Jobbet avslutat, ett par dagar uppladdning, sedan far jag söderut!

Idag är det lördag och om tre dagar flyttar jag ned till Malmö för att börja coacha Malbas P02:or och utvecklingslag. Säsongsplaneringarna är färdiga, första veckans träningar är inskrivna och redan kommande helg har vi vår första träningsmatch någonstans i Danmark. Det ska bli spännande att se vad Danmark har att erbjuda men enligt en coachkollega håller de god kvalitet på ungdomsnivå. Det blir en spännande drabbning och i veckan finns det några delar av spelet som vi ska göra bra, andra okej och vissa saker behöver vi inte fokusera på riktigt än. I min skalle och mina papper har jag en idé om vad detta skulle vara men efter den gångna veckan kanske detta kan komma att förändras lite.
Kommande veckas träningar ska vi fokusera på vårt transitionspel, pick and roll (anfall men även försvar), lite halvplansspel i form av rörelsemönster utifrån vissa premisser.

Det kommer förstås att bli mycket spännande och framför allt använda träningsmatcherna som tillfälle att växa tillsammans och få en mer klar bild av vart vi är, vad vi behöver förändra för att komma dit vi vill och hur vi ska göra det.

Tack för denna gång!

Mors födelsedag

Igår fyllde min mor år igen! Tänk att en gång varje år får man en ny siffra att förhålla sig till och som hela samhället förhåller en till.
Plötsligt är man byxmyndig, får köpa alkohol, rösta, vara lämpad för införskaffande av barn, ung/gammal mor-/farföräldrar och pensionärer. Alla dessa värderingar görs utifrån siffror. Lite problematiskt egentligen att en siffra betyder allting rent lagligt och socialt men ingenting mentalt. Eller kanske lite, eftersom lagen och det sociala sätter så stark prägel på vårt mentala. "Jag känner mig inte gammal/ung" är väl ett utmärkt tecken på att våra egna samt omgivningens förväntningar är starkt präglade av vad som är drägligt för en specifik ålder/position etcetera.

Med de orden sagda vill jag fastslå att mammas ålder inte begränsas av siffror. Hon springer flera gånger i veckan, är engagerad i diverse grejer, lösningsfokuserad och redo att göra jobbet som krävs för den specifika sysslan. Mamma har en vinnarattityd och jag tror att hon lärt mig otroligt mycket om livet genom att bara vara. Korrelationerna i den stora trean, nämligen 1. Att våga drömma, 2. tro på sig själv och 3. att jobba hårdare för att realisera denna dröm, är något som jag matats med av mor genom hela mitt liv. Mammas bild av mig är skev och subjektiv. Hennes "du kan ta dig an vad du vill!" kan emellanåt gå överstyr och hennes tro på mig är större än min egen men ju mer jag tänker på det, desto mer fantastiskt är det och för mig är det precis så en förälder skall vara, så länge som insikten av "hårt arbete" finns. En förälders uppgift är inte att hålla tillbaka sina barn, utan få dem att växa och våga drömma. Det har verkligen jag getts utrymme att göra.

Mamma är en vinnare! Hon ser livet från den ljusa sidan men lägger emfas på kamp. Inget är gratis och utmaningar är till för att tas an med entusiasm och bemästras, samt att misstag är en del av lärandet. Därför vill jag idag, dagen efter mammas födelsedag, tacka henne ännu en gång för att hon inspirerar mig dagligen genom att bara vara sig själv och en sann hjälte i vardagen.

Neuroledarskap

De flesta nätterna på psyket hade jag med mig böcker hemifrån. Ni ska veta att det är några timmar där mitt emellan natten och morgonen, då det allt som ofta inte händer så mycket som man kan behöva aktivera sig med diverse verktyg för att mota John Blund vid entrén. Vissa av dessa stunder spenderades med att läsa DN och som alltid hade jag ett papper och penna med mig för att anteckna viktiga namn och titlar. Bland annat läste jag om Michail Bulgakovs Det vita gardet som snart skall plöjas igenom. Jag fick även upp ögonen för neuroledarskap. När jag tänker efter ska nog inte DN ha cred för detta, utan nyhetsmorgon! Ja, strunt samma, hur som helst blev jag givetvis intresserad av ordet och dess eventuella innebörd.

Min första tanke var att det lät tvärvetenskapligt, där ledarskapsvetandet som ofta presenteras ganska subjektivt, möter neuro- ett ord som ger en betydligt mer vetenskaplig och naturorienterad touch vars syfte förmodligen är att stärka ämnet som sådant. I början var jag ganska skeptisk. jag är så förbannat trött på forskning och "har-du-nelägg-för-det-debatter". Orden som fyller uttrycket Beprövade metoder får mig att se rött och det gäller inte minst i dessa sammanhang. Beprövade metoder som är reproducerbara gör varenda akademiker i landet lite småpilsk men för mig finns det vissa uppenbara risker med att allt ska vara så förbannat PK och reproducerbart. Jag är rädd att det kan döda kreativitet och få folk att sluta leta nya vägar, när/om alla vet att det finns något beprövat som alltid fungerat.

Hur som helst, fann jag neuroledarskapet ytterst intressant och inte alls så akademikersäljande som jag först ville tro. Tvärtom fick det mig att ifrågasätta mitt eget beteende och pekade på klassiska undanflykter som jag tror de flesta människor känner igen och alla behöver få kännedom om. För oavsett om du är lärare, coach, städare, polis eller vad som helst så är du också människa och i någon mån är du förmodligen okså en ledare. Du kanske säger till din sambo att utföra vissa uppgifter, eller sitter med i en ideell styrelse. ja, ledarrollen är tämligen bred och kan fyllas i olika kontexter.

Neuroledarskapet fick mig att lämna mig själv lite och förstå varför vissa människor faller mig mer i smaken än andra. De är helt enkelt rätt snarlika mig på vissa plan och de som jag inte trivs med kan vara diametralt olika mig som personer. Risken med detta är att man förbiser kompetenser som behöver fyllas och man ser eventuellt människorna som "negativa" eller liknande, vilket kan vara felaktigt. Annorlunda är större än "jag är positiv" och "den är negativ"! Neuroledarskap kan hjälpa mig att nå till 10 av 10 istället för de 3 av 10 som uppskattar The Office och Jay-Z, precis som mig!

En annan vanlig förklaring till misslyckade resultat är folk som säger att man saknar tid. Enligt Gospic och Falk (2015) är detta sällan korrekt, då de uppgifter som personen i fråga är tänkt ska utföra inte alls är övermäktiga, utan problemet ligger i personens egna förmågor gällande exempelvis sortering av vad som är viktigt/oviktigt.

Kontentan är att fokusera på HUR-frågor med målet att få olika grupper att växa och bygger på en mix av teoretisk vetenskap och praktisk tillämpning.

Den röda tråden

Jag tror att det finns mängder olika sätt att coacha, skapa atmosfär och tillvägagångssätt för hur saker skall ske. Jag känner också att mitt sätt att agera förändrats genom åren. För cirka ett år sedan och fem år tillbaka var jag inne i den kritiska fasen. Den handlade om att ifrågasätta allt och att det inte fanns något rätt eller fel. Det handlade om livet rent allmänt och speglades av i hur jag tänkte på idrott men också samhället. Jag tror inte att alla människor går igenom denna tid men många gör det absolut men för ungefär ett halvår sedan kände jag att den tiden var förbi. Jag kunde börja vara mer selektiv i vad som behövde kritiseras och anammande även vikten av att allting absolut inte är rätt, varken i samhället eller på basketplanen. Samhället lider ganska hårt av att sådana som jag postmodernistiska akademiker totalt lämnar alla typer av strukturer och ifrågasätter allt, bara för att det ska vara så. Jag är ganska trött på det för alternativen som presenteras är oftast grundlösa och patetiska. Dessutom tror jag att alla samhällen och lag behöver ett ramverk. Detta ramverk behöver man fylla i och det kan vara stort men det behövs. Ett lag består av en filosofi, kultur och metodik. Det är egentligen det samma med samhället och vad som är viktigt i just denna helhet är viktigt att hålla på. förutsatt att det faktiskt fungerar. Det är att ha en röd tråd och en karta att navigera sig efter.

Jag tror att ingen coachfilosofi är fel men inte heller rätt. Det handlar om att hitta sitt sätt och kanske modifiera detta något utifrån vad som finns att tillgå, men ramen tror jag man ska vara försiktig med att rasera, för då blir det anarki och nästintill omöjligt att nå ett framgångskoncept.

Sommaren snart till ända och om en vecka är jag flyttad

Idag skrev jag färdigt den sista av mina säsongsplaneringar och som ni säkert vet utgör dessa alltid en grund för vad som komma skall. Denna är inte skriven i sten, utan förändras utifrån gruppernas behov men den visar målsättningar och vad som bör hinnas gå igenom. Den här sommaren har i övrigt varit av god karaktär.

Jag satte upp mål gällande att fördjupa mina kunskaper och måste säga att dessa inspirerade till ytterligare fördjupelse. Vissa saker var strictly Bball men väldigt mycket av sommarens litteratur har tagit upp ledarskap rent allmänt och har inneburit personlig utveckling.
Jag minns min besvikelse när jag såg att boken The 7 habits of highly effective people skrevs 1989, för är det något jag har jättesvårt för är det information som inte är up-to-date. Ska jag lära mig om världen, ska berättelsen utgå från att jorden är rund. Men trots detta skulle tegelstenen dras igenom och nu har de flesta sidorna beskådats och de har genererat! Mycket kunskap blir aldrig gammal, that's it! Vana 1 i boken handlade om att etablera en inre integritet och att detta görs genom löften som hålls. Man sätter exempelvis ett mål och arbetar för att uppnå detta, något som basketcoachen i mig alltid gör men i år ska detta bli mer konkret. Jag har alltid sagt att resultaten inte spelar någon roll men innerst inne så är det en lögn för mig själv. Jag bryr mig om resultaten och de enda gångerna som jag kan finna mig i en förlust är när motståndarna är uppenbart bättre. Då behöver man sätta en målbild utifrån detta läge och vana 2 handlar om att sätta mål med slutet i huvudet. I år ska jag bli bästa mig på att sätta upp och hålla löften till mig själv, då detta utgör grunden för effektivitet. Kunskap, skills och vilja ska kontrolleras i högsta möjliga grad!

Fraser som "om bara...", "Jag kan inte för att..." eller "jag måste..." är reaktiva och jag tror att man mår bra av att istället vara proaktiv! Det är en tanke och ett utkast att jobba vidare från!

Jag lyssnade på Jerry Lynch för ett par nätter sedan och beställde hem en av hans böcker häromdagen för att förkovra mig i hans sätt att se på ledarskap. Det enda jag hittills vet är att Östasiatisk filosofi inspirerat honom! Jag hoppas att denna dimper ned i brevlådan innan min flytt till Malmö som jag ser fram emot mycket. Gruppen känns lika tävlingsinriktade som mig med hunger att utvecklas individuellt. De är med andra ord precis som jag men spelare istället för coacher.

Förenkla!

Efter att ha utvärderat helgens aktiviteter har jag kommit fram till att försöka förenkla lite i vissa av de sets som vi jobbade med. Inte för att spelarna inte klarar av mer komplicerade sets, utan tvärtom för att de är så kompetenta att vissa action snarare gör spelet stagnant och att de inte behöver så många actions för att spelet skall öppna sig. Därför har jag under morgonen jobbat på att skala ned lite och försöka arbeta mer utifrån devisen att mindre är mer. Det som jag tycker är viktigt i basket är att man inte behöver vänta på saker och det är vad jag vill undvika, därför kan det vara bra att kapa av lite.

En träningshelg senare

Två dagar och 230 minuter senare var de första "riktiga" träningarna avklarade med ett av de lag som jag skall coacha kommande säsong. Det är en mycket inspirerande grupp med enormt goda mål rörande sitt idrottande, vilket i sin tur gör mitt jobb otroligt roligt men också utmanande förstås. Som ni säkert vet är jag en sån som vill lära mig allt och i ett sådant spelarklimat pushas man hela tiden framåt i sin egen utveckling med. Man växer tillsammans.

Vi är ett lärostadie och det är alltid lite speciellt att befinna sig i dessa. Man försöker lära känna varandra och vilka knappar som finns att trycka på och detta gör att träningarna lätt får en lite speciell karaktär. Man är inte riktigt helt trygga än, men det kommer förhoppningsvis gå ganska snabbt med så mycket tid tillsammans i hallen.
Helgens huvudfokus, eller snarare enda fokus rörde vårt transitionanfall och halvplansoffense. Jag är all-in gällande snabb basket och tror att ett blixtrande transitionspel är oerhört svårstoppat, något som Golden State Warriors bevisade i årets NBA-final. Det var länge ett vanligt förekommande argument att man inte kunde springa i slutspel men så är givetvis inte fallet. Det bevisades egentligen redan förra året i och med Spurs men fick en renässans i år via Warriors. Ett kompakt försvar och ett aggressivt snabbt anfall tror jag är en vinnande kombination.

Nu är det bara en vecka kvar tills jag flyttar ned permanent och helgen har utvärderats, vilket ligger till grund för kommande veckors planering.
Vi behöver få upp tempot ytterligare, förstå vikten av extra pass och bli mer trygga i vårt halvplansspel men detta är fullt förståeligt. Turnovers är alltid något man som coach mår illa över men det behöver man inte vara för hård med nu i början, bland annat eftersom spelarna lär sig något nytt och då kan det bli lite slarvigt tidigt på säsongen. När jag kommer tillbaka igen skall vi fortsätta jobba med de värdeord som jag anser vara viktiga at etablera tidigt och jag ser fram emot att återvända ned!

Cheers folks!

Arbeta utan boll - Ett enkelt men svårt sätt att öka sin offensiva produktivitet

De senaste tre veckorna har jag specialstuderat Steve Nash. Jag har alltid älskat kanadicken men eftersom jag sett så mycket material med honom under våren och somaren ökade min fascination ytterligare och jag var tvungen att gå in i detaljerna för att se hur en spelare med begränsad fysisk talang i jämöfrelse med de som han möttte dagligen, ändå kunde vara så vansinnigt bra och effektiv.

Egentligen kan all min beundran kokas ned utifrån en aspekt av hans spel, nämligen förmågan att alltid hitta ett sätt. Exempelvis är Steve Nash briljant på att göra sig fri utan boll och det var int ehelt lätt att komma fram till hans tekniker genom en dataskärm men jag tror mig ha hittat en oerhört viktig faktor i Nashs förmåga att göra sig fri. Dessa skall testas kommande veckor!

Auf wiedersehen!

Medan man väntar på att någon annan skall fixa jobbet, sjunker inte sällan skeppet

Jag hade tre mål med kvällen, förutsatt att tid skulle finnas och lugnet infann sig. De två första handlade om att få iväg två mail och gick på två röda. Det sista men mest viktiga var att sätta mitt transitionspel på print. Vad jag söker, hur jag söker det, när och varför... ja ni vet! Skoldidaktiken once again! Efter att detta gjorde, det vill säga ungefär nu fick jag tid att googla lite. Målet för sökandet var att få inblick i lite svenska basketklubbars verksamhet och trots enorma framgångar finns där också en del sorgliga berättelser. Jag undrar hur många basketlag som minskat sin verksamhet radikalt den senaste tiden och där vissa även gått omkull. Det gör förstås ont i mig och jag försöker hitta gemensamma nämnare för de platser den utvecklingen varit negativ.

Det man kan säga är signifikant är att det ideella engagemanget börjar tryta. Folk som tidigare varit inblandade blir antingen ovänner med någon eller känner att det är dags att kliva åt sidan. Åren sliter hårt på folk och detta syns inte minst i basketen men är ett problem som vi måste ta itu med. Det rör sig om två steg; dels måste klubbar underlätta och visa enorm uppskattning och dels måste vi ledare förstå att vi är viktiga. Att enda chansen för basketen att växa är att jag engagerar mig i den och erbjuder min tid. Vänta inte på att någon annan ska göra jobbet, för under den tiden brinner det, kranen står på, huset behöver målas och vi har råttor i skafferiet.

Ett annat problem är ekonomi. Denna fråga som ständigt lurpassar likt en gädda i vassen. Varför är det så svårt att skapa en stabil ekonomi inom svensk basket? Jag tror att vi kanske fokuserar för mycket på just de konstaterande frågorna som varför och detta kanske hämmar oss lite. Men det tycks som att alla klubbar är beroende av ett fåtal storsponsorer och när dessa drar sig undan, framför allt i de mindre klubbarna, raseras en stor del eftersom nya sponsorer inte står och knackar vid dörren.

Det är två problem som vi absolut kan ta itu med och som alltid börjar de med oss själva!

Träningshelg

Om ganska exakt tio timmar sitter jga på tåget ned till Malmö för att ha ett litet träningsläger med ett av mina lag kommande säsong. Jag har sett dem live vid ett tidigare tillfälle, i måndags för den intresserade, men då ville jag mest se vad det var för grupp. Nu blir det mer lagorienterade träningar, det vill säga försöka att etablera något konceptuellt i gruppen.

Jag har delat upp det i två träningar med olika emfas men gemensamt är att de är anfallsbetonade. Vi ska gå igenom vårt transitionanfall och vårt halvlansrörelse och detta kommer förmodligen att ta tid att etablera men det viktiga är att alla anstränger sig ordentligt och gör sitt yttersta för att snappa upp så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt.

Under förra säsongen tyckte jag att jag hade vissa brister i mitt sätt att lära ut transitionspel och dessa har jag föröskt att korrigera under sommaren och jag hoppas att de ska innebära tydlighet för spelarna som på så vis snabbare kan gå vidare i sina individuella och kollektiva processer. Det märker jag om inte annat imorgon!

Fridens liljor!

Första träningen med ett helt nytt lag

Då var The first of the month avklarad. I borgarskolan, Malmö gjorde jag idag min första träning med Malbas utvecklingslag. Mitt syfte med träningen var att se på fyra olika aspekter av spelet och i vilken grad dessa behärskades. Vi började med att skjuta, sedan lite övertagsspel/ spelförståelse, våglir, för att avsluta med scrimmagespel 5-5. Jag tror mig i alla fall fått en bild av vad det är för grupp och det är en inspirerande skara spelare att arbeta med. Bra klimat, glöd och intensitet och en mycket talangfull trupp som tycks ha viljan att bli sitt bästa jag. Det är en ovärderlig språngbräda att ta av från som i kombination med hårt arbete och målmedvetenhet allt som ofta ger gott resultat.

Jag har nu gått igenom träningsplaneringen samt mina anteckningar efter passet och fick en bild av truppen. Till helgen ska jag åka ned igen för att börja jobba med helhetskonceptet: det som skall bli Vi. Det är dessutom en stark grupp coacher runt om som kan ge viktig och insiktsfull input, vilket förstås är ovärderligt!

Då kör vi!!

En lyckad basketsommar

Sverige har äntligen kommit tillbaka efter förra årets hemska basketsommar. Hela landet kryllade av folk som dömde ut det ena efter det andra och det var roligt att se engagemanget och känslostormen, även om vissa hellre fastslog vad som var fel snarare än att försöka leta vad som kan göras. Det blir ju lätt så, men SBBF tycks ha haft en god plan och jobbat på ett adekvat sätt för i år har det smällt ordenltigt! Mitt i natten, lite påverkad av tiden, har jag fått för mig att 4 av 5 lag är redo för A-divisionen, vilket innebär att vi återigen får slåss mot stornationer. Vi hör faktiskt hemma där om ni frågar mig och det är ett roligt tecken som förhoppningsvis tyder på kompetenta ledare och spelare. Sverige har talanger och dessa måste fortsätta att utvecklas på bästa tänkbara sätt. Att få visa upp sig i ett A-EM är en fin scen för lovande spelare att ta nästa steg på och kanske bli upptäckta av utländska klubbar. I ett sådant här läge passar ingen fras så bra som Jay Bilass "Next play". Delmålet är uppnått, njut en kort stund men fokusera direkt på nästa steg: att etablera sig i A-divisionen. Detta har jag en god känsla är precis vad våra landslag gör och förhoppningsvis är det början på något större.

Till detta hör ju att Markus Eriksson draftades till Atlanta Hawks och dessa delar indikerar att vi är på väg åt rätt håll! Håll kurs och plöj vågorna med fast hand!

Nästa spelarcoach i NBA

Förre året var ett tungt år för Lakersfans men en spännande framtid ligger precis runt hörnet, ett par månader bort. Det senaste lagbygget, som bäddade för år av misär, innebar bland annat att man signade Steve Nash: en av 2000-talets absolut främsta playmakers. Denna herre fick inte många hela minuter i Lakers och kroppen hade helt enkelt fått nog. Däremot är jag nästan övertygad om att Nash inom en ytterst snar framtid är tillbaka i NBA, men på bänken. Och iklädd kostym. Tänk dig att ha Nash ansvarig för spelarutveckling i Lakers? Då har Lakers snart tre nya all-stars!

Spelartyper och etiketter

Etiketter är samhällets klister. Utan dessa blir det så svårt att fackplacera allt från havregryn till moiltelefoner och människor. Man är vad man är men för andra är man vad de anser att man är. Man är inte sällan sin etikett fram tills motsatsen bevisats.

Spelare ges etiketter och jag kan med glädje räkna upp några av mina genom åren. Attackerar helst åt höger, skjuter gärna inte, lite spinkig och listan kan göra slängre. Sedan kan man dessutom skriva in positiva etiketter men jag lämnar dme just nu. En etikett är viktig att ha viss distans till, utan att för den saken skull negligera den. Det är hur folk ser på ens färdigheter och karaktärsdrag och kan ge en god inblick i eventuella förbättringsområden.
Däremot finns det vissa etiketter som kan vara svåra att radera. Det är exempelvis fysiska förutsättningar såsom långsam, snabb eller explosiv och atletisk. Till viss del, ja en ganska stor del faktiskt, kan man träna upp dessa delar men hela vägen kommer man nog inte riktigt. Russell Westbrook är ett resultat av träning men han har även medfödda kapaciteter som alla spelare inte har. Däremot är Paul Pierce inget större fysiskt fenomen egentligen men han har haft en ypperlig NBA-karriär och det har berott på att han lärt sig spelet utifrån sina förutsättningar samtidigt som han förmodligen varje sommar arbetat med att försöka sudda ut etiketter. Lebron James sågs som en icke-skytt, dåligt postup-spel och ingen vidare försvarare men idag är alla dessa etiketter bortplockade.

Kontentan är att lyssna på folks etikettsättande som ett sätt att expandera sitt spel. De gränser som finns är till för att pushas men man ska också respektera kroppsliga skillnader. Kan du inte bli en Westbrook, kanske du kan bli en Curry eller Nash?

Kan du inte bli en Lebron kanske du kan bli en Melo eller Pierce eller Hayward? Vem är du, hur vill du spela och vad kan du använda som gör dig till dig?

Blogg- och- arbetslivskrocken

Det är inte alltid helt perfekt att läsa till svensklärare, med den lilla språkfascistiska ådra som det innebär, och skriva en blogg på autoskrift. Tvivale, vilka hemska fomruleringar jag får till emellanåt. Upprepningar här och där, kommatecken i tid och otid. Smått förödande avsaknader av punkter och listan kan fortsätta men jag stoppar där.

Min ursäkt är allt jag ger och ingen förändring utlovas. Däremot är mina skoltentor betydligt mer stringenta i språket och tur är nog det! Här kommer jag fortsätta tömma tanken för tankens skull. Det betyder att mina språkliga äventyr fortsätter!


Håll till godo folk! :)

Caliparis evolution

Hör och häpna, men jag är en stor beundrare av John Calipari! Jag har väldigt mycket material av denna herre och kan uppriktigt säga att inget av det är skit. Det som är kul med Caliparis öppna träningar är att han behandlar dem precis som de stängda (antar jag). Han skriker, skäller och ifrågasätter sina spelare på löpande band och oavsett om man tycker att "tough love" är rätt eller fel pedagogik (ett annat avsnitt för övrigt), så blir det i alla fall ett väldigt ärligt anslag i träningen som därmed blir ganska avskalad och naken. "Inga krusiduller, så här gör jag!", och åskådaren får en möjlighet att verkligen komma programmet in på bara benet.

Sedan Caliparis Memphis spelade final mot Kansas Jayhawks 2008 har hans dribble drive motion förändrats ganska radikalt. En stor skillnad är spelarrörelsen som jag inte tyckte var lika flytande de tidiga åren och som nådde en peak säsongen 2012, när de vann NCAA. Detta året hade han inte bara en osannolik skara spelare i truppen och idag tog jag fram en gammal träning som jag har med dem. Vad sägs om dessa spelare: Anthony Davis, Terrence Jones, Maquis Teague, Doron Lamb, Darius Miller, Kyle Wiltjer, Ryan Harrow och  Michael Kidd-Gilchrist. Alla dessa hade ren NBA-potential men det är i och för sig inget unikt i Lexington. Däremot var enkelheten i viss mån unik. Enkelhet. Ett så huvudstupa dumt ord! Finns det något som är enkelt och hur kan det bli enkelt i en kontext med totalt 10 spelare och ett tusentals olika alternativa händelseförlopp? Men enkelheten satt i grunden i förmåga att:

1. Ha multipla attackspelare på planen samtidigt
2. Ha minst 2 skyttar på planen samtidigt
3. Ha ett spelintelligent lag som i grunden kan göra två läsningar utan boll

De använde inte alls speciellt mycket screens och deras entries bestod i stor del av att öppna en/ två vinklar att attackera korgen och jag anser att detta laget på många sätt är det mest lysnade exemplet på DDM någonsin, med viss konkurrens från år 2009. 2010-2011 var mer komplicerta och mer screenaktioner bort från boll präglade mycket av deras spel, även om deras grundmönster var det samma.

2013-2014 kan man dela upp i två faser. Den ena var inte speciellt underhållande och var långa stunder ganska långt ifrån dne filosofi som Caipari spelat de senaste åren. Spelet gick ut mer på inside-out, istället för outside-in och rörelsemönstren kom inte lika flytande. I mitten av säsongen släppte dock en spärr och Calipari sa att det berodde på assisterande coach Payne som en dag påpekade att han trodde att spelarna behövde lira mer. De gav Randle en mer flytande roll och speedade upp bolltempot och hans anfallssystem var tillbaka igen. Det räckte hela vägen till finalen i March Madness.

I år blev man topp 4 men förlorade där mot ett, som alltid, lugnt, metodiskt och välspelande Wisconsin. Bröderna Harrison fick mycket skit för att de inte matat bollen inside tillräckligt mycket. Det kan vara befogad kritik men jag tycker att deras enorma size blev en gåva och förbannelse. Spelet blev mer NBA-influerat och man hade längre snittlängd än NBA-lagen! Varje pluton hade två insidespelare och de ledord som Calipari byggt sin 2000-talsfilosofi på, tycker jag fick sig en törn. Inte att dte var fel, men jag tyckte att det påminde mig mycket om lagets tidiga spel förra säsongen. Det blev stillastående och man spelade egentligen aldrig speciellt bra. Det var den sjukliga talangnivån som vann matcherna och Cals spel bestod i ytterst begränsad mån av DDM.

Jag tror att Kentuckys gåva och förbannelse är samma sak. De får varje år nya superrekryter som försvinner och för att tävla behöver de behålla betydelsefulla spelare. Att Terrrence Jones stannade så länge var viktigt för laget och i kombination med att de gavs ganska mycket frihet, tror jag att smarta spelare fick utmärkta möjligheter att blomstra. Jag tror att Calipari lät spelarna måla tavlan och det, i kombination med en nästintill slagsmålsstämning på träningarna är nog signifikant för vinnande lag.

Tack Växjö Ravens för en fantastisk tid

God dag alla Ravensspelare, - ledare och entusiastiska fans!

Det är med ett visst vemod som jag skriver dessa rader till alla som på något sätt är involverade i klubben. Jag har haft en otrolig resa i Växjö. När jag kom hit för fyra år sedan fanns ingen herrbasket och det kändes som att även damverksamheten var på väg nedåt. Jag flyttade hit tillsammans med min dåvarande flickvän (numer fru) och min vapendragare samt närmsta vän Niclas från Örebro, där jag säsongen tidigare provsuttit ligabänkar och värmt upp på Sveriges finaste parkettgolv genom hela detta avlånga land. Det var dags att börja studera och Växjö blev platsen. Jag var med i uppstartandet av Araby Tigers men även sammanslagningen till Växjö Ravens; den stolta förening som vi är en del av idag.

För ett par veckor sedan hörde man av sig från Malmö och undrade ifall jag ville bli en del av deras  verksamhet. Klubben hade ett par lag som behövde coach och assistans. Jag blev givetvis smickrad av erbjudandet men det var också mycket splittrande, eftersom jag trivdes i Växjö med mina fantastiska lagkamrater och spelare. Men jag är en person som alltid letar efter möjlighet att tävla och lockelsen att få tampas i turneringar och USM, var ett erbjudande som jag blev rädd att jag skulle ångra i resten av mitt liv om jag tackade nej. Därför vill jag nu annonsera att jag tyvärr till hösten inte längre kommer att vara en del av Växjö ravens coachstab.

Det finns så många minnen att lufta. Min första träning. Då var jag inte en speciellt bra coach men jag hade mycket passion och ambition att bli bättre, vilket jag också blev. Vi var två personer i hallen, varav jag var den ena. Vi båda är fortfarande aktiva förövrigt! Ett par träningar senare var de uppemot 20 och vår verksamhet växte snabbt, vilket förstås gladde mig och Ni , alla spelare, pushade mig att hela tiden vara uppdaterad och bli den hårdast arbetande coachen jag möjligtvis kunde vara. 24 timmar till mitt förfogande - Let's go to work! "Hårt arbetande" är precis vad jag vill definiera mig med och begreppet är en stor del av min identitet. Häromdagen såg jag över hur mycket pengar jag investerat i sporten, i form av utbildning och den siffran var i efterhand astronomisk men värd varenda öre, med tanke på hur glad jag blivit när er utveckling synts!

Jag har alltid försökt att utmana er på olika plan och om ni arbetar hårdare än alla andra på och vid sidan av basketplanen, har Sverige snart en uppsjö av nya basketproffs men även proffs i livet rent allmänt! Min personliga övertygelse är att vinnare är något man är i djupet av sin själ och det sitter inte i vilka betyg man uppvisar eller hur många matcher man vinner, utan snarare hur man tar sig an med- och motgång samt vilken inställning man har till livets alla utmaningar . En av mina mest betydelsefulla mentorer lärde mig en viktig läxa med citatet: "are you gonna give up and give in or are you gonna get up and get in?" Ta gärna med er det citatet, både när det går bra eller dåligt men också när det går precis som vanligt! "Every set back is a set up for a come back!" har någon annan sagt och det är inte heller ett så dumt sätt att se på det, tycker jag!

Det bästa med att vara verksam i Växjö Ravens var friheten att få hitta min egen identitet. Det är så lätt att man sätter trådar i sina coacher eller spelare och låter dem vara som marionetter, men så var aldrig fallet här. Jag fick utveckla den stil som jag ville och även om denna är långt ifrån klar, fick jag grunden och de första våningarna i Växjö. Här hittade jag mina sätt att lära ut försvar och vilka principer jag ansåg vara mest adekvata för min personlighet och även mitt sätt att se på anfallsspel samt transition, ja med andra ord fick jag en personlig syn på basket här.
Styrelsen: fortsätt att pusha utvecklingen och kom ihåg att basket växer där den är, bara det finns engagemang som korrelerar med sportens potential.

Var sak har sin tid och nu är det dags för mig att söka nya utmaningar men det är förstås mycket tråkigt att lämna Växjö, samtidigt oerhört inspirerande att få bli en del av Malbas verksamhet.
Malbas har nämligen varit en klubb som jag under ett par år tänkt att det vore spännande att coacha i, så när de hörde av sig blev det lite som ett tecken på att det fanns en tanke med allt. Det är vad jag hoppas i alla fall!

Avslutningsvis vill jag tacka hela klubben med föräldrar och supporters för en fantastisk resa. Jag kommer tillbaka så ofta jag kan och även om jag inte längre bär med mig loggan på mitt bröst, har den gjort så starka avtryck att den etsat sig fast i mitt hjärta och där kommer den stanna för evigt.

Tack Ravens. Tack för att jag fått arbeta med er och ni spelare, klubbledare och coacher: bär upp korpen med stolthet. Det har jag gjort och det kommer jag alltid att göra.

Håll höjden, så håller jag ribban!

1-2-3- RAVENS!

Kritiskt kontra kreativt förhållningssätt

Nu faller tidens anda på ordentligt. Att förhålla sig kritisk ligger sannerligen i tiden och varenda läroplan vill utveckla elevernas förmåga att tänka kritiskt kring information och dylikt. Detta handlar inte bara om skolans värld, utan informationssamhället i stort. Det har även nått basketen och egentligen är innebörden inte så mycket mer än vad man lärt sig inom didaktiken sedan dess födelse. När, var, hur och varför, ni vet jag har skrivit om det tidigare om ni vill läsa mer om detta förhållningssätt. I veckan hade jag en diskussion med en vän om just kritiskt förhållningssätt. Det fick mig att tänka tillbaka på ett tidigare inlägg som behandlade just detta och jag fördjupade mig i viss litteratur kring basketkritikens ljuva genre. Det var inga dumma idéer alls som presenterades men problemet med denna inställning var att det kritiska synsättet ofta inte alls tog ställning till de didaktiska frågorna utan fokuserade enbart på helheten och inte delarna. Detta ansåg jag var en brist, för att kritisera en helhet utan att dissikera cellerna som bygger upp något, är för mig ganska ointressant, eller i alla fall ofta irrelevant.

Istället tycker jag att man kan tweaka lite och prata om ett kreativt förhållningssätt. För mig handlar det inte så mycket om att vara kritisk eftersom detta ofta tenderar att handla om att såga något som någon annan gör. Istället kan man förhålla sig kreativ till det, då detta tenderar bli betydligt mer lösningsfokuserat och kan sätta igång hjul, snarare än att konstatera att man inte gillar något. Det blir stopp i maskineriet och till slut stannar det. Jag tycker mig vilja ha ett kreativt förhållningssätt och försöka leta sätt att förädla och förbättra. Att kritisera något för kritikens egen skull, eller att sätta sig över vissa teorier eller idéer tror jag gör mer skada än nytta. Inspireras istället och forma om så att det passar just dig. Det behöver kanske inte heller passana någon annan men det gör ingenting alls!

Kanske blir slutresultatet det samma? Ja, kanske blir det så och ett ord gör ingen skillnad men jag får för mig att det i alla fall kan  hjälpa mig lite.

Stora utmaningar näst på tur

Jag är ganska morgonpigg men det här är inte standard. 04.41 är bara accceptabelt när man jobbar natt och om ett par timmar stämplar jag ut, sätter mig på cykeln, tar ut hunden, sedan slocknar jag. Det finns många fördelar med att jobba natt. Det finns också en del nackdelar men nätter som är lugna är väldigt bra, för då kan man sätta sig in i saker ordentligt. Jag har spenderat timmar med att planera min höst. I förra veckan blev det nämligen klart att jag lämnar Växjö för att börja coacha i Malmö istället. Det var mitt livs i särklass tuffaste beslut. När jag gick ut ur gymnasiet hade jag en del erbjudanden som spelare men de var inte i närheten av så jobbiga som detta. Då hade jag egentligen nästan bara mig själv att tänka på, nu hade jag familj, samtidigt som jag trivdes bra i Växjö. Men utmaningarna, tränings- och läromöjligheterna var så inspirerande att det inte fanns möjlighet att tacka nej, framför allt inte i kombination med det fantastiska bemötande som Malbas gav. Jag har sällan sett sådan tillmötesgående metodik och det kändes att de var genuint intresserade av mig, mitt välbefinnande och att jag, med mina ambitioner, personlighet och filosofi kunde passa in i klubben.

På lediga stunder och nattpassen sitter jag och planerar säsongen samt beskådar material som jag tror mig kunna ha användning för. Utan att gå in för mycket i detaljer än, så vill jag att vi ska spela snabbt. Snabbt utav bara helsike och vi ska vara aggressiva på båda planhalvorna. Mitt mål är att vi ska vara sex man på planen både i anfall och försvar. Jag vill att motståndarna alltid ska känna att de är en man mindre och tror att det är möjligt att spela en sådan basket, men den tar lite tid att hitta. Däremot är pace och space viktiga ledord för att nå denna form av totalbasket och arbetet med att hitta vägar som kan leda oss rätt fortsätter!

Lärofilosofi del II

Ärlighet - För att kunna nå framåt behöver man mötas av det värsta/bästa som finns; nämligen ärlighet. Jag har länge tyckt mig vara ärlig och har kanske varit det men tack vare en slags "konflikt" med nästkommande term har sanningen  ibland "modifierats" lite för mycket, vilket gjort att jag kanske tappat bort mig själv och inte varit fullt så bra på att säga va dsom behövs sägas. Detta nyckelord har växt fram och jag är betydligt bättre på det idag ä för ett år sedan! Jag insåg het enkelt att det inte gynnade mig som person eller coach och det gynnar definitivt inte spelaren som ville bli bättre om jag inte var redo att presentera de negativa aspekterna så nakna som de faktiskt är - men nästkommande nyckelord gör att ärligheten gynnas.
Vi behöver vara ärliga för att kunna leda spelare rätt och även om ärlighet inte alltid går hand i hand med det man själv tycker/ anser sig vara, hjälper det oss alla i det långa loppet. Mig som coach, dig som spelare och vi som lag. Men ärlighet är också något som man dagligen behöver ifrågasätta och att "veta vad man ska göra" och faktiskt göra är två helt olika saker som realiseras genom reflektion över mig själv.

Positivism - Det här är min grundinställning och det reflekteras i allt jag gör. Jag vill alltid vara positiv och det är för mig en styrka som människa, tränare, lärare och coach. Det betyder absolut inte att man är naiv, men det betyder att jag alltid försöker se på saker och ting med ett synsätt som tillåter mig att staka ut förbättringspotentialen i det som beskådas. Positivism handlar också om energi som jag vill ha i hallen. Det ska kännas att det är utmanande och att alla som är i hallen vill vara där. Det finns inte mycket dåligt i drillväg om ni frågar mig, men en drill jag använder ytterst spparsamt är "idioten" eller "suicides". Jag gillade den inte som spelare och är inte speciellt förtjust i den som coach. Ibland testar jag dock mina spelares inställning och atmosfären i slutet av träningar genom att ge dem valmöjligheter. Efter vissa träningar har jag gett dem som vill möjlighet att köra en sprintövning i slutet. Jag vågar påstå att 100% av dessa gånger har hela truppen sprungit. Det låter kanske inte så speciellt, men för mig är det speciellt för det spelaragerandet går igen i så många av mina ledord och jag tror att en negativ träningsatmosfär sällan bäddar för sådana spelarageranden.

Kontinuitet - Mitt sista ledord handlar om processen - det kortsiktiga som leder till det lågsiktiga. Relationen mellan delarna och helheten. Spelare måste ges många chanser att upprepa det som de lär sig och det kan ta en hel säsong innan en spelare behärskar det i match. Ge spelare möjlighet att lära sig, utveckla, justera och finputsa det som de lär sig och jag vill inte vara en frisersalongcoach (tack enny Atkinson för det uttrycket). Med andra ord en sak i taget. Jag tror att jag kan tusentals olika moves. Pivots, reversepivots, shuffledribblingar, Pro Hops, Dream Shakes, Shift dribbles, shift dribble hop backs, step backs, reversedribblingar, ögonfinter, hesitations, stutters, saxcrossovers, pushcrossovers, Jabs, rocker steps, Sweeps, sweep-skott... ja listan kan fortsätta men det spelar ingen roll om jag inte lär mig att utnyttja dem vid rätt tillfällen. Hellre tre moves att göra bra än att kunna femtusen saker men inte behärska någon. Detta kan man se så många exempel av på matche roch i träningsanläggningar. Du ser den där spelaren som ser ut att kunna allt men så fort matchen startar kan inte ens en dribbling tas utan stegfel eller turn-over. problematik? Frisersalongsproblematiken!!

Lärofilosofi del. I

Det finns vissa utrymmen som inte är helt utforskade, vare sig i basket- eller lärarutbildningen. Mycket av det man arbetar med är strikt akademiskt och fullt av "Bör" samt problematiseringar. Det är inte speciellt konstigt, för är det något man lärt sig av den akademiska värden, så är det faran i att vara säker på sin sak. Det brukar resultera i verbala sabelhugg och sågningar som får den mest sturske att vrida på sig av skammens pinande pisksnärtar. Problemet med att alltid vara strikt akademisk är att man tappar lite praktisk grund att stå på, när man väl kommer ut. Detta anser jag kan drabba såväl universitets- som basketstudier arrangerade av SBBF, då tänker jag förstås främst på steg-utbildningarna. Inte under några omständigheter bör de försvinna, tvärtom så är det akademiska ytterst viktigt men det behöver kompletteras av praktik. Och i min praktik har jag försökt utveckla en filosofi som jag använder mig av när jag arbetar med färdighetsträning.

Min lärofilosofi bygger på praktik, egna lyckanden och misslyckanden, de kunskaper som jag fått genom officilla utbildningar såsom Impact Basketballs tränarprogram men också genom otaliga timmar av inofficiell utbildning med PDF:er och videos signerade Shaka Smart, Billy Donovan, John Calipari, George Karl och listan kan göras hur lång som helst. Det är inte fel att inspireras. Inte att sno heller för den delen, bara man är tydlig med var man fått det ifrån.

Min lärofilosofi, det vill säga hur jag ämnar att lära ut basket, byggs upp kring åtta nyckelord som jag alltid försöker bära med mig. På basketplanen givetvis men faktiskt också vid sidan av den, för de är ett utmärkt navigationsredskap för mig. Kommande två inlägg skall ta upp dessa och beskrivningarna kan komma att förändras med tiden: en återkommande fara i mina blogginlägg! :)


Uppskattning - Både jag och de som är i hallen med mig behöver uppskatta det vi håller på med. Det är en gåva som vi delar och denna ska vi tillsammans göda ytterligare. Om det är någon i hallen som inte uppskattar det vi gör bör denna lämna platsen, oavsett om det är jag, en förälder eller en spelare. Ta en paus - gör något annat men här ska du inte vara! Positiv energi frodas av delad uppskattning!

Entusiasm - Det måste finnas en ömsesidig respekt och entusiasm för hela kontexten och den process som det är att bli så bra som absolut möjligt är. Man behöver förstå skillnaden mellan att inte kunna och kunna något samt att charmen med sporten är att man aldrig kan lära sig att bemästra någon del av den. Med andra ord kan man alltid bli bättre på allt och detta faktum behöver man älska och ta sig an med stor entusiasm.

Kamp - Det finns inget värre än en tyst hall eller ögon utan glöd. Det måste finnas eld och spänning i luften för att tillsammans kunna växa. Det måste vara en kamp och en förståelse för korrelationen mellan kamp och utveckling.

Ambition - Ha alltid något att sträva mot och gläds åt nådda mål. Ambition är som en lykta i ett  mörker, det är den som lyser upp vägen som tar oss till målet. Det här är också hunger att alltid försöka snegla på nya saker, moves och dylikt och anteckna lite, för att så småningom lägga till något nytt till kunskapsbanken. För mig som coach handlar det om att studera spelet men också andra faktorer såsom ledarskap, matematik eller helt andra saker och ämnen. Allting kan bidra med något nytt och ambition hjälper mig att fortsätta utforska samt hålla mig hungrig.

Ödmjukhet - Ett ganska svårt ord att beskriva, för det missuppfattas gärna. Ofta  ställs det som någon motsats till Swagger och självförtroende, men det är det inte för mig. Ödmjukhet handlar om tacksamhet och hör ihop med uppskattning. Jag ska vara ödmjuk inför mig själv och andra och inse att basketgåvan måste vidareförmedlas och att jag inte räds att dela med mig av min kunskap men också att jag är mycket öppen för att ta in nya saker och tillåta mig att lära utav andra. Gillar jag det inte så kanske det inte passar mg just nu men kom ihåg vad det var för det kan behövas senare av någon anledning.
Är man inte ödmjuk inför andra tror jag att man är dödsdömd som såväl spelare som människa och coach, men det betyder inte att man inte ska tro på sig själv - tvärtom! Tro på dig själv till 100 % men ha ett öppet sinne och var tacksam mot allt och alla som vill dig väl. Då är det lättare att utveckla "rätt" swagger som inte bygger på att vara en "fake thug". Det kommer då sitället från hjärtat, inte från hjärnan och tro mig; det märks vart Swaggern kommer ifrån!


Nästa del tar upp mina sista ledord. Stay connected!

Tackar för förändringens sköna bris

Jag skulle vilja tipsa fler om att blogga. Många är väldigt skeptiska till bloggar och jag är inte alls oförstående för kritiken eftersom det kan vara både exhibitionistiskt, nihilistiskt och listan på dåliga -ismer kan göras lång. Det krävs lite mod eller dumdristighet att släppa ett par av sina spärrar och kasta sig ut i det virala. Det fina är att man själv bestämmer om vart spärrarna ska sättas. Gällande basket, har jag valt att sätta dem ganska högt. Jag vill skirva av mig, kasta ut linor utan ankare för att inte fastna någonstans med risken att folk uppfattar mig som spretig, ordbajsande, ja listan kan ännu en gång göras lång.

Idag gick jag igenom gamla inlägg och det var en resa i mig själv. Jag fick se min egen förändring rakt i vitögat och det är skrämmande... det är inte främmande att man skäms lite emmellanåt. Har jag verkligen sagt så här? Vad arg jag låter!

Men allt detta är bra för dte genererar självkännedom. Jag inser att jag är en kritisk person, precis som jag var för fyra år sedan men att jag blivit bättre på att nyansera mig och mina tankar. Allt behöver inte vara svart eller vitt och min egen mun samspelar mycket bättre med min hjärna. Hjärnan styr kroppen bättre och jag försöker i alla fall säga saker som snarare handlar om att öppna frågor istället för att stänga. Mina ord och ställningstaganden är inte det viktigaste, utan det viktigaste är att de får luftas och att jag får möjlighet att ta ett ställningstagande som kanske passar mig. Ingen behöver övertygas längre och det här är en ganska skön insikt att slås av. Det känns som en mognadsfas och en trygghetsindikator, både för mig som coach och person. Ett mer öppet sinne är bara av godo! Men räds inte ert eget förflutna! Det kan vara fjantigt, pretentiöst, egocentriskt, ledsamt men det är DU och det gör det viktigt, om inte annat för förståelsen av sig själv!