Pivots - Höger eller vänster?

Det här har jag diskuterat med coacher i klubben och även utanför. Det är en "het potatis" får jag nog sträcka mig och påstå. Frågan handla rom roteringsfötter, eller snarare huruvida man ska specialisera sig på att alltid använda samma roteringsfot, eller inte. Som alltid väljer jag att gå till experterna i fråga för att söka svar på funderingar som kräver input från andra personer. Det har också innebrutit att svaren varierat mellan de olika tränarna. Mike Procopio som jobbar för ATTACK och Dallas mavericks, firman som bland annat innehar Tim Grover och som bland annat coachat spelare som Dwyande Wade och Michael Jordan förespråkar samma roteringsfot med motiveringen att en högerhänt spelare skall försöka attackera korgen med höger hand och fot. Drew Hanlen tycker tvärtom att alla spelare måste kunna avsluta med både höger och vänster hand, samt vara så jämnbra som möjligt med båda fötterna.

Personligen lutar jag mer och mer åt Drew Hanlens teorier. Jag ser en enorm styrka i att inte behöva tänka på hur man landar vid bollfångst. Att kunna göra olika pivots vid olika situationer tror jag är en styrka som innebär att man, i alla fall i ett tidigt skede, slipper lägga tankekraft på själva rotationen utan istället fokusera på försvararens position. Dessutom matchar det bättre med mina tre steg av attackorienterad spelförståelse. Hur min egen försvarare är placerad är inte det mest intressanta utan det är först i relation till hjälpen samt hjälpen till hjälpen som brukar avgöra huruvida jag attackerar med vänster eller höger fot. Crosstep är min reserv. Crosstep är alltid min reserv.

Lakers kan ha gjort årets skräpplockning efter MSG släckts ned

Fantastiskt. Jag blev smått konfunderad när Deandre Kanes namn inte nämndes i draften. Jag som älskar Fred Hoiberg har förstås tittat på ganska många av matcherna med Iowa State och var det två spelare som imponerad epå mig var det kanadicken Melvin Ejim och just tidigare nämnde Kane.
Kane föll mig i smaken på grund av sin mognad, förmåga att styra spelet och fantastiska attacker. Hans problem var NBA:s nyfunna åldersfascism. 25 år är gammalt. Sju-nio garanterade år på hög nivå är inte tillräckligt utan man draftar hellre Travis Outlaw och hoppas att han efter fem år ska vara en all-star. Hur blev det med det egentligen? Hur blev det med Sebastian Telfair? Jag avskyr åldersfascism. De bästa lagen i NBA är de äldsta (finns statistiska bevis på det)!

Men nog om det. Nu har i alla fall Lakers plockat upp Kane och tagit med honom i sitt sommarligalag. Fantastiskt. Två av mina favoritspelare i årets NCAA i mitt Lakers. Det kan bli ett nytt, något modifierad variant av showtime. Hoppas att kane visar framfötterna och kan signa ett kontrakt!

Sveriges mest underskattade basketövning?

Det finns en övning som alla spelare älskar men som jag mött så många coacher som hatar. 11-manna eller Cincinnatti som den också kallas. Calipari, Izzo och Walberg kallar den för "32" har jag sett på mina clinics. De älskar den men jag förstår också alla coacher som har så förbannat svårt för 11-manna och ser den som en uppvärmningsövning eller något plojliknande...gubbasketrelaterad.
Jag ser 11-manna lite som en Rottweiler. Om man inte hanterar den rätt så kan den vara livsfarlig men i rätt händer kan man inte förvänta sig en bättre hund. Det är samma med 11-manna. Jag åkte hem i vintras för att spela basket i moderklubben. Detär alltid lika förbannat skoj och trevligt och uppvärmningen var lay-ups följt av Cincinnatti. Nu under off-season är det samma sak för herrarna i Ravens.

Jag älskar 11-manna och för mig är det så långt ifrån en plojövning det bara kan bli. Men för att övningen ska bära frukt krävs tydliga strukturer. På vilket sätt kan jag använda den här i mitt transitionanfall? Walberg har exempelvis att trailern aldrig går över trepoängslinjen. Calipari gör förstås det samma. Med mina juniorer har vi inte kört med 3-poängslinjen som gräns utan vi flyttade den till straffkastslinjen i stället. Sedan tidskrav. Jag avskyr när folk använder 3-2 som ett sätt att spela runt bollen och utnyttja sitt övertag. hur ofta har man ett sådant läge i match? I bästa fall 4 gånger. Om man inte lär sig att fatta beslut snabbt och att under tre pass komma till avslut har övningens nytta gått till spillo. "32" eller 11-manna är ett ypperligt tillfälle att öva transition, spelförståelse, attacker och kondition. Det är detta den ska användas till och är en mästarövning!

Säsongsplaneringen börjar ta form

Till hösten väntar mitt första upprag inom seniorverksamhet. Det känns alla de där klyschiga orden, inspirerande, roligt, utmanande och så vidare. Det ser lite annorlunda ut jämfört med hur jag planerade förgående säsong inom juniorverksamheten, där allt handlade om att lära ut fundamentals. Nu kommer jag med största sannorlikhet fortsätta att lära ut fundamentals men framför allt förfina dessa grundläggande basketkunskaper.

Jag har i stort sett utformat hur jag önskar att försvarssystemet skall se ut i teoretiska termer och hur möjlig praxis kommer att se ut, förutsatt att allt går enligt tidsplanen. Tyvärr är jag inte överrens med mig själv gällande exempelvis pin downs, backscreens och flares, även om de sistnämnda bara är någon timme bort i lösningsväg. Lite tjöt med assisterande kan säkert hjälpa till att luska ut metoder. Sean Miller brukar prata om metoder och det har fastnat på min skalle. "ge ungar metoder och de blir effektiva".

Anfallsspelet är i ett tidigare skeende men artar sig långsamt. Det har ett litet försprång eftersom jag började med det redan förra säsongen i ungdomsserien. Nu blir det dock lite omdesignat för den truppen som jag förmodas att ha. Målet är att få ett snabbt, tokaggressivt och flygande spel. Orkanbasket. "Så dä' ä' så're smäller'om'ät!"

Kan Randle bli ett nytt ansikte för Lakers franchise?

Draften har ännu inte lagt sig. Det är fantastiskt mycket känslor och jag ser fram emot en galen sommarliga följd av tre månader acklimatiseringm följt av resterande, det vill säga den riktiga säsongen. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det att just Randle hamnade i Lakers. Det finns nog inte någon rookie som jag sett mer av än just Randle och James Young. Randle var fenomenal i college och behövde egentligen inte speciellt mycket att arbeta med för att bli effektiv. han har det i sig att krasha returer och vara mycket effektiv med sina bolltouches. Som jag tidigare sade blir det spännande att se hur Randle klarar av de än mer fysiska NBA och om hans kropp kommer att hålla. Om så blir fallet tror jag att lakers har landat en 20 och 10+ spelare inom tre år. Spelsinnet, attityd liksom rätt omgivning finns där och jag är inte det minsta tveksam till vad Julius Randle vill uträtta som spelare. Hans fysik och förmåga att ta kontakt, liksom attackera korgen tycker jag påminner om en mer mångsidig version av Zach Randolph och det känns ganska lovande!

En resa genom södra Sverige

En halvtom vagn skramlar sig i varligt tempo ut mot de västgötska slätterna. Hemma är hemma. Hemma är där hjärtat är men hemma är hemma bland alla gött, körvar, sch-prefix istället för s+ändelse. Resväskan är välpackad med hundmat, jacka, korta byxor, långa byxor och över sju nya DVD:er med bland annat Drew Hanlen. Kan det bli bättre? Mammas mat också! Den är fantastisk! På bilden ser ni guldgruvan; världens mest använda ryggsäck.

Vinnare i årets draft

Förutom Milwaukee och Cleveland cavaliers finns det en del lag som gjorde riktigt spännande val i årets draft. Jag tänker främst på Utah som kammade in Dante Exum (som jag hoppades skulle hamna i Lakers) men dessutom fick in en av årets sora överraskningar i form av Dukeforwarden Rodney Hood. Hood är spännande, gör lite av allt och spelar bra försvar. jag är inte förvånad om båda Utahs rookies kommer att bidra redan i år.

Boston! Marcus Smart (som jag också ville ha till LA) och James Young är två superatleter som kan spela försvar, bomba och göra lite av allt. Smart kan bli livsfarlig. EN unik spelare som är svår att hitta jämförelser med. Kanske Wade-aktig? Frågan är om han och Rondo kan samspela eller om det är en trade på gång i den gröna staden?

Phoenix gjorde också en bra draft och fick lite europa i sitt lag. TJ Warren är duktig men har en del att bevisa på nästa nivå. Tyler Ennis...ja, han kna vara hur som helst. Ingen atlet men satan i gatan vad han är clutch!

San Antonio Spurs! Kammar in den 6-9 långe point forwarden Kyle Anderson från UCLA. Anderson var galen i high school och hade fin statistik på college. En spelare som älskar att passa, har en okay bössa och är mästare på att använda vinklar. Långsam och mycket turnovers ligger honom i fatet. Det är snarare det som gör att han inte anses vara point guard, trots att det var positionen han hade på UCLA. Jag tror dock att Spurs kommer göra guld av denne herren.

Lakers landar Julius Randle och börjar att skriva historia igen?

Draften är klar. Jag som, av högst egoistiska egenintressen hade hoppats på en ny Point guard i första hand för Lakers fick inte som jag ville den här gången heller. I andra hand kunde jga tänka mig vilken position som helst förstärkt med viss skepsis mot en eventuell center, vilket inte beror på att just den spelarroll inte faller mig i smaken, utan på grund av den tunga 2000-talshistorik gällande centerspelare.
Lakers gjorde det som på pappret vore det enda rätta. Man draftade Kentuckys storstjärna Julius Randle som länge rankats som ett topp-3 pick men som halkat ned efter workouts med diverselag. Julius Randle! För mig som älskar Kentucky är det en härlig känsla att äntligen få in lite blått blod i de guldlila venerna.
Randle ska göra skillnad från första stund. Han är mångsidig och kan fungera som en hybridroll mellan small och power forward. Han är snabb, kraftfull och en returtagare av himmelska mått. De största frågetecknen gälller hans försvarsförmågor. Kan han försvara de stora kraftfulla power forwardsen? Kan han hänga med de snabba small forwards som finns in NBA idag? Det återstår att se men jag tror på Randle och han kan komma att bli stöldgods med tanke på att han halkade så långt som till sjunde plats. Oavsett vilket har vi fått en kvalitetspelare från en kvalitetskola och Kentuckys historik de senaste åren, gällande lotteripicksen har väl minst sagt sett ganska imponerande ut? Cousins, Wall, Davis för att nämna några få! Låt Randle för guds skull inte bli MKG men med tanke på Randles offensiva spel tror jag inte att så blir fallet. Randle kan spela!

Cavaliers signar Wiggins, vilket sätter klubben i en intressant situation. Är det deras sätt att säga till Lebron: "gå vart du vill, men hit är du inte välkommen igen! Vi har Wigs, mannen som för övrigt tog NBA- draftmodet till en helt ny bottennivå i och med sin förskräckliga, men eventuellt geniala kostym".

Replik Dan Perssons inlägg gällande pengarnas del i Allsvenskans utveckling

Den 23 juni 2014 bloggade Dan Persson på idrottens affärers nätupplaga att dubbelt så mycket pengar behövdes in i idrotten (fotbollsvärlden) för att vi skall kunna rankas som en topp-10-nation i Europa. Persson menar att detta mål är rimligt utifrån de förutsättningar som landet har att erbjuda storleksmässigt och ekonomiskt men menar att produkten inte lockar publiken. Så långt är jag helt med däremot mostäger jag mig något en grundläggande premiss i Perssons inlägg. En förutsättning i nästan filosofiska lag, liksom "vad kom först, hönan eller ägget"? I sammanhanget skulle den fråga låta: vad föder vad; är det publiken som genererar pengar eller är det pengar som genererar publik?

Jag ska inte försöka komma med något raffinerat eller "sant" svar på frågan utan låter den hänga i luften. Jag tror inte nödvändigtvis att vi behöver ha mer pengar (i fotbollen) för att bli en toppnation. Problemet ligger på andra nivåer. Jag inser och är tidig att erkänna att ekonomiska tillkortakommanden håller riktigt bra importer borta från att spela i allsvenskan. Denna problematik kan känas igen även inom basketen. Det skulle behövas mer pengar? Ja, för att få in bättre importer, behövs ett flöde av cash. Vi är inte där nu, vare sig i basketen eller fotbollen och om det är just den vägen som vi vill vandra, har vi nog ytterst svårt att sätta upp tidsgränser för när vi ska vara topp-10 både i basket och fotboll med tanke på övriga länders olika försprång.

Jag tror på andra lösningar som kanske idagsläget är något "Utanför boxen" (fick jag med den förbannade klyschan också). I både basket och fotboll kan vi jämföra oss med Italien, Spanien och de länderna där löne- och skattesystem ser helt annorlunda ut. De har förvisso lyckats men med enorma ekonomiska tillgångar. Vi kan också snegla åt andra håll för att hitta tillvägagångssätt som jag tror ligger betydligt närmare oss i Sverige, ett land där välfärd faktiskt i dessa sammanhang inte helt oprovocerat kan anses konkurrera med idrotterna. Vårt trygghetssystem är fantastiskt och en förmån som är få förunnade men det gör att idrotten som enda vägen bort från skiten inte existerar i samma utsträckning. Idrotten konkurrerar med skola, tjejer och allt däremellan. Därför tror jag att vi behöver reformera vårt synesätt på idrotten. Pengar kan vi inte trolla fram men vi kan skapa utmärkta förhållanden för våra inhemska spelare. Vi har pengar att skapa akademier där såväl skola som idrott interagerar och ungdomar då inte behöver välja sina karriärer för tidigt. Jag tror att vår i dagsläget enda realistiska mål att nå toppskiktet i Europa är genom att förädla det inhemska. Importerna behöver hålla god kvalitet, tränare och träningsmöjligheter måste hålla utomordentligt exemplarisk nivå. Varför inteskapa samarbeten med tyska storklubbar som på senare år av fotbollsförbundet tvingats att ha akademier? I basketen kan vi se samma saga i lag som partizan Belgrade. Hur kan de varje år hamna i Euroleague med ett gäng ungtuppar från de egna leden? Utmärkta träningsmöjligheter, där dessa inte behöver konkurrera med skola.

Jag tror på kompetensutveckling inrikes. Det kan generera pengar som ska investeras i spetsspelare från andra länder. Dessa ska inte värvas för att endast spela, de ska värvas för att göra skillnad. Jag tror på ett utvecklat samarbete mellan kommun, skola och idrottsföreningar, där dessa gemensamt måste verka för en välfungerande skola och samtidigt möjlighet att nå sina idrottsliga mål. Det tror jag kan ge oss en föryngring av såväl allsvenskan som basketligan. För titta på fotbolls-VM nu, vem kan uppriktigt säga att Sverige hör hemma där? Vi har 24 proffs i laget och det har motståndarna med. Det innebär att de kan träna precis lika mycket oavsett om den ena tjänar en miljard och den andra 45 000. Däremot kan förarbetet i ungdomsåren ha sett radkalt olika ut.

Originaltexten finnes här:
http://www.idrottensaffarer.se/blogg/dan-persson/2014/06/dubbelt-sa-mycket-pengar-kravs

Lebron bryter kontraktet. Business as usual?

Lebron skriver inte på för ytterligare två år med Heat utan väljer istället att testa sitt marknadsvärde. Ett värde som i runda slängar bör ligga någonstans kring det dubbla av vad som är lönetaket. Kort och gott, han är tveklöst det bästa som finns att få tag på. Jag skulle tro att varenda spelare i hela NBA skulle kunna trasas för Lebron. Han skulle också kunna gå till final med i stort sett vilket lag som helst. Samtidigt har hans löfte till Heats fans inte hållits. Sju ringar blev "bara" två och anledningarna är flera men dessa spelar förmodligen också en stor roll i varför Lebron nu väljer att bryta.

Först och främst bör det poängteras att han mycket väl kan stanna i Heat. Med det sagt så återstår mitt roliga dagsverke att kasta skit på laget med 90% Bandwagonfans och 10% tvättäkta, ända in i själen. Spoelstra har fått mycket beröm. Mycket har varit välförtjänt. Det defensiva har imponerat. Med hjälp av tre giganter har han lyckats få spelare med mindre talang att bidra mycket i försvaret. Däremot har man sugit något kopiöst i anfall. Det är ett östkustsyndrom som tar dig till slutspelet. Nämn ett östkustslag som spelar bra anfall? Möjligtvis Raptors, annars är det tomt.
Bevis på detta fick man ju se de stunder som Lebron inte var på planen. Stagnation är en underdrift för att beskriva vad Norris Cole, Wade, Andersen etc lyckades mäkta med. Jag tror att Heat måste föryngra och förbättra truppen för att behålla Lebron. Det är en no brainer. Jag tror ännu mer att man måste anlita en assisterande coach med anfallsspecialiteter. Varför inte ta in George Karl eller Vinny Del Negro? Annars tror jag nog att LBJ letar nya hus någon helt annanstans.

Fullplanspressen har påbörjats

Press är härligt. Det kan vara fruktansvärt att möta men fantastiskt publik-, moral- och känslofriande att spela förutsatt att den fungerar. Vid mindre framgångsbringande exempel blir den kontraproduktiv och det som egentligen skall användas som ett försvarsvapen blir ett antidot signerat motståndarna. Jag har spelat i några bra och några dåliga pressar. Glädjespannet är därför radikalt olika. I de sämre exemplen har jag bara blivit trött, sprungit över stora ytor utan hjälp och fällor. Mina lagkamrater har förmodligen känt exakt samma sak. Det är just vad press handlar om - en fungerande helhet som agerar och reagerar i en grupp. Ju snabbare man reagerar desto mer effektiv blir pressen. Showalter är en av mina favoriter. Han är ansvarig för USA:s u17 landslags skräckinjagande fulplanspress och den är en slags hybrid. Det finns helt klart inslag av Billy Donovans matchup (som i sin tur påminner en hel del om Rick Pitinos) men sedan VCU skapade sin diamant och double fist gick även dessa att urskilja i Showalters press. Det är bra! Det är helt i min smak! Pitino, Donovan, Smart: det är ju ett rakt led nedåt helt enkelt. Pitinos assistent, blir ledare för den nye assistenten som i sin tur inspirerar en hel värld av pressande lag. Det bästa med Smarts och Showalters pressar är hur frekvent de använder sig av att tippa bollen bakifrån. Jag har inte sett det så ofta i reell men för VCU sker det varje match. Smart och Showalter har även andra likheter. Deflections är avgörande för hur effektiv pressen blir och på träningarna har de någon som räknar antalet störda bollbanor. Steals är sekundärt men störningar är essentiellt!

Ett läger i bältet

En strejk håller mig kvar några timmar till i Kalmar men lägret är sedan 90 minuter tillbaka avslutat. Det var lärorikt, inspirerande och gav mycket mersmak till nästa år.

Läger är fantastiska! Det ger en utmärkt bas för nästkommande säsong och man kan tydligt se framstegen som spelare gör på relativt kort tid. Mina begränsningar gällande x and o's försöker jag väga upp med (helst) ypperliga individuella utvecklingsprogram. Min egna spelarerfarenhet i kombination med timmar av basketskådande och vilka har skapat en liten arsenal av drillar, knep och tips. Mycket imponerande fick jag skåda. Utöver att prata basket med fantastiskt basketfolk som delgav organisationstips fick jag dessutom jobba med motiverade ungdomar. En kille på dryga 180 cm men med 203 cm (!!!) vingspann fick min försvarshjärna att gå på högvarv. 03:or med en skotteknik jag bara kunde drömma om (som sextonåring dessutom) och bollkonstnärer slåss för fullt under korgar, ute på golvet, i returövningar. Tennisbollar flyger, slitna ben och lägerlivet är fantastiskt! Bilden representerar för fullt (omedvetet). Vargens egna Ica älgen, resan till Örebro och nu en bänk i väntan på en resa genom Smålands skogar!

Mina ögon tårades

Dolphins hade signat någon ny superguard som länge ansågs varit en av de mest lovande i Europa innan skador satte stopp för karriären. Det lät lite lovande och den bifogade filmlänken klickades förstås in så fort textbearbetningen var klar. Det var en klassisk svensk lökträning som jag fick skåda. Min första tanke var att materialet hämtats från en try-out men så kan omöjligtvis vara fallet. Inte med den intensiteten. Jag hoppas och ber att det bara var någon scrimmage. Annars ser det mörkt ut. Det var inte mycket potential att skåda. Se det själva! Turrible!

