Kognitiv dissonans - Mitt träd har växt upp från Hip-hopens rötter

Morgonens traditionsenliga kissochbajsrunda med Frank förgylldes av mina favoriter i rapgenren. Det första som slog mig är att, även om det tar emot något fruktansvärt att säga detta, så var det overkligt mycket bättre förr. Rapparna i sig behöver inte vara så speciellt mycket bättre vare sig lyriskt eller tekniskt, men producenterna tillhörde ett helt annat solsystem. Från detta satte ett nästintill filosofiskt analyssystem att försiktigt etablera sig, samtidigt som jag kom allt längre från hemmet.

Jag skulle tro att jag är en av de personer som lyssnat på mest rap i detta land (eventuell överdrift) och diskuterar vi 90- och tidig 2000-talsrap så finns det inte många låtar som lyckats att undgå mina öron. Därför har jag fått för mig att jag har mandat och förmåga att märka de eventuella skillnader inom genren. Mycket av den rap som jag lyssnade på och njöt av handlade antingen om politik ex. >Immortal techniques Impeach the president< eller om vardagliga smutssaker såsom kärlek >Biz Markies Just a friend eller en helt vanliga företeelser som det svåra i att lämna hemorten >Gang Starrs The Planet<. Detta är tre låtar som är ganska vardagliga egentligen och innehåller kanske ingen direkt briljans, med undantag för The planet som jag tveklöst skulle ranka som en av de mest talande, ofattbart underbaraste och bästa raplåtar någonsin.
På den tiden var hip-hopkulturen helt annorlunda, har jag fått för mig. Rappare kunde nämna sina pengar men snackade inte om det. De kunde nämna sina flashiga liv, men det var inte det som var grejen. Jämfört med idag, då det är över ett uselt housebeat som någon missutvecklad bandit står och drar halvkassa multis, som förmodligen är förklaringen till att Mos Def snarare satsar på skådespeleriet idag. Men hela alltet har förvrängts och det finns dåligt med legitimitet i rapen idag. Den har förvanskats och hos många tappar sina rötter, vilket märks då man kan dela upp den i två genrer. Den finkulturella som de insatta, politiskt aktiva med tydlig rotreferens lyssnar på och den andra som pöbeln kan uppskatta. Som borgarbrackorna går nuts till på ett dansgolv tillsammans med 700 svettiga vitlökar någonstans i Sverige.

Här har vi problematiken när rötter släpper. Den ursprungliga konstformen går förlorad och så småningom är inte längre hip-hopen min. Det som förenade mig med folk i Crenshaw, Oakland och Overtown, förenar mig idag lika mycket med Af Gyllenballe på Lundsberg, Silfwherhand på Lidingö och Andersson i Växjö. Jag är emot segrergering och borde kanske glädjas åt att kulturen numera går hem i alla läger? Men vart är rötterna? Vilka kan sin historik? Vilka förstår att hip-hopen inte började med NWA, utan att Dres arbeten på studentradion förmodligen var minst lika viktiga som hans insatser i Straight outta Compton? Vart är jag nu någonstans? Just det, där bor jag! Tillbaka till mina rötter.

Så hittar du dina rötter:
1. Sträva bakåt. Pensionärer säger att det var bättre förr och som hip-hoppensionär instämmer jag. Arbeta dig genom 90-talet och bak till 80-talet.
2. Läs lika mycket som lyssna. Texter i all ära, men den som lyssnar på Hip-hop men som missat Jeff Changs Can't stop, Won't stop; 400 sidor rötter har en hel del att hämta upp för att vinna välförtjänad cred hos en slasktratt som mig!
3. Spike Lee. Sug åt er av hans parodiska filmer. De skriker skönt 80/90!