Södertälje och Borås visar vägen och tabellen har aldrig varit så rätt och vis på samma gång

Svenska basketligan drar rekordpublik i år och det verkar i och för sig inte vara en radikal och extremistisk tanke att förklara utvecklingen med att varken Eagles eller 08 Stockholm finns kvar. Att Borås just nu är påväg att bli Sveriges basketmecka talas det inte lika mycket om men deras publiksnitt förklarar förmodligen också en den i den stigande siffran.
Borås har fattat vinken. Man förtjänar inte bra publiksiffror utan man ser till att fixa det på egen hand genom att arbeta med en bra plan om attraktiv basket, kontinuitet i truppen och en mix av både eget och annat. Även om det egna materialet inte direkt ges stora minuter eller gör stor synlig inverkan på spelet så finns spelarna där varje säsong, till skillnad från många andra unga spelare som försvinner efter ett år för att söka lyckan på annat håll (antingen en sämre klubb i landet, börja studera alternativt proffskarriär utomlands om man kommer från Uppsala eller heter Jerebko). Att de stannar trots begränsade minuter kan förstås spekuleras i men det kan eventuellt kanske bero på att det är roligt att spela basket i Borås. Jag hade älskat det! Fullt av folk, snabbt spel och ett härligt tryck i hela hallen.

Även Södertälje gör ett fantastiskt jobb och har kastat in ganska många egna spelare i seniorlaget men till skillnad från Borås har man dessutom egna produkter som gör större inverkan på matchprotokollet. Dessutom tävlar man i Europa vilket är att göra en stor tjänst för hela landet. Vi behöver tävla på internationell nivå dels för att lära men även visa upp oss och vår produkt.
Dessa lag känns sport! De känns hungriga och de förtjänar sina placeringar. För första gången sedan jag var knatte funderar jag på att följa finalserien ganska slaviskt. Borås och Södertälje gör basketen bättre. Kanske för varje dag som går!

Kassa bänkar

När Minnesota mötte Clippers för några nätter sedan var det hela tiden samtal om uselt skytte och megakass bänk och att Clippers skulle vinna om de skulle kunna dra fördel av detta. Jag kunde inte göra annat än att instämma, Timberwolves skytte är begränsat till Kevin Martin som i och för sig har sin karriärs bästa år.
Men inatt började jag att titta på Sixers mot Magic för att bevittna den spännande match-upen mellan MCW och Oladipo. Det var hysteriskt många namn som jag tidigare bara snuddat vid. Matchen var inget vidare och Minnesotas bänk hade varit all-stars i jämförelse med dessa lags. Hysteriskt.

Sixers galna rotation

Varje gång jag tittar på 76ers har de någon ny spelare i sin startfemma. En helt galen rotation och jag väntar bara på stabilitet, vilket förstås är lite svårt i skadedrabbade city of brotherly love.

Andrea Bargnani är en härdsmälta

usch vad hemsk han är. Jag har alltid haft honom som hatspelare nummer ett och han har alla egenskaper som får mig att kräkas. Bargnani är en diva och ett svart hål. Det är inget konstigt att han aldrig spelat i ett vinnande lag och det är ännu mindre konstigt att han heller aldrig kommer att göra det. Möjligtvis om han hamnar i Spurs. Där kan dom göra guld av kattskit.

Sista sekunderna av matchen mot Bucks. Ställing 94-92. Melo skjuter ett skott, Chandler lyckas inte slita ned returen men tippar den till en öppen Bargnani på trepoängslinjen. Tretton sekunder kvar. Håll bollen och vänta på att bli foulad. Tjoff, KLANK! Elva sekunder kvar och Bucks får en gratischans att avgöra matchen. Det här är en italiensk veteran med ett embryo till skalle som inte har någon aning om något alls. För tighta Guccitröjor har stoppat blodflödet vid halskragen och hjärnan kippar frenetiskt efter syre.

Basket kommer ikapp all idrott i hela världen snabbare än vad Usain Bolt springer snabbt

Sacramento Kings senaste ägare är minst sagt excentrisk och underbar. Hur många gånger har ni inte funderat på varför Vivek Ranadive inte köpt ett basketlag. Förmodligen aldrig för jag visste inte ens vem han var innan han bestämde sig för att köpa en majoritetandel av bröderna Maloofs dalande Sacramento Kings.

Ranadive är en stor inspiratör och för mig är han i samma kategori människor som Steve Jobs. Hans karriär tog fart när han digitaliserade Wall Street på 80-taöet och han har sedan dess startat de enorma företagen TIBCO och Tenekron software systems. Jag kan inte hans exakta "pengavärde" men det rör sig om multi-miljardbelopp och hur många multimiljardärer som köper idrottslag finns det inte? Att köpa idrottslag is the new pink goddamnit! Men Ranadive är inte som andra. Han investerar inte bara i spelare, kanske på grund av att NBA är så raffinerat utformat att man inte kan göra som Barcelona och bara strö pengar likt en bagare sockrar sina kakor, utan i amerikansk idrott finns lönetak och maxkontrakt. Ranadive har större visioner. Han har snappat upp basketens enorma potential och har tänk att göra basketen till 2000-talets folksport på samma sätt som fotboll var 1900-talets snackis.
Ranadive har dessutom svart bälte i Taekwondo och har coachat sin dotters basketlag. Han känns som en riktigt skön snubbe. Vem blir Sveriges förste Ranadive?

Barea har jag inte mycket över för

Barea är en spelare som väcker känslor. Egentligen borde jag gilla hans vinnarskalle och hans få-saker-uträttade-i-förhållande-till-längd-statistik men istället är jag allt som oftast förbannad av blotta tanken på honom. Jag tycke riste att han är en speciellt smart spelare och att vara så liten men ändå alltid leta efter sitt eget skott framför sina lagkamraters får mig att vilja spy emellanåt. Även om han har vissa point guardförmågor känns de alldeles för begränsade och har förmodligen tagit honom 29 år att utveckla. Jag såg precis Clippers vinna en övertidsrysare mot Timberwolves och kan upplysa de som inte vet om följande.

• Doc Rivers inverkan på Griffins spel är enorm. Griffins sliter och fysar som aldrig förr men han gör det bra. Rivers inverkan på Clippers är ännu mer imponerande och de har något på gång där borta. CP3 är MVP i år och den som påpekar något annat är dum i huvudet eller har sett att Lebron spelar helt okay också. 

• Kevin Love är i samma kategori av spelare som Durant och Lebron. Han är ingen av dessa två men han är på samma nivå och om Timberwolves haft ett bättre record skulle han vara min klockrena MVP. 44 poäng och 23 returer mot Clippers i en match som visade att Griffin är bra men mil bakom Love.

• Deandre Jordan visar att hans försvar bara spelas i luften när man blockar. Pekovic hade lekstuga och Deandre såg ut som en borttappad förkyld unge på kindergarden. 

• Hade Timberwolves haft lite skytte skulle de vunnit denna match. Tyvärr måste de välja mellan Barea som kan göra poäng men är ganska värdelös på den andra halvan eller Mbah a Moute som är en utmärkt försvarare men inte gör poäng. Kevin Martin är det enda hotet på bakplanen i Timberwolves och där har ni förklaringen till att NBA:s i särklass bästa insidekombo (utmanas iof av Pacers) fortfarande strugglar att ta sitt lag till slutspel.

• Ricky Rubio är ett geni. Han är i mitt tycke den ende point guard som kan utmana CP3 som den bästa i ligan men tyvärr finns där ett om som sänker honom cirka 9 placeringar på listan. Trots Rubios genialitet och sagolika passningsförmåga kan han inte ens lägga ett strå på en höstack. Han är en horribel skytt och att han lyckas slå ut närmare nio assist och ändå vara poänglös många matcher, medan han sätter 27 % nästa är ett mirakel som kanske bevisar vilket geni han faktiskt är. En bra försvarare, en utmärkt passningsspelare en värdelös closer och avslutare.

PJ Hairston är klar men Leslie är tillbaka

PJ Hairston och Leslie McDonald blev avstängda på obestämd tid av NCAA inför denna säsong. De hade tagit emot lånebilar och dylikt från en man och detta anses vara mutor, något som NCAA ser mycket allvarligt på eftersom college skall förbli på en amatörnivå. Detta diskuteras flitigt runt om i världen. Hur kan man hålla en miljardindustri, där alla utom spelarna som spelar matcherna amatörmässig?

PJ Hairston, förra årets främste poängplockare för North Carolina är ute för gott. Han verkar inte komma tillbaka till UNC och vi värmer just nu en plats för honom i Ravens.
Leslie McDonald är däremot tillbaka vilket är en enorm förstärkning för UNC. Han har inte minst en viktig Danny Green-roll på bänken. Här fäller lite highlights.

http://www.youtube.com/watch?v=7WWTlcjNnPE

Min mittsäsong handlar om balans och balett.

Efter säsongen sista match mot Oskarshamn firade vi lite måttligt och några dagar senare var det dags att tänka igenom kommande halvsäsong. Det går undan i samma fart som en NASA-raket och nu är alltså halva säsongen avklarad och summerad i en mening har den varit framgångsrik. Efter sista matchen var det dags att lyssna lite på kroppen, något som man lätt glömmer under säsongen är att lyssna lite på kroppen. Därför har jag sett till att äta upp mig lite under jullovet, bygga lite styrka men framför allt stretcha likt en balettdansös. Det finns diverse muskelgrupper i min kropp som skriker efter lite omtanke och nu ska de få den. Tack för mig. Varsågod!

Old school året om, varje år.

Indiana är ett mytomspunnet college med mycket historiskt godis att tugga i sig. Bob Knight, Hoosiers för att nämna något men allra mest gillar jag dem för att de alltid håller sig old school. Deras dräkter har inte varit moderna sedan 57 och det är därför som de aldrig heller är omoderna utan bara sjukt retro och chic. Nu coachas de dessutom av underbare Tom Crean som kan göra diamant av sten.

(Hämtad från: http://hokesmadmagicians.blogspot.com/2012/06-previewing-basketball-2012-indiana.html)

En rysare utan nagelbitning

Jag skrev tidigare idag om Andrew Wiggins. Ungefär samtidigt som jag publicerade inlägget tryckte jag igång Florida Gators mot Kansas Jayhawks. Tidigare nämnde jag Andrew Wiggins tendens att agera lite passivt och försvinna stundtals. Historian repeterar sig och samma visa spelades idag. Sedan tände det till och Wiggins klev fram när det behövdes vilket gav honom 26 poäng och den ende Kansasspelaren som lämnade Gainesville med hedern i behåll. Övriga Jayhawks såg brutalt värdekassa ut. Perry Ellis hade sina stunder men fick begränsat med spelstil av någon anledning förmodligen för att han på den offensiva planhalvan hamnade på helt fel plats flertalet gånger. Problemen varken startade eller slutade med Ellis. Kansas guarder gör fatala misstag på planen. Inte bara en av dem och inte heller en gång, utan alla gör en riktig skitmatch och Floridas halvgubbzon ställer till enorma problem för Kansas. Wiggins första halvlek är inte bra vilket förstås kan förklaras med att man inte alls springer, vilket ger Florida möjlighet att i lugnan ro ställa upp sin zon. En gubbzon, miltals långt iväg från det som Boeheim låter sina syracusianer spela. Men en zon spräcker man genom bollsving från sida till sida, få ner bollen lägre än straffkast, rörelse och utrymme och har man tur/ tränat kan man dessutom kasta in några treor. Inget av detta fanns i matchens första tjugo vilket gav Florida ett enormt försprång på 21 pinnar. Florida gör det fantastiskt bra, de vinner 50/50-bollarna och har momentum nästan hela matchen.
Jag skyller väldigt mycket av Kansas negativa spel på deras oerfarna garder. Det finns aggressivitet sedan finns det fake-aggressivitet. Att driva mot korgen är inte att vara aggressiv och detta drabbar Kansas ganska hårt denna match. I andra halvlek tar Wiggins över, samtidigt som domarna missar en ödesdier foul vid ställningen 52-58 och dessutom ger Florida bollen. Det är ett förödande misstag framför allt med ungefär en minut kvar att spela.

Florida kan bli intressanta i år och kan stjälpa flera jättar i år. Patric Young är ett odjur och större armar får vi leta efter. Det är NFL-storlek på honom och om han inte hamnar i NBA ryktas det om att NFL är intresserade av honom. Borderlinetalang! Fortsätter Wiggins så här...ja då vet jag ine vad jag ska säga.

Andrew Wiggins vs. Jabari Parker semi-breakdown

Andrew Wiggins var det stora namnet inför årets collegeval och han väntade in i det sista med att offentliggöra att han tänkte ta sin sjukliga fysik till Kansas och Bill Self. Efter honom följde Chicagosonen Jabari Parker och i otaliga camper, matcher som McDonald's all-american och Nike Hoop Summit har de båda jämförts och kontrollerats. Här följer min analys.

Parker har hittills spelat på en högre, mycket mer aggressiv nivå och kräver bollen betydligt mer. Parker kan redan ta över en match både utifrån och inifrån och är sällan anonym speciellt länge vilket ger honom en fördel på Wiggins som i övrigt delar samma utmärkta fotarbete med sin amerikanska nemesis. Skillnaderna är att Parker har ett mer finurligt fotarbete medan Wiggins besitter mer explosivitet. Resultatet i spelet yttrade sig förut i att (och stundom fortfarande) Parker hade tidigare ett betydligt bättre insidespel än Wiggins som istället var mer av en slasher och sanslöst effektiv i breaksituationer. Dessa skillnader minskar dock från dag till dag och även om respektive fortfarande har fördel.

Båda har ett bra skott även om jag tycker att Parker känns mer stabil, kanske på grund av att Wiggins skottrörelse fortfarande ser lite konstig ut. Jämfört med Wiggins år på Huntington prep. har hans skottform blivit mer ortodox men som tidigare nämnt anser jag Parker vara betydligt mer av en skytt än Wiggins som drar fördel i sitt attackspel. Wiggins behöver bli ett större skotthot än vad han idagsläget är för att bli den superstjärna han har potential att bli.

Wiggins fysikaliska förutsättningar med bland annat 6'8 längd och 7 fot i vingspann med galen fart i fötterna skapar ganska imponerande bilder i mitt huvud. Jag ser T-mac och jag ser Kevin Durant. Samtidigt har Wiggins en stor brist i att han stundtals kan försvinna ur en match och ibland tillräckligt länge för att laget inte skall orka med en comeback.
Parker är däremot redo att ta över från uppkast till slutsignalen. Även denne man har dåliga matcher men han är alltid aggressiv och förväntar sig mycket av sig själv. Missar han ena dagen kommer han ändå att vara aggressiv och är fortfarande så mångfacetterad att han kan attackera korgen. Han kommer rakt ut från Simeon High, samma skola som fostrat Nick Anderson och Derrick Rose. Han har spelat på samma gatuplaner som Wade, Tim Hardaway och Isiah Thomas vuxit upp vid och Chicagospelarnas råa, kallblodiga vinnarskalle har även Parker begåvats med.
Wiggins är mer valpig även om han har ett enormt basket-IQ och rör sig fantastiskt bra utan boll.

Båda kommer att ge sitt lag försvar, båda kommer att ge sitt lag returer och båda kommer garanterat att bidra, men för mig är Parker ett säkert kort. Jag vågar nästan garantera er att Parker kommer snitta 15-20 ppg redan under sitt rookieår i NBA. Parker kommer att bli något stort.
Wiggins däremot har potential att kanske bli något ännu större men tycks inte ha samma medfödda mentala hårdhet som Parker begåvats med. Detta innebär att Wiggins kan få det något tuffare i den stora ligan även ifall jag tror att Wiggins har alla förutsättningar att bli en Lebronliknande varelse i NBA. Redan på high school kunde man skymta en sjukt bra spelare i breaksituationer och i NBA där han kan omges av andra toppspelare kan denna förmåga och hans basket-IQ plus passningsvilja bli ryslig.
Jag tror faktiskt att Wiggins toppnivå den dagen han ordentligt hittat sitt skott är högre än Parkers men Parker kommer däremot att leverera from the get goin'. Jag tror och hoppas att vi har en rivalitet som kommer att pågå under många år. En ny Bird-Magic som vi kommer få läsa om i böcker framöver.

Det finns vissa parametrar som man också bör väga in i denna jämförelse och det är i vilket skede laget som enhet befinner sig. Duke spelar utmärkt basket och har hittat en bra rollsättning där Parker/Hood leder och backas upp av flera högkaliberspelare. I Kansas ser läget lite annorlunda ut och även om jag tycker att Wiggins skall kräva mer boll så spelar han i ett lag med en orutinerad bakplan som inte ger honom bollen i vissa lägen som han vill eller ska ha den. Kansas har med andra ord varken samma rytm eller tydliga rollfördelning som Duke lyckats få ihop i detta tidiga stadie. Jag tror att detta kommer förbättras och förändras genom säsongen. Detta gör att min jämförelse stundom fallerar och jag tror att en riktigt bra bild av hur de båda kommer prestera kan inte presenteras förrän Draftcamp drar igång.

Det är december nu och i juni ska det ske. Mycket kommer att hända med såväl Parker som Wiggins. jag tror att vi har en livslång rivalitet och det största hindret vore den mystiska förbannelse som nästan varje år vilar på andrahandsvalet i draften. Beasley, Derrick Williams, Oden, Thabeet, Jay Williams (dog nästan i en MC-olycka), Stromile Swift, Marvin Williams och Tyson Chandler.

Notera även att Durant och Lamarcus Aldridge valdes som nummer 2.

Draftee semi-breakdown: Joel Enbiid

Joel Embiid är supercentern född 1994 och är en av de senaste centrarna ur den afrikanska invasionen som pågått sedan 90-talet men tagit lite extra fart de senaste åren. Han har bara 2,5-3 års erfarenhet av basketspel och spelade fram tills dess volleyboll och fotboll men han utveckling är abnorm. Vissa snabbutvecklade spelare märker man skillnad på från vecka till vecka. Embiid förändras från dag till dag och just nu misstänker vissa att han kommer att gå som nummer tre i årets draft. Jag har i år sett fyra matcher med Kansas och Tony Barone, scout i Memphis Grizzlies menar att man ska se minst fem matcher, slänga bort de bästa och de sämsta så år man en ganska bra bild av vad man har för spelare. Jag tänker gå emot denna scoutningskod och diskutera Embiid.

Embiids ursprung, bakgrund och kroppshydda får mig att minnas en annan center vid namn Hakeem Olajuwon. Många fler (eller färre) likheter än så finns idag tyvärr inte då Joel är långt ifrån den insicevirtuos som "the dream" var men däremot finns där stor potential. Bill Self berömmer sin nyvunna centers passion och träningsvilja och om man jämför honom idag med den Joel Embiid som jag såg i början av oktober, kan man se ett betydligt förbättrat offensivt spel. Från att ha kommit in från bänken med främsta förmåga att blocka skott och spela försvar, till att numer ha samma främsta egenskap men dessutom kunna göra skada på den offensiva planhalvan. Så mycket förstörelse att Bill Self ropade och ville att sina spelare skulle kasta in bollen inside kontinuerligt när laget mötte Florida.

Man kan dock se att Embiid har oerhört mycket kvar att lära och skulle nog inte missgynnas av att stanna ytterligare ett år på college men då väcks ju frågan: om man rankas topp fem borde man kanske sticka direkt?
Embiid kommer att bli en bra center även i NBA men han behöver hamna i rätt lag där utrymme ges att lära sig av en bra mentor. Ge honom 2-4 år och vi kanske har en ny storcenter. Riskerna med centrar är altid överhängande och även Embiid kan komma att begränsas till försvarsfunktioner på grund av bristande begåvning gällande att ta sig förbi sin motspelare. Kan han fortsätta att bygga upp sin offensiva reportoar, vilket jag har svårt att inte se kommer att hända denna och kommande säsonger har något av de tidiga lagen i årets draft en ny storcenter.

Dags att göra om systemet lite?

I NBA:s östra konferens är det bara tre lag med positiv vinstmarginal. Likt förbannat ska de få fram åttavslutspelslag! I vilda västern finns det tre lag som i skrivande stund befinner sig utanför slutspelsplats men som i ödsliga östern skulle vara 4-8. Det känns inte helt tryggt.

Amerikaner är bäst på att claima namn

USA är bra på mycket. Att grilla och älska sitt eget till stundtals tokiget exempelvis men man är också mästare på att ta en välkänd spelares namn och lägga till innan substantivet "drill". Häromdagen fick jag ta del av Lebron James vs. Paul George drill. Det gick lite för långt. Samma övning har funnits länge men inte med ett så klämkäckt och oändligt långt namn.

Taylors säsong är över men inte mer än så

Det tog 37 sekunder innan Taylor fick lämna planen i Auburn Hills. Svenskdrabbningen uteblev därför lite oväntat helt och hållet eftersom Jerebko som vanligt satt på bänken. Detta faktum bekymrar mig nästan mer än att Taylor skadade sig. Överdrift förvisso eftersom olyckan är fruktansvärt tråkig men den kommer nog på ett förhållandevis bra stadie i Taylors karriär. Han har bevisat sig vara en bra spelare i NBA och har många år kvar i ligan. Taylors spel och framför allt roll påminner mig om Tabo Sefolosha och Jeff kommer tillbaka som en bättre spelare men kanske med en annan roll. Framför allt om Charlotte lyckas att kamma hem något stort namn i årets draft, vilket med tanke på tidigare inlägg känns ganska främmande. Jag tror att MKG är den spelare som sitter meat löst trots att han lär få mer minuter nu när  hans backup skadat sig. Någon på basketsverige verkade tro att Taylor inte skulle komma tillbaka till NBA nästa säsong. Många tyckare ser på highlights och stats men väljer att inte se vare sig matcher eller tidningsreportage och får förstås en kraftigt förvanskad och skev analys av läget. Taylor kommer inte att lämna NBA på många år och det vågar jag kyssa en häst på.

Svensk landslagssommar vågar jag inte att tänka på än. Taylor lär knappast dyka upp där och Jerebko kommer nog inte att kamma in många minuter under Cheeks era. Mer om detta senare.

Charlotte Bobcats tackar för sig

Michael Jordans hade en sagolik karriär och lyckades utöver vinna allt på planen dessutom skapa en dynasti som ingen annan idrottsatlet någonsin vare före eller efter kunnat närma sig. Michael Jordan är den störste som någonsin ägnat sig åt idrott vilket sätter hans spelarkarriär på en piedestal av diamanter och guld, fastetsad i marken med skruvar så starka att inte ens den kraftigaste tsunami med efterföljande jordbävningar skulle kunna rubba den det minsta.

Michael Jordans postuma karriär skulle snarare beskrivas som diametralt annorlunda och direkt motsatt. Jumpman är känd för sin horribla fingertoppskänsla som inte minst gjort sig påmind genom åtskilliga misslyckanden i draften. Det är inte så att Jordans lag haft dåliga utgångslägen, utan tvärtom ha de oftast, på grund av sin uselhet, fått välja högt och man har lagt sina picks på namn som Kwame Brown, Cody Zeller som visserligen är ung men om man går som nummer fyra i driften vill laget få ut mer än 4 ppg. från dig, Bismack Biyombo, Michael Kidd-Gilchrist som även han är ung och ett bra all-aroundval men gick som nummer två och förväntas ta ett betydligt större ansvar. Jordans bästa val är Jeffrey Taylor med tanke på att han gick långt ned i draften, Gerald Henderson som inte är helt klapprutten, DJ Augustin som i alla fall kunde springa snabbt och möjligtvis Kemba Walker. Med andra ord har Charlotte bobcats dynasti inte varit annat än tragisk, eländig och det som nu hända skall är nog både behövligt och helt rätt.

Inatt täckte Jordan av den nya loggan. Hornets is BACK! Äntligen får jag säga. Jag älskade Charlotte hornets som bjudit mig på många höjdpunkter genom åren. Ett av mina favoritlag bar Hornets färger i mitten av 90-talet. Det var kanske inte så konstigt att laget bar deras färger med tanke på att det faktiskt var Charlotte Hornets. Lagets startfemma hade allt. Man hade insidehot och högtflygande försvar i form av Alonzo Mourning, Larry Johnson. Som liten forward kunde man slänga in Eddie Johnson när Hersey Hawkins behövde vila lite. Bakplanen styrdes av mighty mouse Mugsy Bogues, den kortaste spelare som någonsin satt sin fot i åtskilliga NBA-matcher. Han gjorde ett utmärkt jobb och han genomförde skippen långt innan Skip to my lou gjorde det samma. Bredvis sig hade han Steph, nej förlåt, Dell Curry. Dell var visserligen inte som sin son Steph men när farsan hade bollen utan för trean sa det: svish!

På 2000-talet var det B-Didy Davis, P.J Brown och Jamal Mashburn som tog laget till slutspel ett par gånger och även denna trio fick mig att älska basket ännu mer.

Kanske kan det nya namnet få oss att inte bara minnas utan dessutom återuppleva svunna tider?

(hämtad från http://www.backbuzzcity.com 13/12/22)

På www.backbuzzcity.com kan ni läsa och se mer om det nya laget! Loggan är fin och briljant. Den får oss att tänka på det gamla men den är fräsch, ny och andas 10-tal!

Brook Lopez ute för säsongen. Kidd rökt?

Brooklyn Nets spåddes förvisso ingen lysande framtid men i alla fall ett bra år där de skulle mjölka det sista ur gamla celticsveteraner som Pierce, KG och Terry. För att lotsa dem genom upp- och nedgångar satte man Jason Kidd som precis snörat av sig sina Peakskor för sista gången. Kidd som spelare hade ett register mer gediget än de flesta aktiva spelarna och vid sin sida satte han bland annat sin egen gamla coach Lawrence Frank: kungen av pick n roll. Säsongen har inte varit något annat än ett fatalt misslyckande. Efter ett tag sparkade man bort Frank från bänken med motiveringen att man ville att Jason Kidd skulle få styra sitt lag på egen hand. Lawrence tog helt enkelt för sig för mycket och lät inte inte Jason göra sitt jobb. Allt är skit i New Jersey. Man har förvisso en nybyggd och fin hall, kanske en av de finaste i landet men spelet rosar dessvärre inte. Är det Kidd som är fel man på fel plats? Självfallet inte! Laget har präglats av fruktansvärt av den ena skadan efter den andra. Värst hade de i början när deras all-star Deron Williams var borta. Nu är han tillbaka och istället åker Brook Lopez på en bruten fot. Lopez som skulle vara deras andra all-star i år. Jag hoppas att man inte plockar bort Jason Kidd i alla fall. För Nets spel beror inte på honom.

No Kobe, no problem

Kobe borta och Lakers vinner igen. Det hörs att min ambivalens gällande Kobes vara eller icke-vara lyser igenom. Det enda jag vill ha är ett vinnande Lakers och ett värdigt avslut på en av de bästa genom tiderna men jag har också svårt för den spelstil som han numera ägnar sig åt. Minns ni tidigt 2000-tal? Minns ni när Kobe hade en av ligans vidrigaste och mest smärtsamma crossovers men som idag blir avblåst för fösning? Det är två olika spelare även om båda håller en god kvalité när de är skadefria.

UCLA vs. Duke next up

Duke imponerar som vanligt. De har en rutin som får mig att känna på samma sätt som när San Antonio Spurs spelar. Det är första matchen som jag skådar med UCLA för den här säsongen och lagen har inte mötts på elva år. Lavine är en spänstfalafel som får mig att tänka på en ung Westbeook. Sedan finns där Kyle Anderson som jag tor kan bli en sagolik spelare och för att fortsätta i Dick Vitales spår så påminner han en del om Magic Johnson. 210 centimeter lång, fantastisk blick och känsla och kommer därför till ringen även om han varken är sjukligt atletisk eller snabb. Jag läste en bok av Bob Hurley sr. I somras och han nämnde hur speciell spelare Kyle var. En av de mest speciella som den legendariske coachen någonsin haft. Jag såg highlights på tuben och förstod nästan helt och hållet varför. Nu är jag helt med på tåget. Kyle Anderson är speciell! Lite slarvig emellanåt men han kan verkligen lira!

Jag lever Heja basket to the fullest

Heja basket är ett fantastiskt uttryck som jag tagit med mig från Örebro. Vi är en liten grupp människor som använder det titt som tätt exempelvis när vi är på en usel match och inte vill hålla på något av uselhetens lag. Då är "Heja basket!" det bästa man kan leva eftersom sporten är lika underbar även ifall matchen i fråga är motbjudande. Att leva heja basket är att alltid på något vis hålla på det bäst spelande laget. Band wagon skulle vissa med rätta kalla det och det är precis vad jag definierar mig som just nu. Även om Lakers och Kentucky/ UNC är de lag som tar upp mest plats i mitt hjärta, kan jag inte annat än att bli lite halvglad när de förlorar mot ett bättre spelande lag. Framför allt Kentucky just nu och förklaringen är helt enkelt att jag alltid håller på Goliat i kampen mot David. Vildkattorna från Kentucky hade en bra sommar och kammade hem sex av de stora namnen inför denna säsong och alla har stora förhoppningar, så även jag men sättet de spelar på är minst sagt oinspirerade. De lever på sina individuella färdigheter och spelar inte alls bra tillsammans. Några alley-oops efter en Harrisonattack är det närmsta lagspel man kommer. Det kommer att vara ett tufft år för Kentucky även om det kanske och förmodligen kommer att vara ett helt annat lag som vi får se i mars. Glöm inte att de har fyra freshmen som startar!
Matchen mellan UNC och kentucky slog dock mitt hjärta varmast för North Carolina av underdogrelaterade skäl och det blev definitivt en av årets bästa matcher. Harrisonbröderna är duktiga och kommer ha en bra karriär men just nu känns de absolut inte NBA-redo. De har bra attackförmåga och ser golvet helt okej men som ledare finns där mer att önska. Dessutom slarviga passningar som är förödande. De behöver ha mer rutin helt enkelt och jag hoppas att de stannar ett år till på college.
Willie Cauley-Stein är duktig på ena planhalvan. Offensivt är han en kratta som man kan ge bollen till på high post och sedan få tillbaka den för en trea eller brush och lay-up. Jag skulle tro att han kommer att hamna i NBA men där lär det bli begränsat med speltid. Anfallsspelet är icke existerande och han är för tunn just nu.
Julius Randle och James Young kan sticka efter året. De har NBA-game.

UNC är sprängfullt av talang. När jag såg deras träning såg det fysiskt ut och aggressivt försvar även om de missade fruktansvärt mycket skott. Det var samma historia mot Kentucky men UNC kommer att bli farliga i år. Paige, McAdoo, Johnson och Hairston (om han får spela igen) är alla av NBA-kaliber. Däremot är de inte mycket till skyttar och om de ska bli en riktig utmanare behöver de förbättras från trepoängsland men framför allt från straffkastslinjen.

Lakers kommer att påverkas av Kobes frånvaro

Inatt kom nyheten som ett brev på posten: Kobe borta sex veckor med ett brutet knä och jag möter aktualiteten med blandade känslor. Kobe är Kobe men Kobe är inte längre Kobe. Även denna övermänniska börjar bli gammal och år av hårda bumpar, axlar som fastnar i screener och liknande har satt spår även på honom. Samtidigt är Lakers inte ett hot i år. Vi kan satsa på en åttonde/sjunde plats för att nå slutspel men till vilken nytta? Jag ser hellre att vi har ett år där vi bygger om ekonomi och satsar nästa säsong. Jag undrar om detta är det inofficiella slutet på Kobes karriär. Han kommer säkert att fortsätta att spela men om det är Black Mamba vi får se eller en Shawn Kemp anno 2002 återstår att se. Jag överdriver förstås lite. Det ska mycket till innan den sista jämförelsen är befogad.

Spelskandaler och jävelskap - En fars nära dig

Det är som alltid fullt ös på basketsverige.se vilket gläder mig. Jag gillar att läsa artiklarna och ofta följs de av intressanta kommentarer. Vissa är roliga, andra patetiska, vissa är intressanta och vissa är både roliga och patetiska eller intressanta och roliga. För närvarande är det spel- och domarskandaler som inte direkt rosat svensk basket och därför har förbundet valt att ta ställning och stänga av ett par stycken. Under mina år i och bland basketligan fick jag ta del av många roliga, raffinerade men också en del nästan tragiska och oroväckande berättelser. En av dessa var just domare som spelade på matcher. Jag tänker inte nämna några namn alls men att detta förekom tycktes varken vara en nyhet eller speciellt ovanligt. Detta postulat kom från alla möjliga olika håll runt om i landet och om det var sant eller inte skall jag förstås inte gå in på i närmare detalj, men de facto att det faktiskt florerade är bekymmer stort nog eftersom det påvisar att domarna antingen spelar på matcher eller att de vid olika tillfällen gjort ett så dåligt jobb att man börjat misstänka att de satsat pengar på något av lagen. Det är en oblid moment 22-liknande sits och vilket av dessa vore att föredra?

Det är flera röster på basketsverige.se som lyfter att domare har satsat på matcher och oavsett sanning eller inte så indikerar det en problematik som vi absolut inte kan bortse ifrån och måste ta tag i. Det är oroväckande om det är "allmänt känt" att domare eventuellt skulle spela på matcher.

NBA:s sämsta draft?

Draften är ett utmärkt påhitt eftersom det ger de sämsta lagen möjlighet att inte alltid vara usla. Se på fotbollen där Real, Barca och liknande lag alltid dominerar och så har gjort de senaste fem århundradena. Det tar bort mycket av charmen även om till och med jag förstår att ett draftsystem vore omöjligt med tanke på hur fotbollsscenen ser ut. Man kanske kan utgå från Champons league och de som kommer sist får välja först? Om de kan betala en viss summan får de spelaren de vill ha? Nej, ni hör ju själva att teorin läcker som Henke Lundqvist härom natten.

Ofta ser draftsen ganska snarlika ut. Ibland ger de ovanligt hög utdelning, medan de någon annan gång är horribla. Usla. Tvärkassa. I år är de nästan tvärkasst och jag har ju många gånger endast framhållit en spelare och det är Mr. Carter-Williams som tyvärr sitter varannan match med någon skada. Utöver honom ser det mörkt ut. Victor Oladipo är visserligen bra men känns inte som en spelare vars namn kommer prägla all-starlag eller leda ligan i poänggörande. Oladipo kommer att bli en utmärkt spelare men påminner betydligt mer om Kawhi Leonard än om Kevin Durant och kommer nog snitta tvåsiffrigt många år även om det kanske inte blir en tvåa följt av en annan siffra speciellt många av dessa.
Anthony Bennet skjuter 15% från golvet behöver jag säga mer? En skada i somras strödde inte precis socker på hans aktier men 15%? Jag har sagt det förut, vi kanske i värsta fall har en ny Kwame.

Nerlens Noel gick högt. Han har en grym potential men han är inte Anthony Davis, kom ihåg det folk! Ben McLemore är bra med potential. Han kan skjuta, hoppa springa men har ett svagt spel när han behöver ta några studs innan.

Tim Hardaway Jr. har talang. Trey Burke kan komma att bli grymt värdefull men jag är tveksam till att denna drift kommer att producera mer än en all-star. Denna lär bli MCW om han kan hålla sig hel. Vi kanske har en ronda som kommer att utmana år 2000 som den sämsta i modern tid? Top sju detta år var: Kenyon Martin, Stromile Swift, Darius Miles, Marcus Fizer (WHO?), Mike Miller, DerrMarr Johnson och Chris Mihm. Titta vidare på wiki eller någon annan toppen sökmotor och ni kommer att rynka på näsan många gånger!

Mannen i mitten. Den lille farbrorn med bollen i handen håller den av en anledning. Det var hans sätt att markera sin basketmässiga överhet gentemot dessa. Han slog dem alla 1-1! Så här illa hoppas jag förstås inte att årets draft blir men jag är inte övertygad.

Nästa år däremot...där har vi en packad draft!

Utah jazz på väg upp igen?

Utah Jazz har inte haft ett positivt år sedan 2008. Året därpå försvann Williams och så småningom även Boozer, vilket innebar att man officiellt var i ombyggnadsfasen. Kanske klokt med tanke på att firma Boozer/Williams/Sloan var fantastiska men knappast av ringkaliber och man bytte in superbegåvningen men halvfloppen Derrick Favors samt lyckades få ett gäng draft picks. Favors startsträcka har varit lång och smärtsam men han tycks äntligen ha hittat en acceptabel standard som förhoppningsvis kan fortsätta att lyftas uppåt från. För två år sedan draftade man en turkisk Dirk Nowitzki i och med att Enes Kanter anlände till laget och kanske skulle detta bli deras frälsning? Nowitzki hade nyligenn släpat hem NBA-titeln och kanske skulle Kanteri sinom tid kunna göra det samma med Jazz? Jag, och många med mig, hade ganska stora förhoppningar på denne herre och trodde att han skulle behöva några år men därefter skulle vara en av de främsta i ligan. Jag skulle ljuga om jag påstod mig ha rätt i den analysen men däremot kan man slå fast  att det i alla fall går åt rätt håll. Kanter börjar kunna hitta korgen både ute- och inifrån och Nowitzkilikheterna känns inte fullt lika främmande längre även om det fortfarande är två olika planeter vi talar om. Även Bobcats insidekung Al Jefferson, som tidigare bott och verkat i mormonnästet talar gott om dessa två och tror att de om några år kommer vara NBA:s mest kraftfulla insideduett. Det återstår att se!

I årets draft skrev man hem national college player of the year: Trey Burke vilket ger dem en ung, bra, hungrig point guard men många strängar på sin lyra att använda i deras spel. I och med första valet i driften i sommar kan de dessutom lägga in Jabari Parker eller Andrew Wiggins och då har man plötsligt en riktig intressant femma. Burke, Hayward (En utmärkt NBA-spelare som är ännu bättre på World of Warcraft. Tillhör världseliten inom båda grenarna), Parker/Wiggins, Kanter och Favors. Offensiv juggernautism när den är som bäst men slutspel ska väl inte vara en omöjlighet?

Bobcats ger Sverige lite kärlek och sätter MKG på singellistan

Enligt högst osäkra källor är Bobcats redo att byta bort Michael Kidd-Gilchrist så fort han kommer tillbaka från sin skada. Enligt min högst osäkra källa vill de ha in en spelare som kommer att göra skillnad från första stund. Om det blir en SF eller någon annan position återstår att se men fram tills dess kan vi svenskar gotta oss i att Charlotte kanske funnit tillräckligt med skills i vår svenska forward som startar i MKG:s frånvaro!

I andra lag ryktas det om namn som ThaddeusYoung, Gerald Green, Pau Gasol och Gerald Green. Det blir spännande att se om något alls händer. Spekulationer är vad som får sådana som mig men bättre att tjäna sina pengar.

Paul George har börjat få lite välförtjänt kredit

Under min tid i Kalmar division två spelade jag med en amerikan som var vän med Paul George. På den tiden var George bara ett första utkast till vad som idag är en klart lysande stjärna. Numera är han en erkänd all-star och en toppkandidat till årets MVP. Ändå finns det folk som tvivlar lite på hans game. Varför? Jag tror att en förklaring är att han faktiskt har lite minde boll än många andra spelare i samma kategori av superstjärnor. Det finns kanske egentligen bara fyra spelare som befinner sig där uppe med George och övriga skulle jag vilja påstå är James, Durant, Paul och möjligtvis Kevin Love.

Ytterligare en svensk klubb med ekonomisk kris. Kan vi vända resultatet?

Svensk basket tar enorma steg framåt på såväl dam- som herrsidan. Omvärlden börjar få upp ögonen för det lilla Östersjölandet med isbjörnar på gatorna och en tillsynes humorbefriad befolkning. Trots framgångarna rapporteras varje år om flera elitklubbar med ekonomiska svårigheter både herrar och damer. Vad händer?
Jag tror att det kan vara ett fall av hönan-och-ägget-problematiken. Alla har en åsikt om vad som är problemet med svensk basket och två vanliga, kanske vanligast förekommande förklaringar brukar vara "förbjud/begränsa importer" eller "vi måste marknadsföra oss bättre!".
Det är två konstateranden, snarare än problemlösande idéer och som egentligen inte tillför debatten något nytt utan istället är ett utmärkt tillfälle för personer att spy av sig lite av sin ilska, irritation eller vad som nu kan tänkas vara bakomliggande orsak. Vissa tycks älska att ta tillfället i akt och sparka lite på de som ger minsta indikation att eventuellt kunna ligga lite.
Med detta sagt vill jag inte påstå att något av dessa argument bör nonchaleras och tas som osanningar. Tvärtom kan det mycket väl liga något i att vi har för mycket importer och att vår marknadsföring inte håller.
Däremot är jag ytterst tveksam till att detta vore hela sanningen utan istället bör vi undersöka varför vi fyller våra lag med importer? Svaret ligger kanske i för dåliga ungdomsspelare? Varför för dåliga ungdomsspelare? Vi har en träningsproblematik i Sverige som vi måste ta itu med. Hur kan vi erbjuda våra ungdomar mer träningsmängd? Vår sport är inkluderande och det är tokviktigt att vi kan erbjuda spelare möjlighet att utvecklas utifrån sina målsättningar med idrottandet. Just nu är vi bredd definierad, men hur kan vi också erbjuda spets? Vi behöver ha kunniga tränare och faciliteter och det är kanske här som vi i svensk basket skall fortsätta att arbeta hårt med.

Tysk fotboll har haft en utmärkt utveckling. Förklaringen ligger i att man gick en kris till mötes på 90-talet och insåg att den fotboll man spelade och de utövarna som fanns tillgängliga var föråldrad. Det behövdes rensas upp och man bestämde att samtliga lag skulle ha en ungdomsakademi. Man lade över 90 miljoner till småklubbar för att man skulle kunna bli proffs oavsett om man bodde i en by, bakom ett berg, under en sjö men ovanför en sten. Resultatet kan man nu njuta av. Vi kanske behöver göra samma sak med svensk basket? Tvinga fram ungdomsakademier, när kommer en klubb som lägger stolthet i att ha den bästa ungdomsledaren i landet? Skulle vi kunna ha som mål att varje klubb skall försöka få fram 2-3 egna produkter varje år? Då är det upp till klubben att själv få fram dessa spelare. De ska inte bara komma in och träna utan faktiskt göra skillnad. Det kräver ledare och det kräver förtroende samt resurser. Kan vi få fram egna produkter minskar vårt beroende av utländska spelare. Vi får fram stora namn som dessutom ökar det mediala intresset. Vi bygger vårt hus och börjar i källaren!

1-4? Kobe gör sin grej! Slowball in action!

Kobe Bryant is BACK! Och han tog med sig en loosing streak. Förvånad? Nej, inte jag i alla fall. Jag varnade för det. Lakers började profilera sig som run 'n' gun. Vi kanske förlorade men vi sprang. Mark Jackson varnade sitt lag för att inte försöka springa med Lakers när de möttes för då skulle det bli tufft. Doc Rivers gjorde samma sak men som en skänk från ovan tycks deras problem vara lösta. Kobe är slow ball definierad. Hade man bara fått köra halvplan skulle MVP-priserna inte hagla i Miami. Då hade Kobe kammat hem en MVP titt som tätt. Black Mamba är fortfarande giftig men det är lite på lagets bekostnad. Boll svingas och det ser ut som ett bra bolltempo. Snap, där är Kobe. Jab,Jab. Spin. Jab, två studs, skottfint. Runt omkring står fyra medspelare och tittar. Det är skrämmande hur lite rörelse som kan finnas i ett anfallssystem. Någon surplar intresserat på sin Cola och ser Kobe göra sin grej. Jodie Meeks tänke rpå vad han ska äta när han kommer hem. Nick Young vinkar åt sina Cripsvänner i publiken. Inga poäng, break i röven. Det är samma spelare som gav mig fem ringar. Han är fortfarande bra men på helt fel plats. Det är kanske dags att dra sig tillbaka alternativt börja springa. Eller om D'Antoni visar lite bollar och säger: "Du har två sekunder på dig att komma in i tresekundersområdet eller skjuta ett skott! Välj själv, men gör du så där igen kommer jag att slita av andra hälsenan på dig också!"
Är jag en neutral åskådare? Nej, jag gråter lila och guld och är väldigt bestämd när det gäller vad jag tycker om. Jag gillar identitet och om vi spelar stort och långsamt eller litet och snabbt spelar ingen roll men välj något. Även om ett forcerat skott är ett bra avslut för Lakers så länge bollen är i Kobes händer, så betyder det inte att det är vårt bästa avslut och framför allt inte om vi haft 3 spelare öppna i fem sekunder.

Men är det här Kobes fel? Förmodligen inte. Lakers har fler problem just nu och man ska kanske ha tålamod och låta Kobe hitta in i det nya spelsättet. Tänk positivt. GUG!
Dags att renovera!

Australiensisk blitz gör mig knäsvag

Australiens basketkultur går stadigt uppåt och man har tillsammans med Kanada och Sverige en helt sagolikt spännande framtid. Näste aussie på väg är Dante Exum. Jag blev kär i honom i våras när jag såg Nike Hoop summit. Det var explosivitet av utomjordisk karaktär. I basketvärlden får man se många explosiva första steg men det här var något helt nytt. Exum har inte bara ett av de fräckaste namnen, han har dessutom en utmärkt kropp för att spela både PG och SG. Circa 198 centimeter lång och en vingspann på 206 cm gör honom till ett attraktivt namn på marknaden och jämförelserna är fina. Första tanken är nämligen Penny Hardaway. Dante Exum kommer kunna springa in 15 ppg i NBA fortsätter han att lägga till ett midrange och så småningom även en trea har vi en spelare av högsta kaliber.

Mina mest intressanta spelare i NCAA

Inget tidigare år har så mycket collegebasket studerats i mitt hem. Jag försöker mäkta med ett par matcher i veckan men kan direkt erkänna att jag är selektiv i matchvalen. Jag bryr mig inte om när Kentucky möter Delaware eller något Winston Wildcats. Nej, då ser jag hellre på toppmatcher eller redan etablerade lag. Detta har varit en investering för bättre inblick i kommande års draft och därför tänker jag lista några av de mest intressanta spelarna i år. Självfallet utan någon ranking.

Julius Randle var rankad som det tredje största namnet i High School förra säsongen och har satt avtryck direkt i ett underpresterande Kentucky. Nästan 18 ppg. och 11.4 returer placerar honom högt inför sommarens NBA-Draft. Påminner om Demarcus Cousins och är i övrigt en av de få behållningarna i Kentucky.

Aron Gordon har jag för mig var rankad fyra och även denna herre har imponerat. 12 ppg och drygt 7 returer kanske inte låter top-notch men talangen är rå och hans mångsidighet imponerande. 6-9 med möjlighet att spela både perimeter och inside. En sann lagspelare!

Andrew Wiggins var första valet enligt majoriteten av rankningarna och har han levt upp till sin hype? Jag skulle påstå det även om Mr. Parker har imponerat ännu mer. Fantastisk rörelse utan boll och ett förbättrat (fortfarande inte utmärkt) skott. Hans svaghet tycker jag är att han i alla fall kan se loj ut och inte riktigt tävlingsredo. Detta är förmodligen bara nonsens för efter matchen går han ändå ut med 22 poäng, 5 assist och 8 returer.

Jabari Parker. Vad kan man säga. Till skillnad från Andrew Wiggins känns Parker mer som en skytt, mer styrka än atleticism och påminner om Carmelo/Paul Pierce i sin spelstil. Det blir spännande att se vem av Parker eller Wiggins som går etta respektive tvåa. Det känns dock ganska uppenbart att det blir någon av dessa två.

Rodney Hood har ett fantastiskt år och är tillsammans med Parker förklaringen till varför jag tror att vi mycket väl kan få se Duke i finalen i mars. Har kanske åldern liiite emot sig (1992) men skulle annars ha honom som ett självklart val i slutet av första rundan.

CJ Fair hade nog kunnat försvinna från Syracuse redan i somras men valde att stanna ett år till. Ett bra val för hans statistik är imponerande och hans försvar är top notch i NCAA.

Melvin Ejim är ytterligare en liten power forward från Kanada. Nu får förmodligen ni precis som mig Anthony Bennettrysningar men lugn i stormen. Denna spelare är en fantastisk atlet med bra fotarbete inne i posten. Längden (198 cm) talar dock emot honom men jag har svårt att inte tro mig se denna spelare i NBA framöver.

Marcus Smart leder sitt Oklahoma State på ett föredömligt sätt. Stor och horribelt stark point guard vilket kanske kan starta en ny, eller i alla fall fortsätta den banbrytande trend som Michael Carter-Williams startat, där stolrken på spelgeneralerna stadigt går uppåt igen! Lär bli ett toppval inför årets NBA-draft!

Det finns en till vansinnigt, omänskligt intressant spelare men han ger vi ett eget inlägg lite senare!

Gasol, näste man ut?

Knicks har varit basketvärldens Shanghai denna höst. Alla byten börjar och slutar i Knicks och på senare dagar har även Lakers lagts in i bytessnacket. Den gamle,stadigt dalande Pau Gasol har varit ett kyligt byte men även ett hett namn för Lakeshow att göra sig av med. Nu verkar det börja lossna och senaste snacket var Gasol mot Iman Shumpert och Tyson Chandler. Jag ser gladeligen att Paus tunga kontrakt försvinner. Jag ser gladeligen att man fortsätter att föryngra truppen och gladeligen att man expanderar sin flygförmåga. Däremot är jag lite tveksam till om denna trade kommer gå igenom, eller snarare om Knicks är redo att plötsligt släppa Shumpert. Ponera att ett tredje lag läggs till i traden och detta i sådana fall blir Toronto Raptors. Då skulle jag gärna byta Gasol mot Kyle Lowry och ev. Shumpert eller Chandler.
Lowry skulle ge både försvar, aggressivitet och försvar till ett nyfött offensivt Lakers.

Toppar och floppar så här långt in i säsongen

Toppar:
Jag varnade för New Orleans Pelicans inför säsongen och även om de inte har ett lysande record (11-10) så spelar d underhållande och gör ganska bra ifrån sig mot bra lag. Vi fortsätter hålla ögonen öppna och ger dem välförtjänt respekt.

Michael Carter-Williams talas det alltid varmt om på basketgaucho och förklaringen är enkel: han är ju så förbannat begåvad! Tyvärr missar han var och varannan match på grund av skador och det smärtar mig. Lämna mina Point guards ifred, Olyckan!!!

Indiana Pacers var det nog ingen i hela världen som inte trodde skulle vara topp i år men hjälp (!) det där tåget går ju inte att stoppa! Jag blev pyttelite orolig i somras när de förlorade Tyler Hansbrough eftersom det arbete denna man gör var viktigt för lagets identitet. Han stod i vägen, slet som ett djur och offrade sin kropp varenda sekund på golvet. Han slängde straffkast i plankan men såg till att ta egen offensiv retur efteråt och fick ytterligare två straffkast, bränner det ena han bränner och i gengäld drar en charge under egen korgen. Men problemet var att Hansborugh/Mahinmi eller Hansbrough/Pendergraph inte kunde spela tillsammans. Laget spelade fruktansvärt när Hibbert och West var ute. För att söka svar på problemet hittar man Luis Scola; en på många sätt uppgraderad Hansborugh om vi talar om poänggörande och som även han gillar att grisa runt,om än inte lika mycket.

Floppar:
Memphis Grizzlies är förvisso skadebenägna men från att förra året varit en kraftstation till att nu ha ett negativt 10-12-record säger det mesta. De har fortfarande lite tid att hitta tillbaka till rätt flyt.

Anthony Bennett. Hela världen säger Anthony WHO? om årets förstahandsval. Idag är Bennet närmare Kwame än någon annan draftpick de senaste tio åren. Skillnaden var att Kwame fick spela. Bennett fyller flaskor.

New York Knicks. Den identitet som ett lag sprängfullt av skjutglädje finns kvar än idag. Skilnaden är att förra året satte man några skott ibland. Steve Novak är borta tyvärr. JR Smiths sänk är borta och idag har de bara Carmelo Anthony som håller någon slags nivå. Byt bort laget för det här börjar bli tragiskt!

Brooklyn Nets trodde många på detta år, själv var jag skeptisk. Det har ett gäng åldrande veteraner och några yngre förmågor som är väldigt hårt nischade och då ofta på den offensiva planhalvan. De skulle behöva lite lim. Lite Hansborughs. Jag tror dock att det kommer bli stor skillnad med Deron tillbaka och i slutet av säsongen är jag tveksam på om vi fortfarande kan se laget som en flopp. Nu är awrence Frank borta och det verkar som att Jason Kidd har fått börja coacha!

Vad är det för fel med Kyle Lowry?

Kyle Lowry är en av mina favoritguarder i NBA. Han har mycket av det som jag älskar att se, en produkt rakt ut ur Jay Wrights hus med fart, fläkt, attityd och envishet. En spelare som kan bjuda på triple doubles och ett i NBA-mått mätt bra försvar. Men Knicks vill inte ha honom. De vägrar att släppa Shumpert eller Hardaway. Den sistnämnde skulle jag nog vara försiktig med men Shumpert?

En träningsvecka är slut och skall summeras

Ännu en träningsvecka har lagts till historien och det är den näst sista gången det här året som jag lägger en träningsvecka bakom mig. Konstigt att året går så snabbt och hur mycket tid man med glädje varit i en hall. Mitt U16-lag börjar långsamt att forma en identitet och de sista veckorna har varit ganska avgörande för utformandet. Jag har försökt att prägla dem ganska hårt och jag tror att vi alla just nu står på samma ruta, redo att fortsätta åt samma håll. Vi börjar skapa något i försvar men för att orka spela ett aggressivt försvar i minst fyrtio minuter krävs en imponerande fysik dagligt drillande. Det är här vi är just nu. Få upp intensitet och kondition ytterligare. Vi har börjat att jobba på tre av totalt sju regler som vi bygger vårt försvar på.

1. Bollpress - Närmaste man måste sätta fullständig förstörelsepress på bollhållare. Vi tar bort hans passningsmöjligheter, stänger mitten och tvingar honom att dribbla mot sidlinje.
2. Sprinta - Många basketspelare har svårt för att inse skillnaden mellan springa och springa. Verbet att springa har blivit utmattat och innebär idag allt som är marginellt snabbare än jogg. Så definierar inte jag det utan när jag säger sprinta är det alltid 110% fart.
3. Skydda korgen - Är du två pass från boll har du en enda uppgift: Hitta korgen och släpp den inte förrän försvaret hittat stabilitet!
   

Dessa regler har matats denna vecka och kommer fortsätta att stressas hela säsongen och kanske även nästa!

Ha en bra dag, gött fölk!

Skottpass med BG

Idag är en bra dag! Jag ska assistera på basketgymnasiet och har planerat ett circa fyrtiofem minuter långt skottpass för spelarna. Det är alltid svårt att uppskatta hur lång tid någonting tar men det ligger runt fyrtiofem och annars är det förstås inte värre än att kasta en av övningarna.
Skotträning kan jag annars tycka är bland de mest komplicerade basketövningarna eftersom de ofta har en förmåga att hamna ur sin anfallsbundna kontext. Med andra ord jobbar man på skott som inte kommer i matchen. Däremot förtäljer inte detta vad som är en bra respektive dålig skottövning eftersom man kan fokusera övningen på många detaljer som självfallet kommer att existera även i anfallssystemet.
Nästa tröskel handlar om att nå en matchliknande situation det vill säga 110% fart, screens och bumpar i form av kroppskontakt. Jag har därför valt övningar som främst fokuserar på tekniska och matchliknande aspekter. Som coach är detta faktiskt min första renodlade skotträning någonsin. Med mina ungdomslag har vi endast kört skottövningar men inte ett helt pass. Det var därför något helt nytt att planera och utgången återstår att skåda. Spännande blir det i alla fall och förhoppningsvis kan jag dela med mig lite av min erfarenhet till spelarna.

Ett planerat bloggstopp tar slut och Ravens kvalar för ettanspel med både herrar och damer.

Ni får ursäkta att jag inte uppdaterat er med händelser ur mitt liv den senaste veckan. Stoppet var dock inte på grund av olust utan jag har haft mitt fokus på annat i form av en fruktansvärt viktig match. Efter förra helgens snöpliga förlust var detta en så kallad måstematch. Både vi och Kalmar hade en förlust vardera och vinnaren av denna match skulle gå vidare till ettankval. Vi låg under med elva poäng inför sista perioden men lyckades till slut vinna med tre. Vi visste att den här matchen i slutet skulle komma att handla om en egenskap och det var vilja. De som ville vinna matchen mest i kombination med bäst lagspel skulle vinna matchen och därför känns det extra skönt att säga, vi förtjänade den här. Jag vill inte lyfta fram några spelare den här matchen utan vår styrka är att vi hela tiden har en het hand på golvet. I slutet lyckas vi dessutom tvinga fram en del dumma beslut från Kalmar och vi lyckades nöta ner ett lag där spring är en av deras stora styrkor. Sista fyra minuterna var det tio trötta spelare.

Jag minns en sekvens från matchen där en av deras spelare står på linjen frö straffkast. Jag står på blocket för returtagning och säger: "Kom igen nu Gud, missar han de här är det meningen att vi ska vinna matchen!" Spelaren missade ett och det måste varit ett tecken från Gud att han skulle låta oss spelare avgöra bataljen. Det gjorde vi också. Jag är stolt över mitt lag idag. Vi visar att vi har vinnarskallar och när vi plockar fram den är vi ganska farliga. Det tror jag att vi kommer vara på nästa nivå med. Nu börjar förberedelserna för ettankvalet och jag blir nästan rörd när jag tänker på vilken fantastisk utveckling vi haft. Från trean till ettankval på två säsonger. Våra måltider smakar kanon men nu ska vi hugga in på huvudrätten. Idag är jag stolt. Idag är jag stolt över mitt lag och hela min klubb som ger oss ett fantastiskt stöd från läktaren. Tack kära publik. Det här var hela klubbens vinst.

Även damerna är klara för division ettkval och deras match, ja vad ska man säga om den. Det var så nära en promenadseger man kan komma. Nu kommer även de att få stå upp emot betydligt tyngre motstånd. Det blir spännande. Damerna har haft en lätt resa och jag kommer ihåg deras första träning i somras. Eller det var snarare den första träningen som jag såg. Det såg inte alls bra ut och jag trodde inte att de skulle dominera så totalt som de har gjort den här säsongen då. Jag trodde nog snarare tvärtom men damerna och Mattias har gjort ett fantastiskt jobb och förtjänar varenda marginalpoäng som de samlat på sig. Nu är det helt nya motståndare och vi ska se till att vara redo!

Än en gång, ett stort tack till alla som satt på läktaren idag och alla som förberett detta arrangemang. Det var en minst sagt värdig julavslutning och vi har mojo. Fantastiskt mycket positiv energi!

Let's go Ravens!

Snön faller och människors IQ-nivå likaså

Jag fick för mig att det som vanligt skulle vara min cykel som tog mig fram genom staden idag. Visserligen var det med viss tvekan eftersom jag såg att vinden var lite smått otrevlig men eftersom jag vet att snöröjarna lever livet när vi andra sover var det lite optimism som infann sig i Östra lugnet. Jag hade fel och min vanliga tjugo, trettio minuters resa tog istället fyrtio, femtio. Jag trodde att snöröjning var standard i detta land. Jag trodde att snöröjning såg till att vägarna var fina och färdiga vid femtiden när folk börjar vakna för dagsverket. Så är inte fallet här och jag fick en helvetesresa till jobbet men ett bra träningspass för både balanssinne och benstyrka.
Sedan är ju bilister ett riktigt pack! Tunnelseende i kvadrat och totalt avsaknad av respekt för andra. Bilister ser bara till sina egna tider att passa och riskerar både sitt eget och andras liv. Det finns dock undantag förstår men de bra bilisterna är själva cyklister i sinnelaget.

Världens sämst tajmade förkylning

Vi hade åtta veckors speluppehåll på grund av ett raffinerat upplägg signerat distriktet. Det gav oss/mig god tid att vila mig i form men också utsätta mig för alla tänkbara sjukdomar som skall betas av under ett år. Förkylningen bestämdes för att komma natten till matchdag. Åtta veckor. Nu har jag en snornäsa of doom att ta itu med.

En redig skitdag och en stövel i arslet på förbundet

Tvivale vilken usel dag det blev. Ingenting alls gick som det var tänkt och vi förlorade till slut en usel match med tio poäng vilket som tur är fortfarande ger oss inbördesmöte mot Nässjö basket. Det känns  förstås inte alls som någon tröst när vi gjort en riktig blunder på bortaplan. Det finns en uppsjö saker att justera i vårt spel och det är lätt att man drar för stora växlar av en förlust. Så småningom börjar folk att tala om kris, spelarmöten och vad som saknas men det är inte så allvarligt än. Vi har saker att justera och jag blir mycket förvånad om dessa saker inte kommer att uppmärksammas inför nästa helgs drabbning.
Tio poäng som kan förklaras genom massor olika utgångar. Domarna gör en total katastrofal match och det är fruktansvärt olyckligt att Nässjö tvingas skicka ut en styrelsemedlem för att döma lagets seniormatch. Det ska inte få ske men det gör det idag och jag kan skriva femton rader till om hur fel jag tycker detta är och hur konstiga domslut som fattades. Genom att nämnt detta förstår ni säkert hur läget var men den verkliga problematiken är ju att det faktiskt var så att en styrelsemedlem och före detta coach till laget vi spelade mot dömde matchen. Det är skandalöst av förbundet som verkligen gjort bort sig. Förmodligen betydligt mer än vad vi gjorde i och med denna förlust.
Nu blir det C-vitaminsförtäring för min hals håller på att förstöras helt.

Jason Kidd säger "hit me" och lär hela världen definitionen av rutin

Det blev en jämn tillställning mellan ett något underpresterande Brooklyn Nets och ett något överpresterande Los Angeles Lakers. En avgörande förklaring till Nets prestationer är förstås avsaknaden av Deron Williams, lagets spelfördelare och en av de bästa just sådana i hela NBA. Ytterligare en förklaring är Brook Lopez, en av ligans mer framträdande offensiva centrar som även han dras med skadeproblem. Williams skada lämnar många minuter åt Shuan Livingston som golvgeneral, vilket han inte gör dåligt men tyvärr inte heller tillräckligt bra. Hans fysiska begränsningar som blev resultatet av en brutal knäskada för några år sedan har satt spår i snubben som man trodde och hoppades skulle bli den nya Magic Johnson. Paul Pierce är fortfarande bra men åldern börjar att ta ut sin rätt på en av 2000-talets mest dominanta spelare. Han har aldrig snittat 30 ppg men geez vad han har varit jämn.

Deras rookiecoach men NBA-veteran Jason Kidd fick inatt böta 50 000 dollar på grund av att han vid matchens slutskede ska sagt till en spelare att gå in i honom för att därefter spilla ut sin dricka på golvet. Det blev en försening av matchen och taktiken skall ha varit att låta Meeks svalna lite och förhoppningsvis missa sina två straffkast. Rutinerad move från en hall of famer men även NBA:s dödliga har snappat upp en del under sina år. Det tog inte många sekunder innan Steve Blake var inne i Nets huddle för att sabba deras möjlighet att snacka ihop sig. Hjärnornas spel!

En bra träningsdag

Idag var det en ny träning för mina U14. Det är roligt att se framstegen i gruppen och på grund av hallbrist får dessa trettio minuter obligatorisk fys varje onsdag. Det är en viktig halvtimma att jobba på saker utan basketboll. Jag hade förstås gärna haft mer tid att jobba med bådadera men läget är bara att uppskatta. Vi har de senaste två veckorna arbetat mer med returer och försvar jämfört med tidigare  träningsperioder, vilket också syntes under förra matchen. Vi orkade både att försvara och springa bättre än tidigare och givetvis är mitt mål att vi på söndag kan ta ännu fler returer, springa ännu mer och spela försvar några studs till varje anfall. Inspirerad av Brad Stevens försöker jag att uppmana mina spelare att tänka i konkreta mål. Att tvinga motståndaren att ta två extra studs gör en enorm skillnad, att sprinta 110% istället för 95 % tär lite extra på försvaret. Allting kan man omvandla till konkreta saker och det är vad vi jobbar med. Träningen var mycket angenäm och jag gjorde ett litet fotarbetesexperiment idag. Vi gjorde samma övningar före och efter träning för att märka om det gick att urskilja någon skillnad. Det gjorde det förstås och förbättringen för flera var märkbar! Kul att se men nu blir det annat! Sov gott!

Sug-NBA är officiellt igång?

December tar med sig mycket roligt. Till skillnad från november där det absolut inte händer någonting alls, bjuder december på värme, julpynt, första advent, julkalendrar och allt möjligt. Hösten blir vinter och snö samt ljuslyktor värmer vårt midvinterland. I NBA är det den sämsta månaden. Lag börjar bli trötta, stjärnor börjar skada sig och istället för att se Steph Curry spela sin livs boll beskådar man Nedovic kasta bort bollar och foula folk. Coacher luftar bänk och sparar sina stjärnor med ett stundtals horribelt resultat. Nu är det bara att hålla ut för i februari drar NBA igång igen.

Kobe signar två år till och blir en av våra stora free agents kommande sommar

Jag hade hoppats på två nya spelare till sommaren. Kobes kontrakt låste in honom som en av dessa och nu återstår alltså bara en spelare som kan erbjudas maxkontrakt. Kobe har gett mig väldigt mycket. Fem ringar faktiskt men jag kan störa ihjäl mig på honom och hans stundom skyhöga, stundom bottenlåga basket-IQ. Kobe är sagolik men är också mästare på att bryta allt flyt i spelet som finns genom att jobba åtta gånger från straffkastlinjen. Passar han in i årets Lakers? Svårt att säga men med tanke på att Golden State Warriors fruktar att springa med Lakers är jag tveksam till om mr. Halfcourt orkar springa med sitt eget lag? Det återstår att se. Hur ser lakers framtid ut? Jag hade tänkt mig att Kobe skulle göra en stor pay cut. Det gjorde han inte vilket jag tror sätter lite käppar i hjulen. Jag ville ha nya namn. Kevin Love blir nästan garanterat ett av dom. Förutsatt att Kobe har lust att dela med sig av bollen.

Jerebko spelar i så mycket mer än NBA:s sämsta försvar

Jag lyssnade på Sveriges basketpod förut eftersom rubrikvalet var just det samma som jag valde till detta inlägg. Som titeln avslöjar berättar de om Detroits usla försvar men det är inte enbart på denna planhalva som deras spel ser käpprakt åt #@//@ ut, utan även deras anfall är katastrofalt dåligt. Det är inte spelen i sig som jag tror är dåliga, tvärtom tror jag Mo Cheeks är en utmärkt coach men Pistons exekution är horribel. Jag såg lite av dom för ett par veckor sedan. Deras screensättning fungerar inte alls. Dåliga screens och värdelösa tillvägagångssätt resulterade inte i någonting alls. Greg Monroe är mustig och komne långt med sin must men fotarbetet (kommer igen!) sög som en berusad get.

Förtjänade Isiah Thomas en plats i Dream Team '92?

Datorn är som alltid på i det lilla hushållet och rullar gör ESPN:s dokumentär om OS-laget i Barcelona 1992, ett lag fullspäckat av superstjärnor. Med facit i hans samsades 11 Hall of famers om all glitter och glamour och för er som har sett Space Jam men inte någon match från detta OS kan ni föreställa er Monstars. Bara att de vann den här gången och Jordan var med monstren.
USA dominerade länge basketen och skickade vanligtvis collegespelare till OS men under 80-talet han världen ifatt och man ville visa vart basketen bodde. Som ni säkert redan förstått gjorde man detta med besked. Magic, Stockton, Drexler, Jordan, Mullin, Pippen, Bird, Barkley, Malone, Laettner Ewing, Robinson. Förmodligen dreglar ni, liksom mig, när ni läser namnen men hinner dra upp salivhänget precis innan det nuddar marken tack vare ett av namnen. Det var precis därför som jag skrev Laettner just där. Jag mätte hur lång tråden hann bli och skrev snabbt ut namnet för att slippa torka bordet. Laettners plats har ifrågasatts i efterhand men han hade dominerat collegebasketen i flera år under denna tid och spåddes en lysande framtid.

Isiah Thomas var motorn i Detroit och hatad av sina motspelare i NBA. Han var kaxig, spelade fult och gjorde egentligen allt för att vinna. Hans tävlingsskalle fick Jordan att ställa ett ultimatum: Jag är med i OS om ni inte tar ut Isiah Thomas
Jordan hatade Pistons lika mycket som de hatade honom och i all-starmatchen 1988 vägrade Isiah att passa bollen till MJ. Det ser ganska komiskt ut men så var fallet! Anledningen offentliggjordes tjugo år senare i en intervju där Thomas berättade att han var sur på Jordan för att denna herre var större än Thomas själv i Chicago, laget där Jordan spelade men även staden där Thomas växte upp. Detta var huvudsakliga faktorer till hatet mellan Jordan och Thomas.
Thomas snittade säsongen innan OS 18.5 poäng, 7.2 assist och field goal 446%, vilket är bra siffror, men skulle han haft en plats? Mitt svar är nekande. Jag tror att Stockton och Magic var mer passande i laget och då har jag inte ens skänkt en tanke åt hur kemin skulle förändrats om Isiah plötsligt stått i omklädningsrummet, gett Jordan en High five och sagt: "Jag tänker inte passa dig!" 

Segregerande integration - Nu är jag trött på skiten!

Det är en ganska obehaglig stämning runt om i Europa idag, Sverige inkluderat. Folk börjar att hata,ogilla eller ana ugglor i mossen gällande andra folk.
Rasism är en av de mest illaluktande problemen. Jag fördömer det som företeelse hatar det som aktion och mår uttryckligen illa av att det existerar.
Imorses vaknade jag och läste två krönikor, den ena skriven av Frida Boisen och den andra av Jenny Strömstedt. Ingen av dessa var direkt Pulitzermaterial utan innehöll mest bös med ett fint,litet sött budskap vackert inpackat i ett samhällsproblem. Detta underbara ord som kanske fått lite väl stora dimensioner i många andra debatter. Inte här dock! Boisen frågade när Sverige blev ett land där nioåriga tjejer kallades för hora? Strömstedt agiterade att vi måste anstränga oss mer för att se värdet i mångkultur.
Strömstedts text handlade ju ganska uppenbart om mångkultur men även Boisens text besvarades av många i kommentatorsfälten och tenderade att övergå i en diskurs om "vi" och "dom". Muslimerna fick mycket skit, liksom invandrare allmänt. Det var förstås deras fel att småbarn kallades horor. Som alltid letar de svagt begåvade, dåligt lärda människorna svaren i det som de inte känner till, precis på samma sätt som man innan 1500-talet bestämde att allt oförklarligt bara var som det var för att Gud hade en extra timme på lördagen. Okunskap är ganska farligt och det är förstås grunden till att vi i Sverige har så många främlingsfientliga. Jag kan bara hojta ut att när jag gick i fyran hörde jag ungar som sade:"hora!" och i min klass var vi 10 Johansson, 7 Andersson och tre Lövgrens. I min hemort bodde det inte en enda första generationens invandrare, men ordet tycktes ha hittat till Vargön ändå. Men det är klart även invandrare kan skicka post. Det förstår till och med den svagt begåvade.
Vi måste anstränga oss mer för att se värdet av mångfald. Är det verkligen så illa? Nej, jag tror inte alls det. Jag tror att vi står inför ett problem som lite ansträngning inte löser. Det är ett argument som man dagligen stöter på i skolan. Benny, 14 år måste bara anstränga sig lite mer för att läsa ut sin bok. Egentligen har Benny dyslexi och ansträngning är inte alls vad han behöver. Det är helt annat stöd som behövs. På samma sätt är det med de 11 % som kan titulera sig Sverigedemokrater. De behöver inte anstränga sig mer för det kommer inte att hjälpa. Att anstränga sig handlar om analytisk och reflekterande tankar och dessa kan inte utvecklas för än personen i fråga har en viss kunskap- och erfarenhetsbas. Strömstedts tips är med andra ord ett skitförslag som får den redan frälste att känna sig lite bättre. "Titta här! Detta ska jag dela på Facebook! Jag har ansträngt mig och är mångkulturell!", men träffar inte de 11 % som den egentligen är riktad till.
Men detta är Sverige, mina damer och herrar. Detta är en medelåldersgeneration som står med ena foten i det land vi idag utvecklar och andra foten i det samhälle som de själva växte upp i på 60- och 70-talen. Antingen är man tillräckligt begåvad för att inse att mångkultur inte är ett val att ta, utan ett ansvar att förvalta och ett måste för framåtskridande utveckling i den globaliserade värld som vi idag lever i eller så tillskriver man sig resterande 11% ideologier och räds, skyfflar bort det man inte känner till på samma sätt som 1400-talsmänniskan.
Medelåldersmänniskan. För att själv vara generaliserande och använda samma bittra, inkorrekta debatteknik som de elva procenten gör, använder jag mig av en förhastad generalisering. Medelåldersgenerationen kan delas in i tre huvudsakliga grupper. De som uppskattar mångkultur, de som inte gör det och sedan har vi agnostikerna, de som inte vet hur de borde förhålla sig.
Jag ska tala om den första gruppen, det vill säga de som tillhör den största procentenheten, alltså icke-rasisterna.
Även dessa har jag med tiden börjat ifrågasätta eftersom de tar fokus på helt fel saker och alltid sätter "invandrare" i en nedvärderande, beroenderoll. "Invandrare" blir återigen ett generellt uttryck och precis som de elva procenten bortser man från det verkligt intressanta och fokuserar helt och fullt på etnicitet. Man kan inte göra det idag. Varannan människa har sitt ursprung i ett annat land och "invandrare" är lika generaliserande som "svenskar". Svenskar studerar, svenskar äter falukorv, invandrare gör si, invandrare gör så. Gå bort från denna vanföreställning och samtalston om invandrare som offer, för det är helt fel. Vi kan tala om en invandrare och en svensk men i de flesta sammanhang är denna information irrelevant då den inte säger någonting mer än en liten liten förnimmelse av ett eventuellt ursprung. Kanske vore det bättre att istället fokusera debatten mer på kön, socio-ekonomi o. dyl. Där kan man kanske hitta fler intressanta saker och det är kanske i många fall bättre generaliseringar (även om dessa också är högst kontroversiella) än att dela upp landet i invandrare och svenskar.
Det var många  positivt överraskade när Sverige tog VM-brons i JVM för ett par veckor sedan och jag läste i dagstidningarna flera kommentarer som talade om "det nya Sverige!" och "vad Svenskar och invandrare kan göra tillsammans!" Den sistnämnda kommentaren fick mig att må lite halvilla. Inte lika illa som de jag läste idag på morgonen, men ändå tillräckligt för att grimasera lite. Som vanligt väljer man att i debatten fokusera på egentliga oväsentligheter såsom ursprung! Även om jag förmodar att detta är en motreaktion mot den extremhöger som växer fram, blir det ett fall av om inte omvänd rasism så en osund flört med begreppet. Kommer ni ihåg Ronny Jönssons radiosketch "negern"? Där har vi medelåldern personifierad! Vad spelar det i sammanhanget för roll att backen är från Gävle, mittfältaren från Malmö och anfallaren från Sudan? Det är förstås välvilja som ligger bakom dessa kommentarer men det behöver för den saken skull inte betyda att de är helt och hållet positiva,

Om jag någon gång tvingas flytta på grund av krig, svält, miljöförstöring eller vilken anledning som nu kan tänkas ligga bakom att bryta upp med allt jag vet och flytta till ett främmande land, hoppas jag att jag tillåts vara stolt över mitt ursprung och blir bemött för andra egenskaper än min etnicitet. Oavsett om det är mina positiva eller negativa sidor. För en sak kan jag garantera er; det är arv och miljö som förklara varför jag handlar på ett visst sätt och mitt etniska ursprung kan förklara en bråkdel av vem jag är. Men självklart är jag svensk även i detta land och den som tror att det av just denna anledning kommer bli ett eventuellt problem problem är inte bara dum i huvudet utan Jimmie-Åkesson-dum-i-huvudet och tillhör med största sannolikhet landets 11 %.

Gällande Thunderstruck och mina konspirationsteorier är det Nike som sponsrat sönder denna horribla freakshow. Avslutningsscenen är ett reklamsamlag mellan Nike, KD (dittvingad) och tittaren. Gräsligt.

En sjukt pressad kväll med mycket Smart

I torsdags började jag att försiktigt introducera mina spelare för den första lagorienterade pressdrillen.  Vi har under en längre tid kört olika 1-1-pressar men har nu avancerat till 2-2-press. Jag älskar press och har nog inte stuckit under stol med att Shaka Smart är en av mina husgudar. VCU har kolossala mängder av det som jag vill att vi ska ha i de lag som jag coachar. Smart brukar tala om tre punkter.

• Play smart
• Play hard
• Think team

De kan tycka låta ganska simpla men ändå är det ganska sällsynt som man ser lag uppfylla alla tre? VCU ligger däremot bra till nästan varje år. De visar att laget överträffar jaget, fram tills jaget lär sig spela som ett lag. Arton sidor senare har jag fått både Smarts och Bruce Pearls inputs på det som gett dem själva och deras lag ett namn på den stora scenen. Shaka Smart harjag egentligen följt ganska intensivt sedan i somras och har tittat på mycket av hans material. En av de mer intressanta aspekterna är att ha nästan aldrig trapar motståndarlagets insidespelare. Förklaringen är att VCU försöker utveckla sina fyror och femmor till försvarsmonster a.k.a One-man-traps. Smart anser att det är bättre att bollen är hos en center än hos en guard och risken för turnovers ökar.

Thunderstruck får mig att börja rota i de flesta konspirationsidéer.

Ensam hemmahelg ger utrymme för ännu mer basket, vilket bevisar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig (sjukdom och död exkluderat). Utöver matcher tog jag mig tiden att börja titta på Thunderstruck: Kevin Durants motsvarighet till Michael Jordans Space jam.
Space Jam är allmänt vedertagen en skitfilm. Inte ens de största Looney Tunesfanatikerna tycks tycka om filmen och de är säkert fortfarande förbannade på Michael Jordan som förstörde den perfekta bild av Bugs Bunny, Duffy, Tweety och allt vad de heter. Vi basketspelare har dock svårare att erkänna Jordans klavertramp och jag kan gång på gång se denna odödliga epokskrivarfilm. Jag är inte alls neutral när det kommer till basket. Allt som har med denna Guds gåva (tro mig bibeln är felskriven, i originaltexten står det: "Och på sjunde dagen skapade Gud basket för att ge alla människor mening och nöje) är bra. Dokumentärerna är helt galet snyftfyllda och tagande. Filmerna är briljanta och lyckas alltid balansera det multikulturella likt Justitia justerar sin våg. Den vite coachen, den svarte pratkvarnen, ja alla stereotyper finns där utan att bli för mycket av det goda. Tills idag. Antingen har jag vuxit eller så är Thunderstruck det mest katastrofdrabbade som hänt USA sedan George Bush tog första steget att göra om New Orleans till vattenland.
Thunderstruck är brutal, den är smaklös och patetisk. Jim Belushi gör en stabil insats i bakgrunden som den hysteriske coachen med en bakslickande assistent och resultatet blir som hämtat ur någon pikareskroman från 1500-talet. En 2013-års Don Quijote och Sancho Panza, problemet är att det varit populärt sedan 1500-talet och man sett lite för många. På varje helan och halvan går femton tusen Belushi/hans assistent. Belushi är visserligen fortfarande mycket underhållande och kritiken är inte mot honom utan upplägget men jag har inte ens snappat upp hans karaktärs namn än.
Kevin Durant ska inte få för mycket skit. Jag inser att han fortfarande är en skinande basketspelare som är grym, MVP-grym på det han gör. Skådespel: nej.
Det måste vara någon i Thunders styrelse med goda kontakter i Hollywood och som är förbannat bra på att sälja. "Kevin, jag har en ide´som du inte kan tacka nej till! PÅ riktigt, du kan inte, det står här i kontraktet!"
High school musical var en misshandel på allt i hela världen. Nu kom Thunderstruck tillbaka och snodde allt i hela världens plånbok också.

Det ultimata rotationsschemat - Ett resultat av timmars träning och övervakning

Försvar kan beskrivas utifrån många olika teorier, etapper eller andra begrepp. Jag har spelat i många olika lag och i många av dessa har rotationerna inte fungerat alls. I de flesta lag har vi inte lyckats att behärska rotationsmönstret. Det krävs en medvetenhet hos spelarna innan roteringar blir så naturliga de bara kan. Tyvärr har lagspel blivit kraftigt begränsat till något offensivt men vikten av detta är lite i jämförelse med enhetens tyngd i försvar. Jag älskar att spela med smarta och verbala spelare. Det är vad försva handlar om. Fysik är förstås viktigt men i en enhet kan man ha några mindre fysiska däremot kan man aldrig ha icke-tänkare eller möss. De gör sig själva och laget en otjänst och blir ibland helt värdelösa. För just detta är grunden till ett roteringsschema. Att snacka löser väldigt mycket i försvar till och med på proffsnivå. Jag såg både Syracuse och North Carolina öva försvar och både Williams och Boeheim klagar på sina spelare för att de inte snackar efter en försvarskollaps. Därefter blir det ett jäkla liv på spelarna och fler än en gång behövde de inte säga till men kontentan är snacka och hjälp varandra så löser man ganska mycket i försvar!

Fotarbetet - Den dolda doldisen

Hur många spelare har man inte sett dominera high school och College för att sedan försvinna i NBA likt ett torkat asplöv i en småländsk novemberstorm? Jag kan räkna upp ett par från varje årskull och tätast är det bland insidespelarna. Det skulle förstås kunna presenteras en uppsjö olika förklaringar såsom X kan inte skjuta, Y är för kort, O kan bara spela försvar, P kan bara ta returer och listan med förklaringar kan göras sjukligt lång utan att något av det berättade behöver vara osant. Sedan har vi de spelare som bevisar motsatsen genom att ändå lyckas prestera på den högsta nivån, för glöm inte att NBA är världens mest och hårdast nischade liga!
En av förklaringarna kan vara fotarbetet. Små spelare har mer ofta fått detta bättre integrerat i sin dagliga träningsdos medan många större spelare halkat efter gällande detta. När vi tränar våra perimeterspelare är jabs, 1-2, jump stops, stutters och allt där emellan införlivat i den dagliga verksamheten. Stora spelare får oftare förlita sig på sin längd, styrka, snabbhet etc och jag är själv flitig uttalande av orden:"använd antingen storlek, snabbhet, styrka eller olika kombinationer av dessa för att komma förbi/stoppa din motspelare!". Principiellt är det exakt samma resonemang som gäller i hela sporten men samtidigt måste man hela tiden förbättra dessa tre fysiska förutsättningar.
Längden är ofrånkomlig och svår att påverka. Ju kortare du är desto mer styrka och snabbhet behövs men sedan kommer man till en nivå där de flesta är ungefär lika starka på samma position. Vad gör man då? Då är det de andra sakerna som blir ännu mer viktiga. Man kan komma långt på sin längd men väl framme är det viktigt att kunna använda sina fötter för att vinna mark, komma runt, springa ikapp och    snabbt kunna resonera på motspelarens move. Spelare som levt på sin längd tidigt kommer att straffas i framtiden. Se exempel som Kwame Brown eller Greg Oden innan hans skador.

"Så himla typiskt svenskt!"

Min tös älskar att följa common-me-and-yous på internet. Vanliga average Joes för att fortsätta överbrukandet av engelska låneord. Det innebär att även jag, passivt förstås, får ta del av Shady Tards, Emma och Annas häftiga talkshow och fan å hans mosters program. Folk älskar att dela med sig av sina egna trivialiteter och folk älskar att ta del av andras. Ställa frågor till den ena sopan efter den andra. Kändisfruar får mig att gå igång på alla cylindrar och är allt som oftast det mest patetiska i hela denna värld. Varför så starka ord tänker ni säkert nu och kanske kan jag hålla med men nej! Det är just vad det är: fjompar som haft turen att gifta sig med någon kändis och nu själva vill suga i sig den största möjliga ljusglimt eftersom de är så fasligt hippa, inne, sköna, lagom svåra och svårt intelligenta. Gör något riktigt istället!
Då har jag fått spy lite galla på något som berör mig men stannar jag här?
Nej, nästa upp är "det är så himla svenskt!". Vem använder det uttrycket? Allt som den egenutnämnde internationaliserade medborgaren finner aningen negativt tycks vara "så himla typiskt svenskt." Lägg av med det där! "Så himla typiskt svenskt!" är egentligen varken något negativt eller positivt utan ett subjektivt uttryck för att sätta sig själv i en lite mer berest sits. Men nu (hör och häpna kamrater) ska jag berätta för er vad som är så himla typiskt svenskt! Falukorv och uttrycket: det är så himla typiskt svenskt! Det är så himla typiskt svenskt. Att äta falukorv och sitta och bara vara.

År av nät- och mediamissbruk skänker pekfingret eget liv

För något år sedan började jag att prenumerera på Expressens facebooksida. Det var inte för att jag gillar denna tabloid utan tvärtom för att jag avskydde den hämningslöst och dess sätt att fördumma mig och min omgivning genom förströelse från världens alla håll. Det är nu, ett år senare som jag känner att motståndsgardet börjat ge vika. Det var länge sedan jag satte ihop något ironiskt, sarkastiskt illastinkande inlägg om hur mycket jag brydde mig om något som underförstått innebar det motsatta (för er som undrade vad ironi betydde) och nu kan istället mitt finger nästan instinktivt klicka upp nyheten om mannen utanför Chicago som åker alligator till jobbet. Eller om Carolas kaotiska medeltidsvecka. Eller kungabröllopens kostnader. Det återstår därför bara en handling att utföra och det är klicka. På unfollow förstås. Expressen is dead.

Turkisk peppar och Hollywood

Min något långsökta rubrik insinuerar något turkiskt och något från Texas. Jag tänker återigen på Omer Asik som tycks vara förbannad, ledsen och lite gråtfärdig över sin roll i Houstons lagbygge. Från att förra året varit en av ligans bästa centrar till att numera få gå ut några minuter, försöka slita ned ett par returer och kanske lassa in ett par powerlayups har bedrövat Asik som sägs ha bett om en ny klubbadress. Houston tycks till varje pris försöka tysta debaclet som kan vara kostsamt för lagets slutspels- och slutligen finaldrömmar. Dålig lagmoral är inte vad som behövs men situationen blir å andra sidan minst sagt paradoxal när de inte heller tycks behöva den herre som tycks ligga bakom just detta, nämligen Omer Asik. Dessa minutrar kan de ge någon annan spelare. Om turken försvinner tror jag att det finns många lag som skriekr efter honom. Högst kommer Lakers att skrika när de bestämmer sig för att föryngra och skära ned lite på spelarlönerna. Iväg skickas Pau och in kommer Asik. Houston får välbehövlig rutin och storlek. Lakers får en liten gnutta nyvunnet hopp. Ytterligare ett lag lär involveras i traden och vilka detta skulel vara kan jag bara spekulera i, men eftersom det är just spekulationer och smutsprat som gjort denna blogg så ökänd kan jag i förbifarten kasta ur mig att Raptors sägs vilja byta Gay... Tre helt löst florerande rykten som vackert packeteras i en liten välsmakande sanning.

Lebron James och David Beckham har planer för miljoner som kanske kan komma generera ett korvöre

James och Beckham tycks stormtrivas i Miami och känner hur portmonnän blivit så måntjock att det är dags att lätta lite. Därför vill de spendera några miljoner och ta ett fotbollslag till staden. Då pratar vi inte riktig fotboll utan europeiska varianten utan tacklingar som spelar i horisontalläge med armarna runt benet och öppna tårkanaler. Beckham har till och med planerat möte med stadens borgmästare och ska tillsammans sätta sig i en liten Golf för att spana möjliga arenaplatser. Miami har ett storskaligt hinder svårt att bortse ifrån. Det finns ingen publik för någon sport i den staden. Det är endast basketlaget som lyckas hålla hallen utsåld, resterande grenar är tomma. Staden hade ett lag under MLS:s (amerikanska fotbollsligan) tidiga år men detta fick lägga ned eftersom den enda betalande fiskmåsen tröttnade och börja bajsa på spelarna under. Kan Becks och James vända trenden? Kan de svabba rent fusions gamla matchsställ och göra något nytt eller är det mest för att pengarna måste försvinna någonstans?

Det är Rondo som saknas i Houston, i alla fall ett par dagar till!

När det börjar pratas om spelarbyten är det alltid en snöbollseffekt. Många lag har haft en trög start och direkt börjar rykten florera, kritiker agitera och klubbar att spendera för att bryta de negativa trenderna. "Houston we got a problem!", sa man i Houston och tog in Dwightmare för att börja vinna matcher. Vinsterna kom men likväl följde förlusterna med och redan nu börjar det spekulera i saftiga trades.
I somras raljerade jag lite om problmeatiken med duetten Asik/Howard och att jag nästan kunde offra min högra hand på att man skulle byta bort en av dom och lotten i sådana fall skulle falla på Asik. Nu tycks turken kräva att få byta lag och det spekuleras friskt om det ena och det andra. Plötsligt ville Knicks ha Rondo. Dagen senare ville Rockets ha honom och jag ser det inte som en omöjlighet att han kommer hamna där, förutsatt att man vågar spela svårspelade kort och är redo att trampa barfota på glas för att komma åt glasspaketet. Celtics är ett lag som behöver lite mer kompetens och Asik/Lin skulle kunna göra nytta i deras ombyggnation. Houston behöver försvar och spelfördelarskills och Rondo skulle vara perfekt om man bara kunde ge honom ett par nya knän, kanske tre.
Men så var det det där med att gå på glas igen...

Lite mer om Golden State och OKC.

Golden State mot OKC bjöd mig på många oooohs och aaaaahs och lika många avbitna naglar som antalet vokaler i föregående interjektioner. Kevin Durants roll förändras i ett lag fullproppat med scorers men inga spelfördelare. Westbrook fortsätter vara en fantastisk spelare och klappras på att skapa åt resterande fyra. Durant verkar dock vara frustrerad av någon anledning. Kanske för att han gör en ganska medioker match mot Golden States kompakta försvar och hårda angrepp från Thompson, Iggy och Barnes. I och för sig har hårt försvar aldrig stoppat Durantula tidigare. Stephen Curry är fortfarande en helt sagolik spelare med ganska få svagheter. Ett mediokert försvar vägs upp av den offensiva juggernaut som bor där inne. Skotten, rörelsen utan boll, användandet av screens och passningarna i halvplan är makalösa. Däremot är han inte helt utmärkt i fastbreakbeslut och passningar. Han kastar inte bort bollen men han kastar inte heller upp bollen. Han går på säkerhet. En gåva och förbannelse?

NBA:s mest imponerande lag kommer från regnbågsstaden.

Golden State har alltid varit intressanta eftersom där alltid funnits spelare med säregna egenskaper. Jag kommer ihåg när mitt nyfunna basketintresse fick mig att se Gilbert Arenas och Antawn Jamison harva i NBA:s resultatskloak under tidigt 2000-tal. Sedan kom B-Diddy, Jackson, Ellis, Harrington, Barnes och plötsligt var laget inte bara väldigt underhållande utan dessutom bra. Serien mot Jazz från 2007 var speciell för mig. Mina två favoritguarder just då gick en rond om mästartiteln och Deron Williams var sjuk men ändå är den enda sekvens vi minns när Baron Davis sätter en spik i kistan och en dunk i ansiktet på Kirilenko och hela Ryssland. Förra året var Warriors igång igen och man kom långt i slutspelet. Inför säsongen lade man till de spelartyper som saknades. En försvarsstoppare, lite rutin och resultatet är förödande för resterande lag i serien. Warriors har egentligen all den talang och egenskaper som krävs för att nå hela vägen i år men frågan är om rutinen räcker. Iggy, Lee, Thompson, Curry är fyra potentiella all-stars. Bogut är en krigare som egentligen inte alls är speciellt mycket sämre än Marc Gasol. Från bänken har man Harrison Barnes som har kaliber att starta i vilket lag som helst. På bänken har man dessutom basketvärldens Bobby Fischer i form av en mästarcoach. Mark Jackson använder lagets styrkor på ett nästan skrämmande effektivt sätt. De har insidespelet, screenerna och alla de svar som skapas i och med tre dödliga trepoängsskyttar. Frågan är hur långt de kan hålla formen och hettan. Mixen får mig att hoppas och även lite tro att de slår Heat till sommaren.

Duke-Davidson, VCU-Virginia, Kansas - Duke, Kentucky - Michigan State, Kentucky - UNC Asheville

Collegesäsongen är on och helskotta vilka lag jag får njuta av. Inför säsongen höll jag som så många andra Kentucky som favoriter. Framför allt på grund av den intensiva utbärningen av High schooltalanger i USA. Julius Randle, Harrison brothers, James Young för att nämna några av de stora namnen. Jag såg deras första match mot ett UNC vars största och mest intressant behållning var att garden hette Littlejohn i efternamn. Minst sagt avslaget. Det fick mig att ytterligare tvivla på ängsgröets vildkattor. Men egentligen började det för snart en månad sedan när jag tog del av deras strimmade där laget delades upp i två grupper och spelade mot varandra inför ett fullsatt Rupp Arena. Det såg inte alls speciellt bra ut. Julius Randle är bra. Young kan spela och Harrisonbröderna är duktiga med, men en identitet som Kentucky vanligtvis etablerat saknas än så länge. Man springer lite, slarvar lite, hoppar lite, försvarar lite. Sammanfattningsvis gör man lite av allt men någon direkt identitet finns inte än. Jag tyckte att det var ganska tråkigt att se. Det såg ungefär likadant ut när man mötte UNC Asheville. Vinsten kommer på grund av att talangen är så hög i gruppen. Det är inte alls snyggt, men likt förbannat en vinst.

Bara någon dag tidigare hade jag sett Kansas event där de gjorde samma sak; delade upp laget i två grupper och spelade inför en utsåld hemmaarena. Det var dock inte Rupp Arena förstås! Det var mer taggat, bättre spel och i studion satt Bill Self och var förbannad över hur jävligt det såg ut där nere. Ungefär där insåg jag att Kansas blir farliga än vad jag trott. March Madness? Självklart. Elite eight? Självfallet. Final four? Förmodligen. Final? Troligt.

Igår tog jag mig an Kansas mot Duke, en match mellan två storlag och två storspelare. Jabari Parker och Andrew Wiggins. Dessa två är morgondagens Nike- och Jordannamn. De kommer vara franchiseplayers, all-stars och de kommer vara fullkomligt briljanta på nästa nivå med.

Även Duke ser betydligt mer sugna och redo ut än Kentucky. De har ett mer samspelt lag med ett bra försvar. Parker är overklig och tillsammans med Hood, Cook, Sulaiymon etcetera tror jag även att dessa kan hamna i finalen. Nu ska jag se om Kentucky steppar upp mot bättre motstånd i form av Michigan State.

Man betar av den ena dokumentären efter den andra matchen och rotar sig själv

Jag älskar min sport. Jag älskar basket mer än allt och än så länge har jag inte haft någon relation så långvarig, pur och intakt som den med basketbollen. Vi firar snart 13 års-jubileum och det innebär att jag spelat mer än halva mitt liv. Varje dag som går tar jag mig igenom basketmaterial och just nu är det ESPN:s sjukt välproducerade 30 for 30 som gäller. Det finns så mycket att konstatera. Basket är en ung sport och vi har inte alls samma historik som de flesta andra idrotter. Vi kan stoltsera med att vi funnits i snart hundra år, att vi redan hunnit bli en av världens största idrotter och att vi har en berättelse mer intressant än alla världens krig och freder tillsammans. Genom att se dessa dokumentärer får jag en ännu bättre förståelse för mig själv. Jag inser att folk har blivit mördade, häcklade, utslängda och utbuade på grund av min idrott men det gör vår historia så mycket mer intressant. Baller 4 lajf.

Tillväxt i herrlaget

Ett år av herrbasket i Växjö och vi har redan börjat skörda lite av den frukt som vi sått, tidigare än vi trott. Vi har påbörjat ett ganska långsiktigt arbete där en successiv "föryngring" skall ske genom att skola in ett lagom antal yngre spelare åt gången utan att för den saken skull sparka ut de äldre som också vill spela. Ju mer kompetens desto bättre blir det och därför söker vi en mix av olika åldrar. Idag gjorde två av våra U18-spelare debut och skötte sig bra. Det finns mycket att lära men är i ett stadie då de utvecklas mest av att spela med såväl yngre som äldre. Vi har tre spelare till i denna årskategori som så småningom skall skolas in i seniorverksamheten men vi skyndar långsamt för att kunna erbjuda en så bra inskolning som möjligt för såväl nykomlingarna som veteranerna. Det är jäkligt kul att basketen i den här staden växer så intensivt. Det bådar gott för framtiden!

Helgen i helhet - Minus 14

I lördags satte vi oss i bilarna och åkte till varma, soliga Jönköping som dagen till ära bjöd på regn och moln. Redan där började de dåliga vibbarna men tack vare ett utmärkt tak i hallen märktes inte detta när det var dags för match. Vi har olika målbilder varje match men vår grundprincip är att det som gjorts under träningsveckan skall se bättre ut under kommande match. Eftersom vi gör vår första riktiga säsong ser man förbättringar varje match, vilket är väldigt givande för mig som coach.
Poändifferens är fantastiskt intressant att lägga fokus på. Jeff Van Gundy radar upp fyra punkter som han anser är avgörande för att komma fram till någon slutsats i sin analys kring poängdifferenser. En av dessa är turnovers. Vår första match hade vi en utomjordisk summa av turnovers. Dessa har vi lyckats sänka avsevärt dels på grund av ökade basketkunskaper, ett försiktigt förbättrat lagspel men framför allt på grund av att vi blir allt mer införstådda med regler.
Nästa viktiga punkt är offensiva versus defensiva returer. Detta är ett område vi fortfarande behöver förbättra men trots detta har vi ett nästan godkänt retursnitt på grund av ganska goda instinkter hos många spelare.Våra tre senaste matcher har vi haft en spelare (tre olika) med över 10 returer.  Däremot har vi inte jobbat med Izzos returövningar och det rent tekniska är därför inte etablerat hos oss än.
Dessa två punkter tillsammans med anfall- och lagförsvarsspel skall arbetas med kommande två veckor. Utöver detta fortsätter vi som alltid med en stor del individuell färdighetsutveckling.

Matchen slutade med 14 poäng minus vilket är en surrealistisk förbättring jämfört med vår första match. Vi sänker dessutom en del långskott vilket visar att vår skotträning börjar ge avtryck i vårt spel!

Rondo skriver ett nytt kapitel i fulhetshistorian

Rondo har haft en fantastisk skogarderob. Diverse Nikesneakers har prytt hans fötter och gjort det med bravur. Nu blev det för Rondo som för så många andra. Man vill ha sitt eget och likt alla före honom kikar han österut för stöd; ett stöd som kom från de, i internationella sammanhang, relativt nya Anta. Tillsammans kom man på hur många dimensioner en spya har och vad fantatsikt fin en tegelsten kan vara. Denna inspiration sammanställdes med namnet Anta Rondo 1. Titta, må lite illa, bli lite arga och hoppas liksom mig att Rondo är borta hela den här säsongen också, så att killens skogarderob kan hålla samma höga standard.

Den virala tidens för- och nackdelar

Jag tillhör internetgenerationen i kvadrat. Mycket av min fritid spenderas vid datorn. Resterande tid spenderas utomhus, i hallen eller med gitarren i handen. Det finns förstås många som spenderar betydligt mer tid av sin vakenhet vid skärmen men jag sticker inte under stol med att mycket av det jag gör sker genom min Macbook. Där fick jag in reklam också. Apple får gärna sätta in 15 000 kronor på mitt konto, senast måndag.

Det finns många fördelar. Basketspelare kan bli upptäckta av klubbar från hela världen. Unga spelare på mindre skolor kan göra sig ett namn och hamna på ett fint college. Sedan finns det förstås de negativa aspekterna med. Dessa fick jag erfara under gårdagen. Jag satt och tittade filmer med allt från Seventh Woods till andra underbarn som kanske är morgondagens superstjärnor. Sedan hamnade jag på ett klipp med Zaire Wade; Dwyanes son. Han kunde spela så gruvligt bra att jag har svårt att inte se honom på ett bra college om två gånger några år. Men där fanns också massor andra klipp med andra barn och jag kom på mig själv med att genast, rent instinktivt börja jämföra dem med sina pappor och deras talang. Så småningom funderade jag på vad jag höll på med men snabbt etablerae sig ett någorlunda sunt resonemang hos mig. Av de 500 000 människor som har sett Lebrons, CP3:s eller Wades söner spela har förmodligen 499 999 jämfört dessa med sina pappor. "med tanke på att X är hans farsa borde han vara bättre!" Det är nog fruktansvärt svårt för barnen att bevara glädjen om d hela tiden jämförs med sina äldre. Eller är det positivt? Självklart kan de lära sig saker som ingen annan kan. Tim Hardaway Jr. har ju turen att inte spela på samma position som sin far och börjar göra sig ett eget namn. Trots deras genetiska förutsättningar ska jag i fortsättningen försöka vara mer försiktig i mina jämförelser. Det spelar kanske inte så stor roll. Framför allt inte på en sexåring.