Lebron kanske (bara kanske) är människa ändå?

Hela match 1 är tittad på, den är tillbakaspolad och analyserad. Det var en ovanlig match för att vara Spurs. Otaliga mängder turnovers förstörde lite av den totala spelupplevelsen. En trasig air conditioner kanske låg bakom lite. Alternativt hade man vaknat på fel sida. Alternativt inte riktigt var redo på Heats helikopterförsvar. Det bara roterar runt, runt och runt. Fantastiskt! Precis som traditionen säger, valde Spurs att lösa upp försvaret genom attacker, utrymme och passningar. Ett framgångsrecept för de flesta lag, utom just Miami heat.

Heat är ett försvarslag, alla dagar i veckan. Heat kryllar av ganska mediokra spelare som i Lebron James närvaro fylls upp av något extra och därigenom passar in i ett spel. Lebron dribblar, attackerar, skjuter, isoleras och hittar sina lagkamrater när de är öppna. Norris Cole? Hade han ens varit i NBA om det inte vore för Lebron? Hade Chalmers blivit Chalmers om inte Lebron varit där? Hade Erik Spoelstra blivit coach of the year om det inte vore för Lebron? Allt detta återstår att se den dagen Lebron inte är kvar. Jag väntar med spänning. Med hans fysik har man känt att så aldrig kommer bli fallet. Han är en produkt av stål och muskler, hur f-n skulle han kunna gå sönder? Den enda dokumenterade skillnaden mellan stålmannen och LBJ är att den sistnämnde inte tycks vara speciellt känslig mot kryptonit.
Det märks på Facebook, twitter, överallt. Varje gång som LBJ visar tecken på "svaghet" är folk där och parodierar, häcklar och skrattar över hans misslyckanden. Jag vill inte analysera varför i allt för socialpsykologiska termer, men han är helt enkelt provocerande bra. För bra. När lebron förlorar, spelar dåligt etc. är det som om Kenyas bandylandslag skulle spöa det svenska med 13-0. Det är bragder och sensationer!

Men inatt hände något som jag aldrig sett förut. Lebron var trött. Han var sliten, signalerade byten. I sista perioden satt han nästan lika mycket på bänken som han var på planen. Det är förklaringen till förlusten. Heat har nästannästan ingenting utan sin nummer 6. De kan inte skapa i anfall och förlorar spets på bakplanen med. Spurs fick göra vad de ville och på bänken satt en uppgiven kung med kramp i sitt ben. Det finns inga alternativ. James ska vara på planen om Heat ska ha tillstymmelse till chans.

Spurs mot Heat - Två väldigt snarlika försvar och 2000 kronorsmaterial praktiseras

Jag fick häromdagen hem en "bibba"(konstigt ord) med försvars-DVD:er. Jag blev intresseras av Dick Bennets försvarsprinciper för ungefär 7-9 månader sedan. Jag utgår ofta från mig själv som spelare och tänker vad jag allra minst vill möta. Några timmar Sean Miller, Dick Bennett, Tom Izzo, Calipari och Chris Mack senare behärskar jag grunderna i packlinjen någorlunda. Jag har förstås vansinnigt mycket kvar att lära men grundprinciperna och lite av drillarna är memorerade.
Vid första anblick tänkte jag att mycket av detta försvar måste gå att se i NBA men utan den teoretiska kunskapen saknade jag förstås terminologin att förklara vad som sågs.

Jag skickade mail till Kevin Eastman i våras för att få svar gällande spela över/inte spela över. Han tyckte att man skulle spela över om man hade fysiska förutsättningar att göra detta. Inatt var det inte mycket överspel från varken heat eller Spurs utan man använde tydligt packlinjen. Däremot är lagens försvar flexibelt och något varierande beroende på manskap (no shit). Spurs sätt att försvara Lebron Jamesisoleringar i posten är effektivt. Låt han studsa en studs sedan crowda.

Ett bra försvarsspel bygger på en del principer och de kan förstås variera i sitt utförande. Dick Bennett menar att sättet du försvarar posten kommer sätta tonen för hela systemet. Det låter intressant och troligt. I höstas såg jag Flip Saunders lära ut sin matchupzon och han sa att bra försvarslag altid har straffkastlinjen och blocket ockuperat. Precis det har packlinjen. Och Heat. Och Spurs. Det är därför, i kombination med mästerliga coacher samt spelare som de spelar final.

Överdådiga träningsredskap del 2.

Jag måste få skriva av mig lite ris emellanåt. Som jag tidigare sagt är detta inte sanningar utan högst personliga åsikter. Senast ifrågasatte jag dribblingsglasögonens effektivitet men idag ska jag behandla något annat. Något som jag på riktigt anser är farligt, till skillnad från dribblingsglajorna som bara inte fallit mig i smaken än. jag talar om den så kallade "shooting strap". Ett fantastiskt band som du fäster på din stödhand för att denna inte ska följa med bollen när du skjuter. Den stannar precis där den "ska" vara. Böjd strax ovanför huvudet. Forcerar bort "fel" muskelminne. Jag gillar den inte alls. Svaret är för mig superenkelt. Se på vilken bra skytt du vill och koncentrera dig på stödhanden. Det finns inte många skyttar som inte låter den följa med hela vägen i skottet. Däremot vrider de förstås inte handen så att den påverkar bollrörelsen men stödhanden är med hela vägen upp. Jag såg en clinic med Mark Price där han jobbade med just skott. Att ha med skotthanden hela vägen upp är ett av de viktigaste tipsen som han delgav. Med andra ord: Shooting straps är bara skit!!

Polletten faller och förebilder börjar utkristalliseras

Hade bloggen haft en sökmotor skulle nog otaliga namn kunna finnas. Hur ofta har jag inte öst beröm över Fred Hoiberg, Sean Miller, Tom Izzo, Kevin Ollie, Billy Donovan? Då har jag inte ens nämnt de två största i min bok. Vance Walberg och John Calipari. Egentligen är det inte helt rättvist eftersom det nästintill omöjligt går att utse en klar favorit bland alla de zenmästare där ute, fyllda av kunskap som bara väntar på att delges till vetgiriga coacher runt om i världen. Hur inspirerande är inte Izzos returer? Hur fräckt är det inte at se Sean Millers försvar? Hur kul är det inte att se orkananfall signerat Calipari? Eller Hoibergs fantastiska transitionanfall? Det vore dumt att hitta enbart en förebild när det finns så mycket bra att hämta från de olika personligheterna. Häromveckan upptäckte jag Chris Mack. Jag hade redan tidigare sett lite av hans material men via Pack-Line halkade jag in på Xavier som i snart tio år blivit kända för sitt försvar.
Mycket av de försvarsfantomer som inspirerat mig har jag under veckan insett kör pack-line eller pack-lineinspirerat försvarsspel. Det slog mig när jag såg hur Izzo arbetade med sitt försvar. Jag såg Caliparis shells. Millers perimeterförsvar. Alla kännetecknades av tydliga pack-linedrag. Kul! Jag ska undersöka det noggrannare på momangen!

Dribblingsglasögon - Nej tack!

Det finns otaliga mängder fantastiska redskap för att höja din basketförmåga. Jag är väldigt sugen på att göra Växjö Ravens till den första klubben i Sverige som har en "Gun" för att höja skottantalet varje träning men då kommer vi till priset på ringa 60.000 kronor. Är det värt det? Absolut, men inte just nu. När klubben gottar sig i pengar är det förstås en helt annan sak.

Det finns andra betydligt billigare redskap som fyller enorm funktion. Jag älskar medicinbollar, motståndsband, stegar och koner. Däremot hatar jag dribblingsglasögon. Jag tycker att man ser otroligt fånig ut och i relation till vad de faktiskt genererar är frågan om det är värt just den estetiska skämselfaktorn? Jag ha provat dribblingsglasögon och var inte imponerad. Jag förstår tanken. Spelare som vägrar följa ordern att "titta upp när du dribblar!" får skämmas över sin illvilja att samarbeta genom att ta på sig ett par nördflugor. Gör de skillnad? Ja det skulle jag tro men förmodligen inte allt för stor och det finns vissa problem med dem.

Jag har tittat på många olika träningar på ganska hög nivå. Även dr jobbar man mycket med bollkontroll och många spelare har svårt att hantera bollen. Grunden i spelet. Kan du hantera bollen, blir du bland annat en bättre spelare generellt men även beslutsfattare på planen. De personer som jag tittat på har viljat pusha sina spelare till nya höjder genom att dribbla stenhårt, bra balans och liknande. En tendens jag tycker mig kunna urskilja när dribblingsglasögonen åker på, är att spelarnas studs mjuknar och därigenom ineffektiviseras deras bollhanteringsträning. Alla kan göra en långsam crossover, men vi vill inte ha långsamma handbyten. Vi eftersträvar fullfart och explosivitet. Att se bollen är inte problemet, däremot att titta på bollen är betydligt mer destruktivt. Ska man behöva glasögon för att lära ut det? Jag vet inte men hoppas inte det! Det här är förstås en personlig åsikt och jag kan säkert komma ändra den genom åren.

Ensamtid i hallen och lite skill development.

En ny morgon ensam i hallen och den utnyttjades till arbete med några olika aspekter av mitt spel. Just det, jag misstänker att många av mina läsare hatar att läsa om mina egna bravader. De är triviala och ointressanta men som tidigare nämnt är detta en del av min egen bearbetning och en metod att skriva "ut" mina tankar. Detta kommer bli ett inlägg om mitt träningspass, vars upplägg jag var väldigt nöjd med. Jag vill komma ihåg detta när jag jobbar med andra korpar och då är det bra att få ut det på bloggen. Vill ni inte läsa om mina egna träningar, har jag ful förståelse för detta eftersom det helt klart kan tolkas som ett klart narcisistiskt drag. Det är inte min mening, men så blir det ibland.

Trots att jag inte vet om det finns tid att själv spela till hösten, är just träning något som är så hiskeligt (nytt ord på bloggen. Välkommen!) roligt. Jag älskar att bli bättre och drivs av just möjligheten att elevera mitt spel. Jag tränar nog bättre än någonsin just nu. Det är lite synd men sant! Som ung tränade jag inte lika systematiskt och ihärdigt som idag och resultaten kommer för mig därför ganska sent. Jag är nog definitionen av latebloomer. Jag tränar för tränandes och passionens skull. Ett omättligt behov av nya lärdomar. Strive for greatness, my better is better than yours och alla de där klyschorna som hör idrottandet och livet till.

Hur som helst utformade jag ett nytt egenkomponerat program idag, där jag ville förbättra:

• Kondition
• Skott
• Försvar
• Bollhantering

Jag började med att ställa timern på 2 minuter av tvåbollhantering med olika takter, alternerade dribblingar och alltid stenhårda studs. Sedan vila 30, därefter up at it igen men denna gången nya tvåbollsövningar. Efter totalt 8 minuter av olika högintensiva bollövningar var både ben och armar ordentligt uppvärmda. Då började jag med rörelse, fortfarande två bollar, helplan och tillbaka. 

Efter detta körde jag två repetitioner av dragdribbles följda av John Wallavslut. Vad är det egentligen? Det ni! Hemligt! Men 2x5 avslut höger och vänster gav en ordentlig killer av pulsen. Direkt när övningen var slut sköt jag tio treor och räknade antalet satta. Detta gjorde jag för att pulsen fortfarande skulle vara matchliknande. När jag hämtade returer övade jag på 1-3 dribblingsmoves på väg ut och satte ned såväl höger som vänster fot först.

Sista dribblingsövningen var 2x5 (H/V) av Kyrie Irvings spinmove. Detta är en fullplansdribbling och i praktiken ser det ungefär ut som en elvamanna set. Bara du och en försvarare. Efter spinmoven försökte jag att dunka bollen. Det gick bra på höger, sämre från vänster sida.

Därefter treor igen. Totalt fick jag upp ungefär 150-200 treor under passet och 70 av dessa förde jag statistik över. Jag tror att det kan vara ett bra sätt att skjuta på. Pulsen är hög och man ser till att bibehålla sin puls genom att springa på returen och dribbla ut bollen själv.

Försvarsövningarna var 3x2 minuter reaktionsbollslides med motståndsband runt fötterna. Varje repetition följdes förstås av treor.