Veckans mål

Jag ser sommaren som en tid att förnya, förbättra och förändra men självklart också låta vissa saker vara, förutsatt att de klarat sig igenom ifrågasättandet utan några speciella notiser. Det behövs lite utrymme som ges specifikt åt tankeverksamheten. Rekreationen behöver också rekreation och det är precis vad off-season handlar om.

Den här senvåren har handlat om att definiera roller och vad jag vill ha ut av dem. Vad är en bra guard, forward och center? Basketförbundet har gjort en SUP (spelarutvecklingspaln) som kan diskuteras och som vissa säkert tycker fungerar kanonbra, medan andra inte är lika förtjusta i denna. Jag är en av de sistnämnda, då jag anser att den är för idealiserande. Innehållet klargör bland annat att spelaren skall dominera spelet 1-1 i både anfall och försvar och har kapacitet samt vilja att förändra matchbilden. Samtidigt vill vi att alla ska lära sig spela på alla positioner, centrar skall kunna skjuta treor och kunna försvara guarder etcetera.

Men SUP:n innehåller också brister såsom att en Point guard skall kunna förneka bollen och se till att motspelaren inte får tillbaka bollen efter passning. Detta är att inkärkta på coachers filosofi. Detta är en filosofisk fråga och många coacher idag vill inte förneka passningsbanor eftersom passningar är en av de aspekter som spelare generellt sätt är sämst på.

Jag har en del invändningar mot SUP och tycker inte att den är tillräckligt abstrakt men också konkret för att ge coacher förutsättningar att jobba efter. Därför har jag genomfört min egen SUP, där jag värderat vad jag anser att de olika positionerna skall kunna göra.

För mig måste inte insidespelare kunna skjuta treor, däremot är det en stor fördel att ha insidespelare som kan skjuta treor. Om jag skulle få välja mellan en trepoängsskjutande center eller en returtagande, hjärnskakningsscreensättande och kraftfull ryggen-mot-korgen-center är mitt val solklart. Visst finns det Kevin Loves men det finns också Tim Duncans och Demarcus Cousins eller Lamarcus Aldridges. Den sistnämnde skjöt sin första trea i år, typ? DMC skjuter fortfarande inte treor och min poäng är att vi snarare bör se på vad det är för någon spelare vi har att jobba med. Treor kommer de lära sig med åren, om de når den nivån och i ett lag där denna egenskap efterfrågas.

Min SUP handlar om valmöjligheter och vilka egenskaper som vi vill hitta i våra centrar, guarder och forwarder. De behöver inte kunna allt men det finns vissa krav och vissa eftersträvansvärda skills. En guard för mig har andra funktioner som exempelvis förmåga att kommunicera. Verbalt och icke-verbalt i form av kroppsspråk. Detta har jag spenderat nästan två veckor på och nu börjar det arta sig.

Vad är då syftet med detta? Jo, det blir en måttstock att planera mina skill-developmentsektioner utifrån och för att förtydliga både de konkreta och abstrakta utvecklingsmålen i hopp om att skapa världens bästa basketspelare.

Alternativa träningsmetoder

Jag tycker om att använda alternativa metoder i basketträningen. Jag tror att man som coach lätt halkar in i "hjulspår" och det kan begränsa ens utveckling och kreativitet. Dessutom behöver spelare variation. Basket är korrelationer och ju snabbare man inser och ifrågasätter dessa, desto större potential har man att uppnå nya nivåer som spelare och som coach. Jag tror att spelare behöver ha jämna balanser mellan träning, vila, annan träning och mat. Dessa fyra faktorer ser annorlunda ut för olika individer och det behöver jag ta hänsyn till, precis som de inte är fasta utan elastiska och varierar mellan spelare och perioder. Därför är coachning delvis att vara vågmästare. Att känna efter när vad ska göras. När spelare skall vila, när man ska trycka extra hårt. Vilka man ska pressa lite extra och vilka man ska backa av. Och vad som ska göras när förstås! Nu vill vi mixa in lite nya element för att förhoppningsvis kunna toppa gnistan till säsongstart!

Hur som helst har vi under det gångna året testat karateträning och idag körde vi ett rugbypass med U15 och damerna. Jag tror att de tyckte det var kul och jag tyckte det var roligt att se på. Rugbyträningens stora styrkor är att vi kan fostra ökat aggressivitet som jag tror kan göra oss till ett mer attackerande lag.
Förra sommaren körde jag MMA-träning, ett par år tidigare körde jag sprinterträning och dessa kombinerade jag med basket samt gym. Med damerna försöker vi variera ett par olika träningsformer just nu för att i augusti hitta tillbaka till hallen med nya värdefulla erfarenheter i våra kroppar som vi kommer kunna ha nytta av på basketplanen.

In i duschen och låt ångorna göra jobbet

Igår tog jag en sen kvällsdusch. Detta i sig är förstås inget av speciellt noterbart intresse men jag har tidigare nämnt att ångorna i en varm dusch får min hjärna att börja lämna sin annars förslumrade vardag. Jag kom plötsligt att tänka på ett gammal Jim Larranaga-set som jag såg i vintras, samtidigt som jag tänkte på en Hioberggrej som jag studerade förra vintern. Dessa hade varsin aspekt som jag fullkomligt älskade, eller snarare älskade tanken på vad de skulle kunna bli. Som vanligt började jag rita på glasväggen och genom att blanda in det set som vi i år kallat "blå" skapade jag något nytt och kanske vackert. Spelet tror jag kommer vara bäst att använda på missade skott från motståndarna, då det (i alla fall i teorin) snabbt kan skapa förvirring i form av byten och eventuellt leda till ett snabbt avslut eller två olika isolationslägen och finns inga av dessa är vi inne i vårt vanliga grundmönster!
Det är fortfarande bara en bebis och med andra ord vet vi ingenitng om hur det kommer att se ut som vuxet men lite Hoiberg, lite Larranaga och lite mig själv... Jag får gåshud av att tänka på det. Om det är bra eller dåligt vågar jag inte svara på.

More is less

Jag har precis börjat läsa psykologen Barry Schwartz bok More is less och är minst sagt imponerad över hans teorier. Detta verk är förstås ett politiskt ställningstagande men jag väljer att inte gå in på ämnet ur ett rent samhällsstrukturellt perspektiv, utan nöjer mig med att koppla det till basketen.
Schwartz hävdar att ju fler val vi ges desto svårare blir beslutsfattandet i och med att det finns mer lösningar som inte togs och att detta i det långa loppet kan leda till stress, press och beslutsparalysering.
Jag tycker att dessa teorier är fantastiskt intressanta och kopplade det direkt till min säsongsanalys. Jag anser att basket handlar om valmöjligheter och i min skill development försöker jag lära ut nya lösningar för mina spelare i olika situationer. Jag anser att detta är själva grunden i spelarutveckling men för någon månad sedan bestämde jag mig för att ta en annan väg i den lagorienterade spelarutvecklingsplanen (viktigt att poängtera eftersom spelare utvecklas olika snabbt, har olika fysiska och tekniska färdigheter etcetera som gör att dne individuella träningen kan variera mer). Jag började med att bryta ned varje position i anfalls- och försvarsmässiga "rutiner". I anfall konstaterade jag att det fanns tre områden som en anfallsspelare behövde vara bekväm i som insidespelare. Jag anser att det finns ett post-up, ett face-up och ett medeldistanskott. Förra året hade jag kanske lärt ut en uppsjö moves för varje område men jag valde istället att skriva ned varenda move som jag kunde komma på och gjorde en progression bestående av tre stycken. Det var en move, en counter och en re-counter. Innan mina spelare behärskar dessa kanske det är lönlöst att lära dem något nytt? More is less? Detta är bara ett exempel på hur detta uttryck kan användas i basketträningen.

Off-season är igång

Idag gjorde vi vår första off-seasonträning med Ravens damer. Hur översätter man off-seson? Det vågar jag inte fördjupa mig i just nu, ty min vokabulära kreativitet är begränsad så här dags på dygnet. Kortfattat kan man säga att vi valt att använda denna perioden som en tid att jobba med vissa skills. Vi vill jobba med att skapa en grundfysik inför sommarträningen som skall förhindra skador och smtidigt stärka våra spelares kroppar. Den skall dessutom innehålla kommunikativa inslag och den skall handla om att utveckla tekniker. Vi har lagt mycket krut på sprintteknik och för att kunna instruera detta så effektivt som möjligt har jag tagit hjälp av en collegecoach som bland annat tränat Vanier Joseph och andra amerikanska toppsprinters. Även om jag förstås hade viss erfarenhet av löpteknik ville jag uppdatera mig och få mer pedagogiska begrepp att använda mig av samt utveckla min drillbank.

Träningsupplägget är 60 minuter och består av tre segment, där det första handlar om renodlad styrka och balans. Vi har haft problem med benhinnor i år och för att reducera detta illdåd är barfotaövningar bra. Därefter lade vi drygt 20 minuter på sprintteknik och drillar för att sista 20 ha ett konditionspass. Konditionspasset fick något mindre utrymme idag men genom att dela upp träningen i segment med tydliga avgränsningar vill vi höja intensiteten i vår träning samt kunna hålla vår röda tråd genom hela off-season. På torsdag kommer vi istället ge sprinttekniken lite mindre tid till förmån för konditionsträning.

Jag menar att din fysträning måste vara en del av din identitet och jag brukar prata om att mina spelare ska "flyga". Nu vill vi skapa fysiska förutsättningar för att spelarna skall kunna flyga och som vi vill ska höja den tekniska kvaliteten i och med att spelarna blir mer explosiva och starka i sina rörelser. Jag vill spela fysisk basket och tror att mästarlagen byggs precis just nu; när säsongen är slut!

Mitt bloggosfär alterego

Rubriken är något missvisande. Jag skulle inte vilja dra det så långt som att påstå att mitt omedvetna skriver här men det finns vissa problem md att blogga och därför skriver jag dessa rader som ett slags förtydligande. Mycket av det som skrivs här är inte vad jag faktiskt tycker utan vad jag för närvarande tänker. Jag har inga svar och i stort sett finns det inte mycket som jag anser vara någon absolut sanning. Uttrycker jag mig dumt, så kan det bero på att jag tyvärr inte tänkt riktigt klart än och att det är just därför som jag skriver. Mycket av denna blogg fungerar som en slags dagbok, där jag skriver för att få ut små tankar som virrar runt i min skalle!

Intelligens versus känslor

Jag inspireras och motiveras från sagolikt många håll. Häromdagen läste jag att David Blatt, precis som jag, ursprungligen är litteraturvetare, något som han studerat vid Princeton i USA. Jag blev mycket imponerad eftersom jag själv använder både fack- och skönlitteratur för min coachning. När jag ser en basketmatch har jag alltid ett anteckningsblock med mig och när jag läser en bok har jag alltid samma block med mig. Jag försöker samla citat och tankar för ord är så magiska och kan användas så bra. Jag älskar att hitta små fraser som kan förklara en hel evighet och vilka kan göra detta bättre än de stora ordkonstnärerna som vissa författare är?

Jag läste precis filosofen Theodor Adornos idéer om etik och imponerades. Etiken är föränderlig, precis som basketen och Adorno verkade under en tid då massmedier fick ett allt större utrymme (50-60-talen) och Adorno menade att TV:n och de nya medierna fördummade människan. Han menade att den förvanskade världen och fyllde den med stereotyper och fördomar som vi börjar att se som våra egna. Adorno talade också om känslor kontra intelligens och menade att alla beslut bör tas med både intelligens och känslor som vågmästare. Människan behöver således kunna använda både sin intelligens och sina känslor för att kunna fatta ett moraliskt rätt eller fel beslut.

Hur kan detta kopplas till basketen? Jo, det öppnar för en intressant fråga gällande intelligens (spelförståelse) och spelkänsla. Jag reflekterar mycket över dessa två begrepp och har försökt att definiera samt skilja dem åt men kanske är detta helt fel sätt att se på det? Är känsla och förståelse två separata egenskaper eller är det att förenkla för mycket att göra en uppdelning av detta slag? Kanske handlar spelförståelse om förmåga att väga sina känslor och intelligens för att fatta ett beslut och utgången beror på hur känslor samt intelligens spelat eller samspelat vid tidigare tillfällen? Jag har precis som alltid inget svar, utan skriver bara av mig av idéer och tankar. Vad spelar det för roll, kanske någon annan tänker? Det kanske inte spelar någon roll alls men det är emellanåt roligt att tänka på lite konstiga sätt och se vart det leder!

Pick and roll - en gåva eller en förbannelse?

Basket är på många sätt ett kluster fyllt av olika delar men det är också något linjärt. Eller har i alla fall historiskt varit något linjärt, även om det på senare år har blivit mer diffusa taganden och givanden inom sporten. Utifrån en linjär synvinkel är basketen byggd på så vis att vi ser något i NBA som sedan hamnar i övriga länder, först de lite större basketnationerna och sedan de mindre. I och med digitaliseringen går dessa processer betydligt snabbare än tidigare men i och med internationaliseringen, som även den ökat i och med digitaliseringen, så har internationell basket påverkat NBA med. Inte i samma utsträckning givetvis.

Bollscreen är en intressant del av basketen. En mycket effektiv del av basketen med för den delen och den delar upp coacher och spelare i olika läger. Jag har de gångna året använt ytterst lite bollscreener utifrån rent pedagogiska förutsättningar. För det första mår jag dåligt av blotta tanken på att göra basket till ett tvåmannaspel om man coachar ungdomar som fortfarande har en karriär framför sig. Det får inte ske. För det andra anser jag att det kräver ett så gediget arbete för att effektivt kunna genomföra ett bollscreensanfall. För det tredje ansåg jag att mina bästa spelare var starka med boll och det sista jag vill göra var att förstöra våra spacing genom att ta dit en extra försvarare som kunde innebära att man dubblade min bästa spelare (detta skedde aldrig). Och sist men inte minst: jag ansåg att jag inte hade utrymme att lära ut de sju olika läsningar som kan göras utifrån en bollscreen. Förutom på proffsnivå ser jag sällan en bra pick and roll. Guarden har inte lärt sig läsningarna och ofta inte ens grunden i själva spelet, samtidigt som insidespelaren förtvivlat rullar utan att någonsin matas med ett bra pass. De andra ska vi inte ens prata med. Jag spelare en gång med en fantatsisk guard som kunde läsa pick and rollsituationer och hittade lösningar utanför tvåmannaspelet. Det är vad man jag anser man måste kunna göra för att legitimisera bolscreener. Vi jobbade med det ungefär 1.5 månader med damlaget och kom till nivå två av fyra i läsningsspelet. Nästa säsong hoppas jag att vi kan nå de slutliga nivåerna!

Vad gör man om man möter bollscreens?  Det beror förstås på motståndarnas manskap och det egna manskapet. Klogga mitten brukar hjälpa på lägre nivåer. Det är ett effektivt sätt att döda motståndarnas lagmoral. Låt två spelare spela, tre stycken titta på och se dem tappa hakan när det inte finns några öppningar. Det är inte så roligt men taktiskt! Lika taktiskt som själva picken! Så jobbade inte vi dock av utbildningsfilosofiska principer.

När jag belsutade mig för att använda bollscreener ansåg jag att mina spelare nått ett visst stadie. De hade gått i vissa basketstegar och lärt sig vissa grundläggande grejer. Därefer skapade jag spel som involverade fem spelare. Inte en chans att jag låter två spelare spela! Det gör det alldeles för enkelt för försvaret och samtidigt skull jag inte kunna se mina andra spelare i ögonen - inte nu när de är så unga och fortfarande ska lära sig spelet och dess olika situationer samt öppningar. Samtidigt är det just lära sig som mina spelare ska göra och därför måste jag ha några spel som involverar bollscreens och nästa säsong är de ett år äldre, vilket givetvis innebär nya målsättningar och lösningar.


Jag tror att det viktiga är att hitta något som passar sina spelare, inte mig själv. Tyvärr har få lag begåvats med proffskaliberspelare och det gör att man behöver begrunda tydligt hur man lägger upp sin filosofi. Hur utvecklar jag 12-15 spelare? Och hur gör jag detta med SUP i bakhuvudet, där alla ska lära sig att spela överallt och behärska allt? Ger jag hela mitt lag möjlighet att utvecklas på bästa tänkbara vis?
 
Så tycker jag nu men givetvis är jag skadad av min lärarutbildning och mina år som ungdomscoach om 10 år tycker jag säkert annorlunda. Åt något håll.

Coachkontroll

Efter basketfestivalen gjorde jag en utvärdering om vad som behövde förändras. Vad jag ville bli bättre på, hur jag skulle göra det och hur jag ska jobba vidare med mina lagetiketter.
Efter detta satte jag mig ned och resonerade kring mina punkter och av någon anledning kom jag in på vad man kan kontrollera som coach. Jag har tidigare ansett att det inte är så värst mycket. kastar spelare bort bollar, så beror det på något. Gör de 20 poäng i rad beror det på något men jag som coach har knappast "coachat" dem till dessa beslut. Detta har Gregg Popovich pratat om i en tidningsintervju som jag läste för ett par månader sedan och jag tyckte att det lät sunt. Jag tror det är en viss grad av sanning i det med! Jag tror att jag som coach inte kan  påverka alltför mycket under själva matchen. Har vi övat på något så kan vi executa det. Har vi inte övat på något, eller om en spelare behöver hjälp med något specifikt kan jag eventuellt bistå med lite tips men mycket måste spelare ha exponerats för för att kunna läsa situationen.
Som en bra spelare kan du förändra matchbilden! That's a fact! Som coach tror jag inte att man alls i samma utsträckning kan förändra matchbilden men det finns andra saker som vi kan påverkaoch kontrollera och en av de sakerna är matchtempo. Detta kan justeras både med anfalls- och försvarstempo. Jag försöker att hela tiden komma på nya saker osm jag kan kontrolelra och detta gör jag för att inte finna mig i att bli en coach som säger:" Så är det!" eller "det bara är så!".

Även om just matchbilden handlar mycket om spelare så är träningen istället en plats där man kan "göra jobbet". Det är här som man bygger grunden till huset och ju bättre träningar jag genomför desto fler matchbilder kommer att förändras till min fördel. Självklart är detta ett vansinnigt förenklat statuerande eftersom andra lag också tränar bra men man kan i alla fall sträva efter att skapa goda vanor i träningshallen för att vara så redo som absolut möjligt är när det väl är match.

Ta vara på träningstiden - Lek med statistik

Jag har tidigare talat om abstrakt träning och det är saker som ofta är kopplade till mentalitet och olika aspekter av spelet som inte är så lätta att få fram med hjälp av statistik. Exempelvis kan det vara hur många gånger per anfall som bollen kommer in till posten eller hur många skottfinter man använder innan man tar avslut. Ja, som ni förstår kan det vara vad som helst och jag förösker alltid att ha abstrakta mål med i mina träningar eftersom det visar oss så mycket om vart vi är på väg som lag. Ofta tar jag statistik på hur ofta bollen kommer in i tresekundersområdet med hjälp av cuttar, passningar och attacker. Igår jobbade jag inte med abstrakta mål utan med possessions/antal poäng gjorda per possession. Jag vet att detta är ett ganksa komplicerat arbete som inräknar allt från straffkast Satta/missade och turnovers men jag gjorde det enkelt och bara fokuserade på Field goal och antalet satta poäng per försök. En turnover var ett missat anfall och räknades som en stolpe i protokollet. Jag kom sedan på att detta kan utvecklas ytterligare och jag förändrade så att laget som forcerade turnovern gavs ett "guldpoäng" som innebar att de tjänade in ett anfall, samtidigt som laget som orsakade turnovers fick just ett poänglöst posession. Det var mycket roligt att se för jag fick svart på vitt, eller snarare blått på vitt (på grund av min pennar koloristiska ton) hur viktiga turnovers är och vad bollpress kan ställa till med, framför allt i kortare matcher.

Inför Basketfestivalen blir detta så otroligt viktigt för är det något jag lärt mig under denna turnering så är det betydelsen av att ta vara på sina possessions och hur kostsamma multipla turnovers kan vara. I denna turnering ska vi lägga fokus på att spela snabbt! Ju fler skott vi får till/ ju färre skott vi släpper till desto bättre är det! Sedan är det viktigt att vara redo från första stund. Det är oftast den första matchen som är antingen svårast eller enklast och därför behöver man vara förberedd på de mycket speciella omständigheter som en turnering likt denna innehar.

Kvällens goda

Då var dagens träning gjord och jag är nöjd med vad vi presterade, sista passet innan en långhelg i Göteborg. Vi spelade igenom våra spel och testade ett Bollscreenfortsättningsanfall som är ganska lätt och som öppnar upp spelet efter ett par bollsving. Bristen är att de tbli mer och mer ologiskt efter 6+ passningar men det ska nog inte behöva gå så långt för spelet genererar öppningar ganska snabbt. Spelet är en påbyggnad av Villanovas set som de kallade "ace" men eftersom jag vill ha ett inte alltför onaturligt rörelsemönster efteråt lade jag in lite nytt!

Nytt anteckningsblock inköpt, lektyrkassen är packat, luftmadrassen (oooh, vad jag inte längtar efter den) är redo och jag ser fram emot helgen! Jag hörde att vi fick bo på en skola i Skåne men jag hoppas att det är bra förbindelser till staden!

Cheerios!

Inför Göteborg

Nu har jag precis planerat färdigt för kvällens träning om också är den sista innan vi åker till Basketfestivalen i Göteborg. Oj, vad jag älskar denna tillställning! Basket i varje gathörn och glädjen är på topp. Förra året åkte vi med sju spelare mellan 01-99 men i år har vi ett lag mellan 98-00 med majoriteten födda 99. Vi kommer att spela i 98-gruppen men jag är inte så orolig för vi ska bara hålla oss till det som vi vill göra. Försöka spela så bra basket som vi absolut kan och se till att tävla i varje del av spelet.

Idag ska vi spela igenom våra spel, pressbreak och finjustera lite men i det stora hela kommer träningen bestå av spel. Jag tycker att spel är utmärkta tillfällen att lära i och känne ratt jag ibland ger för lite tid åt just denna del av sporten. Det är svårt eftersom det handlar om en ansvarsbalans som man som coach gärna håller i stenhårt. Att låta spelarna spela kan därför emellanåt vara svårt, eftersom det förändrar coachens roll. Jag tror att man ska försöka spela mycket men inte vara rädd för att använda visselpipan! Det är så spelare lär sig, förutsatt att de fåttt lära sig de basala kunskaperna som finns för att utföra de olika matchmonument som kan tänkas förekomma!

Nu bär det av till hallen! Ha en god kväll kamrater och vi ses!

Att skapa kreativitet

Basket för mig, går förstås inte att definiera med några ord eftersom sporten är så mycket. Jag läser väldigt mycket på min fritid. För mig är allt intressant och jag letar rekreation i texternas värld. Jag är vansinnigt förtjust i musik med och jazz är en musikstil som ligger mig varmt om hjärtat. För mig är basket jazz. Basket är improvisation under strukturerade former, precis som jazzmusik. Orkestern spelar en ackordföljd och någon improviserar utifrån den givna progressionen. Musiken inspirerar mig mycket i mitt sätt att se på basket och idag hade jag ett spelarutvecklarpass, där vi skulle jobba med kreativitet. Jag älskar kreativitet men ser också paradoxen i det.

För att bli "Nifty" som spelare brukar jag använda ett citat av den gamle Bebopsaxofonisten Charlie "the bird" Parker. Parker var sagolik och skrev den legendariska låten Billie's Bounce men hur använder jag honom i mina träningar när jag vill utveckla kreativitet? Jo, det ska jag berätta! Parkers inställning till musik var, och detta finns citerat, lär dig all teori, sedan glöm bort den och bara spela! Det är precis vad kreativitet handlar om och det är just därför som det är det absolut svåraste att jobba med. Ungdomar och coacher rutas in i mönster och får etiketter. De får skäll när de gör fel, ofta kanske med rätta, eftersom de håller på att lära sig teorin. De lär sig skalorna. Plötsligt ska de glömma det och bara lira! Det tar tid, men idag hade jag ett par övningar som jag kände utmanade deras sätt att tänka. De blev överaskade och var tvungna att ta ställning. De skulle för en stund glömma sin teoretiska bas och spelare blir per automatik obekväma när man måste göra detta. Teorin är tryggheten men ibland måste man lämna denna och våga kasta sig ut på okända arenor. Så småningom blir detta med teorin och då blir man inte bara en bra, utan fullkomligt exceptionell spelare! Misslyckanden är en del av processen och det måste man älska!!

Definiera spelet - Centerrollen

En stor del av mitt off-seasonarbete består i att definiera spelet och dess aspekter. Jag håller just nu på att definiera insiderollen för att kunna skapa en bas att utgå från i övningsbasen. Jag har delat upp insiderollen utifrån tre områden på golvet. Post-up, Face-up och Mid Range är de tre områden som jag anser en center måste ges utrymme att få jobba utifrån i sin spelarutveckling åtminstone 30-40 minuter i veckan. Därefter har jag valt ut en rad moves, counters och re-counters som jag anser är tillämpningsbara i modern basket. Självklart har jag behövt solla bland allt godis men detta är ett måste. Jag tror att det är bättre att vara mästare på 2-4 moves istället för att veta 12 men inte fullständigt behärska dem. Konsten ligger i att kunna läsa vinklar och kan man det samt respondera därefter så behövs inte speciellt mycket mer för många spelare.

Därefter har jag börjat skapa fraser och nyckelord som vi kommer behövamata våra insidespelare med varje dag på träningarna. På så sätt slipper vi så småningom att lägga tid på långa falanger gällande något som vi kanske kan förmedla med tre ord. Detta arbetet är dock inte enkelt för det måste vara catchy så att det fastnar men det går nog framåt!

På onsdag har jag nästa coachmöte och jag ska då presentera mina definitioner. Får se hur de tas emot av staben! ;)

Steph Currys magnifika och superviktiga svaghet är symbolisk för guldstaten

Steph Curry är fantastisk och kanske en av NBA:s mest kompletta spelare. Det finns förvisso några stycken spelare som jag skulle vilja påstå är kompletta men bara tre superstjärnor utan större brister. Kawhi Leonard är en av dem. Lebron James är den klarast lysande av dem och Steph Curry gör LBJ sällskap numer. Curry är en av mina absoluta favoritspelare och har varit detta en längre tid på grund av sina tillkortakommanden och hur han format sitt spel utifrån denna. Curry är inte stor eller stark men han är fantastiskt kreativ, oberäknerlig och driven.
Kreativiteten är kanske det som imponerar mest på mig men det är små mellanrum emellanåt mellan ett bra och ett dåligt beslut och emellanåt kan Steph Curry nästan spela slarvigt. Eller jag skulle vilja säga att han spelar slarvigt emellanåt, ytterst sällan förstås men på de högsta nivåerna är slarvfel ofta dyra.

Detta tycker jag också kan vara ett problem för Golden State Warriors som är Steph Curry i lagversion. De är kreativa, lösningsinriktade och spelar sagolik basket men frågan är: hur kommer det att fungera mot ett tufft försvarslag som Memphis Grizzlies? Warriors har vunnit många matcher på utomjordiska prestationer från Thompson/Curry och man har bra försvarare som kan backa upp men i ett slutspel förändras spelet och individuella superprestationer sitter allt längre in, även om vi förstås varje slutspel får en rad.
Säsongen har varit så enkel för Warriors. De har varit på en bal och lett varje dans. Dels på grund av sin spets men också på grund av sin bredd men frågan är om bredden är tillräckligt bred för att klara ett helt slutspel och hur man tar sig an lag som biter i. Grizzlies är ett utmärkt exempel på ett lag som inte dansar samma dans men som biter i. De grindar. De sliter. De spelar metodiskt och smart. Warriors identitet är fartfylld, underhållande och rolig - precis som Currys, men mot bra försvarslag kan det vara svårt att spela på just dessa tre faktorer. Då blir det en fråga om att kunna "grinda" det vill säga bita i och kriga igenom, vara metodisk och opportunistisk. Samtidigt finns bara en väg att stoppa Warriors och det är att ta bort de tre orden som ovan nämnts från deras spel. Tydligast syns deras identitet i Warriors tidiga anfallsspel när Curry släpps loss och folk hittar ytor. Min rädsla är att Warriors inte fått öva tillräckligt mycket på detta under säsongen för att klara sig hela vägen i år. INGEN skulle bli gladare än mig om jag har fel.

Pride och kontextlös träning

Idag var Växjö pridefestival och Ravens deltog självklart i tåget. Jag kommer ihåg att det fanns en tid då även jag använda ordet "bög" som någon form av skälsord, även om jag egentligen aldrig haft något som helst problem med homosexualitet. Jag hade nog en ganska "tom" inställning gentemot det som baserades på ointresse. När jag blev äldre och mer uppmärksam på de orättvisor som tyvärr förpestar vår värld gick min tomma inställning till att bli mer aktiv och nu för tiden symboliserar Pride mycket för mig.

Jag tror att alla behöver ha sin pridefestival för alla har något som är icke-normativt. Normativitet är "det normala". Normativitet är Volvo, villa, vovve. Normativitet är fotboll och hockey. Normativitet är vit och man, gärna medelålder och normativitet är man och kvinna. Fyller man det normativa mönstret till 100% så grattis: du är otroligt normal. Du är så normal att du förmodligen är den mest onormala människa i världen. Jag är ytterst icke-normativ. Jag är lång. Jag idoliserar allt afro-amerikanskt. Jag spelar basket. Jag är småortsbo, jag är 26 år och har inget körkort. Jag cyklar i regn. Jag lagar hellre mat än byter däck på bilen och listan kan göras lång. Kontentan är att det normala är en konstruktion byggd på falska premisser och för mig handlar Pridefestivalen om allas lika rätt men det handlar också om att få fart på folk att börja ifrågasätta det normativa för något sådant är ofta en last. Pride är av alla för alla och därför bör man deltaga! Man behöver inte vara för eller emot homosexualitet eller det som anses avvikande, för det gör det inte mindre existerande. Det är ett faktum lika verkligt och ofarligt som kärleken i sig själv.

Nog om detta, nu till något annat viktigt. Skill development. Spelarutveckling som jag lite hastigt brukar översätta det! För er som missat det tidigare vill jag meddela att jag är heltokig i att effektivisera rörelser och lära mig nya. Det finns inte någon move som är för dålig för att försöka lära sig. Jag såg en clinic med den världsberömde Micah Lancaster. Jag har tidigare sett en annan med honom och har varit lite skeptisk till hans övningar, inte för att de är dåliga utan för att jag inte alltid kan se huruvida de fyller sitt syfte. Nu såg jag en ny video där han lärde ut att skapa separation - en av de mest betydelsefulla aspekterna av offensiv basket. Lancaster är bra på att skapa fysiskt utmattande och kreativa övningar, vilket är en viktig del av spelarutvecklingen men jag anser att det tenderar att stundom bli ineffektivt och syfteslöst. Vissa övningar är vansinnigt avancerande och därmed utmanande men om "avancerat" är ledordet i träningen finns risken att det blir just syfteslöst eftersom detta inte är ett specifikt delmoment inom basketsporten. Däremot fanns där vissa övningar med stor potential och jag gillar han sätt att arbeta med olika hopp och fotarbeten. Lancaster hade dessutom en utmärkt jabserie som jag absolut lägger in i min drillbok. Med vissa modifikationer tror jag att det finns många övningar att ta vara på men man får inte glömma att en kon bara är en del av spelarutvecklingen. Den måste bli levande också! Det är i alla fall min tro när det handlar om denna fråga.

Turnovers

Turnovers är väl generellt sett som något av basketsportens cancer. Coacher härjar över bortkastade bollar (jag är en av dom!), spelare härjar över bortkastade bollar (jag är en av dom!) och publik gör ofta det samma. Jag tycker dock att TO:s är betydligt mer komplicerat än vad många gör det. För mig är turnovers lika naturligt som poäng eller assist; det är en del av spelet och kommer alltid att finnas. Vissa turnovers tycker jag inte är så farliga som andra och jag delar upp dem i olika kategorier:

Misskommunikativa turnovers - för mig är dessa väldigt naturliga i början av säsongen och de bör analyseras men man måste vara försiktig i hur man framför sina åsikter gällande dessa till spelare. Tänkte båda rätt men olika från varandra? Såg vingen en backdoor och guarden något annat? Get over it! Vi lär oss att spela tillsammans och varandras tendenser.

Kontrollturnovers - beror på spelare och coacher som tappar fattningen och börjar spela med fel känslor eller för mycket av någon specifik känsla. Dessa är mer skadliga och förmodligen behövs lite muntligt valium till spelaren eller coachen.

Tekniska turnovers - stegfel, dubbelstuds. Dessa är onödiga och lär kunna eliminerad helt. Ibland har man otur men de ska inte förekomma många gånger på en säsong. Juniorbasket är lite annorlunda.

Insatsturnovers - detta är turnovers som sker på grund av nonchalans och är de absolut farligare. Har man dessa i sitt lag behöver man se över sin trupp och börja jobba med värderingsarbetet. Dessa spelare behöver bänkas och ges spelarsamtal, då de skapas av att spelare inte är redo och inte verkar bry sig. 

Jag försöker se turnovers med olika glsdögon och leta efter tendenser inom dem. Beror de på att vi är aggressiva, kanske till och med lite väl aggressiva så gör det inte så mycket. Man måste också se fem för vilken nivå man spelar på och lägga en rimlig ribba gällande antal och vilka typer som man tycker är mer eller mindre okay för de kommer att vara där, precis som diffus andedräkt efter att man käkat rå rödlök!

Att se sina spelare

Jag skrev häromdagen om kommunikation. Eller var det ett skolarbete? Jag minns inte och med ett snitt på 10.000 bokstäver i veckan kan det vara svårt att hålla isär vad man sagt vart. Hur som helst ska jag förtälja en anekdot från min korta "proffskarriär" (japp, ligan räknas som en proffsserie, även om betalningen är lite halvdann). Det känns nästan som mitt valspråk men jag lärde mig fruktansvärt mycket av tiden och tävlandet.

Jag har inte haft en enda coach som jag inte respekterat men min coach i Eco hade några tillkortakommanden som jag anser var mycket avgörande för min egen spelarkarriär men som också varit till stor hjälp i mitt coachande. Jag spelade inte många minuter i ligan och förklaringen är inte mer komplicerad än att jag inte var redo att spela en betydande roll. Det min coach gjorde, eller snarare inte gjorde, var att han inte kommunicerade med mig, vilket jag i efterhand lärt mig mycket av. Det tyngsta med att idrotta och att leva är inte att få höra att man kanske inte räcker till, utan att inte få höra någonting alls. Jag anser att ett lag är ett kluster och även om där finns hierarkier, så är samtliga roller mycket viktiga och som ledare måste man ha en ärlig kommunikation med varje del av laget. Man behöver säga vad spelare behöver höra, inte vad de vill höra men det enda som är sämre än det sistnämnda när man talar om just kommuniké är att inte prata alls.

Kommunikation hade kanske ändrat mina kommande karriärsval men nu i efterhand, när coachningen blivit så viktig, så gör det mig inget annat än nytta. Jag använder facebook mycket i min coachning och jag vill alltid veta hur mina spelare mår och vad de tänker. Vissa spelare har fått begränsat med minuter och dessa är minst lika viktiga om inte ännu viktigare att prata med och förklara vad som händer och varför. För faktum är att den där 12-15 :e spelaren är inte där för att fylla ut truppen. De är där för att de vill bli bättre och det är min uppgift att göra dem bättre. Nästa år vill jag inte att mina 12-15 ska vara 12-15 igen utan de ska börja spela mer och bidra mer och mer. Jag anser att man som coach inte har råd att förnya varje år, utan en röd tråd och en grupp att växa tillsammans med är av största vikt. På facebook och utvecklingssamtalen försökte jag samtala om just detta med vissa spelare. Deras identitet och vad de skall göra/förändra till nästa säsong. Jag hoppas innerligt att detta är motiverande och att de tar sig an de uppgifter som väntar samt att vi kan utveckla dessa tillsammans. För jag kommer inte kunna göra det arbetet. Jag kan vägleda men det krävs förstås en motivation från spelare att vilja bli bättre och är spelarna i hallen, så vill de förmodligen bli just detta annars skulle de gjort något annat istället. Min plikt är att vara där, vägleda och entusiasmera spelarna att vilja förbättras! I ett lag är varje spelare viktig och ingen ska gå osedd förbi. Då gör man som ledare inte sitt jobb.

Den som vill mest blir bäst

Mina stora styrkor som coach är min hunger efter kunskap, förmåga att lära, öppna sinne och vilja att bli bäst. Det finns inget medfött skulle jag tro utan jag är en gymråtta. Jag titulerar mig som coach framför allt och bestämde mig förra året att aldrig tacka nej till ett coachuppdrag efter att ha konsulterat med en av mina stora idoler Kevin Eastman. Det har lönat sig i form av basketkapital även om det kostat mig en jäkla massor av pengar. Det kanske är dumt tänkt men om jag vill bli en bra coach, kan jag inte välja bort en möjlighet att coacha för att få lite mer pengar i kassan i månaden. Man får kanske leva lite snålare men det kommer att bli bra ändå i slutändan och jag har ändå så mycket frihet att jag kan välja att tacka nej till jobb för min coaching. Det är ett privilegie som jag tackar CSN för!

Som spelare nådde jag en viss nivå men när jag började coacha blickade jag direkt bortanför denna. För mig var det intressant att veta hur det fungerar på nästa nivå och för att få reda på det har jag under de senaste åre spenderat så mycket pengar att jag inte ens vågar tänka på det. Jag har tittat på ett 50-tal träningar där NBA-spelare deltagit i olika faser av sina karriärer. Jag har sett Brandon Knight, Anthony Davis, Michael Carter- Williams, Reggie Bullock, Michael Carter-Williams, Andrew Wiggins (high school), Jerami Grant (high School),James Michael McAdoo, Terrence Jones, Cleanthony Early, Royce White, Chris Babb, Kyle Singler, Kyrie Irving, Nolan Smith (den vidrigaste skytten jag skådat), Derrick Rose, Keith Appling, Adreian Payne och listan kan göras mycket längre.

Det handlar dels om att få lära sig av de bästa coacherna i världen men också om att se vad det är för spelare de har och söker. Vad skiljer spelare från den verkliga eliten? Det finns väldigt mycket att lära från omvärlden och Sverige är förstås långt efter när det handlar om just detta: att inte bara fostra bra spelare utan spelare av yttersta världsklass. Lärdomarna är viktiga och vi har kommit en bit på vägen men det är otroligt mycket kvar att göra och det börjar med att vi coacher engagerar oss utöver det vanliga. Inför den gångna säsongen tänkte jag på huruvida jag skulle spela över pass eller inte. Jag tog kontakt med Kevin Eastman som var assisterande coach för Los ANgeles Clippers för att få svar och han gav mig bra råd - en kontakt jag fortfarande värnar mycket om och Kunnigare coach får man leta efter. Vi kan inte bara "vara" och lära oss av våra misstag, vi måste söka både inom och utom osss själva. Det tror jag är ganska viktigt.

Ärlighet

En av de mest värdefulla läxorna som jag lärde mig under denna säsong är ärlighet. Det handlar om att säga vad som behöver höras inte vad som vill höras. Jag har aldrig stått och ljugit för en spelare men har emellanåt varit lite för försiktig i mitt framförande, vilket jag tror ibland har gjort mitt kommunicerade budskap diffust. Tydlighet och hjärta är två ord som jag tror leder till en mer öppen och utvecklande miljö för samtliga inblandade. Att säga vad spelare behöver höra är att vekrligen bry sig och det är att erbjuda dem möjligheter. Det är att säga: för att nå dit behöver du göra det här!

Jag kan se på mig själv som 14-åring. Vilken ambition jag hade! Jag vet att det just nu i Sverige säkert finns tiotusentals spelare med drömmen att bli bäst i världen, spela i NBA/ WNBA och tjäna sitt leverne på basket. Det är grymt! Fortsätt drömma men jag hade beövt en vägvisare. Jag hade massor av viktiga människor som trodde på mig men jag hade ingen som kunde säga: för att nå dit behöver du göra det här! Jag som ledare anser att jag har ett ansvar att få mina spelare att våga, eller snarare vilja drömma men en dröm utan förankring blir inget annat än just en dröm. Vi coacher måste kunna entusiasmera men också förankra våra spelares visioner i en kontext, där vi vägt in omvärlden och spelets utveckling.

Billy Donovan till Thunder är en bra lösning

Jag är alltid lite tudelad när collegecoacher går till NBA. Det är roligt att få se förnying men jag blir också lite ledsen över att få se en grym coach lämna collegevärlden. Brad Stevens och nu den fantastiske Billy Donovan. För mig är Billy Donovan tre saker och två av dessa tror jag kommer lämpa sig bra i NBA. Billy Donovan är fysikens mästare och fantastisk på att pressa fullplan. Det är en produkt av Pitino som kommer leda åskmolnen nästa år men jag tror tyvärr att just denna aspekt av spelet förmodligen inte kommer vara så framträdande i NBA. Däremot tror jag att hans Spread Pick and Roll med vissa mindre modifikationer kommer att lämpa sig kanon. Jag tror även hans motionanfall kan lämpa sig bra med det manskap som finns på plats i OKC. Kanter och Ibaka kan nog utgöra en mycket effektiv hög/lågtandem i hans motionanfall men självklart behöver han jobba stenhårt för att lyckas behålla de nyckelfigurer som han just nu har i sitt lag. Ska ärligheten fram tror jag att vi får se något  liknande Kerrs övertagande av GSW. Alltför stora förändringar tror jag faktiskt inte att han kommer att genomföra.

Jag tror dock att Donovans karisma, karaktär och decennier av rekryteringserfarenhet kommer ge honom goda förutsättningar att ta OKC vidare!

Enkelhetens komplicering

Mina minnen från ligan är sporadiska. De är triviala men de är också avgörande för hur jag agerar på basketplanen och i livet. Jag minns en sekvens extra tydligt. Vi skulle spela mot 08 hemma i Idrottshuset och min coach pratae om "simplicity". Han önskade enkelhet och menade att det var nyckeln till vinst. Sedan dess har jag hört det begreppet användas i så många olika sammanhang, alltid positiva dock. De spelar enkelt. Han får det att se enkelt ut, säger man. Idag när jag satt på tåget hem till Vänersborg, där jag ska inkassera en styck kostym begrundade jag begreppet" enkelhet". Vad menas egentligen med enkelhet? Jag försökte vrida och vända på det men kunde inte få fram något "rätt" svar. Enkelhet är något ytterst diffust och behöver först definieras innan man kan be någon att utföra "enkelhet". Jag har svårt att se enkelheten i vår komplicerade sport. Inte ens 5-0 är enkelt och 5-5 försvårar ju utgångsläget ytterligare. Säger jag att enkelhet inte finns? Självklart inte men innan vi be efter enkelhet måste vi först definiera för våra spelare och för oss själva vad enkelhet är. Vad är enkelhet för dig? Svaret är förmodligen lika svårt som begreppets innebörd.