Imorgon bitti ska jag sätta mig på tåget som tar mig till flyget som , om allting går vägen, skall ta mig till Wien. Senast jag var där minns jag polisen tog en knarklangare, ett spanskt stall mitt i staden, ett skitfint vitt palats, oräkneliga erotiska butiker, en konsert där en liten japan viftade dem till symbiotiskt kaos och en nyårsnatt så kall att jag och mamma var tvungna att byta skor med varandra. Ja, det var jag som frös så mycket alltså och inte min mor. De tär nog viktigt att poängtera de faktiska omständigheter så att inte BRIS ger min mamma extremt oförtjänt kritik. Resan låter kanske inte så exceptionellt kul, men den var fantastisk. Bussresa genom tyska industristäder i en buss med alla möjliga människor. Flertalet var trevliga. Lars-Uno och Lennart från den småländska skogshuggaridyllen var exceptionellt trevliga. En av dom, Lennart spelade visst klarinett i ett storband, medan Lars-Uno såg ut att vara mer dansant av sig. Han kunde säkert lika mycket vals som prästen kan bibeln.
Nog om dessa filurer.För er som inte vet vem Fred Hoiberg är så är det en före detta storspelande collegespelare som påminde lite om en man som hette Larry Bird. Han spåddes en lysande framtid, men i NBA blev det många säsonger där ingen nådde de nivåer som man hade hoppats på. Men han blev en uppskattad och väldigt sympatisk NBA-spelare som efter många säsonger lade skorna på hyllan och drog på sig coachpolon istället. Nu är han tillbaka där legacyn började: Iowa State. Här gör han ett enormt bra men även underhållande jobb där och jag förösker ta del av så mycket information av honom som möjligt. Jag har faktiskt en film hemma med honom där han går igenom diverse setplays utifrån 4-1-anfall. Flera av dessa skall jag försöka att implementera i åtminstone en av mina grupper. Jag gillar setplays där alla på något vis blir farliga eftersom dessa oftast är betydligt mer svårförsvarade. Om hela spelet bygger på att X ska få bollen efter två cutter från Y och O och screen på X från O och Z för att sedan utrymma planen åt X som skall göra poäng, så vet ofta alla vad som kommer hända. Ett bra setplay består enligt mig av en uppsjö olika rörelsemönster, där så många rörelser som absolut möjligt görs för att göra poäng och som interagerar med det vanliga anfallsspelet, men ändå bryter av det för att, liksom general Patton, överraska motståndarna. I unga åldrar tror jag det kan vara bra om spelarna naturligt faller tillbaka på systemets urpositioner så snabbt som möjligt efter att de olika sekvenserna genomförts. Det första av dessa system skall presenteras om ca 2 veckor. Innan det skall vi nöta grundsystemet och benmärga in det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar