Basket och förlegad fysträning - Skog, myggor, revor och så småningom förkylningar

Hallå folk!

Idag ska jag ta upp ett av de mest intressanta och roliga områdena av basketträningen, nämligen "fysen". Det ordet gav mig kalla kårar i många års tid. Det var synonymt med "tråkig jobbighet" och än idag kan jag få dåliga vibbar av ordet. Varför? Därför att det fortfarande tyvärr ofta är synonymt med "tråkig jobbighet". Eller "jobbig tråkighet" för den delen. Denna bild lever jag fortfarande med även om jag glider allt längre ifrån den ju mer kunskap som skaffas inom området.

Myter och vanföreställningar
Många av de vanföreställningar jag har skapades tidigt, redan under mina ungdomsår inom basketen. Hur många av er har inte spenderat otaliga somrar med att jogga på grus, jogga i skog, jogga i regn och jogga långt. Joggning har länge varit en form av standardträning. Oavsett vilket syfte man har med sin sport och oavsett vilka muskelgrupper som används så har alltid joggningen varit en universalmetod för bättre prestation oavsett syfte och sport. Jag avskydde att jogga, men fullföljde dessa pass eftersom jag visste att joggning hjälpte mot allt. Även under min tid i ligan förekom joggning frekvent under försäsongen och jag började inte ifrågasätta denna metod förrän jag själv började coacha mer frekvent och lärde mig mer om basketspelarens anatomi. Mitt intresse för fys började egentligen när jag var fjorton. Steve Francis, T-mac och Vince Carter var förklaringen till detta intresse. Jag ville lära mig att flyga och började intensivt att träna mina vader för att i slutet av nian göra min första dunk. Två händer och ett vänsterben. Problemet var att jag inte såg det som fys, för fys var fortfarande svett, regn, grus och skog.
Varför denna förbannade joggning? Jag vred och vände på eländet för att tänka: hur hjälper detta mig som basketspelare? Jag tog del av diverse olika program som utformats av några av basketens mest respekterade fyscoacher och märkte att ganska få av dessa hade joggning som en del av sin praktik.

Min favoritfysare heter Alan Stein och han har hjälpt åtskilliga spelare att finslipa sina fysiska förmågor. Han har exempelvis jobbat med Kevin Durant och Lebron samt är anställd på Dematha high school; ett av USA:s krafthus när det gäller basket. Jag bestämde mig för att söka upp honom interaktivt och fråga honom hur han förhåller sig till joggning.

"No, I don't use 'jogging' as part of our conditioning. I don't believe in doing any slow, long distance work."

Den mest inbitna joggningsidkare rynkar nog på näsan och säger:
"Ja, men man blir trött av att springa, alltså förbättrar det "grundkonditionen"!" Absolut, men det finns en uppsjö sprintdrillar etc, som är mer lämpade för en högintensiv sport som basket. Största möjliga förbättring på minsta möjliga ansträngning är nog ett ganska bra grundkoncept gällande fys. Effektivisera den, gör den rolig. basket spelar man för att det är kul när det händer grejer. Joggning är väl typ motsatsen? "Oj! Ett träd! Spännande!"

Observera: detta är inget illa om joggningen som fortfarande är en utmärkt träningsform, men jag tror inte att den är bäst lämpad som försäsongsträning till alla sporter. Sedan kommer det att finnas basketspelare som älskar att gå ut och löpa och som känner att detta förbättrar dem som spelare. Fortsätt med det då! Man hittar garanterat egna vägar att gå, men jag riktar mig främst till ungdomsträning, där vi behöver fokusera mer på att skapa atletiska spelare. Om jag var tvungen att välja mellan en spelare som kan hoppa till månen, eller en som kan springa runt kinesiska muren, så vet jag vilken jag väljer i 9 av 10 fall.