En redig skitdag och en stövel i arslet på förbundet

Tvivale vilken usel dag det blev. Ingenting alls gick som det var tänkt och vi förlorade till slut en usel match med tio poäng vilket som tur är fortfarande ger oss inbördesmöte mot Nässjö basket. Det känns  förstås inte alls som någon tröst när vi gjort en riktig blunder på bortaplan. Det finns en uppsjö saker att justera i vårt spel och det är lätt att man drar för stora växlar av en förlust. Så småningom börjar folk att tala om kris, spelarmöten och vad som saknas men det är inte så allvarligt än. Vi har saker att justera och jag blir mycket förvånad om dessa saker inte kommer att uppmärksammas inför nästa helgs drabbning.
Tio poäng som kan förklaras genom massor olika utgångar. Domarna gör en total katastrofal match och det är fruktansvärt olyckligt att Nässjö tvingas skicka ut en styrelsemedlem för att döma lagets seniormatch. Det ska inte få ske men det gör det idag och jag kan skriva femton rader till om hur fel jag tycker detta är och hur konstiga domslut som fattades. Genom att nämnt detta förstår ni säkert hur läget var men den verkliga problematiken är ju att det faktiskt var så att en styrelsemedlem och före detta coach till laget vi spelade mot dömde matchen. Det är skandalöst av förbundet som verkligen gjort bort sig. Förmodligen betydligt mer än vad vi gjorde i och med denna förlust.
Nu blir det C-vitaminsförtäring för min hals håller på att förstöras helt.

Jason Kidd säger "hit me" och lär hela världen definitionen av rutin

Det blev en jämn tillställning mellan ett något underpresterande Brooklyn Nets och ett något överpresterande Los Angeles Lakers. En avgörande förklaring till Nets prestationer är förstås avsaknaden av Deron Williams, lagets spelfördelare och en av de bästa just sådana i hela NBA. Ytterligare en förklaring är Brook Lopez, en av ligans mer framträdande offensiva centrar som även han dras med skadeproblem. Williams skada lämnar många minuter åt Shuan Livingston som golvgeneral, vilket han inte gör dåligt men tyvärr inte heller tillräckligt bra. Hans fysiska begränsningar som blev resultatet av en brutal knäskada för några år sedan har satt spår i snubben som man trodde och hoppades skulle bli den nya Magic Johnson. Paul Pierce är fortfarande bra men åldern börjar att ta ut sin rätt på en av 2000-talets mest dominanta spelare. Han har aldrig snittat 30 ppg men geez vad han har varit jämn.

Deras rookiecoach men NBA-veteran Jason Kidd fick inatt böta 50 000 dollar på grund av att han vid matchens slutskede ska sagt till en spelare att gå in i honom för att därefter spilla ut sin dricka på golvet. Det blev en försening av matchen och taktiken skall ha varit att låta Meeks svalna lite och förhoppningsvis missa sina två straffkast. Rutinerad move från en hall of famer men även NBA:s dödliga har snappat upp en del under sina år. Det tog inte många sekunder innan Steve Blake var inne i Nets huddle för att sabba deras möjlighet att snacka ihop sig. Hjärnornas spel!

En bra träningsdag

Idag var det en ny träning för mina U14. Det är roligt att se framstegen i gruppen och på grund av hallbrist får dessa trettio minuter obligatorisk fys varje onsdag. Det är en viktig halvtimma att jobba på saker utan basketboll. Jag hade förstås gärna haft mer tid att jobba med bådadera men läget är bara att uppskatta. Vi har de senaste två veckorna arbetat mer med returer och försvar jämfört med tidigare  träningsperioder, vilket också syntes under förra matchen. Vi orkade både att försvara och springa bättre än tidigare och givetvis är mitt mål att vi på söndag kan ta ännu fler returer, springa ännu mer och spela försvar några studs till varje anfall. Inspirerad av Brad Stevens försöker jag att uppmana mina spelare att tänka i konkreta mål. Att tvinga motståndaren att ta två extra studs gör en enorm skillnad, att sprinta 110% istället för 95 % tär lite extra på försvaret. Allting kan man omvandla till konkreta saker och det är vad vi jobbar med. Träningen var mycket angenäm och jag gjorde ett litet fotarbetesexperiment idag. Vi gjorde samma övningar före och efter träning för att märka om det gick att urskilja någon skillnad. Det gjorde det förstås och förbättringen för flera var märkbar! Kul att se men nu blir det annat! Sov gott!

Sug-NBA är officiellt igång?

December tar med sig mycket roligt. Till skillnad från november där det absolut inte händer någonting alls, bjuder december på värme, julpynt, första advent, julkalendrar och allt möjligt. Hösten blir vinter och snö samt ljuslyktor värmer vårt midvinterland. I NBA är det den sämsta månaden. Lag börjar bli trötta, stjärnor börjar skada sig och istället för att se Steph Curry spela sin livs boll beskådar man Nedovic kasta bort bollar och foula folk. Coacher luftar bänk och sparar sina stjärnor med ett stundtals horribelt resultat. Nu är det bara att hålla ut för i februari drar NBA igång igen.

Kobe signar två år till och blir en av våra stora free agents kommande sommar

Jag hade hoppats på två nya spelare till sommaren. Kobes kontrakt låste in honom som en av dessa och nu återstår alltså bara en spelare som kan erbjudas maxkontrakt. Kobe har gett mig väldigt mycket. Fem ringar faktiskt men jag kan störa ihjäl mig på honom och hans stundom skyhöga, stundom bottenlåga basket-IQ. Kobe är sagolik men är också mästare på att bryta allt flyt i spelet som finns genom att jobba åtta gånger från straffkastlinjen. Passar han in i årets Lakers? Svårt att säga men med tanke på att Golden State Warriors fruktar att springa med Lakers är jag tveksam till om mr. Halfcourt orkar springa med sitt eget lag? Det återstår att se. Hur ser lakers framtid ut? Jag hade tänkt mig att Kobe skulle göra en stor pay cut. Det gjorde han inte vilket jag tror sätter lite käppar i hjulen. Jag ville ha nya namn. Kevin Love blir nästan garanterat ett av dom. Förutsatt att Kobe har lust att dela med sig av bollen.

Jerebko spelar i så mycket mer än NBA:s sämsta försvar

Jag lyssnade på Sveriges basketpod förut eftersom rubrikvalet var just det samma som jag valde till detta inlägg. Som titeln avslöjar berättar de om Detroits usla försvar men det är inte enbart på denna planhalva som deras spel ser käpprakt åt #@//@ ut, utan även deras anfall är katastrofalt dåligt. Det är inte spelen i sig som jag tror är dåliga, tvärtom tror jag Mo Cheeks är en utmärkt coach men Pistons exekution är horribel. Jag såg lite av dom för ett par veckor sedan. Deras screensättning fungerar inte alls. Dåliga screens och värdelösa tillvägagångssätt resulterade inte i någonting alls. Greg Monroe är mustig och komne långt med sin must men fotarbetet (kommer igen!) sög som en berusad get.

Förtjänade Isiah Thomas en plats i Dream Team '92?

Datorn är som alltid på i det lilla hushållet och rullar gör ESPN:s dokumentär om OS-laget i Barcelona 1992, ett lag fullspäckat av superstjärnor. Med facit i hans samsades 11 Hall of famers om all glitter och glamour och för er som har sett Space Jam men inte någon match från detta OS kan ni föreställa er Monstars. Bara att de vann den här gången och Jordan var med monstren.
USA dominerade länge basketen och skickade vanligtvis collegespelare till OS men under 80-talet han världen ifatt och man ville visa vart basketen bodde. Som ni säkert redan förstått gjorde man detta med besked. Magic, Stockton, Drexler, Jordan, Mullin, Pippen, Bird, Barkley, Malone, Laettner Ewing, Robinson. Förmodligen dreglar ni, liksom mig, när ni läser namnen men hinner dra upp salivhänget precis innan det nuddar marken tack vare ett av namnen. Det var precis därför som jag skrev Laettner just där. Jag mätte hur lång tråden hann bli och skrev snabbt ut namnet för att slippa torka bordet. Laettners plats har ifrågasatts i efterhand men han hade dominerat collegebasketen i flera år under denna tid och spåddes en lysande framtid.

Isiah Thomas var motorn i Detroit och hatad av sina motspelare i NBA. Han var kaxig, spelade fult och gjorde egentligen allt för att vinna. Hans tävlingsskalle fick Jordan att ställa ett ultimatum: Jag är med i OS om ni inte tar ut Isiah Thomas
Jordan hatade Pistons lika mycket som de hatade honom och i all-starmatchen 1988 vägrade Isiah att passa bollen till MJ. Det ser ganska komiskt ut men så var fallet! Anledningen offentliggjordes tjugo år senare i en intervju där Thomas berättade att han var sur på Jordan för att denna herre var större än Thomas själv i Chicago, laget där Jordan spelade men även staden där Thomas växte upp. Detta var huvudsakliga faktorer till hatet mellan Jordan och Thomas.
Thomas snittade säsongen innan OS 18.5 poäng, 7.2 assist och field goal 446%, vilket är bra siffror, men skulle han haft en plats? Mitt svar är nekande. Jag tror att Stockton och Magic var mer passande i laget och då har jag inte ens skänkt en tanke åt hur kemin skulle förändrats om Isiah plötsligt stått i omklädningsrummet, gett Jordan en High five och sagt: "Jag tänker inte passa dig!" 

Segregerande integration - Nu är jag trött på skiten!

Det är en ganska obehaglig stämning runt om i Europa idag, Sverige inkluderat. Folk börjar att hata,ogilla eller ana ugglor i mossen gällande andra folk.
Rasism är en av de mest illaluktande problemen. Jag fördömer det som företeelse hatar det som aktion och mår uttryckligen illa av att det existerar.
Imorses vaknade jag och läste två krönikor, den ena skriven av Frida Boisen och den andra av Jenny Strömstedt. Ingen av dessa var direkt Pulitzermaterial utan innehöll mest bös med ett fint,litet sött budskap vackert inpackat i ett samhällsproblem. Detta underbara ord som kanske fått lite väl stora dimensioner i många andra debatter. Inte här dock! Boisen frågade när Sverige blev ett land där nioåriga tjejer kallades för hora? Strömstedt agiterade att vi måste anstränga oss mer för att se värdet i mångkultur.
Strömstedts text handlade ju ganska uppenbart om mångkultur men även Boisens text besvarades av många i kommentatorsfälten och tenderade att övergå i en diskurs om "vi" och "dom". Muslimerna fick mycket skit, liksom invandrare allmänt. Det var förstås deras fel att småbarn kallades horor. Som alltid letar de svagt begåvade, dåligt lärda människorna svaren i det som de inte känner till, precis på samma sätt som man innan 1500-talet bestämde att allt oförklarligt bara var som det var för att Gud hade en extra timme på lördagen. Okunskap är ganska farligt och det är förstås grunden till att vi i Sverige har så många främlingsfientliga. Jag kan bara hojta ut att när jag gick i fyran hörde jag ungar som sade:"hora!" och i min klass var vi 10 Johansson, 7 Andersson och tre Lövgrens. I min hemort bodde det inte en enda första generationens invandrare, men ordet tycktes ha hittat till Vargön ändå. Men det är klart även invandrare kan skicka post. Det förstår till och med den svagt begåvade.
Vi måste anstränga oss mer för att se värdet av mångfald. Är det verkligen så illa? Nej, jag tror inte alls det. Jag tror att vi står inför ett problem som lite ansträngning inte löser. Det är ett argument som man dagligen stöter på i skolan. Benny, 14 år måste bara anstränga sig lite mer för att läsa ut sin bok. Egentligen har Benny dyslexi och ansträngning är inte alls vad han behöver. Det är helt annat stöd som behövs. På samma sätt är det med de 11 % som kan titulera sig Sverigedemokrater. De behöver inte anstränga sig mer för det kommer inte att hjälpa. Att anstränga sig handlar om analytisk och reflekterande tankar och dessa kan inte utvecklas för än personen i fråga har en viss kunskap- och erfarenhetsbas. Strömstedts tips är med andra ord ett skitförslag som får den redan frälste att känna sig lite bättre. "Titta här! Detta ska jag dela på Facebook! Jag har ansträngt mig och är mångkulturell!", men träffar inte de 11 % som den egentligen är riktad till.
Men detta är Sverige, mina damer och herrar. Detta är en medelåldersgeneration som står med ena foten i det land vi idag utvecklar och andra foten i det samhälle som de själva växte upp i på 60- och 70-talen. Antingen är man tillräckligt begåvad för att inse att mångkultur inte är ett val att ta, utan ett ansvar att förvalta och ett måste för framåtskridande utveckling i den globaliserade värld som vi idag lever i eller så tillskriver man sig resterande 11% ideologier och räds, skyfflar bort det man inte känner till på samma sätt som 1400-talsmänniskan.
Medelåldersmänniskan. För att själv vara generaliserande och använda samma bittra, inkorrekta debatteknik som de elva procenten gör, använder jag mig av en förhastad generalisering. Medelåldersgenerationen kan delas in i tre huvudsakliga grupper. De som uppskattar mångkultur, de som inte gör det och sedan har vi agnostikerna, de som inte vet hur de borde förhålla sig.
Jag ska tala om den första gruppen, det vill säga de som tillhör den största procentenheten, alltså icke-rasisterna.
Även dessa har jag med tiden börjat ifrågasätta eftersom de tar fokus på helt fel saker och alltid sätter "invandrare" i en nedvärderande, beroenderoll. "Invandrare" blir återigen ett generellt uttryck och precis som de elva procenten bortser man från det verkligt intressanta och fokuserar helt och fullt på etnicitet. Man kan inte göra det idag. Varannan människa har sitt ursprung i ett annat land och "invandrare" är lika generaliserande som "svenskar". Svenskar studerar, svenskar äter falukorv, invandrare gör si, invandrare gör så. Gå bort från denna vanföreställning och samtalston om invandrare som offer, för det är helt fel. Vi kan tala om en invandrare och en svensk men i de flesta sammanhang är denna information irrelevant då den inte säger någonting mer än en liten liten förnimmelse av ett eventuellt ursprung. Kanske vore det bättre att istället fokusera debatten mer på kön, socio-ekonomi o. dyl. Där kan man kanske hitta fler intressanta saker och det är kanske i många fall bättre generaliseringar (även om dessa också är högst kontroversiella) än att dela upp landet i invandrare och svenskar.
Det var många  positivt överraskade när Sverige tog VM-brons i JVM för ett par veckor sedan och jag läste i dagstidningarna flera kommentarer som talade om "det nya Sverige!" och "vad Svenskar och invandrare kan göra tillsammans!" Den sistnämnda kommentaren fick mig att må lite halvilla. Inte lika illa som de jag läste idag på morgonen, men ändå tillräckligt för att grimasera lite. Som vanligt väljer man att i debatten fokusera på egentliga oväsentligheter såsom ursprung! Även om jag förmodar att detta är en motreaktion mot den extremhöger som växer fram, blir det ett fall av om inte omvänd rasism så en osund flört med begreppet. Kommer ni ihåg Ronny Jönssons radiosketch "negern"? Där har vi medelåldern personifierad! Vad spelar det i sammanhanget för roll att backen är från Gävle, mittfältaren från Malmö och anfallaren från Sudan? Det är förstås välvilja som ligger bakom dessa kommentarer men det behöver för den saken skull inte betyda att de är helt och hållet positiva,

Om jag någon gång tvingas flytta på grund av krig, svält, miljöförstöring eller vilken anledning som nu kan tänkas ligga bakom att bryta upp med allt jag vet och flytta till ett främmande land, hoppas jag att jag tillåts vara stolt över mitt ursprung och blir bemött för andra egenskaper än min etnicitet. Oavsett om det är mina positiva eller negativa sidor. För en sak kan jag garantera er; det är arv och miljö som förklara varför jag handlar på ett visst sätt och mitt etniska ursprung kan förklara en bråkdel av vem jag är. Men självklart är jag svensk även i detta land och den som tror att det av just denna anledning kommer bli ett eventuellt problem problem är inte bara dum i huvudet utan Jimmie-Åkesson-dum-i-huvudet och tillhör med största sannolikhet landets 11 %.

Gällande Thunderstruck och mina konspirationsteorier är det Nike som sponsrat sönder denna horribla freakshow. Avslutningsscenen är ett reklamsamlag mellan Nike, KD (dittvingad) och tittaren. Gräsligt.

En sjukt pressad kväll med mycket Smart

I torsdags började jag att försiktigt introducera mina spelare för den första lagorienterade pressdrillen.  Vi har under en längre tid kört olika 1-1-pressar men har nu avancerat till 2-2-press. Jag älskar press och har nog inte stuckit under stol med att Shaka Smart är en av mina husgudar. VCU har kolossala mängder av det som jag vill att vi ska ha i de lag som jag coachar. Smart brukar tala om tre punkter.

• Play smart
• Play hard
• Think team

De kan tycka låta ganska simpla men ändå är det ganska sällsynt som man ser lag uppfylla alla tre? VCU ligger däremot bra till nästan varje år. De visar att laget överträffar jaget, fram tills jaget lär sig spela som ett lag. Arton sidor senare har jag fått både Smarts och Bruce Pearls inputs på det som gett dem själva och deras lag ett namn på den stora scenen. Shaka Smart harjag egentligen följt ganska intensivt sedan i somras och har tittat på mycket av hans material. En av de mer intressanta aspekterna är att ha nästan aldrig trapar motståndarlagets insidespelare. Förklaringen är att VCU försöker utveckla sina fyror och femmor till försvarsmonster a.k.a One-man-traps. Smart anser att det är bättre att bollen är hos en center än hos en guard och risken för turnovers ökar.

Thunderstruck får mig att börja rota i de flesta konspirationsidéer.

