...helt enkelt, för att vem som helst kan skriva några rader. Konsten med att blogga är inte ett eller två inlägg, utan tretusen. Styrkan med en bra blogg sitter därmed inte i kvaliteten i sig, utan lika mycket om kvantiteten. Mästarna behärskar förstås både och. Jag är inte en av dem, men roligt är det och visst finns det saker att skriva om.
En säsong har tagit sig förbi sedan jag skrev här senast och det har inte varit smärtfritt alls. Tvärtom, så har min vilopuls rusat i höjden på grund av stress. Det var så illa ett tag att jag inte ens kunde höja tempot till busshållsplatsen för då sprang min puls på högvarv. Just då var jag orolig och matchandet har varit otroligt i år. Jag fick en liten inblick i NBA-coachernas vardag genom att ha haft 130 matcher inplanerade i år. Som tur var har assisterande tagit och avlastat mig, men jag skulle tro att jag fortfarande ligger en bit över 100. Det var förstås påfrestande, men har gett mig möjlighet att växa som coach.
Så med den erfarenheten i kroppen, ska NBA-coacher luftas lite. Los Angeles Lakers har haft en horribel säsong. Det blev karnevalstämning när Kobe annonserade att han skulle lägga av efter säsongen och för att rida på känslan ordnade klubben, och förmodligen i samarbete med en agent, en eventmänniska och Nike, en karneval varje match. Det var bisarrt att se på och värdigheten sjönk allt närmare 0-punkten. Mitt i denna cirkus fanns två rookies och lika många sophomores som skulle föröska plocka upp allt de bara kunde av spelet. Inte lätt i en sådan prekär situation. Och för att redigera cirkusen stod direktör Scott och kämpade för sitt fortsatta liv som coach. Varje match gled han allt längre från en fortsättning på någon av ligans bänkar.
Byron Scott kändes inte som en höjdare. Överhuvudtaget ställer jag mig skeptisk till anstälnningar av coacher som varit i ligan länge utan att egentligen gjort något speciellt genialt, vilket gjorde att sömnlösa nätter medföljde redan vid anställningen. Man måste dock ge Scott att han gjort precis det han skulle och vad han kunnat utifrån de förutsättningar som getts. Få coacher hade nog varit så lojala klubben i ett sådant tillfälle som detta året mynnade ut i. Han bör för alltid få en plats i Lakers organisation, av ren tacksamhetsskuld från familjen Buss och Kupchak.
Lakers har en intressant process framför sig, med 55% chans att behålla sin pick i lotteriet, de har enorma mängder flis att spendera och de skall hitta en ny coach. Angående draften är jag med det klara. Finns Simmons kvar, väljer man honom och annars väljer vi Ingram. Det är bara de två spelarna, där jag ser tydlig franchisespelarkaliber. Murray och Labissiriere kan överraska.
Sedan är coachanställningen fantastiskt komplicerad. Går man efter ett beprrövat kort som fått sparken, i stil med Mark Jackson eller Van Gundy? Man vet ungefär vad man får, men det är i dessa fall både styrkor och svagheter.
Det kanske finns mer topp i att gå efter ett oprövat kort, istället för en chansning på en coach med många år i ligan på sitt CV. Jag är inte heller helt såld på collegekortet. Visserlien älskar jag collegespelet, coachernas demeanour och allt som hör det till, men NBA är något annat. John Calipari skulle möjligtvis passa. Kevin Ollie har erfarenheter som är värdefulla. Tony Bennett har coachningen i blodet, men NBA erbjuder helt andra situationer att ta itu med. Ego management kallade George Karl det.
Nej, jag tycker nog att det bästa alternativet är att se sig om på bänkarna i NBA. Det finns en mängd intressanta assisterande coacher som skaffat sig fantastiska erfarenheter bakom namn som Rick Carlisle, Terry Stotts, Gregg Popovich och Steve Kerr. Luke Walton känns som ett klockrent alternativ, även om jag inte är övertygad om hans förmågor ännu. Hans karisma är 100% rätt, utstrålning och positiv blick och många år i ligan, stärker hans aktier. Min oro baseras på att jag sitter på andra sidan Atlanten och har inte fått den där superröntgenblick som vissa amerikanska motsvarigheter har. hans fantastiska inhopp under Steve Kerrs frånvaro var imponerande, men man kanske inte kan säga allt för mycket om det. Å andra sidan fick Monty Williams samma läge i Blazers och nästa år coachade han i Pelicans. Nej, Walton måste nog ses som ett mycket bra alternativ. En symbol för en ny era, där coach och klubb kan växa tillsammans.
Ettore Messina kan säkert göra ett fantastiskt jobb och han har varit i Lakers tridigare. Jay Larranaga som sitter på Brad Stevens bänk är intressant, men han verkar inte ens förekomma i diskussionerna. Terry Stotts har en del intressanta namn, såsom Jay Triano men kanske framförallt Nate Tibbetts.
Tiden får utvisa hur saker går, men jag hoppas på ett nytt oprövat kort. Det är dags för förändring!
