Den 23 juni 2014 bloggade Dan Persson på idrottens affärers nätupplaga att dubbelt så mycket pengar behövdes in i idrotten (fotbollsvärlden) för att vi skall kunna rankas som en topp-10-nation i Europa. Persson menar att detta mål är rimligt utifrån de förutsättningar som landet har att erbjuda storleksmässigt och ekonomiskt men menar att produkten inte lockar publiken. Så långt är jag helt med däremot mostäger jag mig något en grundläggande premiss i Perssons inlägg. En förutsättning i nästan filosofiska lag, liksom "vad kom först, hönan eller ägget"? I sammanhanget skulle den fråga låta: vad föder vad; är det publiken som genererar pengar eller är det pengar som genererar publik?
Jag ska inte försöka komma med något raffinerat eller "sant" svar på frågan utan låter den hänga i luften. Jag tror inte nödvändigtvis att vi behöver ha mer pengar (i fotbollen) för att bli en toppnation. Problemet ligger på andra nivåer. Jag inser och är tidig att erkänna att ekonomiska tillkortakommanden håller riktigt bra importer borta från att spela i allsvenskan. Denna problematik kan känas igen även inom basketen. Det skulle behövas mer pengar? Ja, för att få in bättre importer, behövs ett flöde av cash. Vi är inte där nu, vare sig i basketen eller fotbollen och om det är just den vägen som vi vill vandra, har vi nog ytterst svårt att sätta upp tidsgränser för när vi ska vara topp-10 både i basket och fotboll med tanke på övriga länders olika försprång.
Jag tror på andra lösningar som kanske idagsläget är något "Utanför boxen" (fick jag med den förbannade klyschan också). I både basket och fotboll kan vi jämföra oss med Italien, Spanien och de länderna där löne- och skattesystem ser helt annorlunda ut. De har förvisso lyckats men med enorma ekonomiska tillgångar. Vi kan också snegla åt andra håll för att hitta tillvägagångssätt som jag tror ligger betydligt närmare oss i Sverige, ett land där välfärd faktiskt i dessa sammanhang inte helt oprovocerat kan anses konkurrera med idrotterna. Vårt trygghetssystem är fantastiskt och en förmån som är få förunnade men det gör att idrotten som enda vägen bort från skiten inte existerar i samma utsträckning. Idrotten konkurrerar med skola, tjejer och allt däremellan. Därför tror jag att vi behöver reformera vårt synesätt på idrotten. Pengar kan vi inte trolla fram men vi kan skapa utmärkta förhållanden för våra inhemska spelare. Vi har pengar att skapa akademier där såväl skola som idrott interagerar och ungdomar då inte behöver välja sina karriärer för tidigt. Jag tror att vår i dagsläget enda realistiska mål att nå toppskiktet i Europa är genom att förädla det inhemska. Importerna behöver hålla god kvalitet, tränare och träningsmöjligheter måste hålla utomordentligt exemplarisk nivå. Varför inteskapa samarbeten med tyska storklubbar som på senare år av fotbollsförbundet tvingats att ha akademier? I basketen kan vi se samma saga i lag som partizan Belgrade. Hur kan de varje år hamna i Euroleague med ett gäng ungtuppar från de egna leden? Utmärkta träningsmöjligheter, där dessa inte behöver konkurrera med skola.
Jag tror på kompetensutveckling inrikes. Det kan generera pengar som ska investeras i spetsspelare från andra länder. Dessa ska inte värvas för att endast spela, de ska värvas för att göra skillnad. Jag tror på ett utvecklat samarbete mellan kommun, skola och idrottsföreningar, där dessa gemensamt måste verka för en välfungerande skola och samtidigt möjlighet att nå sina idrottsliga mål. Det tror jag kan ge oss en föryngring av såväl allsvenskan som basketligan. För titta på fotbolls-VM nu, vem kan uppriktigt säga att Sverige hör hemma där? Vi har 24 proffs i laget och det har motståndarna med. Det innebär att de kan träna precis lika mycket oavsett om den ena tjänar en miljard och den andra 45 000. Däremot kan förarbetet i ungdomsåren ha sett radkalt olika ut.
Originaltexten finnes här:
http://www.idrottensaffarer.se/blogg/dan-persson/2014/06/dubbelt-sa-mycket-pengar-kravs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar