Förra sommaren startade Gregg popovich något stort. Han anställde en kvinna i sin coachstab och det blev hyllat. Denna sommar vann Becky Hammon NBA Summer League, vilket i och för sig inte säger speciellt mycket om hennes kompetenser eftersom sommarligan är minst sagt en ganska speciell spelform, som i stor del handlar om showcase. Däremot markerade vinsten något viktigt. Förutom Hammons förmåga att skapa relation till spelare, visades också hennes förmågor att utveckla spelare. Jag tror att hon absolut kommer vara head coach i NBA inom en snar framtid. Och fler kvinnor följer. Nu har George Karl kallat in Nancy Lieberman. Jag har sett begränsat med material av henne men jag vet att hon var med på en gammal Better Basketballvideo.
Jag tror att det här, själva tendensen, är kanonbra. Basketsporten fusioneras ytterligare och blir mer transparent. Jag har jobbat med såväl kvinnliga som manliga coachkollegor och har inte lyckats se några som helst skillnader som är bundna till vare sig biologiskt eller socialt kön. Mer mix i coachvärlden är något bra och ytterst välkommet!
fredag 31 juli 2015
Mest spännande lag att beskåda kommande säsong
Mitt hjärtelag kommer alltid att vara Lakers, det har jag nog påpekat ett tusental gånger men det är inte alltid så kul att hålla på ett lag som är på väg käpp rakt åt helskotta. Lakers påminner mig om gamla Sovjet. Nepotism och rädsla för nytänk har kört klubben rakt ned i en ravin. Väl där nere går en flod med en enorm centriful, rakt in i jordens mitt. I mitten till mitten är Lakers. Där sitter Jim Buss i sin keps och skäms. Eller? Nej, nu är jag väldigt hård och pessimistisk men det gör så fasligt ont att hålla på ett lag som är så långt ifrån showtime, när det finns så många andra lag i NBA som verkligen skriker showtime.
Med andra ord är det inte något fult i att snegla lite, kanske dreggla lite över andra lag som jag tror kommer vara riktigt underhållande.
Bland dessa lag finns förstås storheterna Golden State Warriors, Rockets och Spurs. De först och sistnämnda är nog favoriter att vinna hela alltet i år. Rockets kommer springa och vara roliga men frågan är om det räcker i en stenhård väst. De lag som jag verkligen ser fram emot är lag som jag fastnade för redan förra året - mycket tack vare potential men också som ett resultat av personligheter jag gillar. Flip Saunders har jag tyckt om sedan tiden med KG. Hans matchup-zon imponerade stort på mig här om året. Jason Kidd har jag alltid älskat och idoliserat som spelare och det blev inte annorlunda som coach. Han är fenomenal, God darn it!
Wolves och Bucks är med andra ord två lag som jag frenetiskt kommer att följa i år. Det ska bli riktigt kul att se dessa unga upcomers ta NBA med storm.
Sedan tror jag att ett helt Thunder kommer vara livsfarliga precis som Mavericks kommer att vara gedigna...OM de är friska...eller om Tomten finns på riktigt.
Med andra ord är det inte något fult i att snegla lite, kanske dreggla lite över andra lag som jag tror kommer vara riktigt underhållande.
Bland dessa lag finns förstås storheterna Golden State Warriors, Rockets och Spurs. De först och sistnämnda är nog favoriter att vinna hela alltet i år. Rockets kommer springa och vara roliga men frågan är om det räcker i en stenhård väst. De lag som jag verkligen ser fram emot är lag som jag fastnade för redan förra året - mycket tack vare potential men också som ett resultat av personligheter jag gillar. Flip Saunders har jag tyckt om sedan tiden med KG. Hans matchup-zon imponerade stort på mig här om året. Jason Kidd har jag alltid älskat och idoliserat som spelare och det blev inte annorlunda som coach. Han är fenomenal, God darn it!
Wolves och Bucks är med andra ord två lag som jag frenetiskt kommer att följa i år. Det ska bli riktigt kul att se dessa unga upcomers ta NBA med storm.
Sedan tror jag att ett helt Thunder kommer vara livsfarliga precis som Mavericks kommer att vara gedigna...OM de är friska...eller om Tomten finns på riktigt.
Players first
Girigt har jag satt i mig det ena materialet efter det andra denna sommar. I slutet av säsongen, i ett klassrum i Göteborg medan mina spelare var på Liseberg faktiskt, punktade jag upp vad som vore bra att kunna till nästkommande säsong. Bland annat kom jag fram till att jag kände mig osäker på pedagogiken och vilka poänger som behövdes för att kunna driva en framgångsrik zon. Som vanligt, när man är hungrig och ska handla, blir det lite för mycket. Jag ville veta allt om alla men bestämde mig istället för att fördjupa mig i en av zonerna och utveckla min egen pedagogik gällande denna. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall behärska och jobba med ett junkförsvar. Dessutom skulle jag läsa en bok... eller snarare 6 böcker.
Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.
Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.
Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.
Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.
Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.
Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.
Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.
Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.
 |
| John Calipari & Michael Sokolove (2014). Penguin Group. USA: New York |
söndag 26 juli 2015
Då var man gift och jag gör ett övertramp på min integritetsramp
 |
| Specialbeställd från USA och fantastisk på alla sätt. Min finaste inredningspryttel! |
Övertrampet är inget av radikal karaktär. När jag började blogga hade jag bestämt mig för att strikt och trofast hålla mig till basket men i och med att bloggen blivit mer och mer som en dagbok, blir jag i vissa fall, som detta, mer privat. Bloggen är fortfarande basket och det var mitt bröllop med ska ni ha klart för er! ;)
Basketen togs nämligen upp i en rad tal och nummer. Även andra saker och personer ( exempelvis min fru som var jätteviktig för bröllopet) nämndes förstås också frekvent men det hör ju inte riktigt hit. Det är ju trots allt min blogg om en del av mitt liv, men inte allt! Någon slags integritetsram måste kvarstå som jag lämnar frugan utanför.
Jag är helt slut idag och att somna inatt lär inte vara några större bekymmer. Jag borde skriva mycket mer men det orkar jag inte riktigt. Jag ber om ursäkt för dålig grammatik o.dyl. Som blivande svensklärare bör jag vara mer noggrann, titta igenom, korrigera men som ständigt "på flykt" orkar jag det inte, utan hoppas vara tillräckligt tydlig för att kunna göras förstådd. Jag tänker bifoga en bild för att visa lite, en litenliiiitenüberliten del, av bröllopets tema. Min passion mot skämmeslaget (men med en tokstolt tradition): Lakers. Jag ska inte skriva mer nu mendet lär komma mer så småningom. Det finns mer att ventileras. Exempelvis ett zonförsvar som jag kom att tänka på idag när jag plockade ut björkar från festlokalen.
Auf Wiedersehen!
fredag 24 juli 2015
Skallen, hjärtat och själen
Jag älskar böcker och betar mig igenom en ganska gedigen littertaurlista varje år. Jag gillar att stimulera olika delar av huvudet och själen, vilket innebär att ett flertal böcker läses parallellt. Ibland upp till fyra böcker samtidigt men oftast hamnar jag på tre. De blandas inte ihop eftersom de behandlar olika områden. John Caliparis bok Players First är snart utläst och detta är något som även Calipari gör. Liksom David Blatt men Cals ger dessutom sina spelare böcker som han tycker passar olika individer och sedan diskuterar han böckerna med sina spelare på sitt kontor. Litteraturen är bra för inspiration och utveckling.
Idag är en bra dag. Jag ligger i en bäddsoffa och chillaxar inför morgondagen. Jag gifter mig nämligen imorgon i Axbergs församling och det känns stort. Äktenskapet är snarlikt lagskapet på många sätt. Man måste hänge sig något större av ett inre driv och helst inte av måsten. Att våga vattna sin nära/ sina nära för att uppnå något större tillsammans. Det är fantastiskt och jag ser fram emot det. Hängivelse är bland det finaste som finns när det rör positiva krafter och i ett lag är hängivelse till laget det som skiljer toppen från alla andra. Som coach är det den största utmaningen man kan utsättas för och i ett förhållande måste man förstå innebörden av det och leva den dagligen. Jag tror att många av de bästa coacherna lever hängivelse. De håller fast vid sitt och står stadigt i dte civila, liksom på planen. Det vill jag också försöka att göra i så stor mån det bara går! Om man velar mycket i sitt eget, lär det se likadant ut på planen. Jag tror på sambanden och kontexter som något viktigt och att de inte sällan följer mönster.
Nu ska Joni Mitchell få mig att somna snart. Imorgon vid den här tiden är det fest och glädje! Idag är det lugnet före stormen.
Idag är en bra dag. Jag ligger i en bäddsoffa och chillaxar inför morgondagen. Jag gifter mig nämligen imorgon i Axbergs församling och det känns stort. Äktenskapet är snarlikt lagskapet på många sätt. Man måste hänge sig något större av ett inre driv och helst inte av måsten. Att våga vattna sin nära/ sina nära för att uppnå något större tillsammans. Det är fantastiskt och jag ser fram emot det. Hängivelse är bland det finaste som finns när det rör positiva krafter och i ett lag är hängivelse till laget det som skiljer toppen från alla andra. Som coach är det den största utmaningen man kan utsättas för och i ett förhållande måste man förstå innebörden av det och leva den dagligen. Jag tror att många av de bästa coacherna lever hängivelse. De håller fast vid sitt och står stadigt i dte civila, liksom på planen. Det vill jag också försöka att göra i så stor mån det bara går! Om man velar mycket i sitt eget, lär det se likadant ut på planen. Jag tror på sambanden och kontexter som något viktigt och att de inte sällan följer mönster.
Nu ska Joni Mitchell få mig att somna snart. Imorgon vid den här tiden är det fest och glädje! Idag är det lugnet före stormen.
torsdag 23 juli 2015
Den mentala aspekten av vår sport
Igår natt satt jag uppe och diskuterade basket med min närmsta. Vi behandlade ett flertal ämnen men ett av de diskuterade ämnen var den mentala aspekten av basketen. Den här ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.
Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar. Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.
För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.
Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!
När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.
Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar. Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.
För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.
Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!
onsdag 22 juli 2015
En ny Space Jam planeras och superstjärnan känns självklar
Äntligen!! Eller?
Jag minns när första Space Jam kom ut. Det var på tiden då jag inte hade mycket till övers för basket, trots att mina grannar tycktes gilla sporten. De hade en korg och boll och de var ganska duktiga på att hiva i bollen från distans. Jag minns hypen. Man fick bilder i Kellogg's Corn Flakespaket med bland annat John Stockton och MJ var ett varumärke som dominerade världen. Han var världens största atlet.
Nu, 20 år senare är det dags för en uppföljare och att Lebron ska vara superhjälten känns lika självklart som det gör ont i Kobes hjärta. För alla spelare är detta en drömroll att spela för det handlar inte bara om basket; det handlar om världsdominans. Total makt över idrott, musik och multikulturell pondus. Påverkan som skickas ut till en hel värld. Trots att Space Jam egentligen inte är en senationell film är den kult och den förändrade något. Basketen fick sig en uppsving och det är dags nu igen! Jag vet att i samband med Space Jam hade till och med min hemort á 10 000 invånare ett basketlag. Drömmen och det ultimata beviset på en Cookes förändring vore om det skedde igen!
Förmodligen kommer 12-åringar idag köpa Lebron Space Jams om 15 år och snöra på sig. Förmodligen kommer en ny generation märkas av den nya kulturen.
Förmodligen kommer detta att markera en ny era.
Eller så går det käpp rakt åt fanders, o hemska tanke!
Jag hoppas på något nytt! Något in your face möter The grind! Monstars mot Looneys!
Två viktiga predictions:
Ledmotiv: Jason Derulo & Wiz Khalifa (Det blir inte alls i stil med I believe I Can Fly, utan betydligt mer uptempo)
NBA-spelarna vars talanger blir snodda: Steph Curry (beror på hur inblandade Nike är i produkten), Anthony Davis, Chris Paul, Blake Griffin och Gordon Hayward (förutsätter att handlingen är något liknande men jag är tvekis på den punkten)
Jag minns när första Space Jam kom ut. Det var på tiden då jag inte hade mycket till övers för basket, trots att mina grannar tycktes gilla sporten. De hade en korg och boll och de var ganska duktiga på att hiva i bollen från distans. Jag minns hypen. Man fick bilder i Kellogg's Corn Flakespaket med bland annat John Stockton och MJ var ett varumärke som dominerade världen. Han var världens största atlet.
Nu, 20 år senare är det dags för en uppföljare och att Lebron ska vara superhjälten känns lika självklart som det gör ont i Kobes hjärta. För alla spelare är detta en drömroll att spela för det handlar inte bara om basket; det handlar om världsdominans. Total makt över idrott, musik och multikulturell pondus. Påverkan som skickas ut till en hel värld. Trots att Space Jam egentligen inte är en senationell film är den kult och den förändrade något. Basketen fick sig en uppsving och det är dags nu igen! Jag vet att i samband med Space Jam hade till och med min hemort á 10 000 invånare ett basketlag. Drömmen och det ultimata beviset på en Cookes förändring vore om det skedde igen!
Förmodligen kommer 12-åringar idag köpa Lebron Space Jams om 15 år och snöra på sig. Förmodligen kommer en ny generation märkas av den nya kulturen.
Förmodligen kommer detta att markera en ny era.
Eller så går det käpp rakt åt fanders, o hemska tanke!
Jag hoppas på något nytt! Något in your face möter The grind! Monstars mot Looneys!
Två viktiga predictions:
Ledmotiv: Jason Derulo & Wiz Khalifa (Det blir inte alls i stil med I believe I Can Fly, utan betydligt mer uptempo)
NBA-spelarna vars talanger blir snodda: Steph Curry (beror på hur inblandade Nike är i produkten), Anthony Davis, Chris Paul, Blake Griffin och Gordon Hayward (förutsätter att handlingen är något liknande men jag är tvekis på den punkten)
Spelets evolution - nästa steg?
Om man ser basketsporten som en kronologi med nedstamp ungefär var tionde år, märks det väldigt tydligt att spelet förändras markant. I år blev det officiellt att "small ball" var det nya, även om den termen är missvisande. Skill Ball vore ett mer lämpligt namn eftersom lag tenderar att spela sina mest skillade spelare, snarare än en position. Pat Riley, har jag refererat till förut men på en clinic för nästan 10 år sedan sa han att i framtiden kommer de fem mest skillade spelarna spela, oavsett position. Det blev definitivt i år i och med Warriors finalseger men som jag tidigare nämnt började det med D'Antoni. Vad är nästa steg i basketens utveckling? Jag tror att bigs kommer att bli mer och mer skillade och morgondagens, kanske till och med årets upplaga av NBA draftees kommer behöva kunna försvara guarder. Anthony Davis kan det redan, Cauley-Stein och Towns med flera likaså.
Även om basketen tenderat att bli "mindre" kommer stora skillade alltid gå före små skillade men fram tills ess måste de stora komma ifatt gällande skill level. En dag, kanske denna säsong, kommer en Big Guy komma och förändra spelet. Då behövs det någon som kan försvara honom och innan vi vet ordet av poppar det upp fler liknande spelare. Kanske är Anthony Davis denna spelare?
Även om basketen tenderat att bli "mindre" kommer stora skillade alltid gå före små skillade men fram tills ess måste de stora komma ifatt gällande skill level. En dag, kanske denna säsong, kommer en Big Guy komma och förändra spelet. Då behövs det någon som kan försvara honom och innan vi vet ordet av poppar det upp fler liknande spelare. Kanske är Anthony Davis denna spelare?
tisdag 21 juli 2015
Idag kan jag slutligen titulera mig som Impact Player Development Specialist
Jag bestämde mig för att gå den här utbildningen av ren passion för sporten och att jag hade några kronor över som kunde spenderas på utbildning.
I utbildningen fick jag bland annat lära mig om styrketräning, näringslära, periodisering, sekvensering och mental träning. Varje delprov avslutades med ett test, där man skulle klara 70 % eller över (förstås) för att bli godkänd.
Eftersom just spelarutveckling är något som jag tycker är så vansinnigt viktigt och som jag ägnar mycket tid med att fundera över, låg denna utbildning helt enkelt perfekt i tiden för mig.
Förbered spelarna för att peaka
Förberedelser är en av de viktigaste aspekterna av coachande och spelande, oavsett idrott. Om man bryter ned allt till sin kvintessens, anser jag att det handlar om vilka mål som är aktuella (sätt dessa och arbeta med dem) samt hur vi förbereder våra spelare till att peaka. Problemet är att begreppet peaka sällan tidsbestäms och vi missar att lägga till ".... vid rätt tid!" efteråt. Hur gärna både spelare och coacher än vill det, så kvarstår faktum att det är omöjligt att peaka 12 månader om året. Det går inte på grund av att våra kroppar har begränsningar hur gärna vi än vill komma bort från det. Varenda en av årets månade behöver därför struktureras noggrannt och respekteras därefter för att undvika att spelare blir uttröttade, slitna och i värsta fall förstås skadade. Det handlar inte bara om kroppen utan även knoppen.
Exempelvis behöver jag som coach fundera på hur jag lägger upp sommarmånaderna. Sommarmånaderna kan delas upp i två perioder - offseason och preseason. Under offseason ska spelaren kanske gå upp/ned i vikt, jobba på sitt skott efter dribbling, hållning eller kroppskontroll, ja listan kan förstås göras lång på vilka eventuella aspekter man vill jobba på med olika spelare. Men att förstå de olika periodernas innebörd är viktigt, för om säsongen startar i oktober och man exempelvis i september har en spelare behöver gå upp/ned i vikt, så ökar risken markant för skador och fokus behöver förmodligen läggas om från vad som tidigare varit planerat. Respektera månaderna eller ännu viktigare: respektera spelarna!
Spelarna ska med andra ord inte vara i bäst form i september-oktober. Hur ofta har man inte sett lag som sett oerhört starka ut tidigt men sedan tappat? Kanske beror det just på att de tränat för att vara som bäst när säsongen startar snarare än när den slutar.
Exempelvis behöver jag som coach fundera på hur jag lägger upp sommarmånaderna. Sommarmånaderna kan delas upp i två perioder - offseason och preseason. Under offseason ska spelaren kanske gå upp/ned i vikt, jobba på sitt skott efter dribbling, hållning eller kroppskontroll, ja listan kan förstås göras lång på vilka eventuella aspekter man vill jobba på med olika spelare. Men att förstå de olika periodernas innebörd är viktigt, för om säsongen startar i oktober och man exempelvis i september har en spelare behöver gå upp/ned i vikt, så ökar risken markant för skador och fokus behöver förmodligen läggas om från vad som tidigare varit planerat. Respektera månaderna eller ännu viktigare: respektera spelarna!
Spelarna ska med andra ord inte vara i bäst form i september-oktober. Hur ofta har man inte sett lag som sett oerhört starka ut tidigt men sedan tappat? Kanske beror det just på att de tränat för att vara som bäst när säsongen startar snarare än när den slutar.
Familjen Grant
En av NBA:s mest intressanta familj är familjen Grant. Bland alla Currys, Bryants och Millers är familjen Grant nog den största, tillsammans med Barry. Harvey och Horace var två jpurneymen i NBA och nu är det Harveys söner som ska bevisa sig värdiga en plats i NBA. Jerami var otrolig på Syracuse och hade en tuff start i Sixers men gavs så småningom mer och mer förtroende som bland annat resulterade i en hel del fina highlights från ett fysiskst fenomen.
I årets March Madness var det hans äldre bror från Notre Dame som gjorde mest väsen av sig. Helt plötsligt var han högaktuell för NBA och vips!, där är han nu! Jerian Grant är en Point Guard som jag finner mycket spännande. Han är stark med en bra motor samt bra tempoväxlingar. Hans försvar har sett bra ut i sommarligan och hans assistantal har varit mycket imponerande med tanke på spelet som Knicks spelar och antalet bollar han har att arbeta med.
I årets March Madness var det hans äldre bror från Notre Dame som gjorde mest väsen av sig. Helt plötsligt var han högaktuell för NBA och vips!, där är han nu! Jerian Grant är en Point Guard som jag finner mycket spännande. Han är stark med en bra motor samt bra tempoväxlingar. Hans försvar har sett bra ut i sommarligan och hans assistantal har varit mycket imponerande med tanke på spelet som Knicks spelar och antalet bollar han har att arbeta med.
lördag 18 juli 2015
Note to self
Sacramento Kings flatscreen action är inte alls så pjåkigt. 4:a låtsas cutta igenom från toppen men återväner och sätter screen på bollhållande guard. Ett enkelt spel som öppnar upp ytor!
lördag 11 juli 2015
Press, press, press
Fullplanspressar är ju omåttligt populära, framför allt på ungdsomsnivå. Pressar får dock ofta stå emot ganska mycket skit för att de inte håller måtten upp i seniornivå och att duktiga guarder utan större mankemang kan bryta dem. Jag är delvis beredd att hålla med men måste först slå fast en och annan devis gällande denna gamla slitna pessimistinställning.
Även om en press givetvis blir svårare och svårare ju större planen blir och desto mer skickliga motståndarnas bollhanterare är tror jag fortfarande att de kan ställa till besvär. Konsten är att träna din press extremt hårt och drilla den dagligen för att göra spelarna vana vid att pressa. Oavsett hur duktig motståndarlagets spelare är kommer pressen (om den är väldrillad) alltid att ta tid från deras anfall samt skruva upp tempot på matchen - något som jag tycker är en av de största fördelarna med att pressa.
Jag gick på en utbildning i våras, där en av ledarna fastslog att man aldrig skulle dribbla mot en press och dennes pressbreak gick ut på att passa sig ut ur en press. Inga konstigheter egentligen men jag anser att om man kan bryta en press så enkelt så är det ingen effektiv press. De flesta pressar bygger på att skära bort passningsvinklar och tvinga motståndarna att få bollen i marken. Shaka Smart, Bruce Pearl och Billy Donovan fastslår detta som ett slags "grundkrav" ganska snabbt när de talar om sina pressar. Men att det alltid är så "enkelt" att pressa är förstås inte riktigt sant. Jag tror att man måste ha det i sin identitet, jobba med den varje dag, inte vara rädd för att bli slagna ett par gånger per match och vara bra på "fix it-situationer", det vill säga lägen där motståndarna bryter första linjen och vi måste komma ned i paraplyzonen snabbt.
Förra säsongen blev pressen mitt damlags identiet och vi hade den att tacka för mycket av våra framgångar. De matcher som vi förde statistik hade vi 3 spelare som snittade mer än 3 steals per match. Det viktigaste med pressen är att dte gör motståndarna trötta om de inte är vana med att träna mot intensiva och varierande pressar. Dessutom är det vansinnigt kul!
Mina toppressar:
5. Walbergs 2-2-1/ Run and jump - Fantastisk på highschoolnivå och ett terminologiskt mästerverk!
4. Bruce Pearls 1-2-1-1 - Bidragit med oerhört mycket till den diamant som Smart senare använt. Gjorde Tennessee till ett framgångsrikt program och verkar ha återuppväckt Auburn ur en långvarig slummer.
3. Shaka Smarts "havoc" - Havoc är förvisso ett koncept bestående av flera olika pressar men jäklar vad underhållande de är att se på. Även om Smart är en pressguru har den inte tagit dem djupt i March Madness mer än en gång och mot topprogrammen står den sig tyvärr ofta platt. Detta gör att Smart inte lyckas knipa de två högsta placeringarna...ÄN ska man kanske tillägga. Det blir spännande att se om topptalang på Texas kan göra hans försvarssystem mer fruktat, även bland de större programmen.
2. Rick Pitino Matchup - Riktigt underhållande och har skapat stor förödelse mot bra skolor. Inte lika aggressiv som Smarts men fortfarande riktigt slug många gånger.
1. Billy Donovan man-man - Gators var enormt effektiva när de använde sina pressar under Donovans styre. Bra terminologi och fantastiskt aggressiv. Gick i skolan hos Pitino och lärde i sin tur ut den till Smart. Lär knappast bli mycket av den i NBA dock!
Även om en press givetvis blir svårare och svårare ju större planen blir och desto mer skickliga motståndarnas bollhanterare är tror jag fortfarande att de kan ställa till besvär. Konsten är att träna din press extremt hårt och drilla den dagligen för att göra spelarna vana vid att pressa. Oavsett hur duktig motståndarlagets spelare är kommer pressen (om den är väldrillad) alltid att ta tid från deras anfall samt skruva upp tempot på matchen - något som jag tycker är en av de största fördelarna med att pressa.
Jag gick på en utbildning i våras, där en av ledarna fastslog att man aldrig skulle dribbla mot en press och dennes pressbreak gick ut på att passa sig ut ur en press. Inga konstigheter egentligen men jag anser att om man kan bryta en press så enkelt så är det ingen effektiv press. De flesta pressar bygger på att skära bort passningsvinklar och tvinga motståndarna att få bollen i marken. Shaka Smart, Bruce Pearl och Billy Donovan fastslår detta som ett slags "grundkrav" ganska snabbt när de talar om sina pressar. Men att det alltid är så "enkelt" att pressa är förstås inte riktigt sant. Jag tror att man måste ha det i sin identitet, jobba med den varje dag, inte vara rädd för att bli slagna ett par gånger per match och vara bra på "fix it-situationer", det vill säga lägen där motståndarna bryter första linjen och vi måste komma ned i paraplyzonen snabbt.
Förra säsongen blev pressen mitt damlags identiet och vi hade den att tacka för mycket av våra framgångar. De matcher som vi förde statistik hade vi 3 spelare som snittade mer än 3 steals per match. Det viktigaste med pressen är att dte gör motståndarna trötta om de inte är vana med att träna mot intensiva och varierande pressar. Dessutom är det vansinnigt kul!
Mina toppressar:
5. Walbergs 2-2-1/ Run and jump - Fantastisk på highschoolnivå och ett terminologiskt mästerverk!
4. Bruce Pearls 1-2-1-1 - Bidragit med oerhört mycket till den diamant som Smart senare använt. Gjorde Tennessee till ett framgångsrikt program och verkar ha återuppväckt Auburn ur en långvarig slummer.
3. Shaka Smarts "havoc" - Havoc är förvisso ett koncept bestående av flera olika pressar men jäklar vad underhållande de är att se på. Även om Smart är en pressguru har den inte tagit dem djupt i March Madness mer än en gång och mot topprogrammen står den sig tyvärr ofta platt. Detta gör att Smart inte lyckas knipa de två högsta placeringarna...ÄN ska man kanske tillägga. Det blir spännande att se om topptalang på Texas kan göra hans försvarssystem mer fruktat, även bland de större programmen.
2. Rick Pitino Matchup - Riktigt underhållande och har skapat stor förödelse mot bra skolor. Inte lika aggressiv som Smarts men fortfarande riktigt slug många gånger.
1. Billy Donovan man-man - Gators var enormt effektiva när de använde sina pressar under Donovans styre. Bra terminologi och fantastiskt aggressiv. Gick i skolan hos Pitino och lärde i sin tur ut den till Smart. Lär knappast bli mycket av den i NBA dock!
torsdag 9 juli 2015
Jobba natt ger lite tid till att jobba med skallen
The 7 Habits [...] är kanske inte riktigt vad jag förväntat mig utan ganska basic men det är mycket intressanta ämnen som behandlas i boken. En del är förstås ganska uppenbara om man läst in sig på liknande ämnen tidigare. Exempelvis att förändra sitt eget tänk snarare än att kräva det samma från andra har man ju hört åtskilliga gånger (trots detta tycks många inte vilja ta i en sådan tanke ens med handskar och tång) Även om det blivit ett par rödmarkerade rader känns den än så länge, ett kapitel in, som en mindre sensationell bok. Jag hoppas att detta förändras under kommande natt.
07 seconds or less däremot är fantastiskt härlig och ger riktigt bra och värdefulla inblickar i NBA-verkligheten. Här får man följa med på coachmöten, höra spelares resonemang och BS-prat, deras tankar om andra spelare som exempelvis Kobe - en arrogant skit, enligt Raja Bell men en spelare som är omöjlig att stoppa enligt de flesta i coachstaben. Deras taktik i slutspelet mot Laers var att låta Kobe skjuta i hopp om att han slagkamrater skulle bli moraliskt utsvultna av att aldrig låna bollen.
tisdag 7 juli 2015
Dåligt med uppdateringar det sista
Ursäkta mitt halvdåliga uppdaterande här den senaste tiden och det finns egentligen inga bättre förklaringar än att vädret i kombination med andra prioriteringar gjort att bloggen halkar efter lite. Det finns många bra fördelar med att ha en blogg, där man snabbt kan skriva av sig men samtidigt tenderar jag också att ibland skriva lite för snabbt. Många tankar bearbetas genom skrivandet och om jag skulle rota lite i arkivet är det ingen omöjlighet, snarare tvärtom, att jag inte riktigt är helt med på vad jag tidigare tyckt. Coachning är utmaningar utifrån många olika faktorer men balansen mellan kontinuitet, förändring och ändring är inte alls så enkelt många gånger och denna avvägning blir förstås emellanåt ganska exponerad i denna blogg. Men just flexibilitet har fått bli ett nyckelord i min coachning, mycket tack vare att det egentligen inte finns speciellt många alternativ många gånger.
Hade jag fått välja skulle jag träna på samma sätt som många collegelag gör. TYvärr har jag inte ens 40% av de träningstider som dessa har men vi behöver lära dem nästan lika mycket. Hur ska man då agera som coach? Man måste förstås komma på exemplariska övningar som tränar på lagom många aspekter samtidigt. Exempelvis skottövningar, där såväl fotarbete som bollhantering och kondition integreras. Detta anser jag vara en av de stora utmaningarna i dagens idrottsverksamhet.
Det samma gäller exempelvis den fullkomligt lysande övningen shell drill. Jag älskar Shell och använder den varje vecka med mina lag. Ibland 3-1 ibland 4 ute, vilken uppställning spelar egentligen ingen större roll men för att shell drill ska bli realistisk måste jag försöka få inlagom mycket vid varje repetition. Mitt försvarsspel skiljer sig lite från det traditionella svenska, där man styr baseline. Jag var tidigare en ganska strikt fokuserad packlinjecoach men har nu gått över lite mer mot ett eget försvarssystem, där själva styrningen inte är det mest viktiga utan jag fokuserar snarare på bollpress, vinklar och hjälpmedvetenhet. Faktum är att mot bra lag så spelar det ofta ingen roll hur vi står för anfallarna kommer att kunna lirka upp muren och därför vill jag istället fokusera på hur mina spelare håller sig redo och agerar samt reagerar utifrån dessa händelser. För mig är det nämligen totalt ointressant hur man styr om man inte har en klart strukturerad plan rörande hur man roterar. Detta är för mig mer viktigt och något som varje shell drill måste involvera. Attacker mitten och baslinje.
Nästa viktiga punkt för mig är hur man försvarar inside. Här är jag också väldigt elastisk och säger inte att så ska man försvara eftersom det beror främst på eget manskap och lite på motstånd. Att spela trekvartsförsvar tycker jag är ett bra utgångsläge men ofta blir det inte mer än just en god förutsättning eftersom spelarna inte bröstar upp tillräckligt i sitt insideförsvar. Därför är jag även gällande insideförsvaret mån om att belysa positionering och framför allt hur man ska få bort anfallaren från blocket. Om man lyckas få ut en femma en-två meter från tresekundersområdet är det mycket vanligare att denna spelare blivit en passare istället för en scorer.
Oavsett hur man väljer att spela så är det viktiga att verkligen öva på det och i tider med för få hallar blir vi coacher ännu mer viktiga och vi behöver aktivt fundera över övningar och effektivitet.
Hade jag fått välja skulle jag träna på samma sätt som många collegelag gör. TYvärr har jag inte ens 40% av de träningstider som dessa har men vi behöver lära dem nästan lika mycket. Hur ska man då agera som coach? Man måste förstås komma på exemplariska övningar som tränar på lagom många aspekter samtidigt. Exempelvis skottövningar, där såväl fotarbete som bollhantering och kondition integreras. Detta anser jag vara en av de stora utmaningarna i dagens idrottsverksamhet.
Det samma gäller exempelvis den fullkomligt lysande övningen shell drill. Jag älskar Shell och använder den varje vecka med mina lag. Ibland 3-1 ibland 4 ute, vilken uppställning spelar egentligen ingen större roll men för att shell drill ska bli realistisk måste jag försöka få inlagom mycket vid varje repetition. Mitt försvarsspel skiljer sig lite från det traditionella svenska, där man styr baseline. Jag var tidigare en ganska strikt fokuserad packlinjecoach men har nu gått över lite mer mot ett eget försvarssystem, där själva styrningen inte är det mest viktiga utan jag fokuserar snarare på bollpress, vinklar och hjälpmedvetenhet. Faktum är att mot bra lag så spelar det ofta ingen roll hur vi står för anfallarna kommer att kunna lirka upp muren och därför vill jag istället fokusera på hur mina spelare håller sig redo och agerar samt reagerar utifrån dessa händelser. För mig är det nämligen totalt ointressant hur man styr om man inte har en klart strukturerad plan rörande hur man roterar. Detta är för mig mer viktigt och något som varje shell drill måste involvera. Attacker mitten och baslinje.
Nästa viktiga punkt för mig är hur man försvarar inside. Här är jag också väldigt elastisk och säger inte att så ska man försvara eftersom det beror främst på eget manskap och lite på motstånd. Att spela trekvartsförsvar tycker jag är ett bra utgångsläge men ofta blir det inte mer än just en god förutsättning eftersom spelarna inte bröstar upp tillräckligt i sitt insideförsvar. Därför är jag även gällande insideförsvaret mån om att belysa positionering och framför allt hur man ska få bort anfallaren från blocket. Om man lyckas få ut en femma en-två meter från tresekundersområdet är det mycket vanligare att denna spelare blivit en passare istället för en scorer.
Oavsett hur man väljer att spela så är det viktiga att verkligen öva på det och i tider med för få hallar blir vi coacher ännu mer viktiga och vi behöver aktivt fundera över övningar och effektivitet.
söndag 5 juli 2015
NBA:s stormarknad har tappat fingertopparna
Bob Dylan borde citeras ofta och The times they are A-Changin kan förstås tillämpas i de flesta tillfällen men nu, sommaren 2015, kan vi fastslå att just Dylans gamla klyschdänga har slagit ut NBA:s gamla storlag Celtics, New York och Lakers. Inget av dessa före detta gigantmakter har lyckats signera ett enda stornamn bland årets papperslösa spelare som istället försvinner till andra ställen, framför allt Texas. Gamla meriter betyde rinte längre ett skit. Gamla ringar betyder lika mycket som de gamla ringarna i Teljehallen, det vill säga ingenting för den som inte vill spendera sin vakna tid med i bästa fall nostalgi och i sämsta en cynikers försköning av det som omöjligt kan återväckas.
Det behövs nytt blod. Det behövs friska vindar. Det behövs visioner istället för halvgamla gubbar som romantiserar något som morgondagens hjältar i sitt livs viktigaste stund i stort sett skiter blankt i. Det är Blod och Smuts. Svett och tårar. Städerna bjuder på en frän dryck men den som är törstig dricker (Tack Per Anders Fogelström för detta citat). Tyvärr är det nog just detta som behöver förankras hos dagens spelare snarare än real-life minnenas television.
Huvuden lär snart att rulla och det kommer öppna för en ny revolution av ungdomlig iver och hunger.
Det behövs nytt blod. Det behövs friska vindar. Det behövs visioner istället för halvgamla gubbar som romantiserar något som morgondagens hjältar i sitt livs viktigaste stund i stort sett skiter blankt i. Det är Blod och Smuts. Svett och tårar. Städerna bjuder på en frän dryck men den som är törstig dricker (Tack Per Anders Fogelström för detta citat). Tyvärr är det nog just detta som behöver förankras hos dagens spelare snarare än real-life minnenas television.
Huvuden lär snart att rulla och det kommer öppna för en ny revolution av ungdomlig iver och hunger.
fredag 3 juli 2015
Hemligheten till en succéartad sommarträning och mitt utropstecken i Växjö
Det finns förstås inga hemligheter till succéartad träning utan handlar om samma saker - och långt ifrån quick fixes. Min sommarträning har kommit att handla om konsistens och ihärdighet, en röd tråd om man nu ska använda sig av den slitna klyschan. Det farligaste som finns, eller i alla fall det mest förrädiska som finns är inkosikvens och slentrian. Det finns många individer som tränar men man måste ha gränser och mål med varje pass. Vissa tycker att de tränar enormt bra och känner att de är på "rätt" väg mot NBA genom att träna 20 minuter ena dagen, 3 timmar nästa och sedan ledig två dagar. Det är inkonsekvent träning. Då gynnas du med största sannolikhet mer av att träna 1 timme varje dag, men ha denna timmen strukturerad och intensiv.
Beroende på hur man lever varierar förstås möjligeter att vara just konsistent med sin träning men oavsett vilken nivå du befinner dig på måste du ge tid till din utveckling. Jag har en bas på minst fem pass i veckan. Jag måste få till två konditions-, två styrke- och ett basketpass i veckan annars har jag misslyckats med just att ta mig tid. I snitt ligger jag dock 8-12 pass i veckan och det ger resultat. Konditionspassen har jag lagt till i år och jag önskar att dessa varit på agendan i min ungdom. Jag har sänkt min vilopuls från 56 till 54 till 52 på bara ett par veckor!
Basketpassen är förstås också målinriktade och handlar om att förbättra några olika aspekter av mitt spel men framför allt mitt lång- och halvdistansspel, samt bollhantering som alltid är aktuellt att förbättra. Jag älskar de där vardagsrutinerna och de tär ren kärlek som driver mig! Den dagen som jag inte älskar "The grind" längre kommer jag att trappa ned men fram tills dess vill jag träna hårdare snarare än hårdast.Jag gillar de böjningarna mer eftersom de inte är några definitva gränser i hårdare. Jag säger ibland till mina spelare att det inte handlar om att göra sitt bästa utan att göra sitt bättre. Det blir inte lika definitivt och pressar ut mer av spelaren.
Det finns en kille i Växjö Ravens som jag imponeras av. Han har en målmedvetenhet och inre glöd som är få i Sverige förunnade. Han är en sån där spelare som svampar sig fram med stor passion för förbättring. Om man säger något till honom kommer han att jobba på det - det är en garanti. Idag sa jag att det fanns en sak som Steph Curry avslutade varje träning med och vad tror ni denna killen gjorde direkt efteråt? Han blev bättre!
Om han håller i och fortsätter vara ihärdig kommer det att löna sig för honom och även om det är en konst att vara ihärdig under en lång period tror att denna spelare har de extra växlarna som skiljer toppen från massan. Idag skjöt vi cirka 150 skott på 35-40 minuter och innan det hade vi skjutit var för sig i 80 minuter så båda hade fått upp sin beskärda del av skott. Jag har en skottövning som jag kallar 37 som handlar om att få maxpoäng - 37 stycken! Han hamnade som bäst på 16 och 19, vilket jag haft svårt att nå i hans ålder. "How bad do you want it?" är en bra fråga och min magkänsla är att han vill det ganska så förbannat bad!
Beroende på hur man lever varierar förstås möjligeter att vara just konsistent med sin träning men oavsett vilken nivå du befinner dig på måste du ge tid till din utveckling. Jag har en bas på minst fem pass i veckan. Jag måste få till två konditions-, två styrke- och ett basketpass i veckan annars har jag misslyckats med just att ta mig tid. I snitt ligger jag dock 8-12 pass i veckan och det ger resultat. Konditionspassen har jag lagt till i år och jag önskar att dessa varit på agendan i min ungdom. Jag har sänkt min vilopuls från 56 till 54 till 52 på bara ett par veckor!
Basketpassen är förstås också målinriktade och handlar om att förbättra några olika aspekter av mitt spel men framför allt mitt lång- och halvdistansspel, samt bollhantering som alltid är aktuellt att förbättra. Jag älskar de där vardagsrutinerna och de tär ren kärlek som driver mig! Den dagen som jag inte älskar "The grind" längre kommer jag att trappa ned men fram tills dess vill jag träna hårdare snarare än hårdast.Jag gillar de böjningarna mer eftersom de inte är några definitva gränser i hårdare. Jag säger ibland till mina spelare att det inte handlar om att göra sitt bästa utan att göra sitt bättre. Det blir inte lika definitivt och pressar ut mer av spelaren.
Det finns en kille i Växjö Ravens som jag imponeras av. Han har en målmedvetenhet och inre glöd som är få i Sverige förunnade. Han är en sån där spelare som svampar sig fram med stor passion för förbättring. Om man säger något till honom kommer han att jobba på det - det är en garanti. Idag sa jag att det fanns en sak som Steph Curry avslutade varje träning med och vad tror ni denna killen gjorde direkt efteråt? Han blev bättre!
Om han håller i och fortsätter vara ihärdig kommer det att löna sig för honom och även om det är en konst att vara ihärdig under en lång period tror att denna spelare har de extra växlarna som skiljer toppen från massan. Idag skjöt vi cirka 150 skott på 35-40 minuter och innan det hade vi skjutit var för sig i 80 minuter så båda hade fått upp sin beskärda del av skott. Jag har en skottövning som jag kallar 37 som handlar om att få maxpoäng - 37 stycken! Han hamnade som bäst på 16 och 19, vilket jag haft svårt att nå i hans ålder. "How bad do you want it?" är en bra fråga och min magkänsla är att han vill det ganska så förbannat bad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)