Hur många spelare har man inte sett dominera high school och College för att sedan försvinna i NBA likt ett torkat asplöv i en småländsk novemberstorm? Jag kan räkna upp ett par från varje årskull och tätast är det bland insidespelarna. Det skulle förstås kunna presenteras en uppsjö olika förklaringar såsom X kan inte skjuta, Y är för kort, O kan bara spela försvar, P kan bara ta returer och listan med förklaringar kan göras sjukligt lång utan att något av det berättade behöver vara osant. Sedan har vi de spelare som bevisar motsatsen genom att ändå lyckas prestera på den högsta nivån, för glöm inte att NBA är världens mest och hårdast nischade liga!
En av förklaringarna kan vara fotarbetet. Små spelare har mer ofta fått detta bättre integrerat i sin dagliga träningsdos medan många större spelare halkat efter gällande detta. När vi tränar våra perimeterspelare är jabs, 1-2, jump stops, stutters och allt där emellan införlivat i den dagliga verksamheten. Stora spelare får oftare förlita sig på sin längd, styrka, snabbhet etc och jag är själv flitig uttalande av orden:"använd antingen storlek, snabbhet, styrka eller olika kombinationer av dessa för att komma förbi/stoppa din motspelare!". Principiellt är det exakt samma resonemang som gäller i hela sporten men samtidigt måste man hela tiden förbättra dessa tre fysiska förutsättningar.
Längden är ofrånkomlig och svår att påverka. Ju kortare du är desto mer styrka och snabbhet behövs men sedan kommer man till en nivå där de flesta är ungefär lika starka på samma position. Vad gör man då? Då är det de andra sakerna som blir ännu mer viktiga. Man kan komma långt på sin längd men väl framme är det viktigt att kunna använda sina fötter för att vinna mark, komma runt, springa ikapp och snabbt kunna resonera på motspelarens move. Spelare som levt på sin längd tidigt kommer att straffas i framtiden. Se exempel som Kwame Brown eller Greg Oden innan hans skador.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar