Vilken match jag bevittnade natten till idag. Jag trodde nog aldrig att Australien skulle räcka hela vägen, men Gud vad jag hoppades på det. De spelar en otroligt underhållande och smart basket. Det är inga egentliga sets utan bygger på 4 och en halv spelare ute med multipla screens, slips och backscreens. Ytorna de öppnar blir fantastiska och ytterst lite beror på 1-1, utan snarare spelet utan boll. I transition är de effektiva och jag tror att om Ingles sänkt två av sina missade transitiontreor, en i tredje och en i fjärde, skulle kanske matchen sett totalt annorlunda ut. Men Melo och domarna ville annat.
Australien visade att USA är långt ifrån oslagbara. De är otroligt starka individer och de spelar på ett utomjordiskt skickligtindividuellt plan. Faktum är att det var Melo, inte USA som vann igår. Det är en otrolig hype att Coach K får sina spelare att spela tillsammans. Jag har all respekt för coach K, det är en favorit i min bok som jag inspireras av dagligen, men jag ser en risk i att journalister mytologiserar något som egentligen inte är den mest avgörande bakomliggande faktorn.
Även om Coach K faktiskt får ihop gruppen och jag beundrar, till och med älskar många av hans sätt att göra detta på, så är matchspelet främst byggt på starka individer och inte ett lag. Det är ingen rosande lagbasket vi ser, utan vi imponeras över att det finns så många spelare som kan göra så mycket med en boll. Har de inte fast break, får vi se en pick and roll eller en isolation och jag ser inga fantastiska 5-manna pick and rolls. Det gör att jag blir lite ledsen. Lagbasket är att bry sig om varandra och spela för varandra - just det sistnämnda vet jag inte riktigt om jag tycker att Team USA gör.
Faktum är att trupperna som de haft efter fiaskot i Athen 2004 är bättre än tidigare år och vid några kritiska matcher har individer steppat upp och räddat landets heder. Kobe mot Spanien i Beijing 2008, igår var det Melo. Kanske är det rätt att utnyttja 1-1-spel off-the dribble när man har en sådan trupp, men faktum är att det blir enkelt så länge som det är 1-1. 1-2 är svårt och konsten i att spela 1-1 är att spela det med kontinuum och inte isolations o.dyl. 1-2= 1-0 någon annanstans - attackera closeout- GO! Detta flyt har inte USA och i 95% av alla matcher behöver de inte ha det heller, för deras 1-1-spel är fenomenalt när sänket börjar infinna sig.
USA visade att det är deras enorma försvarsfysiska och offensiva begåvning som bygger deras spel, för när de missar är de oerhört känsliga i transition. Hade Klay varit aussie skulle ögruppen nog haft närmare 12-15 poäng i transition på öppna skyttar. Detta visar en eventuellt ihållande svaghet i USA:s spel. De brukar helt enkelt inte missa och när detta sker vill motståndarlag sakta ned tempot, vilket gör att det inte spelar så stor roll heller när de faktiskt missar. Alla spelare har några komfortabla sekunder på sig att samla gruppen på egen planhalva.
Australiensarna däremot tänkte annorlunda och det älskar jag! Jag vet att Brett Brown resonerar på samma sätt och jag har inkorporerat denna devis. Myten att man måste sakta ned tempot mot ett lag med mer talang är en ogiltig sanning som byggts på ett tankesätt från igår. Mot "bättre" lag tror jag på att man kan och bör leta enkla poäng och inse att lag trots sin talangnivå inte alls alltid är speciellt sugna på, eller organiserade i att sprinta hem i försvar direkt efter poäng och göra detta non-stop i 40 minuter. Fysik är en fantastisk förmåga, men den bör inte per automatik jämställas med mentala, kognitiva och tekniska förmågor, vilket innebär att ett offensivt duktigt lag inte nödvändigtvis måste vara utmärkta i alla aspekter av försvarsspel. De behöver heller inte dominera returtagningen, eller skyttt. Spelet är mer komplicerat än så.
Gällande USA så känns spring på allt som ett kärnvapen - men för Guds skull, glöm inte att detta måste göras åt båda hållen. Med sänk kan du utan tvekan få upp 20-25 poäng på detta sätt. Utan sänk halveras nog den siffran. I halvplan sätter de upp sitt försvar och då tvingas man att spela fysiskt - och det kommer inget lag kunna göra mot Team USA. Vi ser hela tiden hur de trycker ut sina motståndares perimeterspelare till halvplan och därmed pulvriserar de set plays som majoriteten av lagen spelar - något Australien skilde sig från i sin anfallsfilosofi.
USA:s Pointguardplay är riktigt svagt. Jag tycker om highlights med Kyrie Irving, men ser honom som en överskattad point guard. Han visar dåligt beslutsfattande, men är en fantastisk scorer och det visade han även igår. Kyle Lowry spelade också omoget. Lägg dessutom till ett relativt svagt postspel - Demarcus har varit horribel och det blottar ytterligare två svagheter i jenkarnas spel (OBS! Dessa svagheter bör ställas i relation till motstånd och den egna bredden på position 2-4).
Trots dessa två brister, så har de en otrolig talangnivå och deras stora styrka är utöver fysik och bredd att de har en uppsjö spelare som kan ta över matcher totalt. Melo är världens bästa scorer, Durant kan vara tvåa på listan och Irving ligger också högt. Lägg till deras breda spets och vi har ett fantastiskt lag, men inte ett ostoppbart lag. Australien kunde fysa med dem och sprang betydligt bättre än USA. Jag älskar deras koncept. USA:s spelarmaterial må vara bättre, men Australiens spel är bättre. De spelar snabbt och tänker inte sakta ned och jag kan inte njuta mer. Vem tackar nej till enkla poäng?
Nästa blogg skall Australiensisk basket dissikeras lite och där nämns även ett av de största hoten mot en organisation, oavsett bransch! Stay tuned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar