En ljummen nutid men en blomstrande framtid bortom molnen

Greg Monroe tycks inte erbjudas ett nytt kontrakt från Detroit Pistons. Det svala intresset verkar vara ömsesidigt från samtliga parter och kanske är Monroe borta redan innan säsongen för att Pistons skall kunna få något i utbyte mot talangen. Jag är fruktansvärt usel på att hantera trade- och signingrykten och det beror helt enkelt på ett för stort hjärta som alltid tror det bästa. Min hjärna är som alltid på tok för pessimistisk och kanske är det därför, som en del av min ganska optimistiska natur, ändå blodpumpen som drar längsta strået i 9/10 fall. Lakers skulle nog gärna signa lite ungdom och Monroe är en av de mest lovande unga insidespelare i NBA. Monroe har aldrig vunnit men skulle må bra av att åter hamna i en vinnande kultur. Dessutom är Lakers identitet så fast förknippad med dominanta insidespelare. Dwight stod inte pall. Han blev för kritiserad. Han var för dålig. Men kan Monroe vara nästa center in i Lakerdoom? Är han spelaren som vi skall bygga på? Kanske! Signa Monroe och få lite framtid. Fixa ett högt draftpick. Städa ur garderoben helt enkelt.

I gymmet med North Carolina

Igår tog jag del av en halvtimme gym med North Carolina Basketball som är ett av världens mest framgångsrika basketskolor. De ligger i topp gällande hur många NBA-spelare som odlats där och mest känd är förmodligen Michael Jordan, men där finns också namn som Antawn Jamison, Raymond Felton, Vince Carter, Ty Lawson, Harrison Barnes, Danny Green, Marvin Williams, Tyler Hansbrough  och Tyler Zeller. Nu har jag bara nämnt någon procent av alla namn. Kort och gott så är de förbannat framgångsrika. Mycket beror på att de hr en vinnarkultur som sitter i väggarna och då kan man attrahera de största talangerna, fostra de mest träningsvilliga och suga in de bästa coacherna. Roy Williams är den senaste i raden mästarcoacher som styr där och han gör uppenbarligen ett ganska bra jobb.
Deras gymträning var riktigt spännande att ta del av. De började med en fyra repetitionsvariant av den klassiska militärpressen, följt av en övning som främst tycktes jobba på axlar och bröst, därefter gick de vidare med fyra repetitioner av en annan och därefter gick de nedåt och fokuserade på rygg, lår och knän. Ingen vila. De körde 4 repetitioner, ca. 7 övningar och sedan vilade de. Därefter satte de igång igen och upprepade samma mönster!

Att korsa eller inte korsa, det är den verkliga frågan.

När jag var ung och började springa mina första fastbreaks fick jag lära mig att korsa om bollen inte hittade mig på breaket. Att korsa innebär att de två som springer främst i det snabba uppspelet springer förbi varandra och alltså kommer ut utanför trean på motsatt sida. Just nu pågår en outtalad debatt inom coachvärlden gällande just korsningen och först nu, tio år senare har jag på riktigt börjat att vrida och vända på det typiska breakspringandet.
Det var  Florida Gulf Coasts före detta coach Andy Enfield (Numera USC) som tog upp varför han inte korsade sina spelare.. Enfield hävdade bestämt att korsande förstörde spacing och att basket utan utrymme är så mycket mer komplicerat att spela. Det är en mycket intressant teori eftersom, i alla fall jag, lärde mig att korsandet gav bollhållaren möjligheter att själv attackera efter att de två första bytt sida. För honom tycks detta fungera bra, Gulf Coast tog sig långt och överraskade hela världen i NCAA-slutspelet. Efter Enfields ljuslampeplanterare i min skalle började jag att studera diverse lags fastbreaks. Resultatet var förbryllande. Ofta (kanske oftast till och med) var det bollhållaren själv som låg främst i breaket och därefter byggdes anfallet från 1-1 till olika övertagsformer och de spelare som skall korsa blir istället secondary breakers. Många av de främsta fastbreakslagen i världen verkar alltså ha en point guard som på egen hand gör stora delar av poängen i fastbreak och hemligheten till ett bra snabbt uppspel är att ta emot bollen högre upp i banan. Mike Dunlap pratar ofta om just detta och om man ser på lag som OKC eller Spurs för några år sedan, så är det ofta som Parker eller Westbrook kommer i 1-1-situationer.

"Korsandet" verkar vara på väg att försvinna ur dagens basket. Jag kan inte komma på något lag i vare sig NBA eller NCAA som frekvent korsar de första två spelarna? Tänk på det nästa gång ni ser en match och tveka inte att hojta när ni hittar de lag som korsar. Alltid spännande att fundera över varför vissa gör det och andra inte.

Det har kanske med tid att göra. Det tar X antal sekunder att korsa samtidigt som man riskerar att klogga mitten för eventuella trailers och även bollhållaren. Rent hypotetiskt också: varför korsa? För att man är så översplead som vinge att bollen inte kan nå ens händer, men det betyder ju i sådana fall också att försvarande lag till största sannolikhet har noll procent hjälp på en snabb attack från just bollhållare. Annars hade det ju förmodligen gått att svinga upp bollen snabbt till någon av springarna. En annan aspekt som bör behandlas är ju huruvida det fortfarande är ett fastbreak eller om bollhållarattacken skall räknas som ett secondarybreak eftersom springarnas primärattacker redan är borta. Det här tål att tänkas på gott folk!

Pedagogiska och stilmässiga motpoler som stortrivs med sig själva

Mike Rice gjorde ett jädra väsen av sig tidigt i somras när Rutgers där han coachade basketlaget, sparkade den mytomspunna tränaren efter att ha nedvärderat sina spelare med såväl psykiska som  mildare fysiska terrordåd som exempelvis bollkastanden och omskakningar. Han grät i direktsändning och skämdes över sitt agerande. Många, de allra flesta tyckte att han var en jubelidiot, andra framhävde hans passion för sporten, dock verkade ingen i den offentliga debatten helt och hållet anse att hans agerande stödde hans pedagogiska tillkortakommanden. Det finns ett rätt underhållande klipp på youtube när nyss nämnde Rice genomför en försvarsövning och avbryter för att fråga om en av spelarna kallas för Pookie bear och syftar på att han är för tystlåten för övningens syfte. Han har rätt och sarkasmen är ganska rolig att se på bakom en skärm men just där och då finns det en man som lär sig något nytt och förmodligen skäms samtidigt eftersom han blivit offentligt förödmjukad inför sitt lag. Det är en stilfråga som det inte finns något rätt svar på eftersom vi kan ta fram massor coacher ur båda lägren med vinstprotokoll som talar sitt tydliga språk. Hur lär sig spelare på bästa sätt?
Jag skickar förstås med Rice-drillen.
http://www.youtube.com/watch?v=qMgAcj-emjY

Jag ska låta den frågan hänga kvar och gå vidare till nästa stilmässiga skillnader. Vi talar om The Hurleys och the Smiths och då talar jag inte om Morisseys gamla band, även om jag gärna skulle prata lite om dessa med. De gjorde trots allt en hel del låtar som förtjänar att nämnas. Bob Hurley är så östkust det bara kan bli. Han jobbar med de som inga andra vill ta hand om. Han jobbar nere på botten och skickar massor av spelare till division ettcollege runt om i landet. Det fina är att han inte har de tyngsta namnen. På andra sidan har vi Steve Smith som på Oakland får in den ena supertalangen efter den andre. Steve Smith har coachat Rondo, Carmelo Anthony, Josh Smith, Ty Lawson och listan bara fortsätter. Det är den hårda skolan mot "internatverksamheten" där man samlar spelare från hela landet. Numera torr jag i och för sig att även Hurley tar in spelare från andra delar av landet, men principen är den samma: hard to the bone. Ingen flash bara naket och rakt fram. I college har vi liknande motpoler. Tom Izzos hårdkokta spelstil och världsberömda "War-drills", där hans spelare får ta returer med hjälmar och fotbollsskydd. Precis som Hurley föredrar även Izzo försvar och hårdhet som definieras genom fantastiskt returtagande. På andra sidan har vi de mer offensivt orienterade coacherna John Calipari och Roy Williams som de flesta år kammar in de största High Schoolnamnen och som gör sig mest berömda genom ett underhållande anfallsspel. Fast break och secondarys i olika utseenden och former, men förbannat effektiva och lika effektiva som Izzos returtagare. Alla dessa coacher är fantastiska att se och lyssna på. Enorma genier med fontänmycket basketkunskaper som gör sig uttryck genom framgångsrik basket för samtliga nämnda. Jag fascineras och underhålls av monsterbyggena med månhoppare, fartkulor och skarpskyttar men fanken vad jag beundrar Hurleys okända spelare som vinner mot det ena storlaget efter det andra. Eller VCU som bara kämpar, kämpar, kämpar tills de har vunnit matchen. Oavsett vilka namn som motståndarna har på sina linnen. Det fascinerar mig förmodligen ännu mer.

Ravens startar året med en Blåsutare

Nerverna satt inte på utsidan, men de gjorde sig synliga i mina ådror imorse när klockan ringde halv nio. Det är sunt med en lagom nervositet och när det är ett helt nytt lag som inte haft en enda träningsmatch tillsammans blir det spännande att se hur allting löser sig. Idag löste det sig bra och matchen blev aldrig riktigt spännande. Oskarshamn tog ledningen med 2-0, sedan tog vi ledningen med 3-2 och därefter släppte vi aldrig tillbaka dem. Det blev inte mer spännande än 2 diskvalificerande foul efter två, minst sagt, tvivelaktiga ageranden från två av deras spelare som inte hade sina bästa dagar på jobbet. Det var förstås olyckligt för oss, publiken och framför allt för OBBK vars trupp blev lite tunnare. Det var en riktigt skön känsla och vi hade en underbar supportiv publik som vi gärna hade bjudit på en mer spännande match, men dt är lite som att gå på bio. Ena matchen/filmen är det bästa som kan erbjudas i hela världen. Man hoppas ut ur biosalongen och är i ett rus av glädje och fascination över den enas skådespeleri eller den andres dunkande. Men nästa film man ser är hemsk och tårarna rinner sorgset längs kinderna. Denna match var inte riktigt så illa, men självklart hade det varit riktigt roligt för samtliga närvarande om matchen blev en nagelbitare, som självklart vägde över till vår fördel till slut. Men nu är vi på väg. Ett litet steg närmare vårt mål. Jag avslutar med att lägga upp en bild på våra finfina uppvärmningströjor. Inte för att vara en sån som är sån, men på riktigt; finns det något lag i Sverige med snyggare logga än Växjö Ravens?

Premiärnerver av stål

Imorgon 11.00 är det uppkast i APA och på "fel sida" av planen står ett rutinerat och välspelande Oskarshamn. Förra året möttes vi två gånger och vann varsin. I år är det helt nya förväntningar och förutsättningar och jag är övertygad om att det kommer bli en riktig hundkamp. De har bra insidespel och hur vi skall stoppa det, tänker jag inte gå in på i detalj innan matchen. Förmodligen har de massor agenter och scouter som sitter och bevakar min blogg för information inför morgondagens drabbning. Men vi skall inte fokusera allt för mycket på deras spel, utan har vårt eget att sköta trots att vår huvudsakliga plan är att stoppa deras poäng från nära håll. Bygga försvaret in-ut. Det är lättare att kollapsa och expandera utåt än vice versa. be there imorn 11.00! I Araby Park Arena!!

Dags för "höstfint"

Mitt hår är i skrivande stund en vildvuxen äng där inte ens hästar längre betar för att mätta sina magar och hålla ordning på platåerna. Där borta, i frisörstolen hägrar dock något nytt. Imorgon är det match, håret skall vara nästan anständigt!

Johnny Flynn är en av de bästa någonsin?

Sitter och ser över någon idiots topplista på de femtio bästa spelarna i MinnesotaTimberwolves historia. Den första spelaren som kommer upp är Johnny Flynn. Jag kommer inte fortsätta med resten av listan...

Pelicans kommer att göra mångsiffrigt

New Orleans Pelicans är på sätt och vis nykomlingar i NBA kommande säsong. Det är förstås lite lögn eftersom de bara bytt namn, logga och färger jämfört med förra året då de hette Hornets istället. I praktiken tror jag att det kan bli ett av de mest nyrenoverade lagen i NBA kommande säsong. De draftade den skadebetonade superbegåvningen Nerlens Noel som ironiskt nog i stort sätt var en kopia av den andra center i Hornets, Anthony Davis och fick lite annat smått och gott. Bland annat gjorde man ett kap i att signa sixers all-starguard Jrue Holiday. Sixers gör en vågad move och landar en center som är borta på obestämd tid, något de i och för sig är vana vid efter förra årets äventyr med Andrew Bynum, där de betalade 150 miljoner för en Mowglifrisyr, 0 poäng, 0 returer, 0 blockar och 0 matcher. Men de fick säkert många goda skratt!

Pelicans däremot har ett intressant, fysiskt men kort lag. Det kryllar av talangfulla guarder och en startfemma kommer vara i Drive mode med Holiday, Gordon, Evans, Anderson och Davis. Sedan har man en ganska intressant bänk men Aminu och framför allt förra årets dunderflopp Austin Rivers (har fortfarande en av de finaste step-backs i mannaminne). Vi får ju hoppas att pelikanerna kan lyfta och kanske nå en åttondeplats, men oddsen är nog ganska pessimistiska.

Second of tha month

Titeln refererar till den klassiska bone thugs-n-harmonylåten >first of tha month<. Riktigt fin låt om ni frågar mig. Nu är man ordentligt spelsugen och på en ödslig skolparkering står jag och väntar in min skjuts. Om ni står och väntar någon gång och vill få tiden att förenas med nöje kan ni ställa er på ett ben istället för två och träna lite balans. Glöm aldrig det!

Kvällens theme song: St. Elsewhere av Dave Grusin. Galen! Mcgyver möter mike Post!

Många lag har fått vatten på sin kvarn del 2

Jag fortsätter där jag lämnade förra gången. Spännande spådomar om framtiden som kanske mynnar ut i en gnutta sanning. Mitt hjärta har ofta legat på den västra sidan av dammolnet som kallas USA. Varje års all-starmatch sympatiseras det västra stjärnsamfundet av 7:an Andersson. Det är en spännande konferens i år som kommer att vara riktigt jämn.
Jag har redan nämnt Clippers som given slutspelskandidat och nu fortsätter jag i ordningen.
Spurs kan man aldrig räkna bort, men kommer the big three (parker, Ginobili och Duncan) orka bära laget ett år till? Man har tappat Gary Neal men ersatt honom med Marco Bellinelli, en spelare som tycker om att skjuta. Även om Popovich är ett av nutidens största genier går inte laget längre än deras trio orkar bära dem.

OKC har ett snarlikt lag från förra året. Mycket ungdom som eventuellt lyckas blomma ut detta år. Det är ett krav för att man ska orka med i slutspelet framför allt nu när Kevin Martin är ute ur leken för OKC. Westbrook gör comeback och lär vara i stor form. Durant kan mycket väl tänkas bli MVP.

Rockets ser bra ut dock finns det lite grejer som de behöver fixa. Dwightmare är numera deras nattsämja och förhoppningsvis kan han visa att han efter nio år i ligan har mognat och tar sitt ansvar samt inser sina begränsningar som basketspelare. Det är tur att han har en superstjärna som James Harden att dela bollen med, eftersom denna man har spelat andra fiol i hela sitt liv. Han har nog inte jättemycket emot att göra det igen, så att Dwight blir nöjd. Denna duett är vansinnigt farlig och lägg till den briljante talangen Chandler Parsons och en uppsjö ganska stabila NBA-spelare så är det ingen chock om vi ser dem i NBA-finalen. Mina stora frågetecken är om Dwight kan samarbeta och hur man skall kunna spela Dwight och Asik samtidigt? Ingen av dessa herrar kan skjuta ett skott i hela sitt liv. Ingen kan sänka ett straffkast och båda vill ha bollen lågt. Det är inte en dystopisk tanke att Asik försvinner innan Trade deadline. Dels för att han behövs mer i andra lag, men framför allt för att Rockets behöver hjälp utanför perimetern.

Golden State Warriors håller jag högt i år. Kanske så högt att det är de som kommer stå i finalen till sommaren. De har lagt till en av NBA:s bästa försvarare som dessutom kan ge lite av allt möjligt offensivt. Jag talar förstås om Andre Igoudala: en fattigmans Lebron. De har tappat Jarret Jack som visade sig vara en mycket hälsosam injektion i slutspelet och addade istället Toney Douglas som blir spännande att se hur har trivs bakom Clay och Steph: två förmodade all-stars denna säsong. Bogut är stor och ger sig inte. Han bangar på, precis som David Lee och med rätt vilja bestämmer de själva hur långt laget skall gå. Mark Jackson är ytterligare en genial coach i vilda västern och jag förväntar mig ett förbättrat GSW i år trots att de förlorat Mike Malone som assisterande.

Många lag har fått vatten på sin kvarn

Att sia om framtiden hör lite till bloggarlivet. Det är alltid rätt mycket dåtid men ännu mer framtid. Det får gärna vara lite provokativt med så att någon går igång på det som sagts/skrivits. I år har många NBA-lag rustat inför kommande säsong. Alla lag rustar alltid inför nya säsonger och en uppsjö nya coacher har slagit sig in i NBA. Jag kan redan nu säga att vi borde vara uppmärksamma på Brad Stevens i Boston. Han är tillsammans med Mike Malone två coacher som jag inte alls blir förvånad om någon av dem blir coach of the year, trots sina ganska ruttna rosters. Årets största värvning efter Dwight skulle jag säga är Doc Rivers/ kevin Eastman till Clippers. Får se vad en sann vinnare kan göra tillsammans med CP3 och ett gäng hoppetossor som egentligen inte riktigt har presterat än. De har vunnit matcher och det gör alltid sådana lag, men inga mästerskap. Något sådant lär det knappast bli i år heller. En offensiv maskin som kommer att sakna olja i försvaret är min analys. De har kompletterat laget med utmärkta skytte i form av J.J Redick, fårr lite av allt i Jared Dudley och har fått en speedkula i Darren Collison. Men såvida varken Blake eller Deandre kan spelare halvplansanfall kommer det bli svårt att dra till sig de dubblingar som krävs för att ge JJ Redick öppna skott. Min teori är att det kommer krylla av Pick n rolls för det lär vara enda sättet att skapa tillräckligt kaos för att kunna involvera skyttet. Men det återstår att se. Jag kollade igenom Boston Celtics playbook från förra säsongen och tro mig: Doc Rivers hjärna besitter gedigna spel och han lär komma på något. Lagets stora utmaning är dock försvaret och hur det skall se ut. Clippers är förstås ett slutspelslag, men vilka jag tror är riktiga utmanare i den konferensen delger jag först i nästa inlägg. Istället går vi över till öst.

Miami Heat har även de rustat med lite nytt material. De har tagit tillbaka megafloppen Michael Beasley som har haft sina ljusa stunder, men vars svaga psyke har satt stopp för en förmodad storkarriär. Dessutom har man lagt till Greg Oden som aldrig har haft sina stora stunder och som på grund av skador helt missat chansen att göra den karriär som folk förväntade av honom. Båda blev draftade nummer 2 och förväntades prenumerera på all-starbiljetter. Nu fick de kontrakt på nåd. Jag tror att heat är farliga och om dessa två kan prestera ser vi ett förbättrat Heat jämfört med förra året. Att upprepa samma bedrift tre år i rad vore förstås helt makabert eftersom det kräver en otrolig vilja, talang och motivation. Wade började gå sönder förra året. Bosh är inte samma man som han en gång var. Den ende i laget som vi kan lita på i minst fem år till är Lebron. Han kna vi å andra sidan lita på ordentligt!

Jag tror dock inte att det kommer räcka för i Windy City är D. Rose tillbaka att göra något som Chi-town inte sett sedan Michael Jordan. Man ska vinna en ring och är Derrick Rose i samma form som han var vid sin skada, är man en verklig utmanare. Man har bra anfall, en mästerlig coach, man sliter hårdast i NBA och kan spela försvar. Även på Lebron (i den mån det går). I eastern finals kommer de att få möta Pacers eller Heat, men jag hyser gott hopp för Pacers med! Ett år äldre, ett år bättre?

Smeknamnen är tillbaka på NBA-linnena.

I alla fall om det förslag som NBA lagt fram sätts i bruk. Det har setts förut i bland annat Atlanta Hawks, men det mest kända exemplet är Pete "pistol" Maravich som spelade många år med "pistol" på ryggen istället för Maravich.  Nu är tanken att Heat och Nets skall spela åtminstone en match under säsongen beklädda med citattecken på ryggen. Eftersom jag är en sucker för anakronismer borde jag vara mer glad än vad jag är. Jag tokälskar Hawks gamla nicknamelinnen. Men ändå så är jag lite tveksam till initiativet av en ganska lättförklarlig orsak. Det är för få spelare med sköna smeknamn nu för tiden. "King james", "The truth", "Three" är alla lika tråkiga som svartvit TV. Hade vi haft härliga sjuttiotalsnamn skulle jag självklart vara i eld och lågor, men "king james"? Kan det bli mer färglöst? Hans riktiga efternamn och dessutom får Lebron möjligheten att för första gången i världshistorien skriva ut "king" på sitt matchställ. Hade jag spelat i motståndarlaget skulle jag golva honom.

Fem dagar till århundradets bollkalas

Det är bara fem dagar kvar till vi går in i korpnästet redo att slåss för våra färger. På andra sidan kommer ett gäng tappra riddare från Oskarshamn med tonvis av rutin att stå. På andra sidan ett lite yngre, möjligtvis lite mindre ihopspelat men ganska rutinerat Ravens att stå. Vi har inte speciellt många matcher tillsammans i bagaget, men GODDAMN vad hungriga vi är. Vi vill vinna detta, that's a fact. Vi vill vinna allt och allt och allt där emellan, men på vägen har vi en uppsjö av svåra matcher. Vi måste spela mycket väl för att kunna slå våra motståndare i denna serie. Förra årets promenadsegrar kan vi konstatera är ett minne blott som på lördag inte spelar den minsta roll. Nu är en ny säsong, nya mål, nya spelare och förhoppningsvis en delvis ny publik. Självklart önskar jag att ni som hittade till hallen förra året hittar tillbaka även denna säsong, för vi skall bjuda på fyrverkerier annars bjuder klubben på tacos! Så min sista fråga: Who's down på lördag?

Spelare som sätter igång kräkreflexen

Inspirerad av en kompis goda förslag tänker jag lista mina största hatspelare. Efter förra inlägget så förstår ni säkert själva vilka spelare som kommer att hamna på den här listan.

7. Miami Heat - Vansinnigt välspelade men usch, ve och skam, vad äckliga de är och är det något lag som inte förtjänar att vinna så är det dessa klena gossar. Lebron skulle ju ha så mycket mer respekt hos vederbörande om han valde att sluta grina. Shane Battier är möjligen snäppet värre. Fruktansvärd.

6. Reggie Evans - Har fått många boter senaste året. Välförtjänt och patetiskt.

5. Fake Griffin - Har gråtit på många golv runt om i världen.

4. Ginobili - Det gör lite ont, men tyvärr floppar även denna i övrigt välspelande veteran.

3. Rudy Fernandez - Vansinnigt spinkig kille som inte riktigt har på en basketplan att göra

2. Navarro - La bomba är en galen offensiv juggernaut men tvivale vad ful han är. Mannen måste ha riktigt mycket vax i öronen för balans har han inte. Så länge som han inte bestämt sig att göra poäng.

1. Anderson Varejao - Fram till förra säsongen var han i NBA av en enda anledning att gå ut och förbereda sig själv för sin roll som Sideshow Bob i den otecknade Simpsonsfilmen.

Och nu har jag missat massor. Paul Pierce borde kanske ha en nominering med!

Risken är överhängande att bilden av våra idoler skulle raseras om den evenutellt verkliga sanningen kom fram

I april förra året small det ordentligt i Staples Center. Jag tänker inte på alla de dunkar som Blake Griffin och Deandre Jordan tryckte ned för det fanns en annan händelse som smällde bra mycket högre. Högre än båda deras highlights gjorde tillsammans. Kobe var mannen som låg bakom dådet. Tyvärr var det ingen dunk. Som tur var så var det inte heller en käftsmäll, utan en helt vanlig hälsena som gav upp. Lakers såg sina finaldrömmar spoileras och ingen visste om Kobe gjort sin sista basketmatch. Så småningom visade det sig att Kobe var redo att komma tillbaka och när Mamba bestämt sig så blir det så. Man trodde att han skulle vara tillbaka vid jul, men redan nu signalerar Gary Vitti , Lakers fyscoach, att Kobe kan vara tillbaka till matchstarten 29 oktober mot Clippers. Det är förstås glädjenyheter, men samtidigt blir man ju lite skeptisk till den rehabträning som de bedriver på andra sidan havet. Många hävdar att de har konstiga regler gällande doping där borta och att det är därför som de blir så stora och dessutom kan återhämta sig snabbt från skador. Henke Larsson bröt en gång sitt ben fruktansvärt illa och redan nästa säsong var han tillbaka. Vissa menade att det inte går att komma tillbaka så snart efter en olycka av den grad. Blake Griffin var tillbaka i stor form efter ett år av ett brutet knä och dunkade som aldrig förr. Jag frågade en bekant baskettränare, stofil som dessutom är professor i ortopedi, om det var möjlig att återhämta sig från skador av den grad på så kort tid? Hans menade att det inte alls är omöjligt och att svaret ligger i att de är heltidsproffs och kan lägga fyrdubbelt så mycket tid på sin rehab jämfört med "vanliga dödliga". Därför behöver det inte vara doping som förklarar varför man kan komma tillbaka starkare än någonsin efter svåra skador.

Flippade floppare

Det finns rätt många olika spelartyper. Just nu florerar en fantastisk film på youtube som de amerikanska uppkomlingarna Dude Perfect står för och där de imiterar ett antal olika streetballstereotyper. Om man spenderat fler timmar på en streetballplan än vad man gjort i sängen, så är det här klippet roligare än Mr.Bean, Leslie Nielsen allt där emellan. Nästan i alla fall.Jag länkar den nedan och går in på ämnet.

http://www.youtube.com/watch?v=0gWxHFMog9w

Olika stereotyper finns alltid. I alla lag och om du koncentrerar dig kommer snart ansiktet i filmen bytas ut mot någon som du spelar/ har spelat med. Alla dessa karaktärer har en inbakad charm som gör att man allt som oftast på något sätt uppskattar dem. Så länge de spelar i rätt lag. Men sedan finns det en spelartyp som inga i hela världen, eller universum heller för den delen, älskar. Det spelar ingen roll om de spelar i favoritlaget, just den personen blir ofta avskydd även av hemmapubliken. Jag talar förstås om flopparen. Spelaren som tittat på mjukare sporter och insett att om man är svag så måste man vara klen och då är marken det rätta elementet. Kort och gott: de slänger sig i tid och otid. Historiskt sätt har detta varit en sydeuropeisk företeelse och än idag är det främst en sydeuropeisk företeelse. Värst är italienare och spanjorer. Deja Vú alla fotbollsälskare? Det är fotbollen som lärt oss av sina mörkaste och mjukaste sidor. För att motverka att spelet förstörs för all framtid har NBA infört en bot på spelare som floppar. Jag tycker nog att denna borde höjas lite eftersom resultatet av floppar är förskräckligt.Men initiativet i sig är genialiskt . Bort med slöddret och stå upp som en riktig häst.

Kommer vi att få se ett annorlunda Nuggets i år?

För er som inte vet om det så är Vance Wahlberg en av mina största förebilder på coachsidan. Det är han som lade grunden till världens mest underhållande anfallsspel och som multum coacher anammat. Cal, Wright och sedan förra säsongen även Karl. George Karl som vid sin sida anställde the Zen master of AASAA-anfallet: Vance Wahlberg. I år är Karl borta, men Vance är än så länge kvar och jag hoppas att Nuggets spelar samma underbara anfallsspel där det kryllar av attacker, assist och trepoängare. Men det finns några små skillnader i Wahlbergs AASAA och den anfall som Karl spelade förra året. Jag tog del av en fantatsisk clinic med just George Karl där han talade om ett av hans mest svårförglömliga slutspelsminnen. Han nämnde inte Jordan, nej han fokuserade sin clinic på den lille kanadensaren. Steve Nash och hans coach D'Antoni (nämner honom i vartannat blogginlägg). Karl tyckte det var så förbannat svårt att försvara mot Phoenix Suns, så han bestämde sig för att sno deras bollscreenspel och framför allt pick n rolls. Detta är också den stora skillnaden mellan Karls NBA-version av det spel som Cal, Wright och Wahlberg lyckats bra med på college- och high-schoolnivå.

I en annan clinic med John Calipari och Derrick Rose berättade Rose om sina största hinder när han hamnade i NBA. Det var just pick n roll-spelet som han nästan helt hade missat när han spelade för Cal på Memphis University. Calipari erkände förstås själv att han inte gett Rose de förutsättningarna som behövdes för att spela pnp-spel men gav också en ganska god förklaring till varför. Han ville helt enkelt att Rose skulle attackera och att folk skulle hålla sig borta när han gjorde detta. Många motionfantaster fördömer screen (framför allt bollscreen) och förklarar sitt resonemang med att det sabbar spacing. Jag är beredd att hålla med till stor del men inte till fullo. Även i ett motionanfall kan bollscreen göra stor skada, förutsatt att de avlossas med rätt personal. Men Wahlbergs och Karls implementering av Dribble drive motion i NBA-världen har skänkt nytt ljus över baskethimmelen. Det visar att man kan komma långt även i NBA så länge som man gör mer poäng än sin motståndare och jag hoppas att de behåller samma anfallsspel denna säsong. Karl sa i en intervju att amerikanska spelare gillar alla att spela med boll och nu har de ett spel där alla får spela med boll, så länge som de gör något av den!
Vance Wahlberg är ett basketorakel som aldrig har vunnit överdrivet, speciellt hypermycket själv om man jämför honom med många andra. Många av dessa som har tjänat och vunnit betydligt mer  har en person att tacka för sin framgång: Vance Wahlberg. Jag hoppas och tror att han kan hjälpa oss med!

Att tala är silver, att lyssna är guld

Jag är 24 år och lär mig fortfarande en uppsjö nya saker varje dag. Igår lärde jag mig exempelvis att den gamle kompositören Beethoven dog 1827 och att han 1817 bodde på Mayer am Pfarrplatz i hopp om att bota sin växande dövhet. Att bli döv som kompositör måste vara som att förlora sina ögon som basketspelare. Mycket av det man lär sig kommersen böcker och just nu läses en sagolikt intressant bok om coachning. Under mina år som spelare och åskådare har ett och annat knep snappats upp. Det finns alltid så mycket nya saker att snappa upp och vill man bli framgångsrik inom coachning kan man inte ägna mer än en vecka åt att stanna upp och begrunda det förgångna. Man får försöka att hänga med och se mer basket än någon annan och dessutom lära av det man ser. Eller hör för den delen om man föredrar de mer audiella gåvorna. Men det är dessa två egenskaper som jag värderar högst. Jag försöker att vara och vill gärna utvecklas ner och mer mot en man med större ögon och öron än mun. Människor som äskar att höra sin egen röst fransig tyvärr per automatik till yrken där de ges möjlighet att göra sig odödliga genom att se sig själva som citatmaskiner. Chefsyrket, coacher, men inte minst lärare ( om de skall hållas borta från coacher). Jag tror att ju bättre balans man kan ha mellan trut, öra och öga desto mer får man ut av personerna i sin omgivning! Men som sagt, man lär sig något nytt varje dag och imorgon kanske jag står och tjatar sönder en träning för mina ungar! Tiden får utvisa det!

Anfalls- kontra försvarskronologi

Jag skulle tro att ungefär 80% av alla de coacher som jag studerat startar säsongen med att utveckla ett försvar. Jag har nog själv försiktigt anslutit mig till samma ideologi, men för någon vecka sedan läste jag lite nytt material från en av mina stora förebilder: coach cal. Han gör tvärtom och det satte förstås griller i huvudet på mig och jag kan hålla med om att det är taktiskt ganska smart att etablera att anfallsspel innan man övar försvar av den enkla anledningen att basketspelet idag mer handlar om att lyckad stoppa lag som helhet, eftersom det är få försvarare som kan stoppa sina spelare 1-1. Nu talar vi förstås om en hög nivå. Kommande vecka kommer jag hårdnöta anfallsspel så att vi har en aning om vad vi gör på den offensiva planhalvan. Jag jobbar fortfarande på att se vilka platser mina spelare kan tänkas fylla. I dagsläget är det fyra platser som är helt up for grabs. Sedan har vi 200 minuter som dessutom skall fördelas. Det kommer att bli riktigt spännande att se vilka som är down!

Jag delade flyg med De la soul

Om jag har någon slags bucketlist kommer den förmodligen vara mycket svår att fullfölja. Framför allt om jag fortsätter att stoppas av jantelag och halvrädsla för att skapa halvgenanta situationer. Jag skulle inte ha lyssnat på min omgivning idag. Om jag gått min egen väg hade jag förmodligen kunnat posta en bild med mig själv tillsammans med en av mina gymnasiehjältar. Om jag gått min egen väg hade jag nog fått ett kryss till på min bucketlist, för där stod vi sida vid sida. Jag googlade och undrade om det verkligen kunde vara "plug two" men allt talar för att det var just honom! De la soul är lika mycket glädje, dans, moved och kärlek som basket. Trugoy bidrar med allt detta packeterat i ett stenhårt Amityvillefodral. Jag blev förvånad över att han var så kort och det är ett vanligt problem när man själv mäter 195+. Alla, inklusive mina stora idoler är så mycket "för små". Man förväntar sig att de ska vara stora och tunga, men så kommer de gående och tycks tillhöra markfolket. Men likt förbannat var det Trugoy och jag tog inget kort. Min bucketliskryssjakt fortsätter.

På Helsingfors flygplats

Det här är ingen vanlig flygplats vill jag lova! Den känns jordnära på något sätt och jag uppskattar det naturliga i Finland. Det känns som att naturen är roten till allt här. Lite samiskt. Golvet på flygplatsen kryllar av asiater blir enligt min mor är detta en mycket bra mellanlandning om man ska resa från/till Asien. Ca 73% av de med asiatiskt ursprung har munskydd och man kan ju undra varför de väljer Sverige, Finland etc, men så kanske det är så att de vill andas frisk luft en gång i sitt liv. Deras lungor förtjänar det! I skrivande stund tittar jag på Japans Stig Helmer. Munskydd runt halsen, brun toppluva avslappnat, nästan hip-hopigt högt över öronen, beige jacka, beiga byxor, bruna skor. Säkert svindyra designade efter hans egna fotvalvskrav. Fötterna står gulligt om lott! Jag vill åka till Japan!

Grant Hill - the greatest player never played

Jag nämnde Grant Hill för några inlägg sedan och tycker att han är en spelare som skall få lite mer utrymme eftersom hans legacy tog vissa abrupta vändningar. Grant Hill hade till skillnad från många andra i NBA en trygg uppväxt med välutbildade föräldrar som ställde hårda krav på deras son. Hill presterade mycket bra både i skolan och på basketplanen och detta fick en vän till familjen: Bill clitnton vittna om en dag sent 80-tal då han hälsade på hos Hills och följde med på en av grants matcher. De goda betygen och exemplariskt spel gav honom en plats på den beryktade skolan Duke University, där han spelade för coach K och tillsammans med Christian laettner vann final four efter ett långpass från inkast-under-egen-korgposition till sistnämnde som sköt ett skott över Michigans fab five och svischade hem NCAA åt Duke. Jag har för mig att Grant stannade ytterligare ett år på Duke innan han slutligen deklarerade sig redo för NBA-draften. Han gick högt och spåddes en lysande framtid. I början såg det bra ut för Hill som gjorde ett stort intryck på publiken i Motown, där han spelade sin första sädong. Det gick så bra att NBA för första och sista gången utsåg en duo till "årets rookie". Han delade priset med Jason Kidd. Hills karriär fortsatte rakt uppåt och han blev all-star, men sedan vände det. Hand kropp sade emot och hand fot bestämde sig för att ge upp! Den satt löst och glappade, vilket gav Hill fruktansvärda smärtor och Det var ungefär där som allting ändrades och Hills antal matcher spelade sjönk således drastiskt. 2003 eller 2004 lyckades han att bli all-star igen, men det var bara på talang och den fysik han tidigare uppvisat var inte densamma!

Min drömfemma all-time

Jag älskar att göra all-starlag och har gjort det långt innan jag spelade basket. Jag och vänner satte upp våra fotbollsdrömelvor på pappret. När championship manager kom ut satte vi upp dem i "verkligheten" oftast med hjälp av fusk. Jag registrerade mig som manager för ett lag, sedan ville jag ha någon spelare från Roma och blev manager för det laget också. Därefter transferfönstret jag spelaren och sålde honom till mig själv. Som ni hör har jag en fantastisk känsla för drömbyggen och redan som 10-åring gjorde jag så som klubbcheferna gör idag. Eller?

Här har ni min favoritfemma och den är inte gjord efter vilka spelare som jag anser vara bäst utan vilka som jag tycker se betytt mest för mig och varit mika favoriter.

PG: Penny Hardaway - många favoriter att kampa mot och då framför allt magic Johnson.

SG: Michael Jordan - Duh!

SF: Grant Hill - en helt enastående spelare i sin prime som verkligen kunde göra allt. En ärketyp för vad en small forward ska vara?

PF: Scottie Pippen - vi kanske kommer stöta på problem mot size, men skatan i gatan vad bra pippen var!

C:Shaquille o'neal - The black tornado är den mest kraftfulla insidespinnen någonsin och shaq gjorde vad han ville på en basketplan. Ville han skjuta strafflast så gjorde han det. Men missade i och för sig.

Bänken är nästan tråkig för er att se eftersom den skulle domineras av guarder och small forwards. För att vara ärlig har jag nog ett tiotal spelare som jag placerar före shaq. Allan Houston, Gary Payton, Jason Kidd, Jim Jackson, Eddie Jones, magic, Deron Williams, Brandon Roy, jagärinteenshalvklar! Men jag har alltid vetat att jag knappast skulle bli 216 cm, därför har mina idoler alltid varit korta. Spelare mellan 190-203 cm.

Brev från en vagn i Alvestas omnejd

Tidig morgon 04:45 gick jag upp och nu sitter jag på tåget någonstans utanför Alvesta. I skrivande stund befinner vi oss mellan Växjö och Alvesta, men när inlägget postas är jag säkert på fel sida av SJ:s knutpunkt. Jag ska försöka att hitta ett foot locker i Wien. Österrike är förvisso inte tokkända för sin basketkultur, men jag vet att den finns och att den inte är helt fyskam. Av den anledningen borde man kunna spotta upp ett Foot locker, som säkert i och för sig inte har jättemånga, för mig, okända/oupptäckta basketattiraljer. Senast när jag var i London köpte jag ett par air Jordan IX på house of hoops. De skorna pryder just nu min skohängare, men de är fantastiskt fina om man gillar gul och lila/blå, vilket jag gör litegrann. House of hoops är den absolut bästa butiken som finns i Europa. Det finns fem stycken och de ligger i London, Paris, Barcelona (?), rom/Milano och Berlin/München(?). Besöker man någon av dessa städer är ett check-in på HoH givet. I new York har de dock världens i särklass främsta HoH och det är minst sagt ett paradis för den basket- eller sneakerstokige. Där kan man beställa spelarsoecialer så som Deron Williams låga hyperdunks eller ett par foamposite i original-penny-blue! Foamposites var en dyr sko redan på sin tid och idag är det inte ofta som den kostar under 2000 kr om man vill köpa den. penny hette spelaren som använde den och blue är den electrofärgade blå nyans som skorna hade. Det är en lite mer metallicariant av Orlabdo Magics blåa 90-tal. Men nu ska jag till Wien och se vad de har att erbjuda en sneakerfreaker. Kanske ett par foamposites, men det känns mer troligt att man hittar ett par Clarks öknar som förstås är galet tjusiga, men inte så funktionella på en basketplan. Just det, sedan måste man ju se hästarna skita i spanska stallet med. Mycket skall hinnas på fyra dagar.  Utanför mitt fönster har ljuset börjat tränga fram över trädtopparna och klockan är 06:38. Ready, steady...sov!

Helgledigt

Hej allihopa.

Ni blir visst fler och fler. Det gläder mig ofantligt mycket och vi håller tummarna för att ni kan fortsätta att finna min blogg givande även efter helgen när jag är tillbaka från min semester. Imorgon klockan 6 på morgonen sätter jag mig på tåget som skall ta mig till Göteborg och därefter Wien. Ni får ursäkta uppehållet, men snart är vi live igen!
Jag har i och för sig installerat bloggen på mobben, så det kanske kan bli något inlägg om hotellet har ett sånt där intranät utan tråd?

Auf wiedersehen!

Dagen då NBA tog steget rakt in i modehusen

Jag har tidigare talat om NBA:s pimpmode under 70-talet. Det är egentligen fel begrepp, utan det var snarare ett soulmode som storstädernas hallickar tog efter och de ska därför inte ges cred som upphovsmakare till en av historiens softaste utstyrslar. Walt Frazier gled ofta runt i sina hattar och galet snygga kostymer och läderboots. Sedan fanns det Bill Walton som var vegetarian och kämpade för fred och djurens rätt. Han var inte av samma modeestetiska värde som  "Clyde" Frazier. Sedan kom 80-talet och 90-talet som mer och mer influerades av den tidens moderna hip-hopkultur med snap-backs och Fresh Prince-frisyrer. Majsfrillan innan cornrows blev populärt och snodde lite för stora delar av majsens innebörd i dessa sammanhang.

Så småningom spårade allting ur. Sheed Wallace kom till matcherna i trasiga mjukisbyxor och skinnjacka. Iverson hade durag och tolv kedjor runt halsen och i NBA:s kontor satt slipsnissar och skämdes lite. Dessa män, ja spelarna alltså och inte slipsbärarna kring det runda bordet, skulle vara förebilder till en ny generation basketspelare men såg ut som tvättäkta thugs. Man var tvungen att göra något och tog saken i egna händer.
NBA införde dresscode och många tog det som att man numera var tvungen att klä sig på ett strikt styrt sätt, men tanken var nog snarare att förbjuda att man klädde sig på ett annat sätt. Som gangsters. Eller som moderna gansters. Man fick gärna klä sig som någon ur Al Capones busgäng. I början vägrade många spelare att ställa upp på dresscoden och betalade gladeligen NBA:s bot på 50 k för att få klä sig som man ville. Tidigare nämnd Sheed Wallace vägrade att ställa upp och betalade istället 82x50K varje säsong. Fram tills han blev för gammal och insåg att det var ganska löjligt agerande av en vuxen man, framför allt med tanke på att haninte längre hade ett 15 miljoner dollar-om-åretkontrakt, utan gick på ett halvtaskigt veterankontrakt med ett par futtiga millar i fickan som lön.

Men rent modemässigt har detta blivit en renässans för basketsporten där många atleter nu syns i världens störtsa modemagasin och vinner priser som världens bäst klädda män. Russell Westbrook är senaste i raden av basketspelare som figurerar i diverse magasin för sin makalösa retrostil. Fantastiskt välklädd om ni frågar mig. En ful skjorta kan vara så fantastiskt snygg. En hatt likaså när en Westbrook bär upp den!

Som avslutande ord vill jag fastslå att när eleverna trycker igång Wu-tang i högtalarsystemet blir man sjukt glad. När skivan dessutom får rulla utan att någon byter musik och klassrummets ljudnivå i pratfrom sjunker drastiskt, är det eufori!

Ett vykort från Wien och lite nya setplays

Imorgon bitti ska jag sätta mig på tåget som tar mig till flyget som , om allting går vägen, skall ta mig till Wien. Senast jag var där minns jag polisen tog en knarklangare, ett spanskt stall mitt i staden, ett skitfint vitt palats, oräkneliga erotiska butiker, en konsert där en liten japan viftade dem till symbiotiskt kaos och en nyårsnatt så kall att jag och mamma var tvungna att byta skor med varandra. Ja, det var jag som frös så mycket alltså och inte min mor. De tär nog viktigt att poängtera de faktiska omständigheter så att inte BRIS ger min mamma extremt oförtjänt kritik. Resan låter kanske inte så exceptionellt kul, men den var fantastisk. Bussresa genom tyska industristäder i en buss med alla möjliga människor. Flertalet var trevliga. Lars-Uno och Lennart från den småländska skogshuggaridyllen var exceptionellt trevliga. En av dom, Lennart spelade visst klarinett i ett storband, medan Lars-Uno såg ut att vara mer dansant av sig. Han kunde säkert lika mycket vals som prästen kan bibeln.

Nog om dessa filurer.För er som inte vet vem Fred Hoiberg är så är det en före detta storspelande collegespelare som påminde lite om en man som hette Larry Bird. Han spåddes en lysande framtid, men i NBA blev det många säsonger där ingen nådde de nivåer som man hade hoppats på. Men han blev en uppskattad och väldigt sympatisk NBA-spelare som efter många säsonger lade skorna på hyllan och drog på sig coachpolon istället. Nu är han tillbaka där legacyn började: Iowa State. Här gör han ett enormt bra men även underhållande jobb där och jag förösker ta del av så mycket information av honom som möjligt. Jag har faktiskt en film hemma med honom där han går igenom diverse setplays utifrån 4-1-anfall. Flera av dessa skall jag försöka att implementera i åtminstone en av mina grupper. Jag gillar setplays där alla på något vis blir farliga eftersom dessa oftast är betydligt mer svårförsvarade. Om hela spelet bygger på att X ska få bollen efter två cutter från Y och O och screen på X från O och Z för att sedan utrymma planen åt X som skall göra poäng, så vet ofta alla vad som kommer hända. Ett bra setplay består enligt mig av en uppsjö olika rörelsemönster, där så många rörelser som absolut möjligt görs för att göra poäng och som interagerar med det vanliga anfallsspelet, men ändå bryter av det för att, liksom general Patton, överraska motståndarna. I unga åldrar tror jag det kan vara bra om spelarna naturligt faller tillbaka på systemets urpositioner så snabbt som möjligt efter att de olika sekvenserna genomförts. Det första av dessa system skall presenteras om ca 2 veckor. Innan det skall vi nöta grundsystemet och benmärga in det!

Basketligan försvinner bland allt annat, men något bör man kanske säga?

Ojojoj, vad mycket basket det finns att njuta av. NBA, NCAA, Euroleague, men även här i Sverige kan vi njuta av bra basket. Basketligan kan förstås, liksom alla andra ligor, blanda och ge. Ibland borde man kräva pengarna tillbaka. Ibland går man ut ur hallen med ett leende på läpparna. Lite tid kan jag ge ligan. Det kan bli en ganska spännande säsong i år. Det tråkiga med ligan är att det redan på förväg är ganska uppenbart vilka lag som kommer att tävla om guldet. Det är en likhet som ligan har med NBA. Därunder är det betydligt mer öppet i NBA än vad det är i svenska ligan. Här kan vi redan nu förutspå vilka lag som inte kommer att nå slutspel. Jag såg de olika lagens budgetar och de avslöjade ganska mycket om hur ligan ungefär kommer att se ut. Det finn några lag som kommer att bli intressanta och riktigt farliga i år. Borås lär vara lika bra som förra året. Norrköping vet man inte riktigt hur det går för. Det verkar vara lite strul i klubben och mycket tjafs om hur kompetens deras coach är. Jag antar att han lärt sig ett och annat under sina år som proffs i Europa, men jag kan nog lika lite som alla andra tyckare i den här frågan. Finallagen i år tror jag blir Uppsala mot Sundsvall. Båda dessa lag verkar ha ett långsiktigt, kontinuerligt tänk där man satsar på en grundstomme som ser likadan ut mellan de olika åren och kryddar till den med det man saknade föregående säsong. Det tror jag är ett vinnande koncept. Borås jobbar på ett likadant sätt och jag tror att det är en stor del av förklaringen till deras underhållande och framgångsrika basket. Men frågan är om det räcker mot Uppsala och Sundsvall?

2 veckor till matchstart - Ett korpbo tar form

Saker börjar att arta sig och de olika lagen börjar ta form. Basketsäsongens första månad ligger egentligen schematiskt ganska dumt. I slutet av fotbollssäsongen och i början av förkylningssäsongen innebär att de första veckorna kan vara ganska jobbiga både för coach och spelare. Det är svårt att sätta upp sina spelmässiga principer när det inte är 5-5 eller i alla fall 4-4, men nu har folk börjat att dyka upp och mina U-16 var 11 stycken på gårdagens träning. Några nya och några spelare från förra säsongen var tillbaka och träningen kan delas upp i tre kvalitetsdelar och lika många träninsgmoment. Den första, individanpassade såg bra ut. Några av de saker vi övar på har förbättrats avsevärt på den tid som vi jobbat med dem, vilket förstås känns betryggande. Därefter hade vi en nedbruten lagdel som såg...rätt taskig ut. Men efter en visselpiperäddning så avslutades träningen riktigt bra, med god intensitet och mycket vinnarblod. Det är den viktigaste grundprincipen för att skapa en god kultur. Folk behöver vilja vinna och hata att förlora. Vi har fortfarande en lång väg att gå och jag tror att vi i mitten av säsongen kommer att ha utvecklats enormt och vår lagidentitet kommer sakteligen att börja ta form. Men vi kan inte stressa och hoppa över viktiga steg, eftersom det kommer att straffa mina spelare längre fram när de ska spela i Europa, USA och toppnivåer runt om i världen.Vi behöver tro på oss själva och vilja utvecklas, men också vilja vinna. Att spela som en vinnare är inte att vinna varje match, utan att komma till varje träning och match med en vinnande attityd. Att hela tiden jobba mot nya högre höjder. Jag hyser gott hopp för både u-16 och u-14. Vi måste låta oss ta den tid som behövs för då kommer vi att bli bra. Riktigt bra.

Allt börjar med att utveckla vinnare och när vi har etablerat en vinnarstandard på träningarna där alla kommer 100% redo varje gång kommer det att gå snabbt! Vi är på rätt väg just nu. Den 5 oktober smäller det och då behöver vi vara redo att tävla. I januari behöver vi vara redo att vinna. Där har vi två av säsongsmålen.

Black Mamba förgiftar sitt eget revir

Kobe Bryant är för 00-talet vad MJ var för 90-talet. Tillsammans med diverse stora namn, framför allt insidespelare så gav triangelanfallet honom 5 ringar. Det finns ett litet gäng spelare i lakers som har en särställning bland alla andra giganter. Det är de som är Lakers. Magic, Worthy, Abdul-Jabbar och Kobe. Jag har en slags hatkärlek till Kobe som beror på hans makalöst perfekta spel, men också på hans makalöst värdelösa spel. Lika bra som han spelar mot Minnesota ena natten, lika värdelös kan han vara nästa. Han skjuter väldigt mycket. Och har väldigt mycket boll. Och ett dåligt rykte. Och sätter de där omöjliga skotten. Och går till final. Och sedan off-season. Folk springer iväg från Lakers. Dwight krävde att klubben skulle släppa loss Kobe från sitt kontrakt. Ramon Sessions springer ut ur LA med sin amstaff under armen och väljer att spela back-up i NBA:s sämsta lag, Charlotte Bobcats. Han har sagt att han inte ångrar sig det minsta.
Det är ett moment 22. Av tacksamhet kan inte Lakers släppa Kobe och av rädsla så vågar de förmodligen inte, eftersom de vet att han skulle änka dem varje match framöver om de lät honom gå. Men han håller dem i en  taskig sits av flera anledningar:

1. Han har NBA:s tyngsta kontrakt på 30 miljoner dollar om året.
2. Han skall vara svår att spela med, eftersom han inte är helt bekväm med att dela bollen.
3. Trots att han fortfarande glänser, så börjar han att bli dammig. Skeppet sjunker men Kobe är kapten och han beordrar alla att sjunka med honom.
4. Han lär ha sagt att han vägrar att tjäna mindre pengar än vad han gör just nu, vilket innebär att om man släpper Pau och Nash kan man fortfarande bara erbjuda en free agent 2014 15 miljoner dollar om året; en lön som jag tror många vill ta, men inte om de ska spela andra fiol bredvid någon som är sämre än dem själva, men som ändå tjänar dubbelt så mycket. Lebron? Melo? Paul George?

Om Mamba accepterar sin ålder, ändrar sitt spel och finner sig i att ha mindre boll kommer Kobehinna med en till ring. Han kommer fortfarande ha bra stats. Men det krävs en förändring för att Lakers skall komma på fötter igen! Och "att komma på fötter" betyder inte att nå slutspelet i LALA-land. Det betyder att få en ring.

Kyrkovalet - Ett sätt att motverka rasism

Bittre Betnér gjorde ytterligare ett av sina halvdana youtubeklipp där han sitter och hatar på något. De är inte speciellt kul, men idag var det viktiga poänger som framkom. Han var rädd för Sverigedemokraterna som visst satsat ganska hårt på att slå sig in i kyrkan och det väckte ett orosmoln inom mig. Utan att bli allt för politisk eller religiös så anser jag att religionsfrihet är ett av samhällets viktigaste stöttepelare och för mig finns det inget "rätt" eller "fel", så länge man har en sund tro som bygger på gemenskap, värme och respekt. Så fort som en tro blir osund är den farlig. Sverigedemokraternas ideologi bygger på segregering istället för integrering och därför är det tragiskt att de överhuvudaget ställer upp i kyrkovalet, men likt förbannat såg det ut som att de var ett av de parti som hade fått flest valsedlar tagna när jag stegade in i kyrkan för att lägga mina röster. Jag måste bimbofiera mig lite till. Inte nog med att en avdankad ståuppkomiker fick mig att gå och rösta, dessutom hade jag knappt någon koll alls på vilka som jag skulle rösta på. Det handlade snarare om mitt demokratiska ansvar och rättighet. Folk har dött för att jag skall få rösta. Ådalen och fan å hans moster! Då är det minsta jag kan göra för att hedra deras minne att ta till vara på den rättigheten.

Sverigedemokrater är en tragisk företeelse. Jag undrar hur djupt rotad segregeringsgenen är när vi fortfarande, liksom djuren, delar upp ett "vi" och "dom" utifrån koloristiska drag. En slöja kan väcka så mycket känslor hos så många folk. Ett kors kan väcka lika mycket känslor hos några andra. Jag har träffat många idioter. Många har varit av utländsk härkomst. Många har varit av svensk härkomst och mitt sunda förnuft har hjälpt mig att förstå att det inte finns en enda etnicitet som har idioti i blodet. Idioti är socialt utvecklat. Därför bor och finns idioter överallt. Se bara på Sverigedemokraterna! Hade de varit med i Sagan om ringen, så hade de fått bo i någon grotta längst ned i ett berg. De hade haft en liten roll, men hade säkert varit många och mitt i bland dem levde ett stort bergatroll. Jag kan skriva en essä om Sverigedemokrater, för samtidigt som jag blir så förbannad av dom så är det förmodligen en kram och lite gemenskap som de behöver. Den enda utlänning de träffar är pizzeriaägaren, sedan har de en dansk som kör truck på jobbet, men han är ju inte invandrare utan dansk. Invandrare är annorlunda oss. De gillar inte basket eller fotboll. De går inte upp på morgonen och går till jobbet som vi. De gråter inte. De skrattar inte och de gillar inte tacos lika mycket som vi!

Det finns fortfarande folk som bryr sig så oerhört mycket över vad som är "svenskt" och icke-svenskt. Kalles kaviar är så förbannat viktigt! Jag tycker inte om Kalles kaviar till skillnad från Linn eller Mehmet. Falukorv kan jag äta, men jag tycker inte alls att det är lika gott som tandoorikyckling eller kolgrillade färsbiffar. Mina vänner är mina vänner på grund av att jag klaffar med deras personlighet. Men Sverigedemokrater förstår inte samhället för de förstår inte att de är en viktig del av det. De reflekterar förmodligen inte när de är på stan att var annan människa ser ut att vara från någon annan del av världen. De ser bara det som media förmedlar. De tänker inte på att det exempelvis är mångkultur som får vården att gå runt. Att enda anledningen till att jag kan äta tandoorikyckling istället för Kalles kaviar är för att (tacka Gud) människor med andra smakreferenser kom hit och tog med sig en del av sin fantastiska kultur. Men Linn som älskar kalles kaviar kan äta både och, utan att någon blir arg. Visst, mat kan tyckas vara en banal företeelse i dessa sammanhang, det är jag den första att erkänna, men det verkar tyvärr vara ganska få platser där "det okända" har integrerats så bra som just här. Hur många i detta land lagar mat uteslutande med hjälp av salt, peppar (om man vill vara riktigt vågad) och ättika? Vem har inte curry i kryddhyllan? Eller tacokrydda i skafferiet? Sverigedemokraten? Mat är gött och vi har mycket att lära av gastrokulturen!

Jag kan sitta och förundras över mina vänners bakgrund och de kamper som deras fäder och mödrar utstått. I somras jobbade jag som basketledare på Araby. Jag träffade en liten pojke på sex år som satt och grät på en bänk. En annan unge hade nämnt något om hans familj, vilket kanske inte är så farligt egentligen om man utgår från min förväntningshorisont. Men för honom var det det. Ett par månader tidigare hade hans pappa dött. Samtidigt som jag satt hemma och åt falukorv förlorade hans pappa livet när han kämpade för frihet i Syrien. Jag kommer aldrig att glömma denna pojke för han har satt djupa och välbehövliga spår i mig. För när jag ser Ahmed som spelar fotboll är jag glad över att han är min bror. När jag ser Alexandra göra det samma är jag glad för hon är min syster. När jag ser Ali eller Johan begå något brott blir jag ledsen för de är också mina bröder och det finns en anledning till att de beter sig som de gör. Men oavsett hur gärna Sverigedemokraterna vill tro det, så beror det inte på vilken hudfärg de har utan vilket mottagande de fått i samhället som de växt upp i.
Precis samma anledning som att en Sverigedemokrat har blivit en Sverigedemokrat. I kyrkan hör de inte hemma, förrän de blivit en del av vårt samhälle och det är sådana som du och jag som skall introducera dem hit. För även de är våra syskon. Ibland behövs lite mer kramar.

Basketens mest betydelsefulla personer - Del.1 Rötterna

Basket är en fantastisk sport och vi har gått igenom mycket för att göra den till världens i särklass mest attitydpumpade sport. Det kom inte gratis utan vägen har knatats av droger, död och åratal av förtryck. Det är förstås helt orealistiskt att tänka på sporten på det sättet när man går runt i Arabys hallar, men så var det faktiskt! Jag kommer inte ranka basketspelare utan snarare personer som påverkade vårt kulturarv.

1891skapade idrottsläraren Dr.James Naismith (osäker på om han var doktor vid detta tillfälle) basketsporten. Han ville skapa en sport som man kunde hålla på med under vintersäsongen och som inte skulle vara skadebenägen. De hängde upp persikokorgar på väggarna och man fick använda en stege för att hämta ned bollen vid poäng. Jag antar att första matchen slutade 2-1 eller något, ett resultat sim man är van vid om man sett några av de mer dystra serierna i detta land! Det var en ganska majsig sport. Korta shorts gymnastikskor med gummisula och alla hette säkert Francis, Keith och Frank.

Så småningom nådde sporten till gatorna, långt utanför YMCA:s trygga (pedofiliskandalerna började långt senare) miljö och det var här som den moderna basketen började ta form. Den första crossovern gjorde inte Bob Cousy, utan i de svarta områdena i Kansas City, Chicago och Harlem. Förtryckta afro-amerikaner började blanda jazz med sport och danser som lindey-hop integrerades i deras sätt att spela basket. Därför är Duke Ellington en av basketvärldens mest inflytelserika personer. Det var hoppande, studsande, det var ett "schysst tugg" (underbart att säga om man är 65+!) och det var galna glädjeproportioner trots att det stod ett gäng vita poliser och misshandlade en broder två kvarter bort. Utan Ellingtons musik och otaliga ballrooms hade vi förmodligen fortfarande haft shorts som stramade åt runt paketet så hårt att en suspensoar vore tvång om man önskade att bli fader någon gång i livet.

Nästa era i basketvärlden präglades av total blackness. Ellington satte en ton som andra musiker plockade upp. Vissa plockade upp toner från helt andra håll. James Brown exempelvis. Inspirerad av rock 'n' rollens showbiz och soulens lidande uttryckt genom David Ruffins danssteg, gjorde han något helt nytt av det. Den största entertainern sedan Elvis satte en ny standard och plötsligt såg flertalet NBA-spelare ut som något från Shaft. Pimpin delades i två separata innebörder, där det ena var slisk och snusk, det andra blev synonymt med casanova. Feta hattar, en kedja som kunde hålla fast solen runt jorden och ett par riktigt fina boots. Pimperiet blev ett mode och ordets mörkare baksidor försvann någonstans på vägen.

Basket och förlegad fysträning - Skog, myggor, revor och så småningom förkylningar

Hallå folk!

Idag ska jag ta upp ett av de mest intressanta och roliga områdena av basketträningen, nämligen "fysen". Det ordet gav mig kalla kårar i många års tid. Det var synonymt med "tråkig jobbighet" och än idag kan jag få dåliga vibbar av ordet. Varför? Därför att det fortfarande tyvärr ofta är synonymt med "tråkig jobbighet". Eller "jobbig tråkighet" för den delen. Denna bild lever jag fortfarande med även om jag glider allt längre ifrån den ju mer kunskap som skaffas inom området.

Myter och vanföreställningar
Många av de vanföreställningar jag har skapades tidigt, redan under mina ungdomsår inom basketen. Hur många av er har inte spenderat otaliga somrar med att jogga på grus, jogga i skog, jogga i regn och jogga långt. Joggning har länge varit en form av standardträning. Oavsett vilket syfte man har med sin sport och oavsett vilka muskelgrupper som används så har alltid joggningen varit en universalmetod för bättre prestation oavsett syfte och sport. Jag avskydde att jogga, men fullföljde dessa pass eftersom jag visste att joggning hjälpte mot allt. Även under min tid i ligan förekom joggning frekvent under försäsongen och jag började inte ifrågasätta denna metod förrän jag själv började coacha mer frekvent och lärde mig mer om basketspelarens anatomi. Mitt intresse för fys började egentligen när jag var fjorton. Steve Francis, T-mac och Vince Carter var förklaringen till detta intresse. Jag ville lära mig att flyga och började intensivt att träna mina vader för att i slutet av nian göra min första dunk. Två händer och ett vänsterben. Problemet var att jag inte såg det som fys, för fys var fortfarande svett, regn, grus och skog.
Varför denna förbannade joggning? Jag vred och vände på eländet för att tänka: hur hjälper detta mig som basketspelare? Jag tog del av diverse olika program som utformats av några av basketens mest respekterade fyscoacher och märkte att ganska få av dessa hade joggning som en del av sin praktik.

Min favoritfysare heter Alan Stein och han har hjälpt åtskilliga spelare att finslipa sina fysiska förmågor. Han har exempelvis jobbat med Kevin Durant och Lebron samt är anställd på Dematha high school; ett av USA:s krafthus när det gäller basket. Jag bestämde mig för att söka upp honom interaktivt och fråga honom hur han förhåller sig till joggning.

"No, I don't use 'jogging' as part of our conditioning. I don't believe in doing any slow, long distance work."

Den mest inbitna joggningsidkare rynkar nog på näsan och säger:
"Ja, men man blir trött av att springa, alltså förbättrar det "grundkonditionen"!" Absolut, men det finns en uppsjö sprintdrillar etc, som är mer lämpade för en högintensiv sport som basket. Största möjliga förbättring på minsta möjliga ansträngning är nog ett ganska bra grundkoncept gällande fys. Effektivisera den, gör den rolig. basket spelar man för att det är kul när det händer grejer. Joggning är väl typ motsatsen? "Oj! Ett träd! Spännande!"

Observera: detta är inget illa om joggningen som fortfarande är en utmärkt träningsform, men jag tror inte att den är bäst lämpad som försäsongsträning till alla sporter. Sedan kommer det att finnas basketspelare som älskar att gå ut och löpa och som känner att detta förbättrar dem som spelare. Fortsätt med det då! Man hittar garanterat egna vägar att gå, men jag riktar mig främst till ungdomsträning, där vi behöver fokusera mer på att skapa atletiska spelare. Om jag var tvungen att välja mellan en spelare som kan hoppa till månen, eller en som kan springa runt kinesiska muren, så vet jag vilken jag väljer i 9 av 10 fall.

Kommer du ihåg tränaren som bara snackade om fundamentals?

Gör ni det? Jag har haft alla sorters coacher. Det fanns de som avskydde finter och så fanns det dom som inte brydde sig hur du gjorde poäng bara man gjorde poäng. Än idag har poänggörandet ett alldeles för stort utrymme i ungdomsbasketen. Om man ser till helheten så är egentligen poänggörandet det minst viktiga för en svensk spelare med ambitioner på ligan. Alla måste förstås kunna avsluta och sätta öppna skott och halvtrafikerade lay-ups. Men de stora poängen finns det ett heltidsproffs som gör. Om man som svensk vill slå sig in behöver man börja i en annan ände. Behärska basketgrunderna.
I min ungdom fanns det vissa coacher som lade fruktansvärt mycket tid på fundamentals. Jag blev stundom arg och kände mig inte sällan lite hämmad. Idag när jag fått ny inblick i sporten inser jag att mycket av det jag lärde mig var mycket värdefullt. Problemet låg snarare i pedagogiska aspekter och faktum att man aldrig borde hålla tillbaka spelare som av eget intresse utforskar nya områden av basketfysiologin. För att bli bra på dessa krävs dock en fundamental bas att stå på. Om jag ser en ungdom som gör trippelcrossovers så blir jag glad och säger åt honom att höja tempot med 300 %, så att han kan använda dem i match!

För att spinna vidare på gamla minnen så kommer jag ihåg att vissa tränare hade fruktansvärt enformiga träningsprogram. Enformighet nästan alltid leder till uttråkning.  De orden slog mig som en Tyson idag, när jag av någon anledning kom att tänka på olika coacher som man haft genom åren. Det finns vissa coacher som alltid körde samma träningsprogram. Det var inte jättekul. Vi blev i och för sig förbannat bra på högerhandslay-ups. Utan försvarare. Fri mot korgen. Sedan har vi de andra sortens coach som är raka motsatsen dvs. hittar en uppsjö av nya övningar till varje träning. Det leder sällan till uttråkning men ibland till förvirring och det i sig kan leda till uttråkning. Jag har nog snarare varit coach nummer två, men nu jobbar jag aktivt med att ha en balanserad träning av gammalt och nytt. Liksom mina spelare är nybörjare, så är jag fortfarande det samma gällande coachningen. Jag ser mig som en hungrig sophomore som kommer tillbaka efter ett nästan godkänt första år, men som inte ens uppnått närheten av vad jag förväntar av mig själv som ledare.

Så gick den där låten igång som blir allra bäst när det är höst.

Jag skröt häromdagen om allt från briljanta nattidéer till välförtjänta vuxenpoäng. De poängen som jag tog försvann imorses när jag istället cyklade runt med en rinnande näsa och bara var förbannad på folk som inte förstod skillnaden på cykel- och gångbana. Hur svårt kan det vara? En dålig dag vill ju en liten del av mig ha med en hulligantuta och på riktigt skicka ett budskap till folk. "GET OFF OF THE LANE ALFONS!"Citatet är hämtat från en av mina många coacher. Han var en mycket kunnig, halvgalen texan som så småningom började att sälja frukt. Alfons hette egentligen inte Alfrons, men jag antar att det låg lättare i munnen än Anton som var hans egentliga namn.

>Commodores Nightshift< är en låt som jag vill ge lite ljus så här i höstmörkret. Det blev en låt som fick en speciell plats i mitt hjärta under mitt första år i Örebro. Jag minns hur jag satte mig på bussen från universitetet ned till resecentrum tidigt på morgonen för att fånga ett tåg till Herrljunga. Detta skedde vanligtvis någon halvtimme innan staden hade vaknat och vintermörkret kramade mig ordentligt. Låten blev en slags symbol för hela stämningen. Den mystiska synthbasgången. De ekande trummorna. En fantastisk polyrytmik som handlar om just natten och de avlidna giganterna Marvin Gaye och Jackie Wilson. Den här låten är dock speciell. Under sex månader lyssnar jag knappt alls på den. Den är nästan alldaglig (notera nästan), men när hösten börjar närma sig, eller snarare när mörkret kommer så är den fantastisk. Tips: Lyssna på låten. Tips 2: Se videon. Den ger låten en nästan komisk touch!

http://www.youtube.com/watch?v=FrkEDe6Ljqs

Och regnet kom liksom förkylningarna och de sömnlösa nätterna

Det hämtades in åtskilliga vuxenpoäng under dagen. Ni vet, gå upp i god tid, ta ut hunden och njuta av regnet och de facto att hösten står utanför mitt fönster, för att därefter gå in och äta en hälsosam frukost och till råga på allt göra i ordning köket innan man drar till jobbet. Det kändes effektivt, men också lite främmande. Jag borde avskytt regnet, jag borde sovit lite längre och jag borde absolut inte gjort i ordning köket. Fruktansvärda vuxenpoäng som kom helt oforcerat och jag kanske har en förklaring till mitt oortodoxa beteende. Jag har sovit dåligt inatt och som ett brev på posten har mitt straff blivit en (än så länge) liten förkylning. Vid fyra tiden vaknade jag och det gick inte att somna om och min största killer vid dessa tillfällen är att börja tänka på basket. Inatt kom ett uppslag av en ny övning som jag förstås ville prova på något av mina lag. I min nattliga fantasi var det den bästa övning som någonsin gjorts. Mike Dunlap möter coach K typ! Idag, dagen efter är dne fortfarande ganska bra, men förmodligen har jag fyra månader av nötande innan jag själv helt och fullt är på det klara med vad exakt som skall komma ut ur drillen. Det är alltid på natten som man får för sig att idéer är grymt bra. Basen är en vanlig 4-4 shelldrill, men med en liten twist som jag tror kan utveckla dem på ett sätt som så småningom kommer att bli en naturligt integrerad del av vårt spel. Den ska testas på onsdag, men framför allt torsdagsträningen. Må det bära eller brista!

I helgen genomförde vi en välbehövlig träningshelg som innebar att de närvarande spelarna nu behärskar vårt anfallsspel ganska bra. jag ser en enorm potential i årets trupp och vi har ett gemensamt mål som hela klubben står bakom - Basketettan! Det känns närmare än någonsin även om det naturligtvis är en lång väg att gå. Just nu behöver vi få tillbaka alla från det förkylningskaos som härjar, där jag är den siste i ledet att drabbas av rinnande nässjukan.

Sverige lyckades nästan att slå Italien i gruppspelets sista match och vi slutade inte sist i en av EM:s absolut tuffaste grupper. Det kan vi vara stolta över och se fram emot kommande EM där vi garanterat kommer att nå ännu högre. kanske kan vi få tillbaka Rudy tills dess? Kanske har Ludde blommat ut? Kanske är Andreas Person och broder två etablerade spelare? Kanske är V. Gaddefors en bra spelare i ett stort lag i Europa? Frågorna är många och svaren ligger där borta. I träningshallen och gymmet. Vi blir exakt så bra som mödan vi lägger ned på att nå dit! That's for sure!

EM är inofficiellt slut - en tillbakablick på förhand

Så var det återigen en tyngre dag i svensk baskethistoria. En förlust i en avslagen match mot ett gäng storvuxna turkar som inte alls imponerade. Matchen handlade inte så jättemycket om vilja utan snarare om vilka som satte mest och turkarna drog det längsta strået. Deras talang räckte mot ett Sverige som bara spelade för ära och tyckte spela på sitt sparkapital när siffrorna sprang iväg. Jag varnade för Sverige så länge man lyckas hålla sig kvar i matchen, återigen såg vi en "storförlust" även om det inte kändes så värst farligt denna gång. Alltid skittråkigt och uruselt med förluster men ur detta EM kommer mycket positivt. Här följer fyra punkter som jag slängt ihop på en halvminut.

1. Vi kvalificerar oss för EM, vilket är ett kvitto på att svensk basket börjar etablera sig. Förhoppningsvis hänger Basketsverige med i detta och lyckas professionalisera sporten. Mer pengar. Mer kompetens. Bättre spelare.
2. Rutin. Vi gör vårt första EM på länge där vi kvalificerat oss via spel. Jämfört med 2003 tycker jag att vi har tagit stora steg åt rätt håll, även om vi fortfarande har en lång bit att gå. Vi behöver framför allt höja vår lägsta- och mellannivå. Dessa spelare spelar i ligan och med andra ord: Ligan måste bli bättre! Vi saknar egentligen rutin från att spela mot de riktigt bra nationerna och det är via dessa tillställningar som vi skaffar detta. När vi lärt oss vad som krävs för att slå stornationerna kommer vi att kunna göra det mer frekvent eftersom vi vänjer oss med motståndet och dess nivå (er).
4. Vi har EM:s mest dominanta spelare i vår trupp! Vem kunde tro att EM:s bäste poängplockare skulle vara från Sverige? Jag misstänkte att han skulle vara topp-8, men 1? Nej, det är rätt speciellt. Lägg dessutom till att han är EM:s förmodligen mest spektakuläre och kanske atletiska spelare!

Och slutligen: trots att fotbollen fortfarande är så mycket större än basketen. Trots att fotbollen fortfarande omsätter så mycket mer pengar. Trots att fotbollen har en mycket längre historia än basketen i detta land, så presterar vi på ungefär samma nivå trots inte ens en tredjedel av deras resurser vare sig ekonomiskt eller underlagsmässigt. Det är ett styrkebesked i sig och när vi kan få upp pengarna och spelarmaterialet ytterligare så tror jag att vi ganska snabbt kan komma att bli en ganska tung faktor i basketvärlden. Vi har bara en Zlatan, men vi har både Jonas och Jeff, så visst ser framtiden ljus ut?

Då har jag inte ens tänkt på allt som händer inom Ravens verksamhet med ständigt växande spelarunderlag. Snart har vi någon där uppe!!!

EM blev så mycket mer intressant.

Äntligen kom den efterlängtade segern. Många påstår att Ryssland spelade dåligt, men det är en sanning med modifikation för det är Sverige som gör dem dåliga. Eller snarare Sverige som spelar så förbannat bra. Mycket bättre rörelse i anfall, aggressivare och mer rörligt försvar; vilket är avgörande när man saknar renodlade bestar under korgen. För mig är det fruktansvärt svårt att skriva om basket. Betydligt svårare än när jag coachar då jag allt som oftast kan hålla band på mina känslor. Men när jag ser på basket och har klara sympatier i ett av lägren har man alltid ett hjärta som slåss mot en hjärna ibland. Man vill att Sverige ska hota USA, ja ni förstår vad jag menar. Är jag glad skriver jag euforiskt, är jag arg skriver jag kanske nästan dystopiskt.

Idag är det glädje. Det fanns mycket att kritisera i matchen mot Finland som var befogad kritik. I dagens match mot OS-trean Ryssland finns det istället jättemycket positivt att lyfta fram och jag känner att vi har god chans att vinna resterande matcher om vi behåller självförtroendet och intensiteten. Jag sade innan EM att jag tror Sverige har chans mot vilket lag som helst om man lyckas hålla jämna steg. Jag vill inte låta som den självgode narcissist jag faktiskt är, men jag tror att det kan ligga lite sanning i det (måste vara ödmjuk). Om vi biter fast i matchen så kommer vi inte släppa taget, däremot tror jag inte att vi kommer vinna en enda match om vi har underläge med mer än 10 poäng någon gång i matchen. Om man kan motbevisa mig blir jag gladast i världen.

Vi vinner denna match bland annat på grund av en rörlighetsrenässans, i såväl anfall som försvar, som var fantastiskt mycket bättre idag, vilket gjorde att antalet forceringar var betydligt färre än tidigare matcher. Jerebko kom helt till rätta och hade otroliga stats, på "mindre boll". Han gjorde jobbet, helt enkelt!
Idag visade Sverige riktig aggressivitet och att man inte finner sig i att sådana som jag ska sitta och tycka en massor. Motbevisandet av allt tvivel var ett styrkebesked. Spelarna spelade för hela Sverige och startade reningsprocessen som skall visa att det är basket-, inte fotbollslandslaget som är våra nummer 1!

Slutligen vill jag bara poängtera: Ludde Håkansson får mig att tappa hakan. Han mognad är imponerande och sättet han ger trygghet på pointguardpositionen idag är essentiell mot kommande lag i turneringen. Det blir spännande att se när han dyker upp på draftnet, för jag blir förvånad om vi inte ser honom på andra sidan havet så småningom. Vi har framtid i den pöjkvaskern! Jag berömmer samtliga spelare för att man kontrollerar matchen. Bollen får göra mycket av jobbet och vi varierar vårt poänggörande med fastbreaks, trepoängare, snabba och långsamma avslut. Vi har helt enkelt känsla. Spelar mer rutinerat, men med ungdomens iver, aggressivitet och hunger.

Hoppas att det här är början på något! Vågar vi hoppas?

Ravens träningshelg är i full gång!

Början gott allting gott? Det återstår att se, men idag körde vi igång en träningshelg med herrlaget där vi nötade mycket anfall. Det såg så småningom ganska bra ut och när det satt sig i ryggraden på oss tror jag att vi kan få fram bra alternativ ur spelet.

Dessutom fick jag hem mina första låga basketskor. Jag har inte haft sådana sedan säsongen 2007. Då tillhörde skon Lebrons linje. Nu tillhör den...just det: Lebron! Det är nästan alltid litespeciellt att ha nya skor. Man känner sig några hundradelar osmidigare och långsammare, men så småningom formas de efter mina rörelsemönster och fötter och då blir de små blixtar som man besitter. Det finns ett par skomodeller som känts perfekta redan efter första träningen och det är faktiskt min "huvudsko" i år, dvs. en hyperdunk! De är finfina. Fantastiskt komfortabla och reaktionsvänliga!

Nog för inatt!

Sleep tight!

Ingen rolig dag att vara svensk

Om mormors gamla halvdana försök till släktforskning stämmer, så har jag en gnutta finländsk blod i mig. Det hjälper mig i och för sig inte så mycket idag. Jag är mycket glad över den finländska basketutvecklingen, men det beror snarare på grannlandssympatier än släktband. Jag har nästan mått lite småilla i drygt en timme. Det finns förluster, sedan finns det sådana matcher som man skulle kunna betala för att få raderade ur historieböckerna.

Finskt sisu skänker dem respekt i hela basketvärlden just nu och de har en makalös generation som jag tror kommer att axlas av ett gäng nya produkter med samma glöd.

Sverige däremot: vad har vi? Vi har en av EM:s bästa spelare. Vi har en  av EM:s mest intressanta spelare i och med sin ålder (Ludde). Sedan har vi inte mycket mer.

Jerebko visar inte alls de kvalitéer som man kan hoppas på, vilket självklart försvårar läget ytterligare. Lägg då dessutom till att vi utöver vår förmodade dynamic duo (Jeff & Jonas) ser bleka ut, vilket gör det värre för de båda herrarna. Det är dessutom svåra roller att spela då ingen av dem är go-to-guy i respektive NBA-lag, men här förväntas och måste spela denna roll. Jeffrey har fixat det okay, men Jonas kvaliteter kommer inte fram. Hur man kan få fram dessa kommer i nästa stycke.

Vi har ett uselt bolltempo, vilket är dödande om man dessutom inte har tillräckligt duktiga insidespelare. Det innebär att försvaret inte får jobb och när försvaret inte får jobba kliver de längre ifrån sina spelare; en taktik som är utmärkt mot ett lag utan minsta tillstymmelse till skytte. Lagspelet blir lidande och forceringar får styra. En spelare som Jonas drabbas hårt av detta eftersom han måste vara aggressiv och attackera i första hand/skjuta i andra, men därinne står 4 finnar och bara är i vägen eftersom de har full koll på både sin egen spelare och hjälpförsvar. Turnover. Missat skott. Taylor kan variera med post-ups och får med sig lite and-1s men det är för få när inga andra steppar upp. Bolltempot måste höjas. Svinga från sida till sida.

Våra icke-NBA-spelare är för dåliga attackspelare. De blir stoppade för tidigt av försvaret och kommer därför inte tillräckligt djupt, vilket gör det omöjligt för våra förväntade skyttar att få iväg bra skott. Något kanske sitter, men det är bara julaftonskotten! De har redan en hand i ansiktet och det försvårar!

Försvaret är inte tillräckligt bra. Det är otaggat och vi är klena och har usel utblockering. Våra Guarder tappade många bollar till cuttande finnar som tog returen över Kjellbom. Kjellbom skulle i och för sig lika gärna kunna ha ersatts med en pyssling idag. Hans anfallsspel var dåligt. Hans insideförsvar fanns inte ens. Samma move lyckades han köpa 4 gånger. Sedan frontade han en gång. 212 cm mot 205. Gissa vem som gick vinnande ut ur den duellen? Självklart finnen! Lägg då dessutom till att hjälpen var helt frånvarande vid samtliga av dessa, vilket kanske berodde på dåligt snack men även finnarnas förträffliga skytte från trean. Jag tycker att de svenska guardsen kan kliva upp i försvar och jamma deras passar inside. Förbjud dem att slå ned bollen lågt, för då är vi tyvärr helt körda. Bättre att eventuellt låta dem få några studs och aggressivt återhämta försvaret med hjälp av stunters och hjälp, för att sedan komma tillbaka.

Kognitiv dissonans - Mitt träd har växt upp från Hip-hopens rötter

Morgonens traditionsenliga kissochbajsrunda med Frank förgylldes av mina favoriter i rapgenren. Det första som slog mig är att, även om det tar emot något fruktansvärt att säga detta, så var det overkligt mycket bättre förr. Rapparna i sig behöver inte vara så speciellt mycket bättre vare sig lyriskt eller tekniskt, men producenterna tillhörde ett helt annat solsystem. Från detta satte ett nästintill filosofiskt analyssystem att försiktigt etablera sig, samtidigt som jag kom allt längre från hemmet.

Jag skulle tro att jag är en av de personer som lyssnat på mest rap i detta land (eventuell överdrift) och diskuterar vi 90- och tidig 2000-talsrap så finns det inte många låtar som lyckats att undgå mina öron. Därför har jag fått för mig att jag har mandat och förmåga att märka de eventuella skillnader inom genren. Mycket av den rap som jag lyssnade på och njöt av handlade antingen om politik ex. >Immortal techniques Impeach the president< eller om vardagliga smutssaker såsom kärlek >Biz Markies Just a friend eller en helt vanliga företeelser som det svåra i att lämna hemorten >Gang Starrs The Planet<. Detta är tre låtar som är ganska vardagliga egentligen och innehåller kanske ingen direkt briljans, med undantag för The planet som jag tveklöst skulle ranka som en av de mest talande, ofattbart underbaraste och bästa raplåtar någonsin.
På den tiden var hip-hopkulturen helt annorlunda, har jag fått för mig. Rappare kunde nämna sina pengar men snackade inte om det. De kunde nämna sina flashiga liv, men det var inte det som var grejen. Jämfört med idag, då det är över ett uselt housebeat som någon missutvecklad bandit står och drar halvkassa multis, som förmodligen är förklaringen till att Mos Def snarare satsar på skådespeleriet idag. Men hela alltet har förvrängts och det finns dåligt med legitimitet i rapen idag. Den har förvanskats och hos många tappar sina rötter, vilket märks då man kan dela upp den i två genrer. Den finkulturella som de insatta, politiskt aktiva med tydlig rotreferens lyssnar på och den andra som pöbeln kan uppskatta. Som borgarbrackorna går nuts till på ett dansgolv tillsammans med 700 svettiga vitlökar någonstans i Sverige.

Här har vi problematiken när rötter släpper. Den ursprungliga konstformen går förlorad och så småningom är inte längre hip-hopen min. Det som förenade mig med folk i Crenshaw, Oakland och Overtown, förenar mig idag lika mycket med Af Gyllenballe på Lundsberg, Silfwherhand på Lidingö och Andersson i Växjö. Jag är emot segrergering och borde kanske glädjas åt att kulturen numera går hem i alla läger? Men vart är rötterna? Vilka kan sin historik? Vilka förstår att hip-hopen inte började med NWA, utan att Dres arbeten på studentradion förmodligen var minst lika viktiga som hans insatser i Straight outta Compton? Vart är jag nu någonstans? Just det, där bor jag! Tillbaka till mina rötter.

Så hittar du dina rötter:
1. Sträva bakåt. Pensionärer säger att det var bättre förr och som hip-hoppensionär instämmer jag. Arbeta dig genom 90-talet och bak till 80-talet.
2. Läs lika mycket som lyssna. Texter i all ära, men den som lyssnar på Hip-hop men som missat Jeff Changs Can't stop, Won't stop; 400 sidor rötter har en hel del att hämta upp för att vinna välförtjänad cred hos en slasktratt som mig!
3. Spike Lee. Sug åt er av hans parodiska filmer. De skriker skönt 80/90!

Kartlägga talang

Det är fruktansvärt kul att vara basketälskande Växjöbo just nu. Framför allt om man gillar att coacha och bygga ett program. Jag håller just nu på att för fullt kartlägga talangen i staden och i Araby bara det kryllar av det. Jag och en av mina assisterande coacher (Kansas University alumni) var mycket optimistiska efter förra veckans träningar. Vi har nått en ny skara ballers från olika områden av staden och är optimistiska över den utvecklingspotential som finns. Det är viktigt att vi respekterar tid och jobbar metodiskt utifrån de olika kunskapsområden som måste täckas för att bli en bra basketspelare. Kortfattat...vansinnigt kortfattat kan man säga att man måste lära sig att spela försvar och man måste lära sig att spela anfall. Sedan täcker de två begreppen över 50000 saker som också skall behärskas. Det svåra är att sålla, därför har jag utformat ett system där jag försöker att jobba utifrån "basics" och därefter avancerade skills. Basics är exempelvis lay-ups och att kunna dribbla på rätt sätt. Avancerade skills är pick 'n'roll etc., men även dessa måste utföras på rätt sätt, vilket gör det ganska enkelt att se när man bör börja att jobba på nästa stadie. Behärskar spelarna stadiet innan? Dåså!!