Ensam hemmahelg ger utrymme för ännu mer basket, vilket bevisar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig (sjukdom och död exkluderat). Utöver matcher tog jag mig tiden att börja titta på Thunderstruck: Kevin Durants motsvarighet till Michael Jordans Space jam.
Space Jam är allmänt vedertagen en skitfilm. Inte ens de största Looney Tunesfanatikerna tycks tycka om filmen och de är säkert fortfarande förbannade på Michael Jordan som förstörde den perfekta bild av Bugs Bunny, Duffy, Tweety och allt vad de heter. Vi basketspelare har dock svårare att erkänna Jordans klavertramp och jag kan gång på gång se denna odödliga epokskrivarfilm. Jag är inte alls neutral när det kommer till basket. Allt som har med denna Guds gåva (tro mig bibeln är felskriven, i originaltexten står det: "Och på sjunde dagen skapade Gud basket för att ge alla människor mening och nöje) är bra. Dokumentärerna är helt galet snyftfyllda och tagande. Filmerna är briljanta och lyckas alltid balansera det multikulturella likt Justitia justerar sin våg. Den vite coachen, den svarte pratkvarnen, ja alla stereotyper finns där utan att bli för mycket av det goda. Tills idag. Antingen har jag vuxit eller så är Thunderstruck det mest katastrofdrabbade som hänt USA sedan George Bush tog första steget att göra om New Orleans till vattenland.
Thunderstruck är brutal, den är smaklös och patetisk. Jim Belushi gör en stabil insats i bakgrunden som den hysteriske coachen med en bakslickande assistent och resultatet blir som hämtat ur någon pikareskroman från 1500-talet. En 2013-års Don Quijote och Sancho Panza, problemet är att det varit populärt sedan 1500-talet och man sett lite för många. På varje helan och halvan går femton tusen Belushi/hans assistent. Belushi är visserligen fortfarande mycket underhållande och kritiken är inte mot honom utan upplägget men jag har inte ens snappat upp hans karaktärs namn än.
Kevin Durant ska inte få för mycket skit. Jag inser att han fortfarande är en skinande basketspelare som är grym, MVP-grym på det han gör. Skådespel: nej.
Det måste vara någon i Thunders styrelse med goda kontakter i Hollywood och som är förbannat bra på att sälja. "Kevin, jag har en ide´som du inte kan tacka nej till! PÅ riktigt, du kan inte, det står här i kontraktet!"
High school musical var en misshandel på allt i hela världen. Nu kom Thunderstruck tillbaka och snodde allt i hela världens plånbok också.

Det ultimata rotationsschemat - Ett resultat av timmars träning och övervakning

Försvar kan beskrivas utifrån många olika teorier, etapper eller andra begrepp. Jag har spelat i många olika lag och i många av dessa har rotationerna inte fungerat alls. I de flesta lag har vi inte lyckats att behärska rotationsmönstret. Det krävs en medvetenhet hos spelarna innan roteringar blir så naturliga de bara kan. Tyvärr har lagspel blivit kraftigt begränsat till något offensivt men vikten av detta är lite i jämförelse med enhetens tyngd i försvar. Jag älskar att spela med smarta och verbala spelare. Det är vad försva handlar om. Fysik är förstås viktigt men i en enhet kan man ha några mindre fysiska däremot kan man aldrig ha icke-tänkare eller möss. De gör sig själva och laget en otjänst och blir ibland helt värdelösa. För just detta är grunden till ett roteringsschema. Att snacka löser väldigt mycket i försvar till och med på proffsnivå. Jag såg både Syracuse och North Carolina öva försvar och både Williams och Boeheim klagar på sina spelare för att de inte snackar efter en försvarskollaps. Därefter blir det ett jäkla liv på spelarna och fler än en gång behövde de inte säga till men kontentan är snacka och hjälp varandra så löser man ganska mycket i försvar!

Fotarbetet - Den dolda doldisen

Hur många spelare har man inte sett dominera high school och College för att sedan försvinna i NBA likt ett torkat asplöv i en småländsk novemberstorm? Jag kan räkna upp ett par från varje årskull och tätast är det bland insidespelarna. Det skulle förstås kunna presenteras en uppsjö olika förklaringar såsom X kan inte skjuta, Y är för kort, O kan bara spela försvar, P kan bara ta returer och listan med förklaringar kan göras sjukligt lång utan att något av det berättade behöver vara osant. Sedan har vi de spelare som bevisar motsatsen genom att ändå lyckas prestera på den högsta nivån, för glöm inte att NBA är världens mest och hårdast nischade liga!
En av förklaringarna kan vara fotarbetet. Små spelare har mer ofta fått detta bättre integrerat i sin dagliga träningsdos medan många större spelare halkat efter gällande detta. När vi tränar våra perimeterspelare är jabs, 1-2, jump stops, stutters och allt där emellan införlivat i den dagliga verksamheten. Stora spelare får oftare förlita sig på sin längd, styrka, snabbhet etc och jag är själv flitig uttalande av orden:"använd antingen storlek, snabbhet, styrka eller olika kombinationer av dessa för att komma förbi/stoppa din motspelare!". Principiellt är det exakt samma resonemang som gäller i hela sporten men samtidigt måste man hela tiden förbättra dessa tre fysiska förutsättningar.
Längden är ofrånkomlig och svår att påverka. Ju kortare du är desto mer styrka och snabbhet behövs men sedan kommer man till en nivå där de flesta är ungefär lika starka på samma position. Vad gör man då? Då är det de andra sakerna som blir ännu mer viktiga. Man kan komma långt på sin längd men väl framme är det viktigt att kunna använda sina fötter för att vinna mark, komma runt, springa ikapp och    snabbt kunna resonera på motspelarens move. Spelare som levt på sin längd tidigt kommer att straffas i framtiden. Se exempel som Kwame Brown eller Greg Oden innan hans skador.

"Så himla typiskt svenskt!"

Min tös älskar att följa common-me-and-yous på internet. Vanliga average Joes för att fortsätta överbrukandet av engelska låneord. Det innebär att även jag, passivt förstås, får ta del av Shady Tards, Emma och Annas häftiga talkshow och fan å hans mosters program. Folk älskar att dela med sig av sina egna trivialiteter och folk älskar att ta del av andras. Ställa frågor till den ena sopan efter den andra. Kändisfruar får mig att gå igång på alla cylindrar och är allt som oftast det mest patetiska i hela denna värld. Varför så starka ord tänker ni säkert nu och kanske kan jag hålla med men nej! Det är just vad det är: fjompar som haft turen att gifta sig med någon kändis och nu själva vill suga i sig den största möjliga ljusglimt eftersom de är så fasligt hippa, inne, sköna, lagom svåra och svårt intelligenta. Gör något riktigt istället!
Då har jag fått spy lite galla på något som berör mig men stannar jag här?
Nej, nästa upp är "det är så himla svenskt!". Vem använder det uttrycket? Allt som den egenutnämnde internationaliserade medborgaren finner aningen negativt tycks vara "så himla typiskt svenskt." Lägg av med det där! "Så himla typiskt svenskt!" är egentligen varken något negativt eller positivt utan ett subjektivt uttryck för att sätta sig själv i en lite mer berest sits. Men nu (hör och häpna kamrater) ska jag berätta för er vad som är så himla typiskt svenskt! Falukorv och uttrycket: det är så himla typiskt svenskt! Det är så himla typiskt svenskt. Att äta falukorv och sitta och bara vara.

År av nät- och mediamissbruk skänker pekfingret eget liv

För något år sedan började jag att prenumerera på Expressens facebooksida. Det var inte för att jag gillar denna tabloid utan tvärtom för att jag avskydde den hämningslöst och dess sätt att fördumma mig och min omgivning genom förströelse från världens alla håll. Det är nu, ett år senare som jag känner att motståndsgardet börjat ge vika. Det var länge sedan jag satte ihop något ironiskt, sarkastiskt illastinkande inlägg om hur mycket jag brydde mig om något som underförstått innebar det motsatta (för er som undrade vad ironi betydde) och nu kan istället mitt finger nästan instinktivt klicka upp nyheten om mannen utanför Chicago som åker alligator till jobbet. Eller om Carolas kaotiska medeltidsvecka. Eller kungabröllopens kostnader. Det återstår därför bara en handling att utföra och det är klicka. På unfollow förstås. Expressen is dead.

Turkisk peppar och Hollywood

Min något långsökta rubrik insinuerar något turkiskt och något från Texas. Jag tänker återigen på Omer Asik som tycks vara förbannad, ledsen och lite gråtfärdig över sin roll i Houstons lagbygge. Från att förra året varit en av ligans bästa centrar till att numera få gå ut några minuter, försöka slita ned ett par returer och kanske lassa in ett par powerlayups har bedrövat Asik som sägs ha bett om en ny klubbadress. Houston tycks till varje pris försöka tysta debaclet som kan vara kostsamt för lagets slutspels- och slutligen finaldrömmar. Dålig lagmoral är inte vad som behövs men situationen blir å andra sidan minst sagt paradoxal när de inte heller tycks behöva den herre som tycks ligga bakom just detta, nämligen Omer Asik. Dessa minutrar kan de ge någon annan spelare. Om turken försvinner tror jag att det finns många lag som skriekr efter honom. Högst kommer Lakers att skrika när de bestämmer sig för att föryngra och skära ned lite på spelarlönerna. Iväg skickas Pau och in kommer Asik. Houston får välbehövlig rutin och storlek. Lakers får en liten gnutta nyvunnet hopp. Ytterligare ett lag lär involveras i traden och vilka detta skulel vara kan jag bara spekulera i, men eftersom det är just spekulationer och smutsprat som gjort denna blogg så ökänd kan jag i förbifarten kasta ur mig att Raptors sägs vilja byta Gay... Tre helt löst florerande rykten som vackert packeteras i en liten välsmakande sanning.

Lebron James och David Beckham har planer för miljoner som kanske kan komma generera ett korvöre

James och Beckham tycks stormtrivas i Miami och känner hur portmonnän blivit så måntjock att det är dags att lätta lite. Därför vill de spendera några miljoner och ta ett fotbollslag till staden. Då pratar vi inte riktig fotboll utan europeiska varianten utan tacklingar som spelar i horisontalläge med armarna runt benet och öppna tårkanaler. Beckham har till och med planerat möte med stadens borgmästare och ska tillsammans sätta sig i en liten Golf för att spana möjliga arenaplatser. Miami har ett storskaligt hinder svårt att bortse ifrån. Det finns ingen publik för någon sport i den staden. Det är endast basketlaget som lyckas hålla hallen utsåld, resterande grenar är tomma. Staden hade ett lag under MLS:s (amerikanska fotbollsligan) tidiga år men detta fick lägga ned eftersom den enda betalande fiskmåsen tröttnade och börja bajsa på spelarna under. Kan Becks och James vända trenden? Kan de svabba rent fusions gamla matchsställ och göra något nytt eller är det mest för att pengarna måste försvinna någonstans?

Det är Rondo som saknas i Houston, i alla fall ett par dagar till!

När det börjar pratas om spelarbyten är det alltid en snöbollseffekt. Många lag har haft en trög start och direkt börjar rykten florera, kritiker agitera och klubbar att spendera för att bryta de negativa trenderna. "Houston we got a problem!", sa man i Houston och tog in Dwightmare för att börja vinna matcher. Vinsterna kom men likväl följde förlusterna med och redan nu börjar det spekulera i saftiga trades.
I somras raljerade jag lite om problmeatiken med duetten Asik/Howard och att jag nästan kunde offra min högra hand på att man skulle byta bort en av dom och lotten i sådana fall skulle falla på Asik. Nu tycks turken kräva att få byta lag och det spekuleras friskt om det ena och det andra. Plötsligt ville Knicks ha Rondo. Dagen senare ville Rockets ha honom och jag ser det inte som en omöjlighet att han kommer hamna där, förutsatt att man vågar spela svårspelade kort och är redo att trampa barfota på glas för att komma åt glasspaketet. Celtics är ett lag som behöver lite mer kompetens och Asik/Lin skulle kunna göra nytta i deras ombyggnation. Houston behöver försvar och spelfördelarskills och Rondo skulle vara perfekt om man bara kunde ge honom ett par nya knän, kanske tre.
Men så var det det där med att gå på glas igen...

Lite mer om Golden State och OKC.

Golden State mot OKC bjöd mig på många oooohs och aaaaahs och lika många avbitna naglar som antalet vokaler i föregående interjektioner. Kevin Durants roll förändras i ett lag fullproppat med scorers men inga spelfördelare. Westbrook fortsätter vara en fantastisk spelare och klappras på att skapa åt resterande fyra. Durant verkar dock vara frustrerad av någon anledning. Kanske för att han gör en ganska medioker match mot Golden States kompakta försvar och hårda angrepp från Thompson, Iggy och Barnes. I och för sig har hårt försvar aldrig stoppat Durantula tidigare. Stephen Curry är fortfarande en helt sagolik spelare med ganska få svagheter. Ett mediokert försvar vägs upp av den offensiva juggernaut som bor där inne. Skotten, rörelsen utan boll, användandet av screens och passningarna i halvplan är makalösa. Däremot är han inte helt utmärkt i fastbreakbeslut och passningar. Han kastar inte bort bollen men han kastar inte heller upp bollen. Han går på säkerhet. En gåva och förbannelse?

NBA:s mest imponerande lag kommer från regnbågsstaden.

Golden State har alltid varit intressanta eftersom där alltid funnits spelare med säregna egenskaper. Jag kommer ihåg när mitt nyfunna basketintresse fick mig att se Gilbert Arenas och Antawn Jamison harva i NBA:s resultatskloak under tidigt 2000-tal. Sedan kom B-Diddy, Jackson, Ellis, Harrington, Barnes och plötsligt var laget inte bara väldigt underhållande utan dessutom bra. Serien mot Jazz från 2007 var speciell för mig. Mina två favoritguarder just då gick en rond om mästartiteln och Deron Williams var sjuk men ändå är den enda sekvens vi minns när Baron Davis sätter en spik i kistan och en dunk i ansiktet på Kirilenko och hela Ryssland. Förra året var Warriors igång igen och man kom långt i slutspelet. Inför säsongen lade man till de spelartyper som saknades. En försvarsstoppare, lite rutin och resultatet är förödande för resterande lag i serien. Warriors har egentligen all den talang och egenskaper som krävs för att nå hela vägen i år men frågan är om rutinen räcker. Iggy, Lee, Thompson, Curry är fyra potentiella all-stars. Bogut är en krigare som egentligen inte alls är speciellt mycket sämre än Marc Gasol. Från bänken har man Harrison Barnes som har kaliber att starta i vilket lag som helst. På bänken har man dessutom basketvärldens Bobby Fischer i form av en mästarcoach. Mark Jackson använder lagets styrkor på ett nästan skrämmande effektivt sätt. De har insidespelet, screenerna och alla de svar som skapas i och med tre dödliga trepoängsskyttar. Frågan är hur långt de kan hålla formen och hettan. Mixen får mig att hoppas och även lite tro att de slår Heat till sommaren.

Duke-Davidson, VCU-Virginia, Kansas - Duke, Kentucky - Michigan State, Kentucky - UNC Asheville

Collegesäsongen är on och helskotta vilka lag jag får njuta av. Inför säsongen höll jag som så många andra Kentucky som favoriter. Framför allt på grund av den intensiva utbärningen av High schooltalanger i USA. Julius Randle, Harrison brothers, James Young för att nämna några av de stora namnen. Jag såg deras första match mot ett UNC vars största och mest intressant behållning var att garden hette Littlejohn i efternamn. Minst sagt avslaget. Det fick mig att ytterligare tvivla på ängsgröets vildkattor. Men egentligen började det för snart en månad sedan när jag tog del av deras strimmade där laget delades upp i två grupper och spelade mot varandra inför ett fullsatt Rupp Arena. Det såg inte alls speciellt bra ut. Julius Randle är bra. Young kan spela och Harrisonbröderna är duktiga med, men en identitet som Kentucky vanligtvis etablerat saknas än så länge. Man springer lite, slarvar lite, hoppar lite, försvarar lite. Sammanfattningsvis gör man lite av allt men någon direkt identitet finns inte än. Jag tyckte att det var ganska tråkigt att se. Det såg ungefär likadant ut när man mötte UNC Asheville. Vinsten kommer på grund av att talangen är så hög i gruppen. Det är inte alls snyggt, men likt förbannat en vinst.

Bara någon dag tidigare hade jag sett Kansas event där de gjorde samma sak; delade upp laget i två grupper och spelade inför en utsåld hemmaarena. Det var dock inte Rupp Arena förstås! Det var mer taggat, bättre spel och i studion satt Bill Self och var förbannad över hur jävligt det såg ut där nere. Ungefär där insåg jag att Kansas blir farliga än vad jag trott. March Madness? Självklart. Elite eight? Självfallet. Final four? Förmodligen. Final? Troligt.

Igår tog jag mig an Kansas mot Duke, en match mellan två storlag och två storspelare. Jabari Parker och Andrew Wiggins. Dessa två är morgondagens Nike- och Jordannamn. De kommer vara franchiseplayers, all-stars och de kommer vara fullkomligt briljanta på nästa nivå med.

Även Duke ser betydligt mer sugna och redo ut än Kentucky. De har ett mer samspelt lag med ett bra försvar. Parker är overklig och tillsammans med Hood, Cook, Sulaiymon etcetera tror jag även att dessa kan hamna i finalen. Nu ska jag se om Kentucky steppar upp mot bättre motstånd i form av Michigan State.

Man betar av den ena dokumentären efter den andra matchen och rotar sig själv

Jag älskar min sport. Jag älskar basket mer än allt och än så länge har jag inte haft någon relation så långvarig, pur och intakt som den med basketbollen. Vi firar snart 13 års-jubileum och det innebär att jag spelat mer än halva mitt liv. Varje dag som går tar jag mig igenom basketmaterial och just nu är det ESPN:s sjukt välproducerade 30 for 30 som gäller. Det finns så mycket att konstatera. Basket är en ung sport och vi har inte alls samma historik som de flesta andra idrotter. Vi kan stoltsera med att vi funnits i snart hundra år, att vi redan hunnit bli en av världens största idrotter och att vi har en berättelse mer intressant än alla världens krig och freder tillsammans. Genom att se dessa dokumentärer får jag en ännu bättre förståelse för mig själv. Jag inser att folk har blivit mördade, häcklade, utslängda och utbuade på grund av min idrott men det gör vår historia så mycket mer intressant. Baller 4 lajf.

Tillväxt i herrlaget

Ett år av herrbasket i Växjö och vi har redan börjat skörda lite av den frukt som vi sått, tidigare än vi trott. Vi har påbörjat ett ganska långsiktigt arbete där en successiv "föryngring" skall ske genom att skola in ett lagom antal yngre spelare åt gången utan att för den saken skull sparka ut de äldre som också vill spela. Ju mer kompetens desto bättre blir det och därför söker vi en mix av olika åldrar. Idag gjorde två av våra U18-spelare debut och skötte sig bra. Det finns mycket att lära men är i ett stadie då de utvecklas mest av att spela med såväl yngre som äldre. Vi har tre spelare till i denna årskategori som så småningom skall skolas in i seniorverksamheten men vi skyndar långsamt för att kunna erbjuda en så bra inskolning som möjligt för såväl nykomlingarna som veteranerna. Det är jäkligt kul att basketen i den här staden växer så intensivt. Det bådar gott för framtiden!

Helgen i helhet - Minus 14

I lördags satte vi oss i bilarna och åkte till varma, soliga Jönköping som dagen till ära bjöd på regn och moln. Redan där började de dåliga vibbarna men tack vare ett utmärkt tak i hallen märktes inte detta när det var dags för match. Vi har olika målbilder varje match men vår grundprincip är att det som gjorts under träningsveckan skall se bättre ut under kommande match. Eftersom vi gör vår första riktiga säsong ser man förbättringar varje match, vilket är väldigt givande för mig som coach.
Poändifferens är fantastiskt intressant att lägga fokus på. Jeff Van Gundy radar upp fyra punkter som han anser är avgörande för att komma fram till någon slutsats i sin analys kring poängdifferenser. En av dessa är turnovers. Vår första match hade vi en utomjordisk summa av turnovers. Dessa har vi lyckats sänka avsevärt dels på grund av ökade basketkunskaper, ett försiktigt förbättrat lagspel men framför allt på grund av att vi blir allt mer införstådda med regler.
Nästa viktiga punkt är offensiva versus defensiva returer. Detta är ett område vi fortfarande behöver förbättra men trots detta har vi ett nästan godkänt retursnitt på grund av ganska goda instinkter hos många spelare.Våra tre senaste matcher har vi haft en spelare (tre olika) med över 10 returer.  Däremot har vi inte jobbat med Izzos returövningar och det rent tekniska är därför inte etablerat hos oss än.
Dessa två punkter tillsammans med anfall- och lagförsvarsspel skall arbetas med kommande två veckor. Utöver detta fortsätter vi som alltid med en stor del individuell färdighetsutveckling.

Matchen slutade med 14 poäng minus vilket är en surrealistisk förbättring jämfört med vår första match. Vi sänker dessutom en del långskott vilket visar att vår skotträning börjar ge avtryck i vårt spel!

Rondo skriver ett nytt kapitel i fulhetshistorian

Rondo har haft en fantastisk skogarderob. Diverse Nikesneakers har prytt hans fötter och gjort det med bravur. Nu blev det för Rondo som för så många andra. Man vill ha sitt eget och likt alla före honom kikar han österut för stöd; ett stöd som kom från de, i internationella sammanhang, relativt nya Anta. Tillsammans kom man på hur många dimensioner en spya har och vad fantatsikt fin en tegelsten kan vara. Denna inspiration sammanställdes med namnet Anta Rondo 1. Titta, må lite illa, bli lite arga och hoppas liksom mig att Rondo är borta hela den här säsongen också, så att killens skogarderob kan hålla samma höga standard.

Den virala tidens för- och nackdelar

Jag tillhör internetgenerationen i kvadrat. Mycket av min fritid spenderas vid datorn. Resterande tid spenderas utomhus, i hallen eller med gitarren i handen. Det finns förstås många som spenderar betydligt mer tid av sin vakenhet vid skärmen men jag sticker inte under stol med att mycket av det jag gör sker genom min Macbook. Där fick jag in reklam också. Apple får gärna sätta in 15 000 kronor på mitt konto, senast måndag.

Det finns många fördelar. Basketspelare kan bli upptäckta av klubbar från hela världen. Unga spelare på mindre skolor kan göra sig ett namn och hamna på ett fint college. Sedan finns det förstås de negativa aspekterna med. Dessa fick jag erfara under gårdagen. Jag satt och tittade filmer med allt från Seventh Woods till andra underbarn som kanske är morgondagens superstjärnor. Sedan hamnade jag på ett klipp med Zaire Wade; Dwyanes son. Han kunde spela så gruvligt bra att jag har svårt att inte se honom på ett bra college om två gånger några år. Men där fanns också massor andra klipp med andra barn och jag kom på mig själv med att genast, rent instinktivt börja jämföra dem med sina pappor och deras talang. Så småningom funderade jag på vad jag höll på med men snabbt etablerae sig ett någorlunda sunt resonemang hos mig. Av de 500 000 människor som har sett Lebrons, CP3:s eller Wades söner spela har förmodligen 499 999 jämfört dessa med sina pappor. "med tanke på att X är hans farsa borde han vara bättre!" Det är nog fruktansvärt svårt för barnen att bevara glädjen om d hela tiden jämförs med sina äldre. Eller är det positivt? Självklart kan de lära sig saker som ingen annan kan. Tim Hardaway Jr. har ju turen att inte spela på samma position som sin far och börjar göra sig ett eget namn. Trots deras genetiska förutsättningar ska jag i fortsättningen försöka vara mer försiktig i mina jämförelser. Det spelar kanske inte så stor roll. Framför allt inte på en sexåring.

Vem blir Sveriges nya förbundskapten? Om budgeten räcker luktar det svenskamerikan.

Det är roligt att vara basketspelare i Sverige just nu. Allting går åt rätt håll och våra landslag har satt oss på kartan även internationellt. Däremot saknar herrlandslaget coach efter att Brad Dean meddelat att han läger skorna på hyllan. Vem tar hans plats?

Om Ukraina kan få Mike Fratello så kan vi få Jeff Van Gundy! Nej, riktigt så enkelt är det tyvärr inte även om jag vet att flera NBA-coacher uttryckt intresse för att coacha europeiska landslag då dessa vanligtvis spelar när det är off-season i NBA. Calipari coachar Mexiko (ett av Europas största länder) och Fratello som tidigare nämnt Ukraina. Min drömcoach vore förstås någon med vana av NBA men jag är tyvärr skeptisk till om vår budget håller. Däremot har vi Mike Wilhelm i Chicago Bulls och som tidigare coachat i Sundsvall och är gift med en svensk fru. Han har sagt att vore intresserad av landslagsuppdrag och kanske är detta vad vi behöver? Om inte finns det ett gäng i Sverige som också känns kanontoppen. Vedran, Gehrke eller varför inte Öqvist?

