Åh Khloe, guldet blev till crack - En berättelse om Lamar Odom

Nostalgitripparna bara rusar över mig de senaste dagarna. Ena dagen är Gary Payton, en av nutidens mest fantastiska spelare. Det finns försvarare och sedan finns det Gary Payton. Det finns smutspratare och sedan finns det Gary Payton. En stor förklaring till att en annan av nutidens största spelare: Jason Kidd är just att han växte upp med Gary Payton. De var från samma hårda hood i Oakland och Jason Kidd behövde tuffa till sitt spel tyckte Payton som därför började fila på det som senare skulle bli hans signum. Hårt försvar och skitsnack.

Nästa dag hänger både T-mac och Iverson upp sina linnen och de fick varsin hyllning igår.

Igår läste jag om Lamar. Under de åren som jag slaviskt följt NBA har jag sällan skådat en sådan råtalang. Så uppenbart präglad av New York i sin versatila spelstil. Lamar Odom draftades som Clippers första val (nummer fyra i den totala draften) 1999. Odom var en 208 cm lång point forward som hade imponerande siffror under sin rookiesäsong. 16.6 poäng per match, 7.8 returer och 4.2 assist. Det är helt klart en linje som går i Magic Johnsons linje även om den snarare påminner om Lebron.
Men så började strulen att knacka på i Hollywood. Det tycks räcka med att andas den kaliforniska luften om man vill ha sig en liten tripp och 2001 innebar detta att Odom utvecklat ett starkt sinne för marijuana vilket ledde till en avstängning. Under sina år i Lakers delgav han med glädje att han var beroende av godis. Alltså sådant man äter! Detta var bara komiskt eftersom Odom aldrig spelat så bra som han gjorde när han var i guld/lila, däremot kan jag tänka att det fanns en tandläkare som var på väg att gå om Bill Gates på Forbeslistor. 2006 var nästa tragiska händelse när Lamars halvåriga son dog i sömnen. Som om inte detta var nog holkade han så småningom upp en Kardashian. Khloe hette hon och de tycktes leva lyckligt om än lite stormigt.

2011 försökte Lakers att byta bort honom mot Chris Paul, en trade som NBA stoppade, men Odoms känslor var redan förstörda och han ville bort trots att han haft de bästa åren i sitt liv i Lakers och bland annat vunnit två ringar.

Han kom inte upp till normalstandard sedan han lämnat Lakers och i dagarna kom det fram att han under två års tid varit beroende av crack. Det kanske förklarar en del av hans dalande form.

Mina topp 3 Lamar odom.
3. "Matchen mot cavs" - Jag vet inte när den spelades men alla Lakersfan vet exakt vilken match jag pratar om. Lamar Odom var just denna matchen NBA:s i särklass bäste spelare och gjorde ensam slarvsylta av ett helt lag.
2. 2010-2011 - samma säsong som trean spelade Odom sin livs basket och han tog priset Nba:s bäste sjätte man, dvs världens bästa bänkspelare. Efter säsongen tänkte han ta ett break från basketen eftersom hans kusin dog och han dessutom var med i en bil som körde på en cyklist som dog.
1. 2009, match 2 mot Houston Rockets. Odom blev nostalgisk och kom att tänka på sin uppväxt. Han ville därför gå till matchen precis som han gjorde som barn. Så han packade väskan full av skiddles (antar jag) och tog en timmes promenad till Staples center.

Iverson och T-mac drar sig tillbaka. Två framtida HOF:s?

Så var det äntligen dags. Tyvärr, måste jag använda ordet äntligen i detta sammanhang för så mycket glädje och inspiration som T-mac och Iverson gett mig har få åstadkommit. De peakade när jag var som mest receptiv för moves och jag tror på riktigt att det inte finns någon unge i hela världen som analyserat Iversons crossover så många timmar som mig. Jag satte youtubeklippen och matchsekvenserna på repeat i 20-30 min och gick sedan ut och övade en timme. Detta skedde flera gånger i veckan och gav så småningom resultat. Jag kommer ihåg att jag som liten gav en riktigt schysst crossover på Jerebko som resulterade i en and1. Ett av mina bästa basketminnen (tyvärr). Det skulle vara jag som spelade i NBA, inte han! Nåväl, med tiden ändrade jag mitt spel och inspirerades så småningom mer av explosivitet än av extravaganta handbyten. Gissa vem som blev en stor förebild? You got it; T-mac förstås. Kanske vår tids mest graciöse spelare. Det finns spelare som har något unikt. Och T-mac hade något så unikt som att han faktiskt var graciös. Han var en katt. Silky smooth, opererade in med ett Lucky Lukesnabbt första steg och tryckte bollen långt ned i halsen på någon långsam center som kommit för sent på hjälpen. Typ Shawn Bradley!

http://www.youtube.com/watch?v=Lt_AGxrhOq0

Men med tiden var det inte två silkies vi såg. Med tiden fejdade de ut och blev allt annat. Snabb och graciös blev gammal och seg. Jag minns sista gången jag såg T-Mac. Spurs hade totalkrossat Heat och sista fem minuterna kastade Pop in den del av bänken som kallas Marianerbänken, det vill säga den är djup där nere! T-macs spenderade sina sista minuter av action i ett hörn och försökte febrilt att sänka lite treor. Kanske inget värdigt slut, men det kan aldrig förstöra den historik han hade. Som individ för kom ihåg att T-mac har spelat en enda finalserie i hela sitt liv. Den har nyss sammanfattats.

Iverson försvann så småningom även han. var han en PG eller SG? När man tightade till regeln mot förning av bollen var han tvungen att ändra sin crossover som fortfarande fick folk att springa upp på läktaren. Men av någon anledning hjälpte det inte längre. Iverson skjöt för mycket. Han kunde inte samarbeta med vare sig spelare eller coacher. Han blev bortbytt och han sprivatliv var minst sagt stormigt. Även han har dock en historia och det som jag såg honom göra när Sixers spelade finaler mot Lakers 2001 har jag aldrig skådat sedan dess. Närmast kommer kanske Lebron 2007, men det är inte en 180 cm lång kille som gör ett statement.

Är de Hall of famers? Det kan man vrida och vända på. Jag tänker inte svara på det den här gången!

"Sveriges mest dominanta center!" Burke sätter tonen.

Norrköping dolphins ska ha ett budgetår ytterligare en gång. Förra året sa man precis samma sak, men man håvade så småningom in ganska stora namn ändå. Där kom Ringström, Ayuba m-fl. Efter att ha lyssnat på Beyonces Deja Vu bestämde man sig för att återigen kör budgetår. Det som är intressant, skönt och roligt med Dolphins är att deras budgetår är inte som andra klubbars motsvarigheter. De kan fortfarande signa en av ligans mest dominanta point guarder och fortfarande signa "Sveriges mest dominanta center" i Joakim Kjellbom. Citatet ovan är taget från Paul Burke, en man jag hyser stor respekt för, även om jag kanske kan tycka att just detta citatet är lite väl vågat. Egentligen är jag beredd att hålla med om att Kjellbom och dominant center bör få nämnas i samma mening, men tyvärr tycker jag inte att det är så han spelar. Jag tycker ofta att han viker ned sig mot tuffare motstånd och kommer inte riktigt upp i Mike Palms klass. Men där uppe är han utan tvekan och med hans längd och mångsidighet anser jag att han bör ge oss en stabil double-double varje dag hela året. Det återstår att se. Never sleep on a big man!

Det börjar med D - Inför säsongen

Inom basketvärlden brukar man dela upp coacher utifrån två kategorier. Den första, mest respekterade termen är försvarscoachen. Idag tycks de flesta coacher vilja ställa sig under denna kategori. "Det tråkiga" som på något sätt ger mer cred, stabilitet och mogenhet. Alla älskade Mike D'Antoni (helskotta vad ofta jag pratar om honom) och hans galna lucky-lukebasket, men när det väl kom till kritan kunde Phoenix lika gärna ha skickat ett knattelag till slutspelet för där tog det stopp. Mot stora lag. Mot aggressiva lag. Mot försvarslag!
Jag är den första som kan erkänna att jag är en försvarscoach. Jag har under mina år som spelare lärt mig att det lag som spelar bäst försvar vinner, punkt slut. Däremot kan terminologin irritera mig, eftersom jag anser ,och stäm mig om jag har fel, att basket spelas på två sidor av planen, vilket i sin tur innebär att man som spelare coh coach bör behärska bådadera. Det börjar och avslutas med försvar, men däremellan spelas  de flesta matcher lite anfall också. Jag älskar lag som spelar ett bra försvar och på collegenivå är det ofta de som gör ganska mycket poäng också. Min husgud, Shaka Smart är ett utmärkt exempel på ett försvarslag som spelar vansinnigt underhållande anfall. Varför? Deras aggressiva, högljudda och fysiska försvar resulterar i enkla dunkar och fina fastbreaks, när motståndarna gång på gång kastar bort bollar. Man kan och bör nog inte separera de båda delarna allt för mycket då de nästan alltid följs av varandra. Ännu mer intressant åskådning av basket står kanske Bob Knight för som en gång sade något i stil med att basket handlar inte så mycket om försvar och anfall, utan omställningarna däremellan. Fantatsiskt pricksäkert sagt!

"Shot fake might be the most underused move in basketball"// Bob Knight

Bob Knight är en av basketvärldens mest mytomspunna coacher. Han är förmodligen också den som lever upp till flest av dessa myter. Han är väldigt sann och hans bok "the power of negative thinking" ligger högt på min läslista just nu. Vissa älskar honom, medan andra avskyr hans verbala angrepp, sarkasm och kränkande tillmälen. Jag imponeras av honom. Sport-Science refererade en gång till honom när man jämförde vilken skillnad det innebar för spelare att proppas med positiv kontra negativ feedback. Kontentan blev att Bob Knight vunnit fler matcher än Mike Krzyzewski. Man nämnde inte att Bob Knight hade noll mästerskap under sitt bälte medan coach K har 4 NCAA-ringar. Men deras kunskap är helt otrolig och det är ett privilegium när man får ta del av deras inputs. Ännu mer glad blir mann när det är förståeligt. Bob Knight är en coach som alla kan lära sig något av och det gäller framför allt hans fantastiska skottdrillar. Jag har länge stött på tränare som säger "vi har en shoot around" och detta har varit synonymt med ett ganska soft pass. Inte så mycket springa och snarare "mental och formträning". Bob Knight hade nog strypt dessa coacher, då hans grundfilosofi är att skotträningarna ska vara de hårdaste av alla och om man tänker på det, så är jag övertygad om att man skjuter bättre på match om det är ett långsammare tempo än vad man vanligtvis skjuter på träningarna!

Lyssna på detta underbara tal som någon heroiskt modig spelare fick för sig att spela in!
http://www.youtube.com/watch?v=uMVmhI1SUq0

400 clinics, 6 böcker och 20 timmar videomaterial ger en god försmak av säsongen

Jag har spelat basket sedan jag var 12 år och har alltid varit en student av spelet. Tittat på videoklipp och snappat upp det bästa av de bästa. I år har jag tagit mitt behov av lärdom till en ny nivå i och med att jag för första gången skall coacha på riktigt. Tränat har jag ju gjort en del, både mig själv och andra, men nu börjar X:en och O:na! Det blir spännande. Jag har betat av 400 clinics under sommaren i olika format. PDF:er, live, videos etc. Försökt att lusläsa varenda framgångsrik coachs idéer och manualer för att därefter tillämpa det bästa av de bästa (återkommande i dagens blogg). Det är fantastiskt att man kan lära sig något av alla, även om jag såg en clinic med Avery Johnson, som lämnade en del övrigt att önska. Väldigt trevlig herre dock!

Ikväll drar vi igång försäsongen och båda mina ungdomslag har en lång väg att vandra, men tiden är med oss och till jul hoppas jag att spelet börjar likna det jag suktar efter. Ikväll är vi on!!

Mitt hjärta dunkar så hårt för Litauen att jag börjar ifrågasätta min svenska identitet

Det finns få landslag som jag uppskattar så mycket som Litauen. Tro mig, jag har tänkt igenom det ganska noga nu de senaste minuterna. Det hela började förstås i pojkrummet i Vänersborg när jag 2003 fick se Sarunas Jasikevicius göra saker som jag bara sett Magic Johnson göra förut. Sedan dess har de haft en speciell plats i mitt hjärta. Nu ser jag dom spela mot Sverige och jag försökte analysera vad som gör dem så inbjudande. Jag jämförde dem med andra landslag jag gillade. Frankrike är fina. Men ta bort Batum och Parker så försvinner mycket av det roliga. Spanien är imponerande, men nej. Floppmaestros har sett för mycket fotboll. Litauen däremot, de är liksom Europas New York. De är svårträffade och ett solitt träblock. Du kan ta bort vilken spelare du vill och likt förbannat kommer de att spela bra. Förmodligen tar någon annan dennes roll. Skott, fastbreaks och IQ är en trevlig kombo. Jag hoppas på Sverige i detta EM. Jag hoppas på överraskningar, men i final får gärna Litauen stå. De är värda det. År av förtryck och elände, men det finns inget land i hela världen där basketen betyder så mycket som där. Jag slår vad om att hela Vilnius är öde just nu. Alla sitter inne och ser basket. En träningsmatch. Mot Sverige. Och det är fortfarande match.