måndag 31 mars 2014

Att växa som grupp och tåget till Kentucky kommer fortsätta.

Jag ser en liknande utveckling i mitt U16-lag som Caliparis Wildcats har gjort det senaste. Som ni förmodligen redan förstått så är Calipari en husgud här hemma. Jag anammar allt från hans spelarutveckling till lagförsvar och anfall. Min besvikelse på Kentucky har varit stor i år. De har spelat tråkigt, stillastående, isolation på isolation och har oftast vunnit på grund av mer individuell talang. Det har inte varit roligt alls och jag jämför förstås med tidigare årgångar. Däremot har laget växt och de börjar stundom att spela bättre tillsammans. I och med vinsterna mot Wichita State och återhämtningen mot Louisville tror jag att man kan slå Michigan med. Jag ska se matchen om bara några minuter men kan man stoppa Stauskas, samtidigt som man fortsätter på samma offensiva spelplan ser chanserna bra ut. Jag tror till och med att matchen mot Michigan kan bli enklare än de mot Wichita och Louisville men man ska aldrig underskatta Jim Bellein och hans mannar. Jag har bara sett en match med Michigan men kom ihåg att laget skjöt bra. Blir spännande att se nu.

Därefter michigan State mot Uconn! Tippa? Michigan State! Det blir final för Izzo i år!

söndag 30 mars 2014

Wisconsin mot Arizona, jag måste få skriva av mig!

Grattis Wisconsin. Kul för Bo Ryan som efter typ 50 år i branschen får vara med om sitt första Final four. Tråkigt för mig som får se ytterligare ett av mina favorittippade lag strykas från min bracket. Den här matchen var inga konstigheter alls. Jag bara väntade på att någon i Arizona skulle hetta till men det hände inte. När till sist Gordon hettade till (offensivt) var det snart dags för övertid, Wisconsin spelar ett kanonförsvar och de har kanske NCAA:s mest mångsidiga spelare i form av Frank Kaminsky. Frank gjorde det han ville och Arizona hade ingen medicin mot sjufotaren med en guardsfotarbete och bössa.

Men Arizona däremot lämnad ene del övrigt att önska. Nick Johnson gör en insats snarlik Russ Smiths häromnatten. Han stänker in poäng men tar också några av historiens sämsta beslut. Forcerar skott och bjuder Badgers på två straffkast, helt i onödan i matchens slutskede.

Jag tycker inte heller att Shaun Miller gör sin bästa match som coach. Man beslutar att switcha i försvaret vilket resulterar i att Nick Johnson och TJ titt som tätt hamnar på sjufotaren Kaminsky. Det är en fördel att ha mångsidiga 6'9-spelare i stil med Gordon men problemet är de lite mindre guarderna som hamnar på centrar. Hjälpen är långt ute på vingarna eftersom Wisconsin har en och annan som gärna stänker från trepoängsland. Jag är med andra ord skeptisk till beslutet att switcha. Framför allt på returtagningen eftersom Gordon hamnat ur position på grund av en attack tvingas istället Johnson att slåss mot Kaminsky!
Sedan är det sista spelet som Arizona ritat upp inte mycket att hänga i granen. Det handlade bara om att få in bollen. Det fick man. Johnson tog två studs och hann inte ens få upp sitt skott innan skottklockan ljöd. Matchen slut. Förvisso väldigt tråkigt eftersom jag gillar Arizona men fullkomligt rättvist!

Fotbollsallsvenskan är ett dåligt skämt om din mamma

Fotboll är Sveriges största sport. För oss är Zlatan större än ett helt land. Vi hyllar Zlatan när han lägger någon kaxig twitterkommentar om sin rikedom och samtidigt passar på att knäcka en utfattig men blåst Paradise Hotel-medlem. Det är okay. Zlatan är vår störste idrottsman i modern tid. Han är osvensk, något vi älskar så länge personen i fråga presterar. När det börjar gå dåligt har han attitydproblem.
Men hur mycket vi än önskar att det jag kommer säga nu vore en lögn så är det ett faktum. Vi är usla. Vårt landslag är ett skämt. Vi har en av de största, det kan vi vara stolta över men utöver honom är allting ett raserat funkishus, stadigast 1958. Svenska spel ger fotbollsförbundet hela världen för att åstadkomma en vinst mot Bulgarien, en oavgjord match mot Montenegro, en tokseger mot Malta, en skräll mot Frankrike och tio förluster mot länder rankade mellan 25-150. De skrev precis ett nytt avtal värt drygt 900 miljoner. Wow, tack svenska spel. Jag ser fram emot att se halva afrikanska kontinentens BNP pissas iväg och en journalist som drömmer om EM-guld.

För två år sedan hade vi ett av FIBA:s 100 bästa basketlag i Sverige. Världens näst största sport och vi lyckas få fram samma och stundom bättre resultat än fotbollsallsvenskan. Vi lyckas få in två spelare i NBA och flera på college och ungdomsakademier runt om i världen. Är jag bitter? Ja, självklart! Jag är inte opartisk utan ser vad basketen skulle kunna göra med tjugo procent av de pengarna som fotbollen får? Förtjänar vi de tjugo procenten? Om man ska se till marknad, som faktiskt sponsorer gör, så är svaret Nej. vi har inte alls samma publiksiffror. Vi är Sveriges mest integrerande sport. Vi har Sveriges bästa värderingar men marknaden har vi inte riktigt med oss än vilket förstås gör att svenska spel inte ser samma vinning i oss än.

Trots att allsvenskan är sämre än basketligan finns det huliganism. Ska man skratta eller gråta? Idag gråter vi, när vi läser om en man som misshandlats till döds. Misshandlats till döds i Europas gärdsgård. Det är patetiskt och tragiskt. Tackar vet jag hockey, där vi i alla fall presterar något för pengarna. Fotboll är tradition och traditioner är det bästa vi vet i Sverige. Det är därför vi serverar sylta på jul trots att 98% av Sveriges befolkning skulle föredra en Kebabrulle!

Det vore nog bra för alla inblandade att säga: "jaha, nån annan gång kanske!"

Jonas Jerebko har tackat nej till EM-kvalet och vill istället fokusera på NBA. Folk på hemmaplan rasar och stämningen är stundom hatiskt, stundom förstående, stundom uppgiven.

Uppgivenheten och empatin är förståelig. Det hatiska likaså. "Hur kan man tacka nej till att representera sitt landslag?", "Diva!", "Tony Parker spelar alltid för sitt Frankrike" och "Om de amerikanska spelarna ska spela för sitt land i sommar borde Jerebko också orka." Det finns ett svar till alla möjliga förklaringar om frånvaron men jag tror inte att det riktigt är så enkelt och när Jerebko säger att han vill satsa på sin NBA-karriär så anser jag att han gör rätt.
För det första är det inte schysst mot vare sig Tony Parker eller Jonas Jerebko att jämföra spelarna med varandra. Tony Parker är en etablerad superstjärna som skulle kunna vara borta ett år, komma tillbaka utan kontrakt och ha 30 lag som knackade på dörren. Jerebko sliter ont för att få en minut till att svettas på NBA-golven. Det är som att jämföra en Volvo 740 med en Ferrari, inte snällt mot någon inblandad.
Tröttheten är förståelig och återigen börjar jämförelserna med andra NBA-spelare som minsann orkar. Medan de flesta känner av ryggar, knän, axlar, känner Jerebko mest av förslitningsskador i sätesmuskulaturen, ett resultat av en dålig säsong.
Därför är det inte konstigt att Jerebko stannar kvar i USA och han gör rätt. Är det förnedrande att spela sommarligan? Nej, Jerebko behöver ta alla chanser han kan för att visa sina kvaliteter och på hemmaplan kanske är en extra trygghet.

Det enda vi i Sverige behöver göra är att önska honom lycka till och hoppas att vi får in en svensk i NBA igen! För en stol kan jag värma lika bra som någon annan. Jag behöver inte få 122 miljoner för det, så någonstans ska de där pengarna förtjänas. Det här kan nog vara ett beslut som hjälper JJ att hitta vart!

lördag 29 mars 2014

Russ Smith har växt men hör han hemma i NBA?

Jag fick bevittna Louisville monsterdefensiv. jag fick bevittna deras härdsmälta. Jag fick bevittna Randleism och jag fick återigen se Kentucky slå ett krafthus. Hur?

Louisville har en fantastisk defensiv och så länge man kunde slita ned varannan retur var matchen i deras händer. Harrell och Mangok Mathiang kontrollerade just returtagningen såg det ljust ut. Randle låter sig dock inte kontrolleras. På en plan fylld av rutin är han trots sin ringa ålder den mest rutinerade spelaren. Han forcerar inget utan låter spelet komma till honom. Han har Caliparis förtroende och vet att han får tillbaka bollen lite senare när det behövs. Däremot är det imponerande att Kentuckys startfemma är så otroligt avgörande. Bänken är sällsynt skral. De är som vatten i Somalia. Nu har jag svårt att se hur många steg till som Randle orkar lyfta Kentucky. I nästa runda väntar trots alls ännu tuffare motstånd.

Louisville då? Jag gillar Pitinos försvarsmonster. Jag tycker Harrell är fantastisk. Jag beundras av den långsamme men ändå så effektive Hancock! Russ Smith är som Bingolotto. Han blandar och ger. I slutet av matchen fick han en avgörande roll. En tidig trea som ledde till poäng för Kentucky -4 och sedan en urnover som UK gör poäng på -8. Russ Smith har blivit mer av en passare jämfört med förra året, vilket är kul att se. Det ger honom bättre utsikter för framtiden, men spelsinnet är jag inte alls imponerad av. Spela point guard och avsluta matchen med två totala hjärnsläpp? jag tror därför att Smith kommer få en ganska tillbakadragen roll i NBA. Han är förvisso en fantastisk poänggörare, en grym försvarare men spelsinnet lämnar en del övrigt att önska!

rubrik

Jag undrar hur lång tid det tar innan NBA rycker upp ett gäng collegesvampar. Fred Hoiberg lär hamna i någon NBA-klubb innan året är slut, förutsatt att han själv önskar detta. Lakers? Hjärtligt välkommen!

fredag 28 mars 2014

John Caliparis "non-acceptables"

Som ni vet älskar jag John Calipari. Som ni vet tycker jag inte att Kentucky spelar så underhållande i år men matchen mot Wichita State var en nagelbitare och jag satt och som vanligt hejade på basket, inte något lag. Gregg Marshall mot Calipari är Patton mot Rommell (vem som är Rommell låter jag vara osagt eftersom jag faktiskt gillar båda coacherna)! 78-76 och UK är vidare. I slutet säger Calipari fyra saker som han inte accepterar som coach. Jag skriver upp dem för att själv dra nytta av dem i min kommande coachning.

1. Dåligt kroppsspråk.
2. Brist på insats
3. Brist på fokus
4. Själviskt spel

Dessa saker kan man aldrig acceptera och Calipari menar att dessa onda fyra saknas i UK just nu och att det är därför de vinner. Spännande att se om det håller kvar nästa match med!

onsdag 26 mars 2014

Kentucky mot Louisville - En liten breakdown av årtusendets match

Det var inte igår som dessa lag senast möttes, utan det var 2012. Innan det hade lagen inte mötts på över trettio år! Men nu är det dags igen och ännu en gång får Kentucky matcha upp mot ett av topplagen. Få, inklusive jag, hade nog trott att de skulle kunna rubba Wichita State som varit ett av de mest dominerande lagen i år, men tji fick vi allihopa.

Hur går det mot Louisville? Som alltid är det omöjligt att förutspå men kan man slå Wichita State ser chanserna ganska goda ut, trots att säsongen överlag varit en besvikelse.
Rick Pitino är känd för sitt samvetslösa försvar. Med andra ord måste Kentucky få bort Turnovers och lyckas man att kontrollera bollen har man kommit ett stort steg på vägen.

Det här blir ett väggförsvar mot ett offensivt lok och vinnaren beror helt på vilket lag som har bäst dagsform och förmåga att spela på topp. UK:s offensiv är beroende av deras starka returtagning samt förmåga att hamna på straffkastlinjen. Kan de dessutom träffa treorna så är den offensiva talangen svårstoppad.
Pa andra planhalvan har vi defensiva monster men även anfall finns i och med Harrell, Smith och Hancock. Att lyckas hålla sig framför Russ Smith tror jag blir direkt avgörande.

tisdag 25 mars 2014

Jan Björklund och Gregg Marshall är universum från varandra

Under de stunder som jag inte sysslar med basket läser jag till lärare. Det är roligt och påminner en hel del om basket. Det jag inte lärt mig i skolan har jag lärt mig på en basketplan. Eller tvärtom om egentligen, de jag inte lärt mig på en basketplan har jag lärt mig i skolan för det mesta lär jag mig i mitt dagliga dussin. Det är jättebra i skolan. Det är jättebra med vikariat och det är jättebra med VFU men det går inte att jämföra med hur bra mitt dagliga dussin är för mig och mitt pedagogiska utövande. Skolan är förstås väldigt teoretiskt lagd och VFU-praktiken som skall vara praktisk är förvisso detta men det blir egentligen ganska lösryckt. Det är inte omöjligt att vissa lär sig enormt mycket om yrket genom att följa efter en utbildad lärare, se allt administrativt arbete och få riva av en gästlektion om något av lärarens planerade ämnen. Den praktiska delen är intressant och jag är inte en motståndare till den som sådan men tycker inte alls att den är lika givande som basketcoachandet. Inte ens i närheten.

Jag gillar min utbildning eftersom den ger mig god empirisk teori. Coachningen är min bästa praktiska erfarenhet och förklaringen är enkel. Det är på basketplanen som jag får skapa en röd utbildningstråd. Vad behöver jobbas med och när? Hur ska jag göra för att nå till ett önskat mål? Man märker om spelarna är närvarande, utmanas och om de förstår samt tycker att det är roligt. I skolvärlden kan jag tycka att dessa fyra saker: närvaro, utmaning, förståelse och glädje ges för lite utrymme. Närvaron är problematisk. Jag skulle egentligen vilja börja varje lektion på samma sätt som jag börjar mina träningar. Vi ska samlas i en liten, komprimerad ring där jag kan gå igenom dagens dussin. I denna ring märker jag dessutom om en spelare inte är närvarande både fysiskt (hemma) och psykiskt (ögon och kroppsspråk). Empiri? Jajamen, Hubie Brown över 40 år av coachning på högsta nivå.
Förståelse blottas i utövandet. Förväntar jag mig att alla kan direkt? Nej, det är en av mina utmaningar. Efter varje träning går jag igenom vad som gick bra och vad som gick mindre bra samt hur jag ska kunna förbättra det sämre delarna till nästa träning. Vissa saker kan vara för svåra just då men det måste de få vara. Då får man eventuellt förenkla eller bryta ned det på ett målmedvetet sätt. Det är genom det utmanande som jag konkret kan se hur spelarna förbättrats över tid. Jag har en 1-1-övning som jag körde i början av säsongen. Jag fick bryta efter en minut på grund av att spelarna inte hade tillräckligt bra fotarbete, snabbhet och bollkontroll för att kunna genomföra den på ett bra sätt. Igår gjorde jag samma övning men det var ett helt annat lag som genomförde den då. Glädjen var enorm!
Glädje. Ordet är extremt underskattat och bortglömt. Hur ofta hör man inte någon streber säga att "allt är inte kul"! Det stämmer men man bör sträva efter det roliga. När glädjenivån är hög pressar spelarna sig själva och varandra mycket hårdare, deras vinnarskallar blottas och de utvecklas mer.

Skoldebatten. Åtta miljoner människor vet exakt vad som saknas och högst upp sitter en svensk Richard Nixon och fattar det ena idiotiska beslutet efter det andra. Jan Björklund är skoldebatten definierad. Inkonsekvent, okunnig och omedveten. Nej, jag börjar bli trött på skiten. Låt lärarna vara. Inse att samhället liksom dess unga har förändrats, vilket innebär att vi även behöver ändra vår pedagogik. Empiri? Yup, John Calipari. Skulle ett hårdare skolsystem förbättra lärandesituationen för våra barn? Spelar det någon roll att jag får ett kvitto på att jag är en ovanligt underutvecklad tioåring? Kommer det innebära att jag blir en ovanligt överutvecklad elvaåring? Det är en kul tanke lika idiotisk som mannen som skitit ut den (en vilsen skaraborgare för den som inte visste det!).

Jag vill i alla fall tro att skolan behöver lära mer av idrottens värld. På mina träningar vill jag ha hög disciplin och glädjenivå. Disciplin och glädje är inte vad Björklund och många andra tror, varandras motpoler utan står i beroende till varandra. Det här är vansinnigt förenklat men är det inte minst lika vansinnigt förenklat att tro att ett betyg förbättrar en elev?

Problemen är många, lösningarna likaså. Skolan är ett kollage av olika karaktärer och är till för alla. Vissa kommer göra vad du säger till oavsett om de tycker att det är kul eller inte medan andra är mer obstinata. Kan alla bli bra på allt? Nej! Det är en bugg i vårt utbildningssystem att tro/kräva att alla kan bli bra på allt men alla har däremot rätt att utvecklas och hur nås utveckling?

måndag 24 mars 2014

NCAA-slutspelet och en värdelös bracket

Det var först förra året som jag slaviskt började följa March Madness. Tidigare hade jag sett Final Four men inte! Nu ville jag se allt, hela Sweet 16 och i år ligger jag i bra fas. Bra fas i dessa sammanhang och för denna herre innebär ungefär 2-5 matcher i veckan. Igår natt (tyvärr blev det som alltid rätt sent när man tittar live) såg jag underbara Fred Hoiberg och Iowa State slå ut lika underbara Roy Williams och North Carolina. Det är två coacher jag högaktar och två program som jag dreglar över. Jag har en förbannelse som vilar över mig. Det tog mig 25 år att inse det, men jag kan inte riktigt hålla på ett basketlag. Visst, Lakers är mitt gäng och jag längtar tills något nytt händer där men i Collegevärlden håller jag på coacher och årgångar. Jag trodde att Kentucky var mitt lag men i år har de spelat tråkigt och jag älskar basket för mycket för att se den spelas tråkigt. Givetvis finns det potential att spela underhållande men jag tror firma Cauley-Stein & Randle kloggar mitten lite för mycket för att jag fullständigt ska njuta.
Istället har Florida Gators blivit ett lag i min smak. Liksom Iowa State, Arizona, Wichita State, Duke och Syracuse! Tre av dessa lag är redan ute ur turneringen. Även om tre av av mina stora lag faktiskt är kvar i slutspelet är kvar i slutspelet. Arizona och Florida känns svårstoppade. De har spelat bra hela säsongen och spelat lysande det sista. De är stora, rutinerade och försvarorienterade vilket brukar vara bra egenskaper i ett NCAA-slutspel.

söndag 16 mars 2014

En av tre seriespel över. En liten summering.

Idag spelade mina U14 sin sista seriespelsmatch för säsongen och deras första basketsäsong är officiellt avklarad. Jag är ganska nöjd med utvecklingen i gruppen. Självklart har alla tagit stora kliv framåt och någon form av grund har lagts. Nu behärskar de höger- och vänsterlay-ups de vet hur man ska slida i försvar, de kan skjuta formskott och det ser ganska bra ut, de kan passa någorlunda och utifrån denna grund ska vi bygga vidare kommande månader. Jag vill förädla det som redan finns och lägga till det mest akuta som idagsläget saknas. Passningsspelet ska utvecklas! Ordentligt! Försteg, krispighet i passen och framför allt rörelsemönstret efteråt. Sedan ska vi springa och förädla vår konst att attackera korgen. Därefter är det basketfestivalen. Det kommer bli ett äventyr!

lördag 15 mars 2014

Jag har sagt det förut och nämner det igen, Basketsverige är ganska gnälligt. Det låter kanske negativt och de tär det med, men inte bara. Det är positivt också. Gnäll är bra så länge som det kommer från rätt personer. Rätt personer är folk som vill göra någonting åt saken. Man kan således gnälla av två anledningar. Bitterhet/behov av att hävda sig eller önskan om förändring. Om man väljer alternativ två, får man se till att ta tag i saken på egen hand.

Utifrån detta ska jag gnälla lite. Jag älskar att förbundet ligger i framkant gällande mångfald och att vi inte toppar våra lag i unga åldrar. Däremot förstår jag inte att man ska betala 5000 (femtusen!) i böter för att lämna W-O en ungdomsmatch. Jag förstår inte heller varför man inte får ha benskydd/knäskydd som täcker hela benen. Det är patetiskt rent ut sagt!

Gör basketen till Sveriges mest tillgängliga sport! Sänk w-okostnaderna. Ingen vill väl lämna walk over? I sådana fall kanske man ska ta till med hårdhandskarna först andra eller tredje gången och se om man kan hitta något mönster?

Böter,böter,böter, det är tidens melodi och jag gillar den inte. Det är en dålig Housebeat. Avicii.

onsdag 12 mars 2014

Returidentiteten!

En säsong. Tjugofem matcher. Tjugofem tillfällen som alla genererat något positivt och något negativt. Några ytterst få matcher har inte alls känts bra. Framför allt två stycken men resterande har varit fall framåt. Kontentan är att oavsett resultatet på tavlan har vi i alla fall lärt oss otroligt mycket. Mest av alla i hallen har kanske jag lärt mig. Det är inte helt lätt att lära sig "fingertoppskänslan" alla gånger. vad tar man time-out för? När behöver vi bryta motståndarnas momentum. Det tog mig flera matcher innan jag insåg det var ett utmärkt tillfälle att använda 20 sekunders time-out under straffkastsituationer. Numer är det sällan ett straffkast då jag inte försöker att dela med mig av någon liten anekdot, gärna om ankor, hundar och annat vackert som passar in i situationen.

Idag bestämde jag mig för att föra lite statistik. Det var tuff göra. Hela matchen gick jag runt med mitt block och penna. Mycket missades. Av de ungefär åtta statistiska kolumnerna lyckades jag endast fylla i tre. Steals, returer och turnovers. Det gav mig något konkret att bita i och arbeta vidare med. Jag har övat en del returtagning med laget. Det syntes. Vi vann returtagningen med mer än dubbelt så många som våra motståndare men vi hade också mer än dubbelt så många turnovers.


Jag tror att ett vinnande koncept för basket är att vara bäst på två-tre saker och inte vara sämst på något annat.