tisdag 14 juni 2016

Reformera svensk idrott

Hela Sverige såg nog sitt eget land spela in sig i skamvrån igår. Genom backlinjen som vanligt! Sveriges fotbollsbrister blir så uppenbara och faktum är att det är en brutalt komplicerad sport om man inte kan dribbla, passa eller skjuta mål. Sveriges fotbollslandslag är i totalt avsaknad av kontroll, vilket syns så fort en motspelare vistas inom en radie av 1 meter. Stressen bllir olidlig och det börjar kännas som en uttalad taktik i det svenska lägret: "så fort ni känner er pressade ska ni tjonga iväg bollen framåt i banan. Det ger er lite utrymme att andas." Vackert blir det inte. Förvånande är det inte heller, för även under Lagerbäcks tid lyste Sverige med att inte vara snabba, passningsskickliga eller tekniska, men då fanns det kanske någon slags kontroll.
Svensk fotboll är patetisk på många sätt. Den är ungefär lika dålig som basketligan, men med 10 gånger så stor omsättning och kapital att ta ifrån. Någonstans är ett kardinalfel som måste rättas till. Vi kanske kan få fram en Zlatan var tionde år, men vem är näste? Och ännu viktigare, vart är spelarna som bara presterar och som kan göra det i en någorlunda anständig klubb. Inte Celtic eller ett bottenlag i spanska serien.

Svensk idrott behöver förändras och det handlar inte bara om fotbollen, utan även basketen, för faktum är att vi sitter i snarlika sitsar, skillnaden är kanske att svensk basket har en ljusare framtid, men vi ska förstås inte nöja oss där.
Sverige bör nog överväga att gå Belgien och Tysklands väg. Satsa på kunskapen! Utbilda tränare, sätt dem i varenda region och låt ungdomar träna och spela sin idrott. Tvinga elitlagen att spela de unga. Inför extraskatter på varje import. Gör vad som helst, men vi kan inte prata om processer om det inte genomsyrar hela systemet. Processen kan inte ta slut i allsvenskan eller ligan, utan det måste sikta högre än så.

tisdag 7 juni 2016

I min ryggsäck: Atlanta Falcons Mike Smith

Det är en lögn att jag har det amerikanska fotbollslaget Falcons gamla headcoach i min ryggsäck, men jag har däremot hans ledarskap! Det är mer intressant än allt annat.

2008 tog Mike Smith över ett lag som inte kan jämföras med något annat. Deras superstjärna Michael Vick hade precis åkt in i finkan för att ha anordnat hundslagsmål och Smith kom till ett lag i totalkaos. Det fanns ingen "röd tråd" och Smith var fast besluten om att förändra hela organisationen. Det började med att han gav varenda en i organisationen en upplaga av Jon Gordons The energy bus (också en fantastisk bok) och de bestämde för att bygga en ny positiv kultur.

Boken ger fantastiskt många intressanta tips gällande att bygga en kultur och nämner exempelvis vikten av gymråttorna som drar med sig andra, men också att det är i lag med dåliga kulturer som anonyma källor med "anknytning till laget" sprider rykten till media.
Mike Smith är en stortroende på positivt ledarskap och nämner exempelvis hur lagets rookie-Quarterback lyfter hela laget med sin arbetsvilja och ledarskap på planen, men han berättar också om vikten av delmål. Det finns mycket att hämta från Mike Smith, oavsett om du är chef för ett företag, coach, ledare i skolan eller bara behöver lite livtips!

Spelar vi för få matcher, eller spelar vi fel matcher?

I USA växer en enorm kritik mot AAU, som är ett system där ungdomar ges en uppsjö av matcher under helger, ofta i sammansatta lag med spelare från olika skolor och klubbar. Kritiken mot denna falang av den amerikanska ungdomsidrotten handlar om att ungdomar får spela för många matcher och att detta sker på bekostnad av spelarnas individuella utveckling.
I Sverige debatterar vi snarare om det rakt motsatta, det vill säga att vi inte får en tillräcklig matchdos. Denna hypotes har jag skrivit under på från samma dag som jag började reflektera över frågan. Jag har ansett att mitt lag behöver spela fler matcher för att få "viktig matchrutin". Under den gångna säsongen har mitt perspektiv bytts. Nästan till det motsatta. Jag ska berätta varför och avslöja en rysk modell, som fått fram ett 20-tal proffesionella tennisspelare!

Mitt resonemang tidigt i coachningen är inte ovanligt alls. Jag har hört samma resonemang från olika håll, där föräldrar, spelare och coacher säger att de måste spela fler matcher och ibland även skylls förluster på för "dålig" eller "lite matchvana".
Numer tror jag nog att detta är ett felaktigt sätt att se på det och man måste hålla isär "fler matcher" från "färre matcher, men med mer kvalitet". Om ett lag vinner varje match utan några större problem, då behövs fler matcher. Eller nej, då behövs annorlunda, mer jämna och utvecklande matcher.
Om laget istället förlorar matcher lika enkelt som motståndarna vinner, så behöver kanske detta lag istället spela i en annan serie, där de får möta fler lag som befinner sig på en jämn nivå. Vinningen i att spela fler matcher i sig är kanske inte så stor som vi tror eller önskar. "Matchvana" är förstås värdefullt, men man måste fundera över vad detta skall innebära och hur dina spelare gynnas av det och kanske även definiera hur detta skiljer sig från den vana som utvecklats genom träning.

Jag vill komma med ett räkneexempel som en amerikansk kollega redovisade. Han hade haft ett par spelare som ville vila från måndagens träning, eftersom de spelat 7 matcher i helgen.
Dessa 7 matcher var 40 minuter långa, vilket är totalt 280 spelade minuter, varav hälften spenderas i anfall (140). Dela dessa på fem spelare och ponera att de spelar 3 av 4 perioder, vilket ger dem 28 minuter per match. Totalt får spelaren hålla i bollen 21 minuter under 7 matcher!!
Så på en helg har spelaren spelat 7 matcher och hållt en boll 21 minuter och dessutom vill de vila från måndagens träning. Deras kroppar må vara trötta och man måste förstå spelarens behov av en vila, men vad har spelaren tränat på?

Nu kommer en liten anekdot om det totalt motsatta och som är hämtad från Ryssland. Spartak Tennis Club ligger i en skog utanför Moskva. Det är en sliten, riktigt ful hall, där en 77-årig tränare har tränat över 20 stycken ATP-proffs i tennis. Hemligheterna är inte många, men en faktor är att de inte får spela matcher de första 3 åren. Tennistränaren, vars namn jag skall låta vara osagt på grund av min ryska, menar att matcher är livsfarligt för spelarnas teknik.

Kanske ska vi först inta ett mer systemteoretisk kritiskt tänkande och se i vilken utvecklingsfas spelarna och laget befinner sig. Därefter kan man se över hur många matcher man har och hur många av dessa som klarar av att balansera utmaningsnivån. Har man för många/för få lagom utmanande matcher, behöver man nog tänka om gällande hur man skall få genomföra fler drabbningar av denna karaktär, snarare än att stånga sig blodig för att få fler matcher för matchernas skull. Spelarnas utveckling måste sättas framför allt!

söndag 5 juni 2016

Inga oväntade syftningsfel

Vad är ditt syfte med det du gör? Varför är vi involverade i basketsporten? Många dras in i den till följd av barnens utövande och det är en fullgod, till och med nobel anledning. Jag hyser respekt gentemot alla som är med i den fina ideella verksamhet som utvecklats under mer än hundra år och som jag hoppas aldrig tar slut. Det finns något mycket vackert i ideellt arbete och kan man ska man ställa upp. För mig är det nästan samma samhällsplikt som att rösta vid valen. Det handlar om att värna om demokrati och samhällets bästa. Alla ska inte coacha men alla ska göra något!

Däremot finns det flera bottnar i coachning och spelarutveckling och därför tycker jag att varje ambitiös coach behöver ha klart för sig vad dennas syfte är. Varför gör jag det här? Vad vill jag med detta? Det kan kräva lite tanke, men något syfte måste det finnas.

Vad vi drivs av i det vi gör är en mycket viktig kännedom att bygga vidare sitt ledarskap på. Jag älskar basket och kommer dedikera mig sporten för alla framtid, men faktum är att det inte är min kärlek till sporten som gör att jag coachar. I sådana fall hade jag förmodligen spelat själv istället. Min drivkraft är utveckling. För mig är det absolut viktigaste och mest givande att se människor utvecklas. Mitt kall i livet är att utveckla människor och basketen är ett verktyg för mig. I detta ligger också mitt syfte och drivkraft. Den dagen då jag inte coachar och utvecklar har jag hamnat på villospår. Då lär en paus behövas för att hitta tillbaka igen till det som driver mig.

Därför vill jag uppmana till att fundera över ert syfte. Varför gör jag det här? Det är inte konstigare än att vi alltidfunderar över vad och varför vi gör det vi gör på träningarna!

lördag 4 juni 2016

I min ryggsäck

Min ryggsäck är fylld av olika saker, men det finns ett par saker som jag alltid har med mig. Det är ett par pennor, ett block och minst två böcker. Jag brukar parallelläsa 3-5 stycken, men min dåliga hållning blir inte bättre av för många tegelstenar i ryggsäcken och därför nöjer jag mig ofta med två eller tre stycken.
I skrivande stund vill jag ge ett riktigt intressant lästips. The inner game of tennis är skriven av tennistränaren W. Timothy Gallwey och publicerades 1974. Jag var skeptisk mot mental träning. Eller jag var skeptisk mot vissa delar av den mentala träningen, som kändes flyktig och löjlig. "Jag är bäst, ingen kan stoppa mig!", är en typ av mental träning som jag förkastar. Det är att hoppa över viktiga led i det fysiska och det "yttre spelet", där man alltid står i relation till en motspelare. Faktum är att jag inte är bäst när Steph Curry står på andra sidan. Själva tanken på att ens försöka intala mig själv något sådant vore patetiskt och orden skulle förlora sin kraft i samma stund som tanken gjorde entré.

W. Timothy Gallwey tar upp riktiga saker. Han talar om inre balanser och hur den stora utmaningen i att vinna är att inte försöka för hårt och detta sker när sinnet och kroppen är ett. När spelaren fått balans i detta lär han/hon sig att frigöra all sin energi i viljan att vinna utan att känna rädsla för att förlora. Boken tar upp alla eventuella låsningar som spelare kan känna till följd av att man har en inre röst och en verkställare, det vill säga kroppen. När dessa två samspelar händer något stort.

Boken tar upp problemet att vissa försöker för hårt och att det maximala ligger i det lilla. Att kunna använda bilder istället för ord menar Gallwey är ett exempel på en nyckel som låser upp mentala låsningar.

Jag vill tipsa er om att läsa The inner game of tennis och ta ditt spel/coachning vidare! Nu bär det av till skrivboken och skriva ned lite tankar gällande hur man kan använda av Gallweys metoder i basketen. Detta skriver jag förmodligen om längre fram.

In memoriam Ali

Jag ska inte säga att beskedet tog mig med chock, utan det fanns något mått av förväntning gällande Alis jordeliv var inne på de sista tidevarven. Han har synts vissa tillfällen varje år och har åldrats med dignitet, men samtidigt har jag fått en känsla av att tiden började komma ikapp en odödlig. Hela världen sörjer Muhammad Ali, men det är nog inte samma sak som i USA, eller för de förtryckta minoritetsgrupper, där Ali symboliserade något mer.

Muhammad Ali var en slags standardens desertör. Kanske den första verkliga sådan för den delen, som ändå i någon mån accepterades i de flesta lägren. Jesse Owens, Jackie Robinson och 30-talets hjältar slog in dörrar som tidigare varit låsta, men de gjorde det genom att bryta dåtidens schablonbild av svarta människor som enbart glada, dumma, dansande lågbegåvade med oförmåga att sköta sig själva och sin omgivning. De kunde inte lyckas för att de saknade disciplin, var en allmän uppfattning i Västvärlden. Jessie Owens, Jackie Robinson och de atleter som började komma fram i USA fr.o.m tidigt 1920-tal och som i sommar-OS i Berlin 1936 förändrade en hel värld och stora delar av dennas fördomar förändrade samhället genom att motbevisa myter. Vansinnigt, nästan oförståndigt, förenklat delvis genom att förverkliga filosofen Franz Fanons iakktagelse gällande enda sättet att bli accepterad i ett samhälle är att bli precis som det. Den officiella bilden som skulle skapas handlade om att platta till de imaginära skillnaderna mellan svarta och vita, vilket man lyckades med. Träninsgdisciplinen blev hyllad världen över och fysiken sågs på med avundsjuka blickar.

30-talshjältarnas ageranden öppnade vägen för nästa era - det "andra" idrottsidealet som den vita pressen och folket förkastat och sett som "svart". Ali fann sig inte i detta. Han var den han var och världen häpnade av förundran och förakt. Han snackade snacket, vilket störde folk, men han gick också den långa vägen, vilket man var tvungnen att respektera honom för. Han var kanske den förste moderne "antagonistatleten" som tränade hårdast, snackade bäst och skapade en helt ny typ av swagger. Den hade förvisso funnits tidigare genom Jack Johnson, men Johnson levde flambojant. Kvinnor, droger och diverse tveksamma ageranden gjorde att han blev en nagel i ögat på såväl den vita som stora delar av den svarta befolkningen. De ansåg att han skadade deras rykte och stärkte felaktiga stereotyper.

Muhammad Ali däremot levde ett helt annorlunda liv. Han ställde sig inte i ledet utan gick ur, men på vägen fick han med sig ett helt folk och alla tvingades lyssna. Hans betydelse för idrottsvärlden och den moderna atleten är enorm. Hans betydelse för världssituationen (vi ska komma ihåg hur kolonier hade funnits i över 200 år och nu började saker att hända på den afrikanska och asiatiska kontinenten) och jämlikhet är därför monumental och jag känner bara till en bråkdel av denne fantastiska mans historia. Jag kan inte jämföra mina känslor med hur många amerikaner och minoritetsgrupper känner världen över idag. Men jag kan ge min fulla respekt och kondoleans till en av de större.

Den perfekta passningen som aldrig slås

Det man gör mest på basketplanen är kanske det som vi tränar minst på. Det är en sanning med modifikation, då vi garanterat gör det mer ä något annat på träningarna, men vilka krav ställer Du på spelarna när de passar bollen, eller dig själv när du passar bollen som spelare? Är du nöjd så länge bollen når fram, eller söker du något extra i dina passningar?
Jag har hängt runt i hallar i hela Sverige och förundrats över vissa spelare, men det finns ett par aspekter av spelet som jag faktiskt tycker att coacherna missar att utbilda ungdomen i. Det är konstigt att trots vanan att göra det i varje övning är unga spelares passningar generellt sett ganska outvecklade De är svaga, tekniskt felaktiga (inte lika stort problem) och ibland även taktiskt oförståeliga (denna sistnämnda punkt utelämnas ur detta inlägget). Du gör det uppenbarligen varje träning, men tränar Du på det?

Jag tänkte på min egen 02-grupp som emellanåt bjöd på ballonger och sjunkbomber och ville under våren höja kraven på passningarna. Jag fick i alla fall känslan av att våra turnovers sjönk, men laget såg också bättre ut. Jag blir nästan illamående av såsiga passningar med bågar som icke skall existera.
Nu ska ni få höra en anekdot som jag berättade för mina 02-spelare i våras. Jag lyssnade på Jay Triano, en coach med mångårig erfarenhet från NBA och internationella turneringar med Kanadas landslag. Han berättade att han under 90-talet i samband med en utbildning fått sitta courtside när Utah Jazz spelade någon match. I en breaksituation hade John Stockton, kanske världens genom tiderna bästa passare, skickat iväg en boll till Karl Malone och Triano berättade att han hörde bollen swisha förbi. Bollen färdades helt enkelt så snabbt och hårt att det skapade ljud. Detta försöker jag få ut till mina spelare att varje passning de slår skall höras. Även om bollarna inte hörs än, så har det i alla fall inneburit en bättre passningsteknik och skärt ned lite på turnovers som kommer till följd av tveksamma passningar, samtidigt som jag märker att vissa av mina spelare fått en betydligt mer professionell touch på sitt spel.

Det positiva med denna delen är att du kan träna på det i alla övningar som involverar en boll och minst två spelare (allt som oftast). Det är dock lätt att falla tillbaka i dåliga vanor, så man måste vara ytterst vaksam på beteenden som indikerar lättja.

fredag 3 juni 2016

2-teorin

Kevin Eastman är en av mina husgudar och har följt mig i många år nu. Även om jag kanske inte alls sympatiserar med mina egna tankar från föregående upplagor av bloggen; det har ju trots allt varit många mentala turer fram och tillbaka för att bilda nya perspektiv på saker och ting, har min respekt och beundran av Kevin Eastman inte förändrats ett tyft. Han är och förblir en sann Guru när det handlar om basket generellt och spelarutveckling specifikt.

Detta inlägg ska behandla tidsaspekten av att bli en bättre spelare och för att föra mitt resonemang utgår jag från Eastmans Theory of 2.
Många spelare ägnar sommaren åt att försöka bli bättre på någon eller ett par delar av sitt spel och det kan vara tekniskt "enkla" saker (jag lär få ångra användadnet av "enkla"), såsom lära sig passa med två händer eller något mer komplicerat som kräver atleticism, koordination, timing och fingerkänsla. Oavsett vad det är så måste spelaren respektera hur lång tid det faktiskt tar att utveckla den specifika färdigheten.
Jag försöker utgå från Eastmans 2-teori som innebär att det tar 2 minuter att instruera en aspekt av spelet, därefter tar det 2 veckor för en spelare att bli verkligt bekväm med denna och efter 2 månader kommer spelaren kunna utföra dem i match. Är detta en vattentät och "vetenskapligt bevisad" teori? Nej, det tror jag nog inte, men en viss sanningshalt tror jag att den innehar. Den visar processens komplexitet och svårigheterna i att försöka skynda fram resultat.

Dock blottläggs inte hela sanningen och med tanke på metodologiska skillnader kan förstås processen påskyndas något, men även det motsatta och oavsett hur bra metoder man behärskar måste man respektera tidsaspekten av att utveckla en motorisk färdighet.

Med detta medföljer en uppenbar problematik. När skall spelarna bli bättre på sina brister? "Match blir man också bra av!", Oja, men det är en helt annan sak. Under en timme pickups får en spelare skjuta 13 skott, vilket du kan få upp på 45 sekunder i en skottdrill. Det är bara en del av spelarnas skapandeprocess.
Allt som oftast sträcker sig basketsäsongen från oktober till mars/april, med försäsongsstart i augusti. Därefter bör spelaren kanske vila ungefär 2 veckor för att återställa balansen i kroppen och låta musklerna återhämta sig. Sedan bör din off-season vara igång. Problemet är att cuper och liknande kan förskjuta hela schemat och återhämtningen sker istället i slutet av maj/början av juni. För majoriteten av landets spelare är nog detta obetydligt, men det blir värre för landslagsspelare som spenderar hela sommaren med att representera landet på olika turneringar. Det kan försvåra för spelare att utveckla sina svagheter, vilket kanske kommer skada dem i det långa loppet. Med andra ord kan man problematisera att sommarmånaderna är landslagssommrar, istället för att försöka sprida ut matcherna över året. Det skulle kanske kosta mer, bli svårare med skolor, men för spelarnas egen tekniska utveckling tror jag att det skulle vara en vinnig. Tyvärr kan man sällan både ha samt äta kakan och det vore ett rigoröst förändringsarbete, som aldrig lär bli en realitet. Om så vore fallet skulle spelarna istället vila, börja bygga upp och försäsongsträna enligt "rätt" schema, för att kunna toppa vid en specifik tid och undvika skador innan/efter.

Men som sagt, verkligheten ser annorlunda ut och det är en fantastisk ära men också en möjlighet att representera sitt land: en möjlighet som är få förunnade och som skall göras med stolthet. Däremot behöver spelaren i samråd med sin klubb planera sin säsong något annorlunda än en spelare som exempelvis inte har en match från maj till september. Och Det är viktigt, både för hälsan men kanske framför allt för den långsiktiga individuella utvecklingen!

torsdag 2 juni 2016

Maximera din skottträning

I förra veckan lyssnade jag på en tränare som jobbade med Kyle Korver under sommarmånaderna och det var i stort ingen säregen intervju. Det finns en förrädisk och iögonfallande effekt av att se för mycket på youtubeworkouts. Där får man se fantastiska finter och innovativa drillar som lär ut kreativa och avancerade moves. Dessa moves kan ofta vara otroligt effektiva när/om en spelare lär sig att behärska dem. Det finns nog ett tusentals olika finter som jag kan lära ut och som skulle se riktigt häftiga ut om jag ville göra en mixtape. Problemet med en mixtape är att denna del av en spelares idividuella workout sällan övergår ungefär 10-15% av träningen. Resterande 75-80% handlar om ett enträget arbete på fundamentals.
Skjuta sina 1000 skott, lyfta lite vikter (Det sistnämnda gör inte alla. Goran Dragic lyfter exempelvis aldrig skrot utan använder bara kroppsövningar), arbeta på sin bollkontroll, kondition och allt det som kanske inte ser fullt lika flashigt ut alla gånger, men som faktiskt är den största delen av basketspelarens offensiva journnal.
Vi kan göra det hela mycket enkelt. Har ni sett en NBA-match det senaste? Visst kan vi se fantastiska step-backs signerade Steph Curry? Visst är Klay Thompsons pound-dribble reverse från armbågen exceptionellt cool och effektiv också för den delen?
Det är vackra och nödvändiga moves, men för att få perspektiv på det hela kan man analysera hur många av spelarnas 30 poäng görs via stepbacks och avancerade midrangepiruetter? Det är inte så många, utan den största delen av poängskörden görs på spelläsningar såsom fånga-skjut, pullups från dribblingar, layups efter attacker, eller 2:or och 3:or i transition.

Så när Du ska planera din sommarworkout bör du försöka ha detta i åtanke! Hur mycket kommer Du att använda moven rent procentuellt och därefter försöka lägga upp ett snarlikt anpassat schema för hur du tränar denna. Tränar du 1 timme, kan du exempelvis lägga 10 minuter på din stepback (förutsatt att det är en move som du känner kann elevera ditt spel ytterligare - annars byt mot något som du tycker passar dig bättre) och resten till att fånga skjuta, pullups från dribbling med eventuella kombinationer osv. 

Nu får ni en liten guldklimp från Kyle Korvers tränare. På vissa träningar gick Korver bara av golvet och sa att han inte ville fortsätta längre. Detta gjorde han varje gång han märkte att hans fysiska utmattning hindrade hans skotteknik från att vara perfekt! 
Practice Perfect är den viktigaste aspekten av alla dina träningar. Hellre 10 minuter korrekt än en timme fel!