Hur bollkontrollar man på bästa sätt?

Bolltrolleriet skall inte undervärderas när jag talar om min egen utveckling till den basketspelare jag idag är eller igår var. I sjuan köpte jag några and1-produkter och affären skickade då med videon And1 mixtape volume 4 med ballers som Skip to my lou, flash (dog senare av cancer), Hot sauce, AO, half man half amazing, Shane the dribbling machine med flera. Dessa spelare öppnad en ny värld för mig gällande konsten att kunna dribbla. I efterhand har jag kommit rikta en hel del kritik mot and1-konceptet men oavsett vilken inställning man har till den totala show off som det ändå bör anses vara, lärde det en hel generation att dribbla. På ett sätt. På ett enligt många fel sätt. Jag kunde dribbla i all evighet men var en öst-väst- istället för nord-sydspelare. Dessa begrepp är egenmyntade och beskriver en stor del av min nuvarande basketfilosofi (mer om detta någon annan gång). Allt jag lärde mig av and1 mixtape var dock inte av negativ karaktär, snarare tvärtom. Det fick mig att tänka utanför boxen och utvecklade min vilja att dribbla blixtsnabbt och sedermera även hårt. Spinmoves kombinerades med andra dribblingar och det var kanske någonstans här som den nya skolan började ta form.
Jag skulle gladeligen se mina spelare utveckla sin kreativitet och använda sig av olika dribblingskombinationer men jag tror också att det finns vissa förhållningsregler som man sällan till aldrig bör tumma på.

• Missa inte en öppen spelare.
• Ha ett syfte med varje studs (unga spelare kanske dock behöver tid att utveckla detta så ha tålamod men belys det genom positiv betingning).
• Ha kontroll över din hållning.
• Spela nord-syd, det vill säga rakt mot korg (återigen något som kan ta tid att utveckla bland yngre spelare).
• Slutligen en punkt som även den kan vara svår att tänka på som ung. Var Carmelo - Var energisparande - minsta möjliga rörelse, största möjliga vinning.

Jag anser att det i grunden finns tre utmärkta sätt att arbeta med bollkontroll oavsett nivå. Det finns stationära övningar som bygger på att man stillastående jobbar på att utveckla snabbhet i händer, hållning, bollkontroll o.dyl. 

Sedan finns det konövningar där man ska dribbla förbi en eller ett flertal antal koner utställda på strategiska platser.

Båda dessa typer av övningar tycker jag är briljant och jag har de med i min dagliga träningsrutiner för båda mina lag men det finns ytterligare en övningsgrupp som jag tror att man lätt glömmer. Det är matchdrillandet eller övningar som ska simulera de olika dribblingssituationer som kan förekomma på match såsom stepbacks etc. Dessa övningar försöker i alla fall jag göra matchliknande på så vis att tempot får en växande betydelse på bekostnad av några i vanliga fall koncrossovers men som verkligen lär spelaren att spela energisnålt och nord-syd. Alla dessa tre övningstyper tro jag är essentiellt för utvecklandet av goda bollhanteringsvanor och man bör därför inte undervärdera någon av dem. Något som jag tycker är underutvecklat i svensk basket är förmågan att vinna mark och skapa separation. Hur gör man det på bästa sätt? More to come...

Kyrie Irving och Kobe startar samtidigt som allt börjar kännas väldigt fel

I Så har än en gång all-starstarfemmorna lanserats och de innehöll inga större sensationer. Strtfemmorna gör sällan det utan det är resterande platser som blir mer intressanta att beskåda. Samtidigt blev jag ganska missnöjd när Kobe nominerades en plats. Hand tre matcher innan sin nya skada imponerade tydligen rejält på 50 miljoner människor. Som tur är kommer black mamba ändå inte att delta och någon annan får en "turplats". Någon som förmodligen haft en nästan lika imponerande säsong.

I östern var det egentligen bara ett namn som fick mig att rynka på näsan. Kyrie Irving startar, vilket jag fortfarande kan ställa mig aningen kritisk till med tanke på att Irving fortfarande inte får sitt lag att vinna. Jag gillar både Irving och Cavaliers men något är så förbannat fel i den staden. Med tanke på att de spelar i en konferens där endast tre lag har fler vinster än förluster borde man vara ett slutspelslag om man har en all-starstarter i laget. Men icke utan istället myser man på tionde plats bakom sensationslag som Bobcats och Wizards med vinststatistik på circa 30-40% av sina matcher. Båda på slutspelsplats och då har både Kemba Walker och framför allt John Wall sina bästa säsonger hittills. Kanske borde Wall få start, eller är Cavaliers problem inte att Irving leder laget tillräckligt bra utan den evigt underpresterande och inom kort arbetslöse coachen Mike Brown? 

Irving är en stor talang med mycket spel men det blir lite tudelat sinnelag när all-star hänger runt knuten. Vad är viktigast spelarna som isolerade enheter eller hur de påverkar sina lag? Irving påverkar förstås Cavs enormt men Walls inverkan i Washington ska man inte heller underskatta.

Åt vilket håll är sporten på väg? - En halvt evidensbaserad granskning av sporten som kom att kallas basket

Det är tolv års basketspelande och lika lång tid av totalt basketmani som tar mig och er igenom detta försök att utan riktiga vetenskapliga förtecken ge förslag på hur basketframtiden kommer att se ut kommande framtid. Först och främst bör det kanske påpekas att man överlag måste vara försiktig i analyser av detta slag och då framför allt gällande längre tidsepoker men jag ska försiktigt lägga fram hur jag tror att spelet kommer utvecklas den närmsta tiden (inte åren då detta kan växlas och förändras snabbt).

Förra året beskådade jag runt 100 matcher från NCAA och NBA. Utöver dessa blev det även lite eurolague men just europeisk basket är inte riktigt relevant för denna text eftersom det främst är Amerika som slår an tonen för sportens utveckling. Europa får snällt följa efter (även om vi kan ta lite cred för rörliga insidespelare kan ju även detta förklaras med flera modeller).

Insidepositionen

Insidespelaren är kanske den roll som sett tråkigast förändring sedan 90-talet, då basket verkligen ansågs vara en sport för planens jättar. De var ofta anfallsspelets mittpol och slutspelslagens gemensamma nämnare var ofta en stabil kraft under korgen. Shaquille O'neal tog fysiken till en ny nivå och centerspelarna kom att bli alltmer fysiska men kanske på bekostnad av rörlighet och faktiska finessmoves. Frågan är dock om centrarna verkligen blev sämre eller om det var spelet utanför trepoängaren som förändrades så i grunden att centerrollen tvingades med av bara farten?

Perimeterspelarna

Spelet ute på golvet har egentligen inte förändrats avsevärt i halvplansspelet. Det finns fortfarande skyttar, det finns fortfarande attackspelare. Det finns dock en uppenbar styrning uppifrån som skapar nya förutsättningar i hopp om att öka publiksiffror. Regler införs för att öka lagens poängsnitt och ge stjärnor mer utrymme att skina. Handcheckingregeln är som hämtad ur en handbok för snabba spelares fördelsregler. Detta har gett sporten stor medial framgång och basket har en publikutveckling som minst sagt ser ljus ut.

Spelet som helhet

Den stora förändringen är spelets snabbhet och fysiska förtecken som förändrats avsevärt från tidigare.

Dessa aspekter påverkar spelet mer än en syrsas bakben påverkar sommaren. Det är idag snabba och starka spelare som tar plats och kanske är det också därför som de stora spelarna fallit bort från 90-talets glansdagar? Dagens dominerande insidespelare kan antingen skjuta som Kevin Love, Dirk Nowitzki eller Lamarcus Aldridge alternativt springa som Blake Griffin. Den stora vikten för centern ligger idag i försvarsspelet och de bästa försvararna anses ofta vara centrar.

Dagens perimeterspelare är ganska snarlika de som spelade förr men dagens uptempo och nya regler ger dem en större plats och gör de till nästan varje lags viktigaste kugge. Beviset på spelets utveckling är point guardpositionen. Ge mig en startande point guard som snittar mindre än 10 poäng? Ge mig gärna också en statistisk sammanställning gällande hur många point guarder med 10+ poäng det går på varje center med samma statistik. Är detta olyckligt? Nej inte alls, utan bara så det är men det lär förändra insidespelarens syfte.

Framtiden

Jag tror att vi kan komma att se mindre insidespelare i framtiden som istället springer golvet och kan spreada bättre än de mer traditionella centrarna. Iowa States Ejim är en 6'8 fyra som kanske kan skapa lite oväsen även i NBA på grund av sin snabbhet, skottförmåga och fysiska spel. Kommer centrarna att försvinna? Svårt att svara på förstås men de facto att de fortfarande har ett stort ansvar defensivt kan ju tänkas tala emot detta. Dessutom är absoluter något som absolut inte borde förekomma i dessa sammanhang. Det kommer förmodligen alltid att finnas spelare som bryter trender. Roy Hibbert är fantastisk stor, springer inte golvet speciellt bra men är ändå NBA:s bäste center idag.

Om jag får spekulera (vilket jag får, det är ju min egen blogg för tusan!) kan nog de närmsta åren att präglas av attacker, penetrera och kicka ut samt pick 'n' rolls. Jag tror även att stora point guarder kommer att få en renässans i och med det öppna och snabba spelet, där post-ups blir ett effektivt vapen med stora spelare som kan dra ut skottblockarna på golvet (på grund av att de skjuter bättre än någonsin). Detta kan vi redan nu se prov på i NCAA i form av Kyle Anderson på UCLA, eller Cane på Iowa State. I NBA bör ni titta på Michael Carter-Williams eller han i Miami...Lebronnånting... heter han tror jag.

