Träningarna fortsätter

Igår påbörjade vi lagspelet efter att uteslutande spelat 1-1 i en månad och jag tyckte att det såg bättre ut än vad jag hade trott. Mina förväntningar var lågt ställda, då mängden ny information kan vara rigorös, men spelarna snappade upp saker snabbt och jag kunde gå hem med ett visst välbehag i kroppen. Det är en intressant situation i år med många nya spelare jämfört med den trupp som fanns förra året, men trots detta har lagets unga kärna i stort sett hållits intakt. Kompletteringarna har gjorts i form av 2 stycken 03:or, 1 02:a och ett par studenter som imponerade med såväl sin attityd som spelmässiga färdigheter. Truppen är med andra ord intressant och jobbet som ligger framför oss känns entusiasmerande.

Igår började vi arbeta med våra koncept och det kommer ta lång tid att behärska dessa. Jag spelar inget system, utan håller mig till ett spelkoncept och en spelfilosofi, där målet är att ge spelarna allt mer autonomi. För att lyckas med detta måste det tränas, repeteras, intensifieras och repeteras igen.
Det är därför lite svårt, men framför allt helt irrelevant att samtala om våra matchresultatsmål, då dessa ligger långt fram i tidskalendern. Vi ska ge en vinnande insats varje match och träning och arbeta utifrån en vision, strävan och planering att varje dag bli lite bättre.

Vecka två

Goddag go' vänner. Jag hoppas att er dag är angenäm och att ni är i god vigör. Jag har gjort min första vecka som lärare och det är en spännande tid som väntar. Jag har blivit proppad av information om allt som tänkas kan. Fantastiskt härligt, även om en hel del information lagt sig i hjärnans olika skrymslen och vrår. 

Vecka två av ravens damlagstryout är inskrivna i böckerna och det såg betydligt bättre ut än första veckan. Tempot blev något bättre och repetitionerna gjorde underverk. Försäsongsmånaden är inskriven som "identitet" och den handlar bara om 1-1-spelet. Hur vi resonerar i detta både offensivt och defensivt. Anfallsprinciperna är klara, men i försvar känner jag fortfarande att de måste förenklas något och bli mer övergripande. Transitionfasen kanske är den del som tydligast lyser med sin frånvaro från grundreglerna, vilket är intressant med tanke på att det är den del som jag förmodligen ger mest betydelse efter 1-1-försvaret.

Jag har skissat på ett par smärre förändringar i detta jämfört med tidigare filosofier, men det är så små förändringar att det knappast lär betyda någon radikal förändring i helhetsförsvaret. Nu är jag dock lång fram i tiden, eller i alla fall en månad fram. Sista veckan innan laget skall registreras är den som kommer och jag tror på en viss föryngring samtidigt som majoriteten av förra årets spelare kommer tillbaka. Det kommer bli kul!

Drillbook is done

Det har varit ett meck, men efter två veckors slit blandat med nöje är min övningsbok klar och 76 övningar som skall gälla i år är inskrivna. Om jag känner mig själv rätt lär fler övningar tillkomma när kunskapsbanken utvidgas, men det är egentligen bara en styrka. Att förnya och låta boken uppdateras och uppgraderas kan hjälpa ytterligare. Den stora vinningen med denna bok är att spara tid i planeringsfasen samt hålla samman coachstaben. Ibland kommer tränare att vara frånvarande och då är det bra att ha tillgång till en övningsbok, så att vi kan hålla träningarna effektiva utifrån drillar som spelarna och coacherna känner igen. Tidsaspekten är viktig och jag undrar hur mycket tid det är som vi coacher lägger på att förklara saker. Vissa delar måste och bör förstås förklaras för att förbättras, men kan man spara en minut genom att inte behöva förklara en övning, så är det givetvis något positivt.

Australiens framgång är inte "tur" och en gyllene generation

Australien har en identitetsfaktor som uppstickarlag alltid har. Den där gnistan i blicken som genererar extra röstläge och rörelse i fötterna. Litauen brukar ha det. Jag har sett college-törnrosor ha det och Slovenien hade det för ett par år sedan. Detta är vad som fick David att fälla Goliath och vad som gör det så många gånger varje år.

Sedan slutar inte framgången där. Australien har något mer. De är ett mönsterexemplar av ledarskap och organisation. Under 90-talet var landet en halvslumrande gigant (landet är rätt stort) med spelare som Luc Longley i spetsen, men de senaste åren har basketen exploderat i landet och nu finns många spelare i NBA, Euroleague och collegelag.
Det häftiga med Australien är att det är deras organisation som till stor del gjort landet till en blivande supermakt. Australien har en akademi, där landets bästa idrottsutövare samlas och tävlar mot varandra. Australian Institute of Sports är som våra basketgymnasier, men de samlar de flesta idrotterna, de bästa spelarna och de för stunden bästa coacherna på samma plats. Det blir en kittel av utveckling!

Men nu kommer kanske det som jag imponerats mest av. De är analytiska. Igårnatt satt jag uppe och pratade med en coachkollega om Australiens makalösa spel. Vi är båda mycket intresserade av och imponerade över deras spel, attityd och organisation. Vi läste en rapport som förbundet satt ihop, där de fastslog att man sköt för dåligt i de internationella turneringarna. Därefter utvecklade de ett nationellt skottprogram. De analyserade läget sakligt och hittade en lösning på hur de skulle förbättras. De skjuter inte dåligt för att de har dålig fysik, utan för mentalitet, teknik, förberedelser etcetera behövde utvecklas. Sobra analyser leder alltid framåt, men dessa är svårfattade många gånger. Därför är åsiktspluralism viktigt, men alla måste ha en djup och mångfacetterad kunskapsbas som inte bygger på personens egna önskan om rätt och fel

Enighet är viktigt för att skapa styrka tillsammans, men detta är också ett hot. Många människor utgår från egna erfarenheter och hjärtefrågor för att analysera ett läge. Om du älskar fysik och styrketräning, så kommer förmodligen detta ges stor del i dina analyser av brister och liknande. Om flera kommer fram till samma förklaring finns det en fara i detta. Popovich säger att han avskyr människor som tycker som honom. Han måste ha någon som säger emot hela tiden. Winston Churchill drog det här ännu längre och anlitade en stab vars uppgift var att enbart kritisera alla hans beslut innan de offentliggjordes. Fenicierna fattade alltid två beslut. Ett på dagen och sedan söp de till på kvällen för att därefter diskutera samma fråga i onyktert tillstånd. På så vis fick de fler infallsvinklar på frågan.

Beslutsfattande måste vara sakligt och bygga på olika infallsvinklar, där ingen sätter sin stolthet eller sina egna visioner i centrum. Reliabilitet och validitet är avgörande för det som undersöks. Exempelvis kan en spelare vara för svag, eller så kanske det rör sig om tekniska brister i det praktiska utförandet? Har vi missat fotarbetet? Det är lätt att skylla på fysik i många gånger och ofta är detta fel. Rörlighet är imperativ i dagens basket. En stark core likaså, men mustiga armar tycks ha fått en allt för stor plats hos många. Spelet är mer komplicerat än så!

Analys USA - Australien

Vilken match jag bevittnade natten till idag. Jag trodde nog aldrig att Australien skulle räcka hela vägen, men Gud vad jag hoppades på det. De spelar en otroligt underhållande och smart basket. Det är inga egentliga sets utan bygger på 4 och en halv spelare ute med multipla screens, slips och backscreens. Ytorna de öppnar blir fantastiska och ytterst lite beror på 1-1, utan snarare spelet utan boll. I transition är de effektiva och jag tror att om Ingles sänkt två av sina missade transitiontreor, en i tredje och en i fjärde, skulle kanske matchen sett totalt annorlunda ut. Men Melo och domarna ville annat.
Australien visade att USA är långt ifrån oslagbara. De är otroligt starka individer och de spelar på ett utomjordiskt skickligtindividuellt plan. Faktum är att det var Melo, inte USA som vann igår. Det är en otrolig hype att Coach K  får sina spelare att spela tillsammans. Jag har all respekt för coach K, det är en favorit i min bok som jag inspireras av dagligen, men jag ser en risk i att journalister mytologiserar något som egentligen inte är den mest avgörande bakomliggande faktorn.

Även om Coach K faktiskt får ihop gruppen och jag beundrar, till och med älskar många av hans sätt att göra detta på, så är matchspelet främst byggt på starka individer och inte ett lag. Det är ingen rosande lagbasket vi ser, utan vi imponeras över att det finns så många spelare som kan göra så mycket med en boll. Har de inte fast break, får vi se en pick and roll eller en isolation och jag ser inga fantastiska 5-manna pick and rolls. Det gör att jag blir lite ledsen. Lagbasket är att bry sig om varandra och spela för varandra - just det sistnämnda vet jag inte riktigt om jag tycker att Team USA gör.
Faktum är att trupperna som de haft efter fiaskot i Athen 2004 är bättre än tidigare år och vid några kritiska matcher har individer steppat upp och räddat landets heder. Kobe mot Spanien i Beijing 2008, igår var det Melo. Kanske är det rätt att utnyttja 1-1-spel off-the dribble när man har en sådan trupp, men faktum är att det blir enkelt så länge som det är 1-1. 1-2 är svårt och konsten i att spela 1-1 är att spela det med kontinuum och inte isolations o.dyl. 1-2= 1-0 någon annanstans - attackera closeout- GO! Detta flyt har inte USA och i 95% av alla matcher behöver de inte ha det heller, för deras 1-1-spel är fenomenalt när sänket börjar infinna sig.

USA visade att det är deras enorma försvarsfysiska och offensiva begåvning som bygger deras spel, för när de missar är de oerhört känsliga i transition. Hade Klay varit aussie skulle ögruppen nog haft närmare 12-15 poäng i transition på öppna skyttar. Detta visar en eventuellt ihållande svaghet i USA:s spel. De brukar helt enkelt inte missa och när detta sker vill motståndarlag sakta ned tempot, vilket gör att det inte spelar så stor roll heller när de faktiskt missar. Alla spelare har några komfortabla sekunder på sig att samla gruppen på egen planhalva.
Australiensarna däremot tänkte annorlunda och det älskar jag! Jag vet att Brett Brown resonerar på samma sätt och jag har inkorporerat denna devis. Myten att man måste sakta ned tempot mot ett lag med mer talang är en ogiltig sanning som byggts på ett tankesätt från igår. Mot "bättre" lag tror jag på att man kan och bör leta enkla poäng och inse att lag trots sin talangnivå inte alls alltid är speciellt sugna på, eller organiserade i att sprinta hem i försvar direkt efter poäng och göra detta non-stop i 40 minuter. Fysik är en fantastisk förmåga, men den bör inte per automatik jämställas med mentala, kognitiva och tekniska förmågor, vilket innebär att ett offensivt duktigt lag inte nödvändigtvis måste vara utmärkta i alla aspekter av försvarsspel. De behöver heller inte dominera returtagningen, eller skyttt. Spelet är mer komplicerat än så.

Gällande USA så känns spring på allt som ett kärnvapen - men för Guds skull, glöm inte att detta måste göras åt båda hållen. Med sänk kan du utan tvekan få upp 20-25 poäng på detta sätt. Utan sänk halveras nog den siffran. I halvplan sätter de upp sitt försvar och då tvingas man att spela fysiskt - och det kommer inget lag kunna göra mot Team USA. Vi ser hela tiden hur de trycker ut sina motståndares perimeterspelare till halvplan och därmed pulvriserar de set plays som majoriteten av lagen spelar - något Australien skilde sig från i sin anfallsfilosofi.

USA:s Pointguardplay är riktigt svagt. Jag tycker om highlights med Kyrie Irving, men ser honom som en överskattad point guard. Han visar dåligt beslutsfattande, men är en fantastisk scorer och det visade han även igår. Kyle Lowry spelade också omoget. Lägg dessutom till ett relativt svagt postspel - Demarcus har varit horribel och det blottar ytterligare två svagheter i jenkarnas spel (OBS! Dessa svagheter bör ställas i relation till motstånd och den egna bredden på position 2-4).
Trots dessa två brister, så har de en otrolig talangnivå och deras stora styrka är utöver fysik och bredd att de har en uppsjö spelare som kan ta över matcher totalt. Melo är världens bästa scorer, Durant kan vara tvåa på listan och Irving ligger också högt. Lägg till deras breda spets och vi har ett fantastiskt lag, men inte ett ostoppbart lag. Australien kunde fysa med dem och sprang betydligt bättre än USA. Jag älskar deras koncept. USA:s spelarmaterial må vara bättre, men Australiens spel är bättre. De spelar snabbt och tänker inte sakta ned och jag kan inte njuta mer. Vem tackar nej till enkla poäng?

Nästa blogg skall Australiensisk basket dissikeras lite och där nämns även ett av de största hoten mot en organisation, oavsett bransch! Stay tuned!

Det andra Ravens ser också ut att ladda ordentligt

http://www.baltimoreravens.com/news/article-1/Inside-John-Harbaughs-Grueling-Camp-Practices/db0aae7a-f707-4e0f-ac6a-1f6f14fda988

Jag hittade en intressant artikel om Baltimore Ravens försäsongsträning. Läs och beakta.

Förträningsvecka 1 är slutförd

Två träningar fick räcka denna "Mjukstartsvecka". Försäsongen är igång och vi är inte utomhus för att springa i år. Så länge som det finns halltider, vill jag nyttja detta på bästa tänkbara sätt och därför blir försäsongsträningen lite annorlunda i år. Säsongen delas upp i olika faser och augustimånad handlar om att vi ska forma vår identitet utifrån 1-0 och 1-1. Redan igår startade vi med högt tempo och det tog inte många minuter innan pulsen var ganska hög på spelarna. Faktum var att uppvärmningen räckte och sedan började vissa att krokna, men de flesta tog sig igenom träningen. Idag hade vi en extra halvtimme till vårt förfogande och det officiella målet var: "Kriga er igenom det!" Vi alla visste att det skulle vara en hård fysisk träning, men spelarna skulle hela tiden hålla fokus på att ta sig igenom varje drill på bästa tänkbara sätt. Jag såg en fight i mina spelare igår och jag såg samma fight idag. Konsten är inte att klara en veckas träning, utan en månad, följt av två och så vidare. Jag hoppas att denna samling spelare kan bli en sådan grupp. En grupp av Grit-and-grinders som käkar sig igenom de hårda stunderna.

I övrigt belyser vi identitetsskapande. Vilka är vi och vad vill vi göra kommande säsong. Även om inga lagkoncept egentligen har presenterats ännu, kunde vi implementera några delar av vårt helhetskoncept idag i olika övningar.
Målet är att spelarna genom visualisering skall kunna känna igen och få en a-haliknande upplevelse, när sedan hela konceptet presenteras.

Nog om det, imorgon skall jag snöra på mig skorna och försöka skjuta sönder ljusen i Teleborgshallen. Bokstavligt talat - mina skott kan ännu hamna vart som helst i hallen nästan, haha! Men jag tränar på och känner att jag gör framsteg.
Jag avslutar med ett citat gällande framsteg och en historia som gav mig spaghettiben. Den 93-årige cellisten Pablo Casals fick frågan varför han fortfarande övade, av en journalist. Casals svarade:" because I think I'm making progress." 93 år och fortfarande nyfiken och högst levande av livet. That's powerful stuff!

Fas ett är avslutad och om ett par timmar påbörjas nästa.

Yes, imorses fick jag ett ytterst positivt besked som innebar att coachstaben för Växjö Ravens damsektion nu är definitiv.
När det blev klart att jag och min fru skulle flytta tillbaka, fanns det ett par lag som diskuterades för coachning, men till slut föll lotten på Växjö Ravens Damlag. Dels känner jag majoriteten av spelarna sedan tidigare, men jag kände också att truppen var intressant och bestod av bra individer.

Däremot kan det vara svårt att bygga sin coachstab och oftast blir ledare utplacerade på olika grupper. Så var inte fallet nu, utan det har funnits möjligheter att komplettera samt bygga en stab på ett mer "professionellt sätt". Jag jobbade med två av mina assisterande coacher redan förrförra säsongen och för mig var det oerhört viktigt att de skulle vara med - förutsatt att de själva var intresserade. De känner gruppen utan och innan och har följt den mycket länge. Deras relationella färdigheter är av toppkvalitet och de har verkligen geist för detta lag.
Dessutom tog jag kontakt med "en vilande kraft-och-kompetenskälla"i staden. En herre med mångårig erfarenhet från både internationell som nationell toppbasket och som jag vågar ge epitetet basketnörd. Idag blev han definitivt klar och staben är därmed fullbordad för kommande säsong.

Det svåraste som finns är att skapa kultur. Rekrytering är superviktigt för detta, men i lägen där pengar inte finns att erbjuda måste det röra sig om högt dedikerade individer som har en stark låga för sporten och spelarna. För mig är det imperativ för en god organisation och mitt första mål var att försöka rekrytera en stab med potential att skapa en atmosfär och kultur, där multimixande av positiv energi, kompetens, relationsbyggande krafter och gemensam målsättning skulle vara grunden för vad vi gör. Min tro är att vi i det stadiet som vi befinner oss just nu, är det viktigt att personer passar in i och vill vara en del av, samt vara med i förbättrandet av filosofin (OBS! Alla skall ej tycka samma om allt - det är något helt annat!).

Om vi coacher är dedikerare processen, laget och fortbildning finns en början till något. Staben är enad gällande vad vi vill åstadkomma och bygga (mer om detta senare) och förhoppningsvis accepterar spelarna konceptet med. Om två timmar görs den första inofficiella träningen. Processen har planerats men idag startar den dessutom.

Let's go Ravens!!

Fas ett är avslutad och om ett par timmar påbörjas nästa.

Yes, imorses fick jag ett ytterst positivt besked som innebar att coachstaben för Växjö Ravens damsektion nu är definitiv.
När det blev klart att jag och min fru skulle flytta tillbaka, fanns det ett par lag som diskuterades för coachning, men till slut föll lotten på Växjö Ravens Damlag. Dels känner jag majoriteten av spelarna sedan tidigare, men jag kände också att truppen var intressant och bestod av bra individer.

Däremot kan det vara svårt att bygga sin coachstab och oftast blir ledare utplacerade på olika grupper. Så var inte fallet nu, utan det har funnits möjligheter att komplettera samt bygga en stab på ett mer "professionellt sätt". Jag jobbade med två av mina assisterande coacher redan förrförra säsongen och för mig var det oerhört viktigt att de skulle vara med - förutsatt att de själva var intresserade. De känner gruppen utan och innan och har följt den mycket länge. Deras relationella färdigheter är av toppkvalitet och de har verkligen geist för detta lag.
Dessutom tog jag kontakt med "en vilande kraft-och kompetenskälla"i staden. En herre med mångårig erfarenhet från både internationell som nationell toppbasket och som jag vågar ge epitetet basketnörd. Idag blev han definitivt klar och staben är därmed fullbordad för kommande säsong.

Det svåraste som finns är att skapa kultur. Rekrytering är superviktigt för detta, men i lägen där pengar inte finns att erbjuda måste det röra sig om högt dedikerade individer som har en stark låga för sporten och spelarna. För mig är det imperativ för en god organisation och mitt första mål var att försöka rekrytera en stab med potential att skapa en atmosfär och kultur, där multimixande av positiv energi, kompetens, relationsbyggande krafter och gemensam målsättning skulle vara grunden för vad vi gör. För mig och i det stadiet som vi befinner oss just nu, är det viktigaste av allt att personer passar in i och vill vara en del av, samt vara med i förbättrandet av filosofin (OBS! Alla skall ej tycka samma om allt - det är något helt annat!).

Om vi coacher är dedikerare processen, laget och fortbildning finns en början till något. Staben är enad gällande vad vi vill åstadkomma och bygga (mer om detta senare) och förhoppningsvis accepterar spelarna konceptet med. Om två timmar görs den första inofficiella träningen. Processen har planerats men idag startar den dessutom.

Let's go Ravens!!

En ny säsong runt hörnet

Efter en julimånad full av flyttande är jag nu installerad i min nygamla stad. Allt är sig likt, och i det finns det något skönt men också en potential till förändring. Mitt första år som coach skrev jag en lista med saker som jag ville ha uträttatade som coach. Jag skulle säga att ungefär 20% av dessa mål inte alls stämmer överrens med vart jag står som person i livet generellt. Ett sådant mål som jag idag kan skratta lite åt är att jag skulle vilja kunna säkra en inkomst på coachandet. Ett annat var att jag ville ha en positivt vinst-/förlustförteckning. Det var mina två mål av mer pinsam karaktär. Ytliga och dessa kan jag inte längre ställa mig bakom, då de känns irrelevanta. I övrigt var målen väldigt spelarorienterade, vilket var lite roligt att se. Det betyder förhoppningsvis att jag trots min omognad tidigt hade en uns av den jag senare skulle bli. Den jag är idag.

På tisdag drar en ny säsong igång. Jag ska träffa delar av det som skall komma att bli Växjö Ravens damlag säsongen 2016/2017. Veckan därefter kommer hela truppen att ha anslutit och då har vi 26 träningar kvar innan säsongen drar igång med en bortamatch mot Borgholm Wings. Jag tänker inte skriva allt för mycket om vad som komma skall. Kanske fördömer laget mina och coachkollegornas filosofier och tankegångar, men utan att avslöja för mycket är målet att göra saker på rätt sätt. Var sak har sin tid, ni vet sådana där tråkiga klyschor som är väldigt sanna. Spelarna är i fokus och tanken är att vi skall skapa en stark kultur som fostrar och fostras av vanor som i sin tur föder en vinnande kultur och ekosystemet är igång.

OS-basketen är i full gång och jag har mäktat med två matcher. USA-Kina var imponerande. Trots att man inte kan spela försvar i NBA, fick matchen ungdomsbasketskaraktär. Intenistetskillnaden var diametral. Mest imponerade blev jag över Australiens spel som kändes mycket modernt och Warriorsinspirerat med öppna ytor för back- och slipcuts. Bogut är mästerlig att styra spelet från nyckeltoppen.
Däremot såg Frankrike riktigt risiga ut. De verkar inte kommunicera alls och kroppsspråket i time-outsen när matchen började lida mot sitt slut sände oroväckande signaler. Jag tror att det kan vara ett svårrott skepp just nu, men en match mot ett skitlag skulle kanske kunna vända allt.

"no days off", virala succéer och clownskolan

Ungdomar och barn är mer exponerade än någonsin tack vare/ på grund av sociala medier och strömningsrevolutionen som kom i slutet av 00-talet.
Det finns ett motto som lyder "best kept secret" och det gäller inte minst oss basketspelare. I samma stund som en ny sanning kommer fram i basketsamhället blir det en hype som kanske inte alla gånger är direkt sund. Spelarrekrytering har alltid varit svårt, men det har tidigare inte sett ut som det gör idag. Alla spelare vet nämligen precis vad de ska säga. Det finns mantran som ger coacher, publik, managers, agenter och journalister ståpäls. "Jag vill baa hjälpa laget att vinna", "jag gör vad som krävs", "jag hatar att förlora", "Vila kan jag göra när jag dör" och listan fortsätter. Dessa fraser används så flitigt att de blir tomma och idag kan alla talk the talk, men få förstår innebörden walk the walk. Det syns genom alla nivåer, även NBA! Häromdagen hade jag ett ytterst givande telefonsamtal med en av mina favoritcoacher. Vi snackade om hur det är att vara ungdomstränare och hur alla älskar att lära sig en ny move, men få spelare orkar repetera moven och faktiskt lära sig den. Människor har kanske aldrig varit så dåliga på att ge uppmärksamhet till något under en längre tid och respektera processen. En vecka tränas den i bästa fall ihärdigt, sedan vill spelare lära sig något nytt, utan tankar på hur lång tid det tar att faktiskt bemästra det som tränas.

Ett av mina favorituttryck som jag använder allt mer desto mer jag förstår det är: "the best never gets bored with the basics!". Enträget arbete på de viktiga sakerna leder alltid till förbättring. Ett tydligt exempel är distansskott. Under Open Gym har mina spelare skjutit ungefär 300-500 skott endast under den tid som jag lett övningarna. Det har inte varit en enda step-back inplanerad - sådant får  just dessa spelare träna på på egen hand, utan jag har uteslutande fokuserat på de viktigaste delarna för att kunna scora bollen, nämligen: skottfint, direktsteg, crossteg och fånga-skjut. Minst 80% av skottträningen har handlat om just denna del av spelet, av den enkla anledningen att det är från dessa skills och läsningar som man kommer behöva utföra flest gånger på en match och då måste det repeteras. Sedan har vi integrerat ett fåtal dribblingsvarianter för att kunna göra sig fria i halvplan och transition, men det har egentligen i stort handlat om en move och en counter - inte en ny fint varje dag.

Clownskolan borde nog stänga i ungefär samma stund som spelarna böjar få upp värmen! Varför? För clowndrillarna inte lär spelare att göra saker i full hastighet. Deras styrka är att de kan bättre koordination, styrka, öga-handkoordination och dylikt som är mycket viktiga aspekter av spelarutvecklingen, men som bör ges en begränsad del av träningstiden. Tyvärr säljer denna skola mer än 60 minuter av fånga-skjut.
Jag såg en video med sexårig tjej som tränade otroligt hårt. Hennes motto var. "no days off", hon hade gummiband runt armar och ben för att få motstånd i dribblingarna och hennes workethic var fenomenal. Men jag blir lite orolig när en sexåring lever efter mottot "no days off". Är det hennes idé att köra med gummiband och vilken nytta gör det egentligen, mer än att det ser häftigt ut i hennes promo? Hennes intresse är garanterat exceptionellt, men som förälder ska man stötta barnens utveckling, snarare än styra den. Låt kidsen själva hitta vägar och bli glada när de frågar om råd!
Jag tror på dagar av! Ät godis, bada, kasta snöbollar och är du sex år bör mottot definitivt vara mer åldersanpassat!

En avhandling i sitt inre

Den här sommaren har varit speciell. Jag flyttar på helgerna och jobbar i hallen på vardagarna. Det gör att hemmet är tomt, nu när min fru bor i Växjö; platsen som jag ansluter till i augusti. Inför sommaren gjorde jag som vanligt en lista med vad jag ansåg mig göra bra, vad jag var sämre på och vad jag var dålig på, därefter började jag fördjupa mig inom dessa områden. Min stora utvecklingspunkt rör ledarskap och vilken kultur som jag vill eftersträva. Jag köpte en uppsjö böcker skrivna av såväl forskare som coacher och började skriva på min egen filosofi. Jag har haft en grundläggande spelfilosofi de senaste åren, men i år fick jag på riktigt erfara att X's and O's bara utgör en bråkdel av vad som behöver göras. Det är långt viktigare att hitta sin nisch och vilken kultur man eftersträvar. Mitt spel skall vara aggressivt och jag har under året lagt stor emfas på att kontrollera tresekundersområdet i anfall och försvar. Om detta görs är man väldigt bra. Sedan vill jag spelet skall gå snabbt och allt sånt där - ni vet kryss och ringar, men dessa punkter är inte vad spelet handlar om för mig.

När jag började skriva skrev jag upp några ord som jag ansåg var viktiga för att skapa en positiv utvecklingsfokuserad tävlingskultur. Precis den frasen skrev jag ned för det är vad basket handlar om. Lära människor att tävla, sätta individens utveckling som förutsättning för lagets framgång och att hela konceptet börjar med spelare och coacher som lever för dessa ord. Jag blir småtokig av att man ofta ställer jaget och laget mot varandra, något som jag avhandlade under dagen med en mycket nära vän och coach. Han tog upp det, vilket gjorde mig glad eftersom jag själv för bara ett par veckor sedan skrev ned det i min filosofi. Han har coachat i 24 år och har samma idé, fostrat multipla landslags- och collegespelare, så det känns som en bra person att dela en sådan tanke med! Det är ytterst viktigt att ha människor att få diskutera med. Jag tror att coacher utvecklas mycket i samtalet med andra lika- och oliktänkande.

Att hitta sin kultur är att gå till botten med sig själv och hitta vad som man tycker är viktigt. Idagsläget är min filosofi 18 sidor lång, men det är oviktigt - det viktiga är att jag skall kunna formulera den i så få ord som möjligt. Den handlar inte så mycket om basket, som den handlar om min syn på utveckling, tillväxt och lärande. Jag tror på ett tjänande ledarskap, där spelarna/eleven/människan sätts i främsta rummet. Mitt mål och plikt som lärare och coach är att ta människan till platser, dit den inte kan ta sig själv.

Där tog kvällens slut. More to come...

Reformera svensk idrott

Hela Sverige såg nog sitt eget land spela in sig i skamvrån igår. Genom backlinjen som vanligt! Sveriges fotbollsbrister blir så uppenbara och faktum är att det är en brutalt komplicerad sport om man inte kan dribbla, passa eller skjuta mål. Sveriges fotbollslandslag är i totalt avsaknad av kontroll, vilket syns så fort en motspelare vistas inom en radie av 1 meter. Stressen bllir olidlig och det börjar kännas som en uttalad taktik i det svenska lägret: "så fort ni känner er pressade ska ni tjonga iväg bollen framåt i banan. Det ger er lite utrymme att andas." Vackert blir det inte. Förvånande är det inte heller, för även under Lagerbäcks tid lyste Sverige med att inte vara snabba, passningsskickliga eller tekniska, men då fanns det kanske någon slags kontroll.
Svensk fotboll är patetisk på många sätt. Den är ungefär lika dålig som basketligan, men med 10 gånger så stor omsättning och kapital att ta ifrån. Någonstans är ett kardinalfel som måste rättas till. Vi kanske kan få fram en Zlatan var tionde år, men vem är näste? Och ännu viktigare, vart är spelarna som bara presterar och som kan göra det i en någorlunda anständig klubb. Inte Celtic eller ett bottenlag i spanska serien.

Svensk idrott behöver förändras och det handlar inte bara om fotbollen, utan även basketen, för faktum är att vi sitter i snarlika sitsar, skillnaden är kanske att svensk basket har en ljusare framtid, men vi ska förstås inte nöja oss där.
Sverige bör nog överväga att gå Belgien och Tysklands väg. Satsa på kunskapen! Utbilda tränare, sätt dem i varenda region och låt ungdomar träna och spela sin idrott. Tvinga elitlagen att spela de unga. Inför extraskatter på varje import. Gör vad som helst, men vi kan inte prata om processer om det inte genomsyrar hela systemet. Processen kan inte ta slut i allsvenskan eller ligan, utan det måste sikta högre än så.

I min ryggsäck: Atlanta Falcons Mike Smith

Det är en lögn att jag har det amerikanska fotbollslaget Falcons gamla headcoach i min ryggsäck, men jag har däremot hans ledarskap! Det är mer intressant än allt annat.

2008 tog Mike Smith över ett lag som inte kan jämföras med något annat. Deras superstjärna Michael Vick hade precis åkt in i finkan för att ha anordnat hundslagsmål och Smith kom till ett lag i totalkaos. Det fanns ingen "röd tråd" och Smith var fast besluten om att förändra hela organisationen. Det började med att han gav varenda en i organisationen en upplaga av Jon Gordons The energy bus (också en fantastisk bok) och de bestämde för att bygga en ny positiv kultur.

Boken ger fantastiskt många intressanta tips gällande att bygga en kultur och nämner exempelvis vikten av gymråttorna som drar med sig andra, men också att det är i lag med dåliga kulturer som anonyma källor med "anknytning till laget" sprider rykten till media.
Mike Smith är en stortroende på positivt ledarskap och nämner exempelvis hur lagets rookie-Quarterback lyfter hela laget med sin arbetsvilja och ledarskap på planen, men han berättar också om vikten av delmål. Det finns mycket att hämta från Mike Smith, oavsett om du är chef för ett företag, coach, ledare i skolan eller bara behöver lite livtips!

Spelar vi för få matcher, eller spelar vi fel matcher?

I USA växer en enorm kritik mot AAU, som är ett system där ungdomar ges en uppsjö av matcher under helger, ofta i sammansatta lag med spelare från olika skolor och klubbar. Kritiken mot denna falang av den amerikanska ungdomsidrotten handlar om att ungdomar får spela för många matcher och att detta sker på bekostnad av spelarnas individuella utveckling.
I Sverige debatterar vi snarare om det rakt motsatta, det vill säga att vi inte får en tillräcklig matchdos. Denna hypotes har jag skrivit under på från samma dag som jag började reflektera över frågan. Jag har ansett att mitt lag behöver spela fler matcher för att få "viktig matchrutin". Under den gångna säsongen har mitt perspektiv bytts. Nästan till det motsatta. Jag ska berätta varför och avslöja en rysk modell, som fått fram ett 20-tal proffesionella tennisspelare!

Mitt resonemang tidigt i coachningen är inte ovanligt alls. Jag har hört samma resonemang från olika håll, där föräldrar, spelare och coacher säger att de måste spela fler matcher och ibland även skylls förluster på för "dålig" eller "lite matchvana".
Numer tror jag nog att detta är ett felaktigt sätt att se på det och man måste hålla isär "fler matcher" från "färre matcher, men med mer kvalitet". Om ett lag vinner varje match utan några större problem, då behövs fler matcher. Eller nej, då behövs annorlunda, mer jämna och utvecklande matcher.
Om laget istället förlorar matcher lika enkelt som motståndarna vinner, så behöver kanske detta lag istället spela i en annan serie, där de får möta fler lag som befinner sig på en jämn nivå. Vinningen i att spela fler matcher i sig är kanske inte så stor som vi tror eller önskar. "Matchvana" är förstås värdefullt, men man måste fundera över vad detta skall innebära och hur dina spelare gynnas av det och kanske även definiera hur detta skiljer sig från den vana som utvecklats genom träning.

Jag vill komma med ett räkneexempel som en amerikansk kollega redovisade. Han hade haft ett par spelare som ville vila från måndagens träning, eftersom de spelat 7 matcher i helgen.
Dessa 7 matcher var 40 minuter långa, vilket är totalt 280 spelade minuter, varav hälften spenderas i anfall (140). Dela dessa på fem spelare och ponera att de spelar 3 av 4 perioder, vilket ger dem 28 minuter per match. Totalt får spelaren hålla i bollen 21 minuter under 7 matcher!!
Så på en helg har spelaren spelat 7 matcher och hållt en boll 21 minuter och dessutom vill de vila från måndagens träning. Deras kroppar må vara trötta och man måste förstå spelarens behov av en vila, men vad har spelaren tränat på?

Nu kommer en liten anekdot om det totalt motsatta och som är hämtad från Ryssland. Spartak Tennis Club ligger i en skog utanför Moskva. Det är en sliten, riktigt ful hall, där en 77-årig tränare har tränat över 20 stycken ATP-proffs i tennis. Hemligheterna är inte många, men en faktor är att de inte får spela matcher de första 3 åren. Tennistränaren, vars namn jag skall låta vara osagt på grund av min ryska, menar att matcher är livsfarligt för spelarnas teknik.

Kanske ska vi först inta ett mer systemteoretisk kritiskt tänkande och se i vilken utvecklingsfas spelarna och laget befinner sig. Därefter kan man se över hur många matcher man har och hur många av dessa som klarar av att balansera utmaningsnivån. Har man för många/för få lagom utmanande matcher, behöver man nog tänka om gällande hur man skall få genomföra fler drabbningar av denna karaktär, snarare än att stånga sig blodig för att få fler matcher för matchernas skull. Spelarnas utveckling måste sättas framför allt!

Inga oväntade syftningsfel

Vad är ditt syfte med det du gör? Varför är vi involverade i basketsporten? Många dras in i den till följd av barnens utövande och det är en fullgod, till och med nobel anledning. Jag hyser respekt gentemot alla som är med i den fina ideella verksamhet som utvecklats under mer än hundra år och som jag hoppas aldrig tar slut. Det finns något mycket vackert i ideellt arbete och kan man ska man ställa upp. För mig är det nästan samma samhällsplikt som att rösta vid valen. Det handlar om att värna om demokrati och samhällets bästa. Alla ska inte coacha men alla ska göra något!

Däremot finns det flera bottnar i coachning och spelarutveckling och därför tycker jag att varje ambitiös coach behöver ha klart för sig vad dennas syfte är. Varför gör jag det här? Vad vill jag med detta? Det kan kräva lite tanke, men något syfte måste det finnas.

Vad vi drivs av i det vi gör är en mycket viktig kännedom att bygga vidare sitt ledarskap på. Jag älskar basket och kommer dedikera mig sporten för alla framtid, men faktum är att det inte är min kärlek till sporten som gör att jag coachar. I sådana fall hade jag förmodligen spelat själv istället. Min drivkraft är utveckling. För mig är det absolut viktigaste och mest givande att se människor utvecklas. Mitt kall i livet är att utveckla människor och basketen är ett verktyg för mig. I detta ligger också mitt syfte och drivkraft. Den dagen då jag inte coachar och utvecklar har jag hamnat på villospår. Då lär en paus behövas för att hitta tillbaka igen till det som driver mig.

Därför vill jag uppmana till att fundera över ert syfte. Varför gör jag det här? Det är inte konstigare än att vi alltidfunderar över vad och varför vi gör det vi gör på träningarna!

I min ryggsäck

Min ryggsäck är fylld av olika saker, men det finns ett par saker som jag alltid har med mig. Det är ett par pennor, ett block och minst två böcker. Jag brukar parallelläsa 3-5 stycken, men min dåliga hållning blir inte bättre av för många tegelstenar i ryggsäcken och därför nöjer jag mig ofta med två eller tre stycken.
I skrivande stund vill jag ge ett riktigt intressant lästips. The inner game of tennis är skriven av tennistränaren W. Timothy Gallwey och publicerades 1974. Jag var skeptisk mot mental träning. Eller jag var skeptisk mot vissa delar av den mentala träningen, som kändes flyktig och löjlig. "Jag är bäst, ingen kan stoppa mig!", är en typ av mental träning som jag förkastar. Det är att hoppa över viktiga led i det fysiska och det "yttre spelet", där man alltid står i relation till en motspelare. Faktum är att jag inte är bäst när Steph Curry står på andra sidan. Själva tanken på att ens försöka intala mig själv något sådant vore patetiskt och orden skulle förlora sin kraft i samma stund som tanken gjorde entré.

W. Timothy Gallwey tar upp riktiga saker. Han talar om inre balanser och hur den stora utmaningen i att vinna är att inte försöka för hårt och detta sker när sinnet och kroppen är ett. När spelaren fått balans i detta lär han/hon sig att frigöra all sin energi i viljan att vinna utan att känna rädsla för att förlora. Boken tar upp alla eventuella låsningar som spelare kan känna till följd av att man har en inre röst och en verkställare, det vill säga kroppen. När dessa två samspelar händer något stort.

Boken tar upp problemet att vissa försöker för hårt och att det maximala ligger i det lilla. Att kunna använda bilder istället för ord menar Gallwey är ett exempel på en nyckel som låser upp mentala låsningar.

Jag vill tipsa er om att läsa The inner game of tennis och ta ditt spel/coachning vidare! Nu bär det av till skrivboken och skriva ned lite tankar gällande hur man kan använda av Gallweys metoder i basketen. Detta skriver jag förmodligen om längre fram.

In memoriam Ali

Jag ska inte säga att beskedet tog mig med chock, utan det fanns något mått av förväntning gällande Alis jordeliv var inne på de sista tidevarven. Han har synts vissa tillfällen varje år och har åldrats med dignitet, men samtidigt har jag fått en känsla av att tiden började komma ikapp en odödlig. Hela världen sörjer Muhammad Ali, men det är nog inte samma sak som i USA, eller för de förtryckta minoritetsgrupper, där Ali symboliserade något mer.

Muhammad Ali var en slags standardens desertör. Kanske den första verkliga sådan för den delen, som ändå i någon mån accepterades i de flesta lägren. Jesse Owens, Jackie Robinson och 30-talets hjältar slog in dörrar som tidigare varit låsta, men de gjorde det genom att bryta dåtidens schablonbild av svarta människor som enbart glada, dumma, dansande lågbegåvade med oförmåga att sköta sig själva och sin omgivning. De kunde inte lyckas för att de saknade disciplin, var en allmän uppfattning i Västvärlden. Jessie Owens, Jackie Robinson och de atleter som började komma fram i USA fr.o.m tidigt 1920-tal och som i sommar-OS i Berlin 1936 förändrade en hel värld och stora delar av dennas fördomar förändrade samhället genom att motbevisa myter. Vansinnigt, nästan oförståndigt, förenklat delvis genom att förverkliga filosofen Franz Fanons iakktagelse gällande enda sättet att bli accepterad i ett samhälle är att bli precis som det. Den officiella bilden som skulle skapas handlade om att platta till de imaginära skillnaderna mellan svarta och vita, vilket man lyckades med. Träninsgdisciplinen blev hyllad världen över och fysiken sågs på med avundsjuka blickar.

30-talshjältarnas ageranden öppnade vägen för nästa era - det "andra" idrottsidealet som den vita pressen och folket förkastat och sett som "svart". Ali fann sig inte i detta. Han var den han var och världen häpnade av förundran och förakt. Han snackade snacket, vilket störde folk, men han gick också den långa vägen, vilket man var tvungnen att respektera honom för. Han var kanske den förste moderne "antagonistatleten" som tränade hårdast, snackade bäst och skapade en helt ny typ av swagger. Den hade förvisso funnits tidigare genom Jack Johnson, men Johnson levde flambojant. Kvinnor, droger och diverse tveksamma ageranden gjorde att han blev en nagel i ögat på såväl den vita som stora delar av den svarta befolkningen. De ansåg att han skadade deras rykte och stärkte felaktiga stereotyper.

Muhammad Ali däremot levde ett helt annorlunda liv. Han ställde sig inte i ledet utan gick ur, men på vägen fick han med sig ett helt folk och alla tvingades lyssna. Hans betydelse för idrottsvärlden och den moderna atleten är enorm. Hans betydelse för världssituationen (vi ska komma ihåg hur kolonier hade funnits i över 200 år och nu började saker att hända på den afrikanska och asiatiska kontinenten) och jämlikhet är därför monumental och jag känner bara till en bråkdel av denne fantastiska mans historia. Jag kan inte jämföra mina känslor med hur många amerikaner och minoritetsgrupper känner världen över idag. Men jag kan ge min fulla respekt och kondoleans till en av de större.

Den perfekta passningen som aldrig slås

Det man gör mest på basketplanen är kanske det som vi tränar minst på. Det är en sanning med modifikation, då vi garanterat gör det mer ä något annat på träningarna, men vilka krav ställer Du på spelarna när de passar bollen, eller dig själv när du passar bollen som spelare? Är du nöjd så länge bollen når fram, eller söker du något extra i dina passningar?
Jag har hängt runt i hallar i hela Sverige och förundrats över vissa spelare, men det finns ett par aspekter av spelet som jag faktiskt tycker att coacherna missar att utbilda ungdomen i. Det är konstigt att trots vanan att göra det i varje övning är unga spelares passningar generellt sett ganska outvecklade De är svaga, tekniskt felaktiga (inte lika stort problem) och ibland även taktiskt oförståeliga (denna sistnämnda punkt utelämnas ur detta inlägget). Du gör det uppenbarligen varje träning, men tränar Du på det?

Jag tänkte på min egen 02-grupp som emellanåt bjöd på ballonger och sjunkbomber och ville under våren höja kraven på passningarna. Jag fick i alla fall känslan av att våra turnovers sjönk, men laget såg också bättre ut. Jag blir nästan illamående av såsiga passningar med bågar som icke skall existera.
Nu ska ni få höra en anekdot som jag berättade för mina 02-spelare i våras. Jag lyssnade på Jay Triano, en coach med mångårig erfarenhet från NBA och internationella turneringar med Kanadas landslag. Han berättade att han under 90-talet i samband med en utbildning fått sitta courtside när Utah Jazz spelade någon match. I en breaksituation hade John Stockton, kanske världens genom tiderna bästa passare, skickat iväg en boll till Karl Malone och Triano berättade att han hörde bollen swisha förbi. Bollen färdades helt enkelt så snabbt och hårt att det skapade ljud. Detta försöker jag få ut till mina spelare att varje passning de slår skall höras. Även om bollarna inte hörs än, så har det i alla fall inneburit en bättre passningsteknik och skärt ned lite på turnovers som kommer till följd av tveksamma passningar, samtidigt som jag märker att vissa av mina spelare fått en betydligt mer professionell touch på sitt spel.

Det positiva med denna delen är att du kan träna på det i alla övningar som involverar en boll och minst två spelare (allt som oftast). Det är dock lätt att falla tillbaka i dåliga vanor, så man måste vara ytterst vaksam på beteenden som indikerar lättja.

2-teorin

Kevin Eastman är en av mina husgudar och har följt mig i många år nu. Även om jag kanske inte alls sympatiserar med mina egna tankar från föregående upplagor av bloggen; det har ju trots allt varit många mentala turer fram och tillbaka för att bilda nya perspektiv på saker och ting, har min respekt och beundran av Kevin Eastman inte förändrats ett tyft. Han är och förblir en sann Guru när det handlar om basket generellt och spelarutveckling specifikt.

Detta inlägg ska behandla tidsaspekten av att bli en bättre spelare och för att föra mitt resonemang utgår jag från Eastmans Theory of 2.
Många spelare ägnar sommaren åt att försöka bli bättre på någon eller ett par delar av sitt spel och det kan vara tekniskt "enkla" saker (jag lär få ångra användadnet av "enkla"), såsom lära sig passa med två händer eller något mer komplicerat som kräver atleticism, koordination, timing och fingerkänsla. Oavsett vad det är så måste spelaren respektera hur lång tid det faktiskt tar att utveckla den specifika färdigheten.
Jag försöker utgå från Eastmans 2-teori som innebär att det tar 2 minuter att instruera en aspekt av spelet, därefter tar det 2 veckor för en spelare att bli verkligt bekväm med denna och efter 2 månader kommer spelaren kunna utföra dem i match. Är detta en vattentät och "vetenskapligt bevisad" teori? Nej, det tror jag nog inte, men en viss sanningshalt tror jag att den innehar. Den visar processens komplexitet och svårigheterna i att försöka skynda fram resultat.

Dock blottläggs inte hela sanningen och med tanke på metodologiska skillnader kan förstås processen påskyndas något, men även det motsatta och oavsett hur bra metoder man behärskar måste man respektera tidsaspekten av att utveckla en motorisk färdighet.

Med detta medföljer en uppenbar problematik. När skall spelarna bli bättre på sina brister? "Match blir man också bra av!", Oja, men det är en helt annan sak. Under en timme pickups får en spelare skjuta 13 skott, vilket du kan få upp på 45 sekunder i en skottdrill. Det är bara en del av spelarnas skapandeprocess.
Allt som oftast sträcker sig basketsäsongen från oktober till mars/april, med försäsongsstart i augusti. Därefter bör spelaren kanske vila ungefär 2 veckor för att återställa balansen i kroppen och låta musklerna återhämta sig. Sedan bör din off-season vara igång. Problemet är att cuper och liknande kan förskjuta hela schemat och återhämtningen sker istället i slutet av maj/början av juni. För majoriteten av landets spelare är nog detta obetydligt, men det blir värre för landslagsspelare som spenderar hela sommaren med att representera landet på olika turneringar. Det kan försvåra för spelare att utveckla sina svagheter, vilket kanske kommer skada dem i det långa loppet. Med andra ord kan man problematisera att sommarmånaderna är landslagssommrar, istället för att försöka sprida ut matcherna över året. Det skulle kanske kosta mer, bli svårare med skolor, men för spelarnas egen tekniska utveckling tror jag att det skulle vara en vinnig. Tyvärr kan man sällan både ha samt äta kakan och det vore ett rigoröst förändringsarbete, som aldrig lär bli en realitet. Om så vore fallet skulle spelarna istället vila, börja bygga upp och försäsongsträna enligt "rätt" schema, för att kunna toppa vid en specifik tid och undvika skador innan/efter.

Men som sagt, verkligheten ser annorlunda ut och det är en fantastisk ära men också en möjlighet att representera sitt land: en möjlighet som är få förunnade och som skall göras med stolthet. Däremot behöver spelaren i samråd med sin klubb planera sin säsong något annorlunda än en spelare som exempelvis inte har en match från maj till september. Och Det är viktigt, både för hälsan men kanske framför allt för den långsiktiga individuella utvecklingen!

Maximera din skottträning

I förra veckan lyssnade jag på en tränare som jobbade med Kyle Korver under sommarmånaderna och det var i stort ingen säregen intervju. Det finns en förrädisk och iögonfallande effekt av att se för mycket på youtubeworkouts. Där får man se fantastiska finter och innovativa drillar som lär ut kreativa och avancerade moves. Dessa moves kan ofta vara otroligt effektiva när/om en spelare lär sig att behärska dem. Det finns nog ett tusentals olika finter som jag kan lära ut och som skulle se riktigt häftiga ut om jag ville göra en mixtape. Problemet med en mixtape är att denna del av en spelares idividuella workout sällan övergår ungefär 10-15% av träningen. Resterande 75-80% handlar om ett enträget arbete på fundamentals.
Skjuta sina 1000 skott, lyfta lite vikter (Det sistnämnda gör inte alla. Goran Dragic lyfter exempelvis aldrig skrot utan använder bara kroppsövningar), arbeta på sin bollkontroll, kondition och allt det som kanske inte ser fullt lika flashigt ut alla gånger, men som faktiskt är den största delen av basketspelarens offensiva journnal.
Vi kan göra det hela mycket enkelt. Har ni sett en NBA-match det senaste? Visst kan vi se fantastiska step-backs signerade Steph Curry? Visst är Klay Thompsons pound-dribble reverse från armbågen exceptionellt cool och effektiv också för den delen?
Det är vackra och nödvändiga moves, men för att få perspektiv på det hela kan man analysera hur många av spelarnas 30 poäng görs via stepbacks och avancerade midrangepiruetter? Det är inte så många, utan den största delen av poängskörden görs på spelläsningar såsom fånga-skjut, pullups från dribblingar, layups efter attacker, eller 2:or och 3:or i transition.

Så när Du ska planera din sommarworkout bör du försöka ha detta i åtanke! Hur mycket kommer Du att använda moven rent procentuellt och därefter försöka lägga upp ett snarlikt anpassat schema för hur du tränar denna. Tränar du 1 timme, kan du exempelvis lägga 10 minuter på din stepback (förutsatt att det är en move som du känner kann elevera ditt spel ytterligare - annars byt mot något som du tycker passar dig bättre) och resten till att fånga skjuta, pullups från dribbling med eventuella kombinationer osv. 

Nu får ni en liten guldklimp från Kyle Korvers tränare. På vissa träningar gick Korver bara av golvet och sa att han inte ville fortsätta längre. Detta gjorde han varje gång han märkte att hans fysiska utmattning hindrade hans skotteknik från att vara perfekt! 
Practice Perfect är den viktigaste aspekten av alla dina träningar. Hellre 10 minuter korrekt än en timme fel!

Slutet av matchen avslöjar lagets karaktär!

Ord känns nästan överflödiga när man ska summera matchserien mellan OKC och Warriors. De har bjudit på fantastiska bataljer, usla och briljanta spelar- och lagprestationer.

Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!

Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!

OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.

Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:

• Hur Warriors började switcha vid pick and rollsituationer för att inte få ut Speights eller Bogut på golvet. De bytte med den som försvarade Roberson och kloggade. Smart drag!
• Att switcha screens mot Warriors har varit deras kryptonit. När de sänker finns dock inget kryptonit. På riktigt.
• Draymond Green har fått massor skit för att han spelat "fult" och spelat ganska tveksamt långa stunder. Agående "fult" spel: knock it off! NBA är supertävlingsinriktade. Det ska inte vara vänskap i en slutspelsserie. Låt det smälla för det hör till!

Den komplicerade spelförståelsen

Spelförståelse är en av basketspelarens viktigaste men också mest svåranalyserade egenskaper. När jag scoutade spelare under hösten, vintern och våren var det ofta genom spelförståelse jag gick för att hitta spelares svagheter. De är mer komplicerade än exempelvis delar såsom "han går bara vänster, han kan inte skjuta eller liknande. Dessa märker man ofta utan någon djupare fördjupning i spelarens tendenser, men spelförståelsen avslöjar djupare eventuella problem.   Hur snabbt uppfattar spelaren hur banan ser ut och hur spelare är positionerade. Är en spelare öppen, men han väljer ändå att avsluta själv?Är spelaren vilsen vid dessa situationer? Ett typiskt sådant förståelseexempel kan vara i försvarsposition och se hur en spelare hanterar mutipla screener. Blir spelaren vilsen redan efter en screen? Antingen är det coachen som inte tränat på det, eller så är det faktiskt så att spelaren har uppenbara problemer i sin förståelse för spelet. Det kan också bero på att spelaren är tam i skallen och inte gillar kroppskontakt. Detta är en typisk grej för många spelare. Så fort det gör ont, vill man bryta. Då handlar det om problem som är mycket värre än spelförståelse, för då är man helt enkelt på fel plats.

Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!

Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!

Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.

Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!

Spurs är inte längre Spurs

Spurs är alltid ett av mina favoritlag. Jag gillar deras organisation, deras disciplin, deras spelfilosofi och allt egentligen som rör detta underbara lag.
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?

Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.

Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.

I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!

Don't call it a comeback...

...helt enkelt, för att vem som helst kan skriva några rader. Konsten med att blogga är inte ett eller två inlägg, utan tretusen. Styrkan med en bra blogg sitter därmed inte i kvaliteten i sig, utan lika mycket om kvantiteten. Mästarna behärskar förstås både och. Jag är inte en av dem, men roligt är det och visst finns det saker att skriva om.

En säsong har tagit sig förbi sedan jag skrev här senast och det har inte varit smärtfritt alls. Tvärtom, så har min vilopuls rusat i höjden på grund av stress. Det var så illa ett tag att jag inte ens kunde höja tempot till busshållsplatsen för då sprang min puls på högvarv. Just då var jag orolig och matchandet har varit otroligt i år. Jag fick en liten inblick i NBA-coachernas vardag genom att ha haft 130 matcher inplanerade i år. Som tur var har assisterande tagit och avlastat mig, men jag skulle tro att jag fortfarande ligger en bit över 100. Det var förstås påfrestande, men har gett mig möjlighet att växa som coach.

Så med den erfarenheten i kroppen, ska NBA-coacher luftas lite. Los Angeles Lakers har haft en horribel säsong. Det blev karnevalstämning när Kobe annonserade att han skulle lägga av efter säsongen och för att rida på känslan ordnade klubben, och förmodligen i samarbete med en agent, en eventmänniska och Nike, en karneval varje match. Det var bisarrt att se på och värdigheten sjönk allt närmare 0-punkten. Mitt i denna cirkus fanns två rookies och lika många sophomores som skulle föröska plocka upp allt de bara kunde av spelet. Inte lätt i en sådan prekär situation. Och för att redigera cirkusen stod direktör Scott och kämpade för sitt fortsatta liv som coach. Varje match gled han allt längre från en fortsättning på någon av ligans bänkar.

Byron Scott kändes inte som en höjdare. Överhuvudtaget ställer jag mig skeptisk till anstälnningar av coacher som varit i ligan länge utan att egentligen gjort något speciellt genialt, vilket gjorde att sömnlösa nätter medföljde redan vid anställningen. Man måste dock ge Scott att han gjort precis det han skulle och vad han kunnat utifrån de förutsättningar som getts. Få coacher hade nog varit så lojala klubben i ett sådant tillfälle som detta året mynnade ut i. Han bör för alltid få en plats i Lakers organisation, av ren tacksamhetsskuld från familjen Buss och Kupchak.

Lakers har en intressant process framför sig, med 55% chans att behålla sin pick i lotteriet, de har enorma mängder flis att spendera och de skall hitta en ny coach. Angående draften är jag med det klara. Finns Simmons kvar, väljer man honom och annars väljer vi Ingram. Det är bara de två spelarna, där jag ser tydlig franchisespelarkaliber. Murray och Labissiriere kan överraska.
Sedan är coachanställningen fantastiskt komplicerad. Går man efter ett beprrövat kort som fått sparken, i stil med Mark Jackson eller Van Gundy? Man vet ungefär vad man får, men det är i dessa fall både styrkor och svagheter.

Det kanske finns mer topp i att gå efter ett oprövat kort, istället för en chansning på en coach med många år i ligan på sitt CV. Jag är inte heller helt såld på collegekortet. Visserlien älskar jag collegespelet, coachernas demeanour och allt som hör det till, men NBA är något annat. John Calipari skulle möjligtvis passa. Kevin Ollie har erfarenheter som är värdefulla. Tony Bennett har coachningen i blodet, men NBA erbjuder helt andra situationer att ta itu med. Ego management kallade George Karl det.

Nej, jag tycker nog att det bästa alternativet är att se sig om på bänkarna i NBA. Det finns en mängd intressanta assisterande coacher som skaffat sig fantastiska erfarenheter bakom namn som Rick Carlisle, Terry Stotts, Gregg Popovich och Steve Kerr. Luke Walton känns som ett klockrent alternativ, även om jag inte är övertygad om hans förmågor ännu. Hans karisma är 100% rätt, utstrålning och positiv blick och många år i ligan, stärker hans aktier. Min oro baseras på att jag sitter på andra sidan Atlanten och har inte fått den där superröntgenblick som vissa amerikanska motsvarigheter har. hans fantastiska inhopp under Steve Kerrs frånvaro var imponerande, men man kanske inte kan säga allt för mycket om det. Å andra sidan fick Monty Williams samma läge i Blazers och nästa år coachade han i Pelicans. Nej, Walton måste nog ses som ett mycket bra alternativ. En symbol för en ny era, där coach och klubb kan växa tillsammans.

Ettore Messina kan säkert göra ett fantastiskt jobb och han har varit i Lakers tridigare. Jay Larranaga som sitter på Brad Stevens bänk är intressant, men han verkar inte ens förekomma i diskussionerna. Terry Stotts har en del intressanta namn, såsom Jay Triano men kanske framförallt Nate Tibbetts.

Tiden får utvisa hur saker går, men jag hoppas på ett nytt oprövat kort. Det är dags för förändring!

Lundaspelen recap

Tre dagar fyllda av bra matcher. Vi gick in i Lundaspelen med en ambitionsnivå som egentligen inte sträckte sig mycket längre än att komma i form efter juluppehållet. Våra mål med turneringen rörde uteslutande vår egen process som lag.

Vi vann gruppspelet utan några större bekymmer och gick till en åttondelsfinal där vi mötte ett ganska tufft och fysiskt lag. De tar en behaglig ledning med 15-2 och vi hittar inte riktigt någon rytm i matchen. Så småningom tuggar vi igång och i andra halvlek knaprar vi igen för att till slut säkra en sexpoängsvinst. I matcher som är 30 minuter basket och effektiv tid, så är inte helt lätt att vända 10+-underlägen men visade prov på en exceptionell lagmoral från 12 spelare. Bänken var otroligt energisk och vårt försvar gick till att hålla en god kvalitet.


I kvartsfinal mötte vi en akademi från Frankfurt. 2-miljonerstaden gör som många andra storklubbar och suger upp alla de bästa spelarna från regionen i tidig ålder för att skapa ett starkt lag och de hade minst sagt krossat sitt motstånd. Vi matchade upp dem bra tidigt i matchen men så småningom hade vi ett tapp som lag av deras kaliber inte är blyga med att utnyttja. Vi kom tillbaka något men matchen var förlorad med 12-36. Det är inga snygga siffror men det är ett styrkebesked och ge oss ett par år, så är inte ens himmelen gränsen! We got game och har visat att vi kan tävla på en hög nivå!