många lyckas inte att hålla i sina pengar utan slutar helt utblottade.

I Kanada har vi vunnit över hockeyn. Vi kan göra det samma i Sverige

Ett land som jag ofta sneglar åt när jag vill hitta lite inspiration är Kanada. De har etablerat en heltokigt bra basketkultur och har idag över 90 spelare i NCAA och varje år kommer några nya superbegåvningar in i NBA. I år blev första valet i draften den lille,lille kanadensiske kraftforwarden Anthony Bennett. Han kommer bli spänannde att se. NBA:s mest spännande namn kan även det tillskrivas en kanadensare som hamnat i Texas oljemark. Han heter Myck Kabongo. Sagolikt skönt att säga. Kanadas basketförbund har en utmärkt hemsida och jag pratade med deras ansvarige för ungdomslandslagsverksamheten. Han var en fantastiskt trevlig herre som dessutom coachade ett av deras ungdomslandslag och gav lite tips om hur man skapar en kultur likt den kanadensiska basketkulturen; numer större än hockeyn!

I Kanada är man väldigt stolta över sitt hårt arbetande men dessvärre ganska talangfattiga NBA-lag. Rudy Gay är en borderlineall-star som inte riktigt räcker hela vägen. Vid sin sida har han Demar Derozan som kanske något eller ett par år kommer vara all-star. Sedan fyller de sin startfemma med presterande bänkspelare. I alla andra lag. Deras brist på talang gör det svårt för dem att verkligen vinna och bli ett slutspelslag. Förhoppningarna är höga på Jonas Valanciunas men tveksamheterna är skyhöga. Men basketen lever där. Kanada  kommer att bli ett land att räkna med i OS, VM och sådant snart!

NBA:s försäsong är igång och minst lika trist som föregående 40 årgångar

Försäsongen är underbar. Av någon skitskum anledning verkar det som att ingen har lärt sig att den inte spelar så stor roll. Det har den aldrig gjort för den har aldrig sagt något om något. Pistons kan vinna på försäsongen. Heat kan torska mot vederbörande. Europeerna får jättemycket luft eftersom Bilbao nästan slår sixers. Men försäsongen är tidig ordinarie säsong minus fem. Det är bara för att komma igång. Låta Shannon Brown dunka den så hårt på Mikkir Moore att han försvinner från NBA för evigt. Försäsongen är Marcus Banks scorar 45 och försäsongen är Kobe scorar två. Det är inte på riktigt. Det är så nära TV-spel man kan komma. Lakers vann häromdagen mot Warriors och Xavier Henry stänkte in 26. En natt senare 15. Han ser bra ut och är en av alla de supertalanger som aldrig blommat ut. Är det här hans chans? ENligt honom så är det så. Själv är jag tveksam men måste erkänna att han har goda förutsättningar just nu. Kobe är borta och den hårda konkurrensen består främst av andra ungtuppar.

Sikta och nå nya höjder

Helgens goda former satt kvar i kroppen även igår och spelare utvecklas enligt planen. Som jag säkert redan berättat handlar mycket om att bygga upp en fundamentalt skolad grund. När grundmönstret är lagt måste detaljer att läggas in, viktiga detaljer som gör stor skillnad i det praktiska utförandet. Det kan vara allt från en fotnedsättning eller en bollstuds men i det långa loppet kommer det att etsas fast ett rörelsemönster som blir mer explosivt.
En av de viktigaste förutsättningarna för att ta sitt eget och lagets spel till nya nivåer är att gå utanför sin bekvämlighetszon. Det kan man inte göra förrän man gör allting innanför zonen helt rätt. Därefter lägger man in kreativitet i det som utförs Vi vill utveckla tänkande, analytiska spelare och en kreativ spelare anser jag är en spelare med god analytisk förmåga. Manu Ginobili i kvadrat! I dagsläget är vi på en grundläggande basketnivå där teknik lärs ut och taktiken snällt får vänta, men det kommer ge tillbaka!

Etablering av basketkultur steg 1

Det har varit en bra helg för Basketväxjö. Vi har haft väldigt många matcher och rent lagmässigt är vi redan en av de största klubbarna i Småland. Få klubbar har lika många lag anmälda som oss, vilket är extremt kul. Vi håller på att skapa en bredd och vill att hela staden skall spela basket. Där är vi inte än men för varje dag som går kommer vi något närmare vårt mål. Jag kan bara tala för mina egna lag men det har tillkommit åtminstone en ny spelare varje vecka. Vissa veckor två och en bra vecka tre. Det var en bra vecka. Tillväxten är viktig. Ju fler spelare vi har desto mer basket kommer staden att spela och jag har sagt det förut: det är en guldgruva jag tror att vi har en god talangnivå här och förväntar mig att det så småningom kommer att börja ploppa upp landslagsspelare här igen.

Ett viktigt dubbelve till historien.

Jag är en av landets sämsta förlorare och skammen kan ta lång tid att bli av med när det handlar om gula protokoll. Sämsta förlusterna är ofta för att man spelar kasst och det är ofta just därför som man förlorar. En förlust handlar mer om sätt än siffror. Det var speciellt att åka till Kalmar sporthall idag. Senast jag var där åkte vi på en snöplig förlust. Vi gav bort matchen de sista två minuterna efter att ha lett med ca. 8 resterande 38. Sedan dess har jag varit på revanschhumör eftersom jag hatar att förlora. Framför allt på det sättet. Ett år kan för många tyckas vara lite väl lång tid att älta en förlust men sådan är jag. Den som lever med mig får se. Därför var motivationen när jag åkte till Kalmar idag nästan lite för hög. Det fanns bara en vinst och jag visste att vi klev upp mot ett lag med samma inställning, så med andra ord skulle det bli en hundmatch. De som bet och slet hårdast skulle vinna och så blev det. Vi leder i stort sett hela matchen och kalmariterna släpps inte riktigt in. Vi spelar inte alls bra. Vi spelar många många steg under vår normala nivå, men vår talang hjälper oss lite idag. Vår storlek hjälper oss lite idag. Våra vinnarskallar hjälpte oss massor idag och är den stora och kanske enda förklaringen till att vi går ut ur hallen med ett rosa protokoll. Nu tänker jag njuta av denna dag som dessutom förgylldes av en damlagskross mot Forum Fighters i korpboet tidigare under dagen följt av vår seger på bortaplan. Jag tänker njuta fram tills jag skriver sista punkten på detta inlägg. Då är det ny träningsvecka med massor av saker som vi måste förbättra avsevärt för att nå nästa nivå. Skön seger men fokus rakt fram. Vi har varken lust eller tid att fira längre. Så jag antar att detta får avsluta denna dag. Punkt.

Dagens goda

Idag var en händelserik dag i Växjö Ravens historia. 2 av 3 vinster och överlag ett smil på läpparna idag. U14 gör en bra match och det laget kryllar av talang som jag tror inom kort kommer att prestera på nästa nivå. Även DU16 gör en stark insats och även i detta lag har vi en stomme som snart skall hjälpa Ravens att etablera sig i ettan. Storpisken kom inte helt oväntat för HU16 mot Oskarshamn. En mycket viktig förlust som är ett kvitto att spara och utgå ifrån.Oskarshamn bestod av ett gäng 16-åringar och någon som var lite äldre. Vi måste vara ödmjuka inför våra matcher och har mycket att lära på individuellt plan innan vi kommer att kunna prestera på lagnivå. Vi har inte mindre talang än något annat lag i serien, men brister i spelrutin och jag är därför etthundra procent övertygad om att resultaten kommer att förbättras allt eftersom. Matcherna som spelats läggs i bagaget och oavsett om de är vinst eller förlust, har man alltid saker att utgå ifrån och jobba vidare med. Jag har en härlig grupp som kommer att bli bra bara vi låter allting ta tid.
En journalist från Aftonbladet frågade mig efter matchen om jag som coach hade kunnat göra något annat för att påverka matchen. Självklart är svaret. Jag hade kunnat göra massor av saker för att mildra marginalen men det är inte tid för det. Vi vill se den nakna sanningen och jobba med att klä på dne med riktiga kläder. Kejsaren var fin, men allting var fusk. Vi håller just nu på att sy våra vinterkläder med riktig nål och tråd. Fuskzoner etcetera kommer inte på frågan!


Dagens quote. En briljant ung hjärna i mitt lag sitter sekretariat, varpå motståndarcoachen vill ge en liten pik om att poängtavlan inte stämmer och säger "det har stått 33 väldigt länge nu."
"Gör poäng då så ändrar vi!", svarar ass. protokollskrivare. Årets comeback?

I Los Angeles tar polisen några extra kliv för stadens välbefinnande och trygghet

Los Angeles är en stad som numer är mer känd för sin våldsamhet än för Rita Hayworth, Clark Gable och Brad Pitt. På andra sidan av Hollywoods glitter och glamour bor crackpundarna, gängmedlemmarna och "det vanliga folket" i radhuslängor.

En snabb histoiebrief: Los Angeles våldsscen bröt ut ordentligt på 80-talet i och med ökade spänningar mellan olika etniska grupper. Koreaner fick sina affärer förstörda och nedbrända. Salvadorianer och mexikaner kom inte als överens. På Venice beach slogs latinos mot afroamerikaner och polisen trakasserade stadens medborgare i de mindre välbärgade områden.
1991 blev den Rodney King brutalt misshandlad av fyra poliser med batong och någon människa spelade med hjälp av en filmkamera in händelsen som resulterade i kraftiga spänningar mellan LAPD och stadens afroamerikanska befolkning. Det var roten till något ont som man inte riktigt sett sedan 50/60-talets medborgarrättsrörelser. Polisen hade ett hitleristiskt dåligt rykte. Välförtjänt förstås. De hade trakasserat stadens invånare i många år. Inte alla förstås men en del. Detta rykte lever fortfarande med LAPD som nu arbetar aktivt för att börja om på noll. De har därför tagit det fantastiska initiativet och startat Streetball Cops. Det är ett gäng poliser som åker runt i LA och spelar basket. Med mig och dig. Och alla andra. Husby nästa?

Ravens får kärlek

Denna bild prydde tidningen Kronobergaren. Mycket glädje att vi får plats i pappren och stort tack förstås till Kronobergaren! De ger oss mycket text där coach talar om våra visioner och framtidsutsikter. Ravens är platsen där unga hungriga spelare får chansen att bli en del av korpkulturen och tro mig när jag säger att det finns talang i Smålands hjärta. Det finns värme och ljus här mitt i skogen och korparna är hungriga.

En dag så var min kultur bara folklig

Ganska länge fick man skit för att titulera sig som Hip-hopare, vilket jag gjore ganska många år av mitt ungdomsliv. I mellan- och högstadiet hade rapen ett lågt anseende och jag var en kulturellt ganska isolerad person i hemorten Vänersborg. Han som introducerade mig för hip-hopen blev själv raggare och flyttade så småningom till Beverly bröl som var vårt skämtsamma tilltalsnamn på "raggarhålan" Brålanda. Vargön, min hemort, var även även den en omtalad raggarhåla men hade av någon anledning, förmodligen tidigare generationer, lyckats erövra respekt hos de kräsna vänersborgarna.
Men på gymnasiet upplevde jag en smärre renässans. Flera personer hade tagit hip-hopmusiken till sig även om de för den saken skull inte var "hip-hopare". Ett av mina tydliga minnen av detta var på studentresan till Aiya Napa i trean på gymnasiet när en av mina kompisar lagt in lite musik på sin mobil varav en av låtarna var Tupacs Ghetto Gospel. En otrolig låt vars underbara text blev ännu bättre när Jonte fick för sig att han sjöng "I get orgasmo" istället. Det är helt sant. "Ghetto - I get" kan säkert missförstås. "Gospel - Orgasmo" är mer långsökt.

Det finns lite talang under korgarna.

Listor är fantastiska. De lyckas alltid skapa opinion och några hyllar, andra dissar sönder. Trots att NBA blir mer och mer guardorienterat har vi en stor skara talangfulla spelare som tampas där nere i värmen. Jag vill tala om de som inte riktigt slagit igenom helt och fullt än. Lamarcus, Randolph etc., lämnas därför utanför.

Demarcus Cousins är kanske den mest lovande rent spelmässigt. Få spelare behärskar spelet så bra som honom och i år kommer han att få spela med en riktig point guard i Greivis Vasquez vilket jag tror kommer göra honom mindre frustrerad och mer effektiv. Tidigare har han inte fått de bollar som han behövt och han har heller inte fått konsekventa platser att jobba utifrån men nu finns alla dörrar öppna för att vi har en ny all-star i väst. Förutsatt att han blir lite mindre arg och medietränar.

Anthony Davis hade en godkänd rookiesäsong även omhan kanske inte riktigt kom upp i de siffror som många önskade. 13..5 poäng och 8.5 returer per match om jag inte missminner mig är stabilt, men inte så jättemycket mer. Anthony Davis springer golvet fantastiskt bra, är mångsidig men har en del att jobba på. Det blir spännande att se hur hans säsong utvecklas när han spelar tillsammans med Jrue Holiday, Reke och Eric Gordon. Hur många bollar kommer Davis få att jobba med? Kan vi se en dalning i poänggörandet men en ökning av retursnittet?

Greg Monroe blir visserligen 23 år i år men är absolut en insidespelare att räkna med i många år. Hans stora problem är att han inte spelar för ett vinnande lag och att han intelyckats vända deras franchise. Deja vu? Ja, man kan helt klart se liknande tendenser hos både Anthony Davis och Demarcus Cousins.

Denna lista kommer jag snart att fortsätta med, men då går jag vidare mot mindre etablerade spelare.

2 dagar kvar till seriepremiär för HU16 och jobbet har precis börjat

Geez, vart tog två månader av förberedelser vägen? Plötsligt står vi inför Pärleporten (första gången någon jämför Oskarshamn med denna vilans dörr) och skall gå ut och ge dem fyra perioder av hundkamp. För i slutändan tror jag att det är just precis vad den här matchen kommer handla om. "get Nasty" för att citera Gregg Popovichs numera bevingade ord från en slutspelstime-out förrförra säsongen. Pops kan det där med att motivera spelare för gissa vad spelarna tog medsig ut på planen efteråt. Självklart, the nastiness och man vann matchen, övervann alla tvivlare, visade att Spurs är ett vinnarlag som bara den mest ovana basketjournalist vågar att räkna bort, men förlorade nästa rond.

Kuriosa från rätt värld; det vill säga den fantastiska kultur där basketen utgör en stor del är att Snoop Dogg numer figurerar flitigt i Colt 45:s reklamfilm. Ganska förutsägbar och helt värdelös i alla fall om man ha rljudet avstängt. Det ser ut som en bakgård med fina tjejer och tatuerade män med keps. De dricker öl och kanske står en grill någonstans bakom kameran. Jag blev rädd först och trodde att det handlade om en vapenreklam men kunde pusta ut.

fridens liljor.

HBTQ-NBA är inte riktigt vad det borde. Eller?

Fem  månader efter det att Jason Collins klivit ut ur garderoben och erkänt sig vara homosexuell är han fortfarande utan klubb. Han är hemma i Los Angeles och sliter häcken av sig på egen hand. Den meningen kan läsas med lite olika glasögon men jag skrev den bara med ett tangentbord. Entydigt och precis så det lät. Han är ensam i gymmet och är inte en del av något lags försäsongstrupp. Halva basketvärlden rynkar förmodligen på näsan och tänker: beror det på att han är homosexuell? Är klubbarna så intoleranta trots att de flesta gått ut och stöttat Jason och sagt att de inte spelar någon roll vilken sexualitet deras spelare har. Eller är det så att Collins är utan kontrakt för att han varit en ganska skitkass bänkspelare i snart sex år?  Jag skulle gissa och hoppas att det är det sistnämnda. Collins blir bara äldre och sämre för varje år men det här kommer att skapa en debatt. USA:s Janne Josefssonare & Co. kommer garanterat att granska det tragiska i att NBA bojkottar homosexuella spelare. De kommer förmodligen att ifrågasätta hur en man som varit eftertraktad spelare i sex år plötsligt inte får ett enda kontraktsförslag efter att han erkänt sin sexualitet. De kommer förmodligen att frångå fakta. Collins tid är förbi.En åldrande veteranskall inte ta plats från en ung hungrig. Collins borde dra till Europa och avrunda sin karriär. Till oss i Ravens är han varmt välkommen.

Jag vill fortsätta att kasta lite smuts på bucks.

Nyhetsflödet bara rullar vidare och den ena roliga kommentaren efter den andra dyker upp. Brandon Jennings hade visst kläckt ur sig att Detroit hade bättre Big guys än Milwaukee (vilket i och för sig är ganska troligt). En reporter förmedlade detta till Bucks startande center Larry Sanders vars svar är fantastiskt: "He has to pass it to them first."Lankoniskt och briljant!

Monta Ellis vill ha en egen boll.

Rubriken låter som en käck barnlåt från något barnkanalenprogram, men jag läste precis ett utdrag ur en intervju med Monta Ellis, där reportern tog upp att Ellis fått mycket kritik för sina usla skottval. Svaret satt klockrent och sätter en liten guldkrans på mannen som för några år sedan skulle fira att han precis skrivit på ett 150-miljoner-om-året-kontrakt, genom att sätta sig på en moppe, välta och vara borta i ett år. Tillbaka kom han. Lite muskligare och väldigt mycket mer tatuerad.

"There's a lot of guys that takes bad shots in this league... [I'm gonna play Monta-ball]." Bra Ellis, kan du inte försvinna bort från NBA och göra det för dig själv någonstans så att vi som faktiskt gillar basket slipper beskåda dina äcklerier i form av tokskott?

Jag har en dröm och den började i North Carolina

Jag har bara smockat i mig 45 minuter av träningen men jäklar vad full av roliga idéer och drömmar man blir när man har tillgång till en träning med ett av basketvärldens mest briljanta basketskolor. Det första som slår mig är spleardisciplinen. Visselpipan ljuder och tre sekunder senare står ett gäng uggleögon runt coach Williams. 20 stycken närmare bestämt. Plus tre assisterande coacher och ett gäng snubbar som plockar bollar, torkar golv och gör "det där" som är så viktigt att det flyter varje träning. Circa fyrtio minuter in i träningen kör de shell drill, men eftersom de är så många har de delat upp så ena halvan skjuter skott på andra sidan och sweet Cheesus vad jag skulle älska att kunna göra samma sak och ha en coach där som övar skott med de som väntar. Tempot hade blivit så mycket mer imponerande och lite mer kunskap varje vecka! Men i sinom tid vänner. I sinom tid.

En övergiven orange

I erikshjälpens skyltfönster är anakronismen tydligare än någon annanstans. Där får skamsna skyltdockor  bära upp kläder från fyra olika decennier. En snygg rock anno 1967 matchar smakfullt med en härlig reklamarkeps och ett par månboots som någon idiot fick för sig skulle bli mode men som bara tas fram på julafton. Konstigt. Fruktansvärt konstigt att månbootsen tycks vara "grejen" på Nordpolen. Rent hypotetiskt skulle de kunna vara det samma i Nordpolen. Norra Polens mode har jag kass koll på. Men i fönstret, mitt bland allt gammalt, bortglömt och övergivet ligger min vän. En liten orange sak som någon "Tony" skrivit sitt namn på och en dag fyllt med drömmar som blivit mer och mer luft för att slutligen hamna i ett sorgligt skyltfönster. Där låg Tonys basketboll och det skar i mig. Det gjorde fruktansvärt ont. Hoppas att den finner ett nytt hem fyllt med värme och hittar tio nya fingrar att slita upp.

Det var en gång en center.

Centerrollen är inte vad den en gång var. Inte ens basket är längre vad sporten en gång var. Vem minns väl inte det ljuva 90-talet, när basketens identitet på riktigt tog fart. Vi var stora, vi var starka och poängen gjordes under korgen. Inside-outspelet i dess prime. Hakeem, Rik Smits, Shaq, Jack Sikma, Larry Nance, Brad Dougherty, David Robinson, Zo, Elden Campbell, Vlade och listan kan fortsätta i all evighet. Sedan förändrades spelet och centerrollen är idagsläget mer defensiv än någonsin. Rik SMits förtjänar kanske egentligen inte riktigt att nämnas i samma exempel som de andra i ovanstående mening. Han hade egentligen aldrig en riktigt bra säsong, mer än 98 då han fixade all-starlaget. Överhuvudtaget så var det främst poäng som han kunde göra i lagom dos. Returtagningen var gräslig, men om man har sett Rik Smits slakta Shaq en match i mitten av 90-talet, när Indiana slog Orlando Magic efter en Buzzer av just Smits, så har man en inneboende respekt för denna herre. Just den matchen var han "the dream shake" personifierad: ostoppbar. Jag skulle tro att Asher Roth också såg den här matchen innan han bestämde sig för att skriva låten med titeln" Rik Smits". The dunking dutchman" gjorde ett ganska stort intryck under sina år i NBA. Hur många har fått en låt uppkallad efter sig? Så var det med det, men även idag finns det ett och annat guldkorn som fortfarande gillar närkontakt och inte fisskjuter från halvdistans. Vissa av dem bufflar, andra finessar sig fram medan tredje sorten gör lite av båda. Vad ville jag ha sagt med det egenltigen? Tanken var att jag skulle lista mina favoritcentrar, men tappade lusten lite. Hoppas att jag kan plocka upp den lite senare.

http://www.youtube.com/watch?v=tJs7Q89q1nE
Asher Roth - Rik Smits