Är det ett vinnande koncept? Min spontana tanke var: Nej, lag utan insidehot går inte hela vägen. Referensen blir förstås Spurs och Pacers men samtidigt bör man kanske fråga, vilket insidehot hade Miami när de vann? LBJ hade bäst procent i tresekundersområdet!

Jag vill avsluta med en liten tanke av Pat Riley: Inom en snar framtid kommer lag starta sina fem bästa spelare och inte tänka på vilken position det handlar om.

Personligen tror jag dock fortfarande att det klassiska mönstret av en startfemma kommer att bestå ett antal år.

Vi blir bättre och bättre

Ytterligare en helg att lägga in i arkiven och den bjöd precis som alltid på toppas och dalar.
Igår tog vi i U16 itu med vår nemesis från säsongens första match, Oskarshamn. Det skulle bli makalöst spännande att se hur mycket bättre vi (och dem) hade blivit på fyra månader. I Mitt huvud räknade jag med att vi skulle ha gjort ett bra jobb om vi kunde minska vinstmarginalen från sist markant. Så blev det också. I första halvlek gör vi allting rätt på den defensiva planhalvan. Vi tar returer och när dessa inte hamna i våra händer hittar vi fantastiskt bra lösningar där vi stoppar boll högt och tidigt samtidigt som två pass från boll sprintar hem och skyddar korg. Detta har vi stressat hårt den senaste tiden på träningarna och att det gav utslag kändes mycket bra. Vi kunde gå till vila efter första perioden med siffrorna 15-6.
Andra perioden ser till en början bra ut men det tar inte lång tid innan skadorna börjar trilla in. Först skadar sig en, vilket gör att vi i andra perioden börjar se en markant skillnad i vårt offensiva spel men trots detta skrivs halvtidssiffrorna till 32-11 vilket är bra eftersom det är ungefär fyrtio poäng bättre marginal än senast vi möttes.
I början av tredje skadar sig nästa spelare och sedan en till och av våra nio spelare har vi endast sex kvar och med vår intensitet i försvar blir det svårt att orka samtidigt som vi tappar mycket av våra options i anfall i och med skadorna på spelare som tog stort offensivt ansvar i den här matchen. Det är  i och med dessa skador som vi skakas om ordentligt. I fjärde gör vi en rush och steppar upp vårt försvar igen men segersiffrorna kan till sist skrivas till 76-17, fördel Oskarshamn. Från att ha förlorat med 111 poäng har vi nu nästan halverat den siffran vilket ger oss gott mod inför framtiden som komma skall. Nu har vi dessutom tillgång till ytterligare en träningstid och jag tror att det kommer att göra stor skillnad för oss.

Kommande vecka handlar främst om att utveckla vårt samspel på den offensiva planhalvan. Nu är det dags att börja jobba lagoffense men självklart fortfarande även individuellt anfall.

En helg att se fram emot

Till helgen smäller det igen och jag har mycket att se fram emot. Vi har precis samma start som debutmatchen och på andra sidan planen skall Oskarshamn ställa upp sina tappraste krigare.
Mycket har hänt sedan den matchen då vi tampades med allt från screens till regler som stegfel, dubbelstuds och dylikt. Vi har tränat bra sedan dess och lyckats minska marginalerna varenda match (hör och häpna) så vi har en positiv spiral och ska gå ut och ha kul till förbannelse på lördag!

Träningsveckorna har varit mycket bra och försvar, kondition och passningar har fått en beskärd del av träningstiden. Idag körde jag dessutom en Mike Dunlapinspirerad grej som gav ett intressant resultat. Ibland är förvirring bra. Dunlap pratar om "Organized anarchy" och "chaos" vilket jag ville testa och resultatet blev att mitt bland all förvirring började folk att snappa upp och så småningom började snacket som jag sökte att höras från vissa håll. Har man mer tid kan man lägga in detaljer men detta räckte för dagen. Jag ville bara få ut snack och passningstempo.

Dunlap refererar hela tiden till att låta visselpipan bestämma och det är en av de mest makalösa träningsutvecklingarna som jag någonsin sett. Från att sett katastrofalt ut första sekvenserna startar spelarna senare att anamma Dunlaps regler för att i slutändan ha ett hiskeligt tempo. Vi testade lite av det och jag tror att det är bra att slänga in lite då och då. Idag var en sådan träning. En korvstopparträning behövs emellanåt. UNC har dem, Dunlap har dem och nu även Ravens. Jobba på spelarnas huvuden. Tappar de bort sig spelar det ingen roll. De hittar rätt så småningom men jag försöker att ge dem olika former av utmaningar på olika nivåer. Förra veckan var det på en mer organiserad nivå och idag kaos. I kaos och förvirring kan man eventuellt se hur det organiserade fungerar.

Russ Smith går från halvklar till självklar

En av Louisville "stora" spelare (183 cm typ) förra slutspelet var New Yorkfödde kvicksilverguarden Russ Smith. Jag tror att han hade ett snitt på närmare 19 ppg. och gjorde stor skada hos motspelarna och var förstås en högt bidragande orsak till att Louisville vann Final four förra året. Det var prat om att han skulle till NBA men jag var dessvärre inte imponerad av honom.

Jag älskade han snabbhet, hans förmåga att attackera korgen med finess och hans aggressiva Pitinoförsvar. Däremot gillade jag inte alls att han bara hade en växel, vilken var full fart (ibland med en hesitation) hela tiden och han agerade stundom ganska korkat. Han var ytterligare en för liten shooting guard och jag hade svårt att se honom spela i NBA. Däremot var Russ Smith klok och bestämde sig för att stanna ett år till i college vilket jag personligen tycker har förbättrat hans aktier. Russ har blivit mer av en point guard efter att Peyton Siva försvann till NBA och han spelar fortfarande med samma vårdslösa hjärta men gör det med mer tanke. Smith börjar dessutom attackera för att hitta passningar vilket är kanon med spelare som Hancock på trean eller Harrell under korgen.

En inflammerad axel och qi gong

Skador kommer ofta som ett brev på posten, så även denna gång när min axel plötsligt var totalraserad. Det började i torsdagskväll men var som värst fredagnatt. Varje rörelse kändes som en magnumkula rakt i axeln. Ibumentin, värme/kyla, försiktiga rörelser och liniment har dock gett goda resultat och jag skulle tro att min rörlighet har gått från ca 30% till 90-95% på två kvällar. Idag började jag rehaba med Qi gong. Långsamma och stora rörelser skickar energier runt i kroppen och det onda ska iväg. Jag är ingen som tror på allt till döden skiljer oss åt men rent logiskt borde stora rörelser öka blodcirkulationen vilket påskyndar läkeprocessen. Så det så!

Handcheck:check!

Inför denna säsongen beslutade NCAA att ta bort all handkontakt för att städa upp spelet lite och göra det mer underhållande. Gillar man poäng dreglar man nog när man hör siffrorna som detta resulterat i. Förra året snittade tre lag över 80 poäng per match. I år är det 36 med snitt över 80.
Grattis världen!

Bara fyra matcher. En halvpust!

Nu har något genomförts som länge bävats inför. Det är lite som att öppna ett brev från polismyndigheten. Även om man vet att det till 99.9999999999% säkerhet är ett utdrag ur brottsregistret blir man rädd att det är något annat. Nu är det i alla fall gjort och jag kan med lättnad säga att det idagsläget ser ut som att fyra matcher krockar under våren. Det känns lite sisådär men jag får börja leta ersättare redan nu. Rodman verkar vara ledig.

Dags att reformera domarkåren?

Återigen har en utredning satts i verket gällande domare som spelat på matcher. Inför säsongen stängdes två stycken domare av och om det är samma eller nya som är involverade i denna utredning har jag i dagsläget ingen aning om men det här visar på ett ohälsosamt mönster som snabbt måste totalförstöras innan sporten gör det istället. Now hold your horsts mister, säger ni alla Texasfarare, det är ingen som officiellt fällts än. Det är förvisso sant men för mig är blotta misstanken en whistleblower (första gången det ordet förekommer på min blogg! Välkommen) om något fruktansvärt sjukt och infekterat. Med andra ord behöver det få et stopp innan den feta damen sjunger och basketligan blir synonym med hasardspel, ravaillacker och andra vidrigheter.

Domare har en tuff uppgift och får mycket skit från såväl publik som spelare och coacher. När du lämnar hallen är det förstås domarens tre felavblåsningar som ledde till nackdel för ditt lag som du kommer ihåg. Felprocenten skulle jag tro allt som oftast är mycket begränsad men ändå är det just den man minns. Men om misstanke om spel finns måste felprocenten varit enorm? Även om det då inte är spel som förklarar denna sats är det högst olyckligt att det finns någon/ett par domare på högsta nivå som tycks göra ett ganska gräsligt jobb. Vad göra?
Någonting måste göras.

Nordkorea exhibition game - En inför-matchenpresentation

Dennis Rodman ska/har dragit ihop ett all-stargäng av gamla avdankade NBA-spelare som ska uppvakta Nordkoreas ledare (vars namn jag är osäker på) Kim Jung-Un. Hela värden rasar mot Rodman som försvarar sig med den låga begåvning han har genom att säga saker som han antingen tror ska förbättra gemene mans inställning, alternativt raka motsatsen och bara provocera. D.Rod menar att världen missuppfattat allt och att Kim Jung-Un inte alls är så farlig utan egentligen en ganska schysst grabb. Säga vad man vill men kanske är Rodman USA:s mest värdefulla resurs just nu. Kanske är han världens bäst maskerade agent som infiltrerar landet och undersöker eller i alla fall håller norrisarnas kärnvapenhot borta så länge som de känns någon i USA.
Jag tycker att Dennis uttryckt sig katastrofalt puckat men det har jag hört många gånger förut och hans okunskap ska inte överskugga att han faktiskt gör något bra också.

Eventet som helhet känns oerhört tragikomiskt. Nordkoreas enorme ledare på 142 centimeter ska uppvaktas med pompa och ståt. Första tanken var förstås att ha ett metamfetaminkalas av Guds nåde men eftersom kinesisk polis precis ertappat dem med världens största illegala last tänkte man om och lotten föll inte alls långt från knarket. Den föll snarare mitt i knarket, i världens näst största metamfetaminbunker: Dennis Rodman.
Självklart nappar han på erbjudandet eftersom han hade tokkul när han för två år sedan besökte Finland för att slita ned några returer. Kim Jung-Uns högra hand (osäker på namn men han heter med största sannolikhet något med Kim) säger dessutom till D.Rod att ta med sig några av sina NBA-kamrater. Från 90-talet. Håll i er för nu börjar det verkligt roliga!

Listan av spelare är lika tragikomisk den och flera välkända alkisar och småfifflare syns i truppen. På Forwardpositionen startar Vin Baker, en NBA-veteran som hade tretton år i NBA, både goda och hårda och som lyckats bränna upp sina 93 miljoner intjänade NBA-dollar på sprit. För nästan tio år sedan gick han ut och sa att han var bankrutt. Nu har han fått ett jobb igen!

På guard startar en av mina favoriter: Kenny Anderson som efter femton år i proffslivet la skorna på hyllan, började coacha ett highschoollag men fick sparken efter att ha kört rattfull. Han har fem olika fruar och sju barn.
Bredvid sig eller på andra sidan planen har den gamle försvarsikonen Doug Christie snörat på sig skorna. Chrsitie är kanske världens mest kända basketspelare bland tonårstjejer och har sin fru Jackie och parets medverkan i basketball wifes att tacka för det. Nu satsar han att nå ut till Nordkoreanska tonårstjejer med.
Cliff Robinson är nästa forward att mönstra upp och även denne förklarade nyligen att han gått i personlig konkurs.
Där har vi de stora namnen och häcklingen har bara börjat och mest av skiten får Rodman ta. Välförtjänt? Ja, för hans idiotiska kommentarer men det finns andra aspekter som svalkar sig i skuggan av all hetta.
Kalaset i sig är förstås ganska komiskt och eftersom flertalet av de spelare som valt att ställa upp får man se det som ett sätt för dem att tjäna lite pengar. Kanske till och med få tillbaka lite av de pengar som de under sina NBA-år lagt in i landet genom välgörenhet, FN och liknande organisationer. Med tanke på att folket svälter och armén frodas så måste ju detta ses som ett positivt sätt att bränna några miljoner av den Nordkoreanska välfärden.
Högst spekulativt kan jag hoppas att det inte bara är Kim Jung-UN deltar vid ceremonin utan kanske får till och med vanligt folk på något sätt bevittna matchen? I såfall är det ännu bättre spenderade pengar för folk som annars har som mest roligt när en snorbuse piper i deras egna näsa.

Inviten i sig är något positivt och kanske kan det vara en öppning att jobba vidare på. Om inte är det i alla fall ett evenemang där utländska medborgare deltar, vilket är något helt unikt i världens mest slutna land. Basket kan vara väldigt politiskt men det kan också vara en pick-up någonstans i världen utan minsta anspråk till ställningstagande. Vi kanske ska försöka se bort från idiotiska uttalanden och istället i vår vilda fantasi försöka se det som en vänskaplig pick-up som för en gång skull råkar utspela sig i Nordkorea? Kanske kommer Nordkorea att få fram någon basketspelare som i framtiden gör liksom Ri Myung-Hun och ger NBA en ärlig chans. Japp, det är sant! Nordkorea hade en 7'9 fot (234 centimeter) lång center som försökte sig på NBA. Flera lag var intresserade av honom men ingenting hände på grund av att USA förbjöd honom att komma dit och provspela för bland annat Washington Wizards. Förklaringen var att man vägrade "handla med fienden".* En heroisk, utopisk tanke vore om det här skulle ses som en invit till resten av världen signerad en Kim någonstans i Pjongjang (orkar inte stava). Att det är Rodman och bankrutt basketspelare som representerar resten av världen känns i och för sig lite tokigt men å andra sidan är väl hela situationen lite, lite tokig?