I like big butts, axlar och fötter and I can't deny

Det här blir ett inlägg som startar i och med autoskrift. Ibland tryter tiden och då följer allt för ofta även motivationen med och en blogg som uppdateras alldeles för sällan tappar så småningom sina trogna läsare (jag älskar er och tro inte att jag slutat bry mig om er). Autoskrift är spännande eftersom det innebär att man bara börjar skriva och så småningom börjar en historia att sakteligen utkristalliseras. Som ni märker har jag fortfarande inte direkt hittat någonting att skriva, även om jag var nära att spåna vidare inom ämnet motivation. Jag försöker ju dessutom hålla en basketorienterad profil, så att börja skriva om Herman Von Rumpoys twitter är inte heller intressant. Däremot är rumpor intressant. Det kan jag skriva om.
Rumpan är ett underskattat redskap på en basketplan och igår gick jag in på Open Gym för att ge några U18-spelare lite extra saker att jobba med. Två guarder och en center fick sig en liten lektion basketfilosofi samt tillhörande övningar. Insidespelet är den del av basketsporten som förändras mest just nu. Flertalet insidespelare hamnar allt längre ifrån korgen på den offensiva planhalvan och senast i mängden trepoängsforwards är Chris Bosh. Jag tror dock att de skolade innespelarna alltid kommer att göra extremt stor skada. Att spela inside handlar egentligen om tre saker:

• Fötter - Framför allt innan du får boll. Båda dina fötter måste vara öpnna (detta är en riktlinje och inte en regel)
• Axlar - När du fångat bollen måste dina axlar vara under försvararens axlar
• Rumpa - Studsar du bollen, studsa din rumpa med

Dessa tre beståndsdelar glöms ofta bort vilket gör det svårare att åstadkomma något under korgen och borde belysas i varje insideworkout. Anledningen till att jag vill fokusera på rumpan är kortfattat för att om spelarna lär sig att använda den kommer de automatiskt djupare ned innan de avslutar vilket gör deras move mer kraftfull.

NBA:s genom tiderna bästa rumpa tillhör Baron Davis. Bland aktiva spelare ligger Andre Miller bra till. En LA-grej?

Vi närmar oss - En resa med ett gäng korpungar

Det är faktiskt ett privilegium att coacha två lag samtidigt. Det är förstås jobbigt på många sätt eftersom det tar en del tid men det är värt varenda minut och varenda krona som jag lägger på att utveckla mig själv och hjälpa mig att hjälpa andra. Det absolut värsta som finns som coach (säger jag efter två år av coachande) är när mina spelare inte är närvarande. Det absolut näst värsta som finns är när de är fysiskt närvarande men inte är redo att träna med 100% fokus. Det absolut bästa som finns är motsatsen och det är precis vart vi är just nu. Mina spelare är närvarande på alla plan. Idag var det sjutton krigare som slet i centrumskolans gymnastiksal. De är en mycket talangfull och hungrig grupp som jag begåvats med och vi verkar ha väldigt kul tillsammans. De gör mig fantastiskt optimistisk inför kommande generationer basketspelare i den här staden. Idag har vi jobbat på att kapa försvarare, koordination, passningar, bål- och benstyrka, fastbreaks och brytt ned vårt anfallsspel. Spelarna börjar hitta naturliga lösningar och de lär sig att läsa spelet. Det har varit en bra dag och jag är full av energi efter dagens tre träningar.


See you folks!!!

Friends Arena ligger i ide medan baskethallarna är överfulla.

Friends arenas kostnader tickar vidare. Den är fantastiskt fin, en jättebra arena och jag skulle kunna skriva en hyllningstext till skrytbygget, men inte denna gång. Förra året redovisade man en förlust på 244 miljoner kronor och nu vill delägare dra sig ur lyxfällan. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i att vara efterklok men det är så vansinnigt mycket lättare än att vara förklok och därför vill jag kasta lite bensin över hus som redan brinner.

Först och främst vill jag klargöra att det här inte bottnar i avundsjuka och skadeglädje när arenan går kasst så är det trots allt även lite av mina pengar som tillintetgörs i livets pappersstrimlare och det innebär arbetslöshet, inbördeskrig och allt det där ni vet, men det är kanske också därför som jag reagerar ganska starkt på tragedin.
Jag gick in på arenans hemsida för att se vilka aktiviteter man kunde njuta av i novembermånad. Det var inte direkt överfullt. Av novembers trettio dagar bedrivs verksamhet fyra. Sverige mot Portugal vore kul att se precis som Black Sabbath (Förutsatt att man får se Iommi och Ozzy). Monster jam kan bara göras av en basketspelare. Så fort bensin involveras är det inte intressant längre.
Resterande dagar får arenan vila. Skamligt? Kanske inte vid första anblick men jag har inte heller nått min klagan än. Hold on!

Superarenor är minst sagt populärt och är väl i stort sett ett krav för att avgöra hur stor en stad egentligen är. En, i huvudstadssamanhang, som Stockholm måste förstås göra något extra utöver Gamla Stan för att få lite extra internationell stjärnglans. Arenan blev det självklara valet. När man byggde den ponerade man förmodligen att Bruce skulle slåss om tiderna mot U2, Lady Gaga och inte att AIK- Helsingborg mot ett gäng epatraktorer på steroider.
Vad är det som skaver i mina skor egentligen? Jo, att det finns så många andra saker som vi kanske är i större behov av än en arena som kan ta 60.000. Sverige skulle må så fruktansvärt mycket bättre av 60 arenor som kan ta 1000 personer. Den lilla människan i detta sammanhanget är sådana som du och jag som slåss för att försöka få en extra kvart av träningstid till våra knattar. Dessa sextio hallar hade garanterat blivit fullbokade på tre dagar, men Friends står tom 26 dagar, har kostat nästan 3 miljarder, en summa som fortfarande tickar. Dessutom var det väl inget fel på Råsunda? Historik och själ tar tid att bygga. Den försvann ut med Råsundas betong.

Finns det en ljusnande framtid? Jag är skeptisk och bygger mitt utlåtande på VM i Sydafrika, Sydkorea, Kina och Japan. Där har spökstäder växt fram ur enorma byggen. Visserligen några fler.

Checklista för ålder

1. Rookiesar är plötslig 2-4 år yngre än man själv.

2. Man har kommit över gränsen som innebär att när man ser på många NCAA1-collegespelare inser man att de faktiskt är bättre än en själv.

3. Plötsligt är det jag som skriker på träningar.

4. De före detta NBA-spelare som plötsligt kommer till Sverige för att spela kommer man ihåg från deras sejour i NBA. (Välkommen till Sverige förresten, Keith McLeod)

5. Lediga dagar spenderas nödvändigtvis inte i hallen.

6. And1 är skit.

Så stoppar man Clippers (för de är ju verkligen omöjliga att stoppa (Ironi))

Clippers gillar att springa. Deras stora spelare gillar att springa för de bli belönade. 1-2 resulterar alltid i poäng så vad göra? Låt CP3 avsluta istället. Det innebär att de stora fått springa utan att bli belönade och det finns inget värre för en stor spelare än att springa arslet av sig och inte få bollen. Det kanske får dem ur rytm och det är ju främst deras fastbreaks som dödar lag samt har blivit deras identitet. Få bort det bara! Bara gör det!