torsdag 30 april 2015

Vad är spelförståelse

I SBBF:s steg 2-utbildning fick jag läsa en bok om just spelförståelse som behandlade begreppet och dess innebörd. Kontentan var att det handlade om att kunna se in i framtiden och att man behövde öva olika över-/undertagssituationer för att lära spelare detta. Just då hade jag inte speciellt mycket att tillägga författarnas teori men jag var inte heller helt förtjust i den då jag tyckte att det gjorde spelaren allt för passiv för mitt tycke. Bollen gör aldrig jobbet, utan det är spelare som bestämmer vad som skall hända. Saker händer inte av sig självt på en basketplan och det handlar snarare om att kunna reagera på olika händelser. Därför försökte jag att hitta en definition som skulle förenkla mitt arbete med spelförståelse och jag kom fram till att dela upp det på olika nivåer. Jag har hittat tre olika nivåer i anfall med boll exempelvis. Först måste man lära sig att slå sin spelare och därfefter måste man kunna läsa första hjälprotationen. Sista steget är att läsa andra hjälprotationen. Igår diskuterade jag spelförståelse med en kompis och försökta hitta en formulering som jag kunde använda mig av. Mitt resultat blev detta: Spelförståelse för mig är att besitta ett logiskt, aktionärt och reaktionärt tankesätt när man spelar!

Detta gör att ju mer samspelat lag man har desto bättre spelförståelse kommer de utveckla för även om det är en individuell gåva så hör den ihop med kollektivet och dess ageranden samt principer. Sedan finns det universell basketkunskap och ponera att man spelar pickups någonstans i världen, där en spelare visar prov på utmärkt spelförståelse. I detta läge har har nog med sig i alla fall en till spelare med god universell spelförståelse, det vill säga kan läsa backdoors, snabbt besluta angående skott/attack etcetera.

Hur vet man om man är en spelförstående spelare? För mig märks det exempelvis genom 1. Jag förstår hur jag ska skapa min poänglägen och låter det inte bara hända. Det betyder inte att man måste attackera hela tiden, eller skjuta hela tiden men på något sätt förstår du vad som händer, när det händer, hur det händer och varför et händer! Sammanfattningsvis: Jag är en analyserande spelare!!

torsdag 23 april 2015

Scott Brooks sparkad men frågan är kan man förstå varför?

Scott Brooks har varit en fantastiskt framgångsrik coach. Han har konsekvent tagit sitt lag till slutspel och har verkligen växt i takt med laget som kom till NBA-final för ett par år sedan. Efter sju år tyckte Thunders att det var nog och Brooks fick lämna in sina kontorsnycklar. Varför sparkar man en coach som varit ytterst framgångsrik? Letar man en syndabock efter årets missade slutspel?

Man kan förstås spekulera men jag tror att Thunder hyser all respekt för Brooks men känner att det är dags att skriva ett nytt kapitel. Thunder är ett bra lag men de har aldrig riktigt haft vad som krävts för att vinna mästerskapet. De har vissa sagolika spelare men frågan är om de har ett lag på så sät som exempelvis Spurs eller de andra lagen i West har? West är otroligt stark och att Thunder missade slutspelet beror på skador, inte dålig coachning. Det vet både ni, jag och Thunder men ibland behöver man möblera om. Ibland byter man spelare men ibland byter man coach. Jag är dock tveksam till huruvida en ny coach kan elevera Thunder till nästa nivå. Har lagets spelare vad som krävs? De kanske har spelmässig talang men har de ledarskapsfaktorerna?

Brooks lär knappast behöva vänta länge på ett nytt jobb i alla fall. Snart kommer det lossna fler jobb. Heat kanske?

onsdag 22 april 2015

Angående rasismen i gårdagens SM-Final

Igår spelades andra SM-finalen mellan Södertälje och Uppsala och det blev full kalabalik efter att en SBBK:are sagt "get this fuckin african off me" och SBBK menar att han sagt "get this man off me".
Jag bryr mig inte vem som sagt vad och är inte intresserad av att hitta syndabockar, då jag inte tror att det löser något alls. Många skriver om att det måste vara nolltolerans mot rasism och jag håller förstås med till viss del men måste samtidigt säga att nolltolerans förmodligen inte löser någonting alls.

Man måste förstås hitta underliggande strukturer. Varför agerar någon som denna gör? Först måste man hitta förklaringar till yttranden och ageranden. Jag tror att man måste förstå kontexten för att kunna säga något om det osm inträffade igår. Det är SM-final och jag tror att känslorna är på topp. Folk är arga, fokuserade och redo att vinna. Vad som än har sagt så kan man inte komma ifrån vilken kontext det har sagt i och vi behöver förstå att saker sägs i affektion. Gör detta utlåtanden acceptabla? Absolut inte men det hjälper oss att förstå och förståelse för mig är tusen gånger viktigare än förlåtelse. Förlåtelse behöver inga empatiska förmågor. Det behöver förståelse. Precis som den som sagt vad behöver förståelse för att det som sades eventuellt varit högst opassande och att denna bör ta kontakt med spelare som drabbats, förutsatt att det som sagts varit sant.
Så vad ska man göra nu?
Jag hoppas på ett erkännande från båda sidor. Att sanningen kommer fram. Jag hoppas att man kan reda ut det och jag hoppas på en fortsatt vinnarskallig och intensiv serie. Utan några avstängningar.

måndag 20 april 2015

Möt kritiken SBBF

Häromdagen lade SVT fram en oroande rapport om att föreningsledd idrott minskade. Mest oroväckande var den för basketen som hade minskat med hela 26 % och SBBF har gått ut och kommenterat artikeln med Easy Baskets samt landslagens framgång samt att det finns andra sätt än att mäta lokstöd för att se hur många deltagare som finns.
Sådant här är det mest oroväckande som finns tycker jag för det är att inte bemöta kritiken på ett konstruktivt sätt. Istället väljer man att ta illa vid sig eller göra något som går i stil med att "Blunda" för allvaret i SVT:s rapport. Oavsett hur de räknat har basketen på något vis haft en negativ utveckling och det är sådana tendenser som man direkt måste ta itu med om man vill nå framgång.

Pat Rileys Miami Heat har missat slutspelet och han gick ut inatt och sade att det inte fanns några ursäkter för detta, då han samlat ett lag som skulle ha klarat slutspel men alltså inte gjorde detta. Det är sådana människor som sitter med nio ringar idag och som har ett "mästartänk". De kommer inte på ursäkter utan tar hellre en bitter förlust, analyserar den och startar om med förlusten i åtanke. Kanske behöver vi i basketsverige göra det samma? Varför förlorar våra landslag? Varför minskar vår sport?
Vi har världens utvecklingspotential men det är dags att vi faktiskt ser potentialen och slutar att gotta os si själva tanken på vart vi kan komma. Vi behöver påbörja resan och allt som pekar mot negativa riktningar behöver vi ta tag i och se problematiken. Jag tror på oss!

Veckans första utkast

Igår var en härlig dag. Jag grillade, läste och lade upp veckoplaneringen. Jag är en planeringsmänniska men man ska aldrig vara en slav till planeringen. Jag gillar att ha en nedskriven planering men vill vara flexibel i hur jag använder den. Om en övning ser bra ut; gå vidare och ser den skit ut, låt den ta mer tid än vad som var tanken.
Den här veckan har jag skalat av ordentligt och fokuserar uteslutande på att finslipa vår offensiva identitet. Eller snarare hur vi vill att vår offensiva identitet skall vara. Detta är inför stundande final four och jag tänker att om det är något som vi ska göra skitbra, så är det just detta.
Vi vill spela snabbt. Vi vill vara ankor i vattnet. Lugna på ytan men där under är det ett jäkla trampande.

Vi spelar som bäst när vi spelar i trans. Vi bara kör och jag behöver inte säga ett ord. Spelarna styr matchen och de har koll på läget. Vår ålder gör att vi inte alltid hittar till vår identitet men det tror jag att vi kan jobba fram genom att träna på ett visst sätt och detta sätt vill jag träna på hela veckan, hela säsongen.

söndag 19 april 2015

Jag bör väl säga några ord om mitt Lakers

Lakers säsong var horribel. Det fanns inte mycket ljus alls att prata om men jag har några glimtar som jag vill ta upp. För det första hoppas jag att Wes Johnson stannar. Jag gillar hans fysik och försvarsnärvaro. Därefter hoppas jag att Julius Randle har haft en grym rehab och är redo. Sedan vill jag prata om den stora ljusglimten. Inför säsongen talade jag gott om Missouris guard Jordan Clarkson och när han gick som 46:e pick till oss blev jag lite förvånad men väldigt glad. Hans kropp är bra och han har härlig speed och i matcher osm lämnat en hel del övrigt att önska har i alla fall Clarkson sett bra ut. Jag tror att han har en galen motor och kommer att ha en blowoutsäsong kommande år. han lär vara starkare. Han lär spela bättre utan boll. Och han lär vara på ett uppdrag. Håll ögonen öppna och knäpp dina händer för Lakers i draften

lördag 18 april 2015

NBA:s mest underskattade spelare

Det finns så många fullkomligt underbara spelare i NBA. Nu, i stundande slutspel, kommer vi att få bevittna flera av dem och det har varit väldigt populärt att tala om spelare som är underskattade. Ofta blir det nästan lite konstigt för man nämner inte sällan namn som är Hall Of Famepersonligheter eller på väg att bli. Scottie Pippen exempelvis. HUr underskattad var han? De flesta är nog överrens om att han var en av sin generations topp-10 spelare men han fick inte leda sitt lag på grund av MJ. Det betyder inte att han var underskattad. Rasheed Wallace är en spelare som jag brukar nämna i sådana här sammanhang. Han var underskattad men inte för att han aldrig blev all-star eller fick lyfta NBA-troféen. Så bra var han men det stoppar inte. Han var bättre än så. Tvärr har många inte uppmärksammat detta. De facto att han alltid snittade en brutal jäkla dubbel-dubbel mot de bästa spelarna på sin position. För Sheed var varje match-up personlig och han var enorm.
Idag finns det många spelare som är duktiga (precis som förr) men en spelare som jag anser får ganska lite cred är Terrence Jones. Jones är en fantastisk spelare med många strängar på sin lyra och hade han spelat i ett annat lag skulle det inte vara konstigt om han var i all-stardiskussioner. Ta en kik på honom. Han är otrolig!

fredag 17 april 2015

Att lära sig älska det pretentiösa är inte enkelt alla gånger

Jag älskar språk och ord eller fraser är vassare än alla världens svärd, mer explosiva än alla världens bomber och kan vara mer skadliga än alla världens militärer, terrorister och allt där emellan.
En av mina coachsvagheter som jag försökt jobba med i år är att jag har haft alldeles för stor respekt för det som kan vara pretentiöst. Det är hårfina gränser mellan motivation och skitsnack. Det pretentiösa har jag valt att försöka sätta vid skitsnacket, det vill säga de ord som tappar sin innebörd. De som blir för stora för sitt sammanhang eller som saknar förankring i verkligheten. Vissa former av klyschor. Ponera att San Antonio Spurs kommer in i APA och jag säger till mitt lag: "de är fem spelare, det är vi med! Kan dom så kan vi!" Detta är inte motivering för mig. Motivering för mig handlar om att få spelare att prestera på sin absoluta topp, helst något över. Vissa är självmotiverare...man kanske har två sådana per lag. Resten behöve rnågot annat för att motiveras och detta är en av coachens viktigaste uppgifter. Då behöver man ha en bank med ord, fraser och utryck. Citat tror jag är effektivt. Det är retorikens konst att behärska och bra coacher tror jag är retoriska genier. Men för att bli ett sådant behöver man lära sig att älska ord. Älska det som kanske är lite pretentiöst emellanåt!

torsdag 16 april 2015

En bra fras att gå till eller en katchig refräng

För ett antal månader satt jag med dagsplaneringen vid mitt skrivbord och hade en liten dipp i sinnelaget. Jag minns inte exakt vad det var men vet att det handlade om skador på betydande spelare som förstås även påverkade lagsituationerna. Jag skriver nästan alltid ned min planering för hand för jag uppskattar det handskrivna bläcket något kopiöst. Det känns legit. Det känns som "the grind" i bokstävernas värld. På lappen som jag skulle planera dagens träning på skrev jag "lead and succeed". Självfallet inspirerat av Caliparis "Succeed and proceed" men i en annan kontext som kändes mer betydande för mig just då. Lead and succeed. Det var vad jag behövde göra. De spelarna som är skadade är borta, vad kan jag göra åt det? Det jag kan göra är att se till att någon/några andra är redo att kliva upp. En av våra mest betydande spelare snittade 11.5 poäng, när denna försvann fanns det poäng för någon annan att plocka. I slutändan lyckades vi hämta ikapp dessa poäng och vårt lag gör bara 2 poäng mindre än vad vi gjorde innan skadebekymren. Lead and succeed handlar egentligen inte om resultat, utan det handlar om att vara en ledare; en som går i täten. Att tro på sitt lag så benhårt att man är redo att göra allt som krävs för att nå nya steg. Sedan gick tiden och jag glömde nästan bort min fras men plötsligt hittade jag dne där lappen på mitt skrivbord och jag fick tid att tänka på vad den betyder för mig. Detta är ord som är stora och som jag ska försöka coacha efter. Däremot är jag långt ifrån färdig men jag tycker att frasen säger mig något som tilltalar just mig. Var en ledare och andra kommer leda med dig.

onsdag 15 april 2015

Ett av de mest inflytelserika momenten i min coachkarriär

Igår skedde något fullkomligt kittlande på min träning. Det är en sådan där sekvens som man verkligen vill vara med om som coach, varje dag men som är så fruktansvärt svår att få fram, i alla fall anser jag som ung coach det. Jag pratar om spelare som lämnar sin bekvämlighetszon och viger sitt liv åt förbättringens Gudar. Inte bara förbättringens Gudar utan den högsta formen av det. Träningen var inget konstigt, vi skjöt och vi övade spelförståelse samt försvar. Plötsligt ville en v mina spelare gå av. Min stora forward är spännande. Han har en enorm kropp, inte så bra känsla runt korgen (än) men han är en mycket bra person och vill bli bättre, vilket kommer leda honom precis så långt som han är redo att jobba för. Vi diskuterar ofta hur han kan bli bättre och det resulterar i steg åt rätt håll. Igår ville han bryta. Jag undrade om han var skadad. "Nej, men om jag fortsätter så spyr jag!" Jag blev självklart otroligt glad över det inträffade! Det här var en "sån" upplevelse, där jag fick bevittna ett superexempel på en spelare som uppenbart är på gränsen till att lämna sin bekvämlighetszon. Med stöd från sina kompisar och framför allt från sig själv fortsatte träningen och jag fick bevittna förbättring av en ovanlig sort. Hur kan man som coach få spelare att lämna sin bekvämlighetszon i varje övning, hea tiden? Det här är en av de stora nötterna som jag vill knäcka. Min big guy knäckte den igår och nu vill vi att det ska hålla i sig till nästa träning och träningen därefter och träningen därefter osv!

tisdag 14 april 2015

Den heliga platsen - Vilken är din?

Jag älskar att duscha och det är en plats där man får vara ufred med sina tankar. De varma ångorna och vattnet ger förutsättningar för rekreation. Släck det elektriska ljuset, tänd något levande ljus istället om man verkligen vill ta vara på stunden. Det är att lyxa till något ytterligare men behövs inte för vattnet är tillräckligt kraftbringande i sig.

I duschen år jag bra tid att tänka på basket om det behövs, vilket det ofta gör. Mina glasväggar har fått bevittna och blivit ritade på fler gånger än min coachtavla. Jag använder alltid ångan till att rita upp olika sets. Gärna inbounds från sida och baslinje och idag kom jag på ett BLOB-spel som jag själv tyckte vara fantastiskt lovande. Det var med andra ord den bästa dusch jag någonsin tagit och detta ska jag presentera för mina coacher och se om de köper det inför nästa säsong. Jag ritade upp det för Linn och hon tyckte det såg mycket bra ut samt gillade "alla tillfällen som kunde ge poäng!" Linn såg möjligheterna och det är ett gott tecken.

Utvärdera, utvärdera, gå vidare

Igår hade vi inte en speciellt bra träning med damerna. Det har varit en bra standard det senaste men igår gjorde vi en av våra sämre träningar. That's it; precis som överallt i samhället kan man inte alltid vara på topp. Ibland känner man som spelare att man gör ett dåligt jobb men om de andra gör ett bra jobb just den träningen påverkar det förmodligen inte kvaliteten allt för mycket. igår var det lite för många som inte nådde normal standard och dte är som sagt lika naturligt som att björkar ger pollen. Detta gäller förstås även mig som coach. Jag är inte heller alltid på topp. Trots det naturliga i "dåliga dagar" ska man inte finna sig i det utan jag tror att man alltid måste utvärdera sin insats, både som spelare, kollektiv och coach.

Jag var sjuk i helgen. Jag tror vår träning började precis där. Även om jga var frisk igår kände jag att jag inte var i toppform och mitt entusiasm i träningen blev därför något begränsad. Jag slår an tonen direkt med min närvaro och igår gjorde jag inte jobbet. Jag hade en dålig dag. Sedan hade spelare kommit tillbaka från sjukdom och det påverkade spelet. Trots detta var vi några man för kort, då vissa fortfarande var sjuka, vilket påverkade intensiteten. Det hade varit träningsläger i helgen för ett par av de spelarna som var närvarande, vilket syntes i deras kroppar. Ändå gick jag ut och ville ha intensitet i träningen, något som jag kanske skulle hållit tillbaka något och istället lagt ännu mer tid på detaljarbete och halvplansövningar.

Kontenta: Vi hade åkommor på samtliga plan (coach, individer, kollektiv) och detta påverkade träningens innehåll. Jag borde dragit ned på intensiteten i vissa övningar men framför allt lagt mer tid på att förklara. På onsdag är det nya tag igen och då ska vi göra årets bästa träning!

söndag 12 april 2015

Hitta sitt sätt att arbeta med individuell spelarutveckling

Tidigt i min karriär (säger jag som gör mitt andra år som coach) var spelarutveckling min stora hjärtefråga och det är det fortfarande, även om jag gladeligen spenderar timmar med att diskutera lagorienterade saker med. När det gäller just spelarutveckling har jag gått fram och tillbaka. Ganon Baker öppnade många dörrar som Micah Lancaster tagit ytterligare ett steg men denna typ av "multiövningar" faller mig personligen inte rikigt i smaken om jag ska tala om utvecklingsarbetet ur ett helhetsperspektiv. Jag är nog lite old school på så vis att jag gärna i grunden håller dessa träningar enkla och teknik- samt intensitetsfokuserade. En tennisboll kan ge extra krut i många övningar men i det stora hela behöver jag en basketboll och kanske några koner. Har jag dessa komponenter kan jag lägga in tennisbollar och extra basketbollar för att höja komplexiteten och detta tror jag kan vara till fördel men det är inte mitt bröd och smör eller mitt sätt att arbeta.

Jag vill istället jobba mer utifrån teknik samt intensitet och lära spelare att spela. De behöver ha försvar där och göra läsningar. Detta är långt viktigare än alla andra komponenter i den individuella utvecklingen. Konerna är bra för att lära in en mekanisk rörelse men sedan måste den användas i praktiken. Presentera utmaningar som spelarna på egen hand får lösa. En move, en counter och en counter-counter. 30-40 minuter. Done.

Det största jobb jag någonsin tagit mig an

Igår var jag helt utslagen av sjukdom men idag börjar det bli något bättre. Gårdagen bestod av några timmar med Syracuse eftersom jag ville ta reda på deras filosofi gällande 2-3-zonen som gjort dem till NCAA-mästare och världsberömda. Inför nästa säsong kommer jag nog föreslå att mina lag skall spela någon slags zon för att mixtra upp saker lite. Detta skall förstås först förankras hos assisterande coacher.

Idag har jag påbörjat den största ansträngningen hittills i min coachkarriär. Jag har börjat att formulera min terminologi och mina "bullet points" för hur jag beskriver saker. Spelare gillar saker enkelt och att skapa små fraser eller ord som förklarar ett koncept är mycket lättare att memorera för både mig och mina spelare. Det är dock svårare än vad man kan tro att vara tillräckligt klämkäck och detta arbetet lär fortlöpa resten av mitt liv. När de är klara kan jag och mina spelare använda samma terminologi och det går fortare att påpeka eller korrigera något, än om man skulle beskriva det med diverse utläggningar. Än så länge är jag endast nöjd med hur jag förklarar bollpress. 57 000 basketdetaljer left to go!

fredag 10 april 2015

Sov inte på big Frank

Nu närmar sig årets NBA-draft med stormsteg. Eller riktigt så är det ju inte men låt oss fastslå att den är närmare än någonsin tidigare detta år och jag har sedan oktober tittat på olika mock drafts för att bilda mig en uppfattning av vad som händer. Det är minst sagt lustigt att Frank Kaminsky som haft en helt sagolik säsong ligger stabilt runt plats nummer 16. Jag tror att Kaminsky är årets stöldgods om han går så sent för denna herre kan spela boll och har egenskaper som Nowitzki men är dessutom en mycket bra returtagare på collegenivå. Håll ögonen öppna på Kaminsky! Han kan bli mer än en superstjärna! Vad talar emot honom? Åldersfascism skulle jag tro.

tisdag 7 april 2015

Det största som hänt svensk basket och medierna är knäpptysta

Vad kan man förvänta sig när inte ens basketsverige.se rapporterar om den största händelse som hänt inom svensk basket och absolut en topp 10-händelse för svensk idrott i modern tid. Jag talar givetvis om Amanda Zahui som är med i diskussionerna om att draftas som nummer 1 i årets WNBA-draft. Att hon är en lotteripick tycks det inte vara något snack om och som baskettokig är jag frälst. Som idrottstokig är jag salig. Det här är precis vad idrottssverige behöver. En toppspelare i en idrott som utövas över hela världen. Vi har haft Zlatan men nu har vi Zahui också och även om Zahui inte spelat en minut i WNBA kan hon absolut bli 2010-talets svenska atlet. Allt finns där. Hon har attityden och viljan. Hon har karisman. Hon spelar en sport som utövas av en halv miljard människor. Hon är svensk. Vad kan stoppa henne från stjärnstatus?

Att hon är tjej och inte kille möjligtvis. Hade det varit en herrspelare skulle garanterat tidningarna i Sverige nappat direkt men just nu händer det så mycket viktigt i idrottsvärlden att det inte finns plats för världen och dess nyheter. Ploj-tidningen aftonbladet tycker det är viktigare att rapportera om fotbolls-VM om 60 dagar, där en talang missar en träningsmatch för att hon fått en boll i huvudet. Detta är bara ett exempel men sedan måste man väl komma ihåg att Zahui kanske är för stor för Sverige. New York Times har skrivit om henne. I de svenska stugorna håller vi gärna världen på behörigt avstånd och läser lite om någon hockeyspelares tackling eller att vårt andra zäta gjorde en dålig match. Zahui är årets idrottsnyhet men i Sverige finns det så mycket annat viktigt att skriva om.  Kudos dock till aftonbladet som skriver om basket-SM men detta är faktiskt större! Det går inte att komma ifrån det och jag får nog skicka ett mail till bladet och påpeka det som inträffat.

Hur kan jag försöka skapa attackmentalitet?

Ibland faller sig saker naturligt utan att man behöver tänka speciellt mycket på det. Mycket av mina funderingar rör hur man skapar spelar-ID och hur man formar spel utifrån dessa. Jag älskar attacker och har intre varit blyg med att förklara värdet av detta i min blogg. I min bok finns det fyra spelartyper:
  • Attackera först- skjut sedan
  • Skjut först- attackera sedan
  • Passa först - skjut sedan
  • Passa först - attackera sedan
Egentligen är det de två översta modellerna som jag anser är de spelartyperna man måste ha i ett lag. Man brukar tala om passa-förstspelare och Steve Nash har varit någon slags Sankte Per för denna roll men frågan är huruvida dessa verkligen finns. Steve Nash attackerade en sjuhelsikes massor och skjöt minst lika mycket. Detta kan jag skriva vidare om jättemycket. Självklart finns det passa-förstspelare men frågan är hur användbara dessa kan vara om man ska hårdra basketen och tala strikt utifrån ett anfallsfilosofiskt plan som tar hänsyn till två kombatterande lag. Nu kommer vi in på sidospår och pratar egentligen om spelförståelse, vilket är nästa steg. Oavsett om man är en attack- eller skottspelare måste man kunna läsa spelet därefter och hitta öppna spelare och av den anledningen har jag lagt in passa först som en del i dessa två (attack eller skott) överordnade begrepp.

Jag tror också att man som coach kan jobba mycket med att hitta sätt att skapa mentaliteter och för mig är det vissa egenskaper som jag kan fostra.

Igår tänkte jag på just attackmentaliteten och bestämde att attacken går före allt, även drillens egensyfte. Vi jobbade exempelvis med dribble handoffs 2-2 och spelarna var tvungna att läsa spelet efter en DH-situation men om man kunde slå sin spelare rent hade man alltid tillträde till korgen och jag ville premiera just attackerna. Det gav spelare möjlighet att försöka bryta mönster och om det inte fungerade, fick de fortsätta till övningens grunduppgift, det vill säga arbeta med DH:s. Ett av syftena blir även att lära sig värdera sina avslut och att slå sin spelare rent. Går jag förbi ska det vara poäng!

Idag tänkte jag vidare på detta och började fundera på om jag kanske ska ha sådana regler i varenda övning som involverar poänggörande! Att man alltid får tillträde att bryta mönstret förutsatt att man kan slå sin spelare rent. Detta sätter press på försvaret (både boll- och hjälpförsvar och gör även drillen mer matchlik, då vi många gånger inte vet vad som ska hända). Denna drillmodifikation tror jag kan vara en idé, i alla fall fram tills man nått ett visst spelmässigt mentalt stadie i laget. Jag ska tänka vidare lite!

söndag 5 april 2015

NCAA - Where amazing happens... fo' real!

Jag tänker inte smyga med det jag älskar Kentucky och jag tänker inte heller ljuga om det eftersom jag sagt det tidigare, Calipari har bytt spel på grund av sin storlek. Jag skrev tidigare om det att deras anfallspel inte var roligt att se på men att deras försvar var sagolikt och undrade om det skulle räcka hela vägen. Det gjorde det inte och jag är faktiskt lite glad för basketens skull. Bra basket är alltid underhållande, oavsett vilket lag de spelar i. Mitt hjärta för Underdogs är enormt och med så mycket femstjärnsrekryter vore det roligt om något lag kunde rubba giganterna från Lexington.
Bo Ryans mannar var rätt mannar. Frank Kaminsky, årets spelare i NCAA enligt mig, ledde sina grävlingar och spöade bestarna från Kentucky. Den perfekta säsongen slutade 38-1... den där ettan skulle nog Calipari gärna fått tidigare i år. Den kom helt fel. När det betydde som mest. Wisconsin var bra förra året och i år tror jag att de går hela vägen. De har fantastiska spelare med mycket bredd och hunger. Matchen vann de på briljant coachning, talang och ytterst välspelade 40 minuter.

Nästa år får vi se vad som händer men det här var ett tufft slut för ett lag som fullkomligt kryllade av talang men också vilja och bra inställning. Problemet var förmodligen rutin och timing i just viljan. Sedan kommer jag inte ifrån att jag tyckte UK:s anfallsystem inte var underhållande alls. Det var stort och man spelade nog inte på fel sätt men jag är ju som ni vet svag för lite mer öppningar utifrån. Ingen i Kentucky ska skämmas, utan istället borde hela Wisconsin vara stolta! Man spelade bättre och förtjänade vinsten. Det kan ingen säga något annat om.

Min försvarsfilosofi del 1

Nu är det dags att börja pränta ned min filosofi på andra planhalvan. Jag är än så länge ingen coach som alltid kommer göra samma sak, utan tror tvärtom på att ändra mitt spel utifrån tillgängligt material och spelets tendenser.

Jag gillar inte normer och konventioner. Att förneka pass till vingen är vansinnigt populärt bland coacher men som spelare tyckte jag inte alls om det, såvida inte guarder tagit upp bollen. En död-bollsituation förändrar allt. Jag tror att denna konvention är byggd utifrån Duke och UNC:s sätt att spela försvar på vingar och att det gått så långt att många struntar i att tänka på alternativen, trots att varken Duke eller North Carolina har speciellt framträdande försvar. De senaste åren har proffsbasket blivit mindre och mindre passningsförnekande och det ligger mig helt i smaken. Min försvarsfilosofi bygger i grunden på att låta motståndare göra det som basketspelare gör sämst; nämligen passa. Så länge de passar icke-penetrerande passningar tror jag att ett försvar kan hålla motståndare på golvet och passning från guard-vinge-guard-vinge är exakt de passningar som jag generellt sett vill se. Istället för att förneka vingar är de i hjälpförsvar från första stund. För mig är det viktigare att bollpressen är totalförödande och om hjälpförsvararna redan är i position för hjälp istället för att förhindra passningar, tror jag att försvaret blir mer sammansvetsat.

Jag tror inte heller på att styra spelaren base eller mitt, utan vill snarare spela rakt med eventuellt lite översteg åt baslinje för att styra in i guarddubbling istället för base och låta insidepositionen rotera första vändan.

Offensiv spelare måste få anfallaren att studsa minst två studs annars har denna inte gjort sitt jobb. Om två studs tas och hjälpen inte är med, så är det istället andra som inte gjort sitt jobb.