* För något år sedan läckte en bild ut på Internet från begravningen av Kim Jung-Il. Mitt bland alla 150 centimeter långa män reser sig en enorm jätte och genast började rykten florera att detta skulle vara Ri Myung-Hun. Så gick det med den karriären. Blir man inte basketproffs kan man titulera sig som bonde och leva på inkomsten som en majskolv om året ger dig i Nordkorea alternativt stämpla in och bli militär. Karriärsvägarna är oändliga och det är kanske därför som Nordkorea är mer känt som "Möjligheternas land".

Basketens sämst utvecklade del

Den senaste tiden har kommit att handla mycket om passningar. Trycket, om man väljer att se på det så även om ordets klang felaktig kan tendera att ge ordet en negativ innebörd, har kommit från både nära och avlägset håll. På steg-1-utbildningen förra helgen skulle mitt U16-lag spela en träningsmatch. Eftersom jag själv skulle godkännas som domare behövde jag ha någon som assisterade och tog övercoachsysslan i mitt lag. Detta var mycket bra eftersom man fick ta del av en annan ledares tankar samtidigt som man själv fick se på sitt lag med såväl en domares som åskådares ögon. Efter matchen samtalade vi om vad som var de mest akuta delarna att förbättra och vi var ganska överens om att skott och passningar behövde genomarbetas. Lite lustigt med tanke på att jag under jullovet studerat just passningar. Igår nämnde jag Flip Saunders som talade i smått dystopiska termer gällande passningar. För ett par veckor sedan levererade Mike Dunlap ännu värre information då han meddelade att passningar är det mest riskabla på en basketplan. Poletten föll mitt framför mina ögon. Det är helt enkelt dags att börja jobba med passningar.


Fridens liljor!

En bra första träning

Snart är första träningsveckan, comebacken från juluppehållet avklarad. Med herrlaget har vi kört fullt ös sedan i måndags och idag körde vi igång med U14. Jag vill fokusera träningen på att hitta tillbaka till kondition, kunna behålla fokus trots ökat tempo i såväl anfall som försvar och dessa förmågor kommer att arbetas med kommande tidsperiod. Vi börjar att etablera en vinnarattityd och så vi tränar kommer vi att spela, vilket kommer att betala sig i sinom tid. That's for sure!

Teknikträningens tre steg

En halv säsong är inskriven i böckerna och åtskilliga timmar har lagts på allt möjligt. Träningar och matcher förstås men även bloggeriet. Det är tre bra saker som bjuder mig på dagliga utmaningar och den sistnämnda, bloggen, står för flera av dem vilket ger mig en artistliknande känsla. Är det en sak jag lärt mig så är det att bloggeri till stor del handlar om motivation och dagsform men det är viktigt att uppdatera sin blogg titt som tätt om man vill att någon annan än farmor ska läsa den. Denna press gör mig till Rolling Stones. Det finns förvisso ett och annat guldkorn men det mesta är fanimej bara skit! Med den frasen har jag summerat min blogg ganska bra. Då har jag fått det sagt, nu till något helt annat!

En av de bästa träningsaspekterna i att dagligen jobba med ungdomar är all tid som läggs ned på skill development eller teknikutveckling. Allting handlar om att ge barn och ungdomar färdigheter och redskap att använda sig av på basketplanen.
I Australien tar man enorma kliv framåt, mycket tack vare ett gediget arbete med bra utvecklingsplaner. Där talar man om tre steg av skill development och de kan definieras enligt följande:

• Lär färdigheten
• Lär att använda färdigheten
• Använd färdigheten

Det är kanske ingen större nyhet för någon att berätta för vad man eftersträvar men genom att punkta upp dem på ett tydligt sätt tror jag att man kan börja granska sin egen färdighetsträning mer kritiskt och kanske (om det behövs) bli mer instruerande.

Jag känner att en stor utmaning ligger i det andra steget vilket även påverkar det tredje. Jag har en uppsjö spelare som kan dribbla mellan benen men i matchsituationer tenderar kreativiteten att ibland försvinna.

Där har man en liten nöt att knäcka men genom att utvärdera sig själv och sina egna metoder kan jag hoppas att effektivisera min färdighetsutveckling ytterligare. Kanske bör varje träning innehålla en 1-1-övning där jag stressar vikten att använda det som vi övat på? Innan jullovet började jag att jobba mer kontinuerligt med 1-1 under såväl fria som mer begränsade former. Vi får se om det ger resultat!

Flip Saunders är en lärorik bok som har många fraser att lära ut

Jag försöker snappa upp allt jag bara kan av Flip Saunders fantastiska matchupzon som satte skräck i motståndarna och som gjorde honom till all-starcoach 2004 och 2006. Även om Saunders aldrig lyckats vinna någon NBA-ring har han en kunskapsbas som är djupare än skrovet på Titanic. Hans zonförsvar är fantastiskt och påminner mig både om 2-1-2-zon men även om Dick Bennets sagolika pack lineförsvar och skiljer sig därmed väsentligt från Boeheims mer aggressiva zon (som dessutom är 2-3). Mellan allt prat om rörelser och försvarspositioneringar slänger Saunders ur sig massor basketkunskap som man bara kan tacka och ta emot. En intressant liten detalj som han nämner när en i publiken frågar om de frontar postspelaren är att han påpekar att det knappt finns någon i NBA som kan göra poäng från det låga blocket och fortsätter att referera till de senaste årens scoutingrapporter av highschool- och collegetalanger med potential att spela i NBA. Det finns inte någon insidespelare som kan göra poäng från det låga blocket och ingen perimeterspelare som kan passa bollen lågt. Ett intressant moment 22!
Dessa kommentarer har dock et tpar år på nacken och sades nog innan Cousins och liknande började blomma men tänk lite på det; hur många lowpostscorers har vi i NBA?

Är bakom-ryggendribblingen en big no-no?

Fundamentals förändras hela tiden i och med att spelet förändras och om något vandrat in på en träning 1953 hade bakom-ryggendribblingen förmodligen inte använts speciellt frekvent men senare blev den nästan en norm på basketplanen och utförs dagligen runt om i hela världen. Men är det speciellt effektiv egentligen? Åsikterna tycks gå isär.

Andy Enfield gjorde stor succé förra årets collegeslutspel när han tog många överraskande skalpar med sitt Florida Gulf coast. Bedriften gav honom ett attraktivt erbjudande på USC som han tackade ja till och därmed lämnade Florida för Kalifornien. Enfield har ett gediget register med bland annat många år som assisterande coach i NBA men även personlig tränare. Denne man menar att man aldrig ska använda sig av bakom-ryggenfint i halvplansspel och förklarar det med att dagens försvarare är så snabba och bra på att läsa denna dribbling vilket resulterar i en TO. Som anekdot väljer han att berätta om den makalöse Mugsy Bogues som var mästare på att spela bollinje ena sekunden och under tiden som motspelaren tog sin studs bakom ryggen hade Mugsy redan försvunnit med bollen till andra korgen. Jag tror att Enfield har en stor poäng och om man tänker på det är det mycket sällan som bakom-ryggenfinten förekommer i halvplansspelet. Fullplan och med en backande försvarare förändrar förstås dribblingens status.

Rehabmode is on

Jullovet erbjöd mycket gott. Umgänge, mat i skrämmande mått och träning. Julen erbjöd också något annat, mindre gott i form av en stukad fot som sårade min kropp och själ. Nu har rehaben artat sig och jag känner mig ganska trygg på basketplanen igen vilket jag hoppas att kunna känna även efter säsongens första 100%-träning.

Aufwiedersehen!

Melo vill bort men det finns fler i äpplet som det är synd om

Äppelparallellen har aldrig varit mer passande än nu. Förr i tiden var Knicks en god paj gjord av de finaste astrakanäpplen från Astrids träd som är så häftigt. Numera är äpplet fortfarande vackert och välsmakande även om det är fullt av mask som varje dag käkar upp lite mer av det goda varje dag. Men i det där äpplet finns en Carmelo som mår skit, tycker att allt är rätt så eländigt och bredvid sig har han en före detta försvarsjätte som bidrar med ungefär samma sak som han alltid gjort. Lite försvarsnärvaro och vinnarattityd. Utöver dessa har man letat land och rike för att hitta lite stenfolk som förhoppningsvis ska generera lite vinster men icke!
Melo sätter knicks i en speciell sits. Kontraktet går ut i sommar och hela äpplet och dess omgivning vet att Mr Anthony vantrivs, vilket innebär att de måste vinna hans hjärta för att inte stå tomhänta i sommar. Man har pratat med Clippers om en Griffin-mot-Anthony-trade men den känns ju föga trolig. Även om Anthony är en något bättre spelare som är mer trolig att avgöra och lyfta laget i ett slutspel har han faktiskt aldrig vunnit något. Griffin är en löpare av rang men har ett mycket begränsat halvplansspel. Trots detta är han dessutom yngre och har ett varumärkes värde som Melo inte kan ersätta på långa vägar. Rivers är ett geni och jag tror att han vet att det laget som han i dagsläget har inte är av den mästarkaliber som Celtics 2007 hade. Firma Griffin/Jordan är inte av mästarkvalitet, det vet jag, du och Doc Rivers. Kan Jordan bli en Perk och Griffin en KG? Det återstår att se. Då är steget till Melo också ganska långt ifrån den försvarsfilosofi som Rivers föredrar att se.

Upp till bevis Clippers och vem är Kendall Marshall?

Imorses läste jag nyheten att CP3 blir borta i 3-5 veckor med en axelskada och det blir minst sagt att se hur mitt MVP-val gör syg synlig (eller snarare osynlig) kommande veckor. Hur klarar Collison att bära bördan helt själv?
Kan Clippers vinna utan cp3? Nu börjar ett spännande äventyr!

Lakers är numera Clippers skugga. Där bakom soptunnan som Griffin slänger sin Gatoradeslatt i härjar Lakers för fullt med skyttar och snabba ben. Det var tunt på pointguardpsoitionen på grund av skador på tre (!) av dom. Nash, Blake och Farmar är alla borta vilket innebar att man var tvungen att länsa i D-league. Upp kallar man den gamla UNC-alumnin Kendall Marshall. Han ger oss en vinst. Han ger oss en turnover på 15 assisst. Helt sagolikt. Just det, han kastade ner 20 pinnar också!

Clippers spelar som de är och så lär det fortsätta?

Clippers är ambivalensens lag i NBA. Jag älskar Doc Rivers, Kevin Eastman och Chris Paul. Denna trio skulle jag med glädje offra hela Lakers för att få ha i lila och guld. Cp3 bör bli MVP för hans spel är fullkomligt lysande. Att ha 15 assist och en turnover finns det ingen anna spelare som kan ge dig. Möjligtvis Dwyane Wade (lol). Men utöver dessa tre är Clippers gräsliga. Blake Griffin är jäkligt bra men, hjälp mig Gudvad han klagar, grinar, gråter, har ont, floppar och är allmänt vedervärdig. Fortfarande är han en grym spelare till skillnad från äcklet och uschlingen som spelar bredvid honom.  Japp jag talar om kungen av skräp: Deandre Jordan. Ett basketmässigt, komplett dumhuvud som liksom sin compadre på power forward spelar lika supermesigt, klagar och gråter. Skillnaden är att Griffin är bra och Jordan är skräp och inte borde få heta Jordan. Möjligtvis Spencer!
Jag avskyr gnällspikar och om Clippers skulle lära sig att prestera på planen mot topplag istället för att dominera och hoppa ur byggnader där motståndet är uselt skulle man säkert kunna bli en redig contender. Men det krävs en förändring och det tror jag inte man kommer att nå. Bort med Jordan. Utan Chris Paul är han Lucky Luke utan sina reflexer och pickadoll.

Kommer ni ihåg Scottie Reynolds?

Villanova hade en varm plats i mitt hjärta långt före Vance Walberg och John Calipari. Jag gick fortfarande på gymnasiet när Mike Nardi, Allan Ray, Kyle Lowry, Randy Foye och en forward. Jag älskade det snabba, aggressiva och attackerande laget och inte nog med att det var första gången jag bevittnade 4-1-anfall utan där skapades också en kärlek till såväl Philadelphia som Jay Wright. Sedan dess har Villanova kastat upp många roliga lag och spelare. "The other guy" från Abraham Lincoln High School och filmen om Sebastian Telfair, through the fire Antonio Pena. Han lämnade så småningom Lincoln och hamnade sedan på Villa'. Pena spelade tillsammans med en 188 centimeter lång point guard vid namn Scottie Reynolds och denne herre hade ett fantastiskt iögonfallande spel. Han var crafty, hade ett bra skott och spelade på båda planhalvorna. Jag trodde att han skulle hamna i NBA men så blev det inte. Tre matcher för Phoenix Suns sommarligalag 2010 och ett snitt på drygt tio poäng hjälpte honom föga när han skadade sin hälsena. Istället stämplade Reynolds på båten och har härjat i diverse ligor i Asien och Europa. Det vore roligt om vi fick se honom i Sverige men antar att vi har svårt att matcha de israeliska lönerna.

Joel Embiid före Wiggins eller Parker?

Kansas såg vassa ut redan under deras internmatch laget emellan och jag har tidigare skrivit om Embiid som en högtstående draftee. Topp tio garanterat. Topp fem utan tvekan. Topp tre förmodad. Idag såg jag att han till och med låg etta på vissa listor och det känns ju smått otroligt. Eller?
Embiid är vad vissa kallar en "can't miss" med sin storlek och skills men fortfarande: etta över Parker och Wiggins? Den är tuff, lite otrolig men fullt möjlig?
Lag skriker efter centrar men hur många centrar har de senaste åren levt upp till sin hype? EMbiid kommer bli grüm men blir han tillräckligt bra för att draftas etta? Det är just det som är frågan. Auf wiedersehen.