Jag tillhör internetgenerationen i kvadrat. Mycket av min fritid spenderas vid datorn. Resterande tid spenderas utomhus, i hallen eller med gitarren i handen. Det finns förstås många som spenderar betydligt mer tid av sin vakenhet vid skärmen men jag sticker inte under stol med att mycket av det jag gör sker genom min Macbook. Där fick jag in reklam också. Apple får gärna sätta in 15 000 kronor på mitt konto, senast måndag.
Det finns många fördelar. Basketspelare kan bli upptäckta av klubbar från hela världen. Unga spelare på mindre skolor kan göra sig ett namn och hamna på ett fint college. Sedan finns det förstås de negativa aspekterna med. Dessa fick jag erfara under gårdagen. Jag satt och tittade filmer med allt från Seventh Woods till andra underbarn som kanske är morgondagens superstjärnor. Sedan hamnade jag på ett klipp med Zaire Wade; Dwyanes son. Han kunde spela så gruvligt bra att jag har svårt att inte se honom på ett bra college om två gånger några år. Men där fanns också massor andra klipp med andra barn och jag kom på mig själv med att genast, rent instinktivt börja jämföra dem med sina pappor och deras talang. Så småningom funderade jag på vad jag höll på med men snabbt etablerae sig ett någorlunda sunt resonemang hos mig. Av de 500 000 människor som har sett Lebrons, CP3:s eller Wades söner spela har förmodligen 499 999 jämfört dessa med sina pappor. "med tanke på att X är hans farsa borde han vara bättre!" Det är nog fruktansvärt svårt för barnen att bevara glädjen om d hela tiden jämförs med sina äldre. Eller är det positivt? Självklart kan de lära sig saker som ingen annan kan. Tim Hardaway Jr. har ju turen att inte spela på samma position som sin far och börjar göra sig ett eget namn. Trots deras genetiska förutsättningar ska jag i fortsättningen försöka vara mer försiktig i mina jämförelser. Det spelar kanske inte så stor roll. Framför allt inte på en sexåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar