Jag läste precis nyheten att en av ligans främsta spelare de senaste tio åren, Alex Wesby är på väg bort från kraftstationen Sundsvall Dragons. Ingen utanför Dragons organisation verkar riktigt veta vad det beror på men ryktet säger att klubben har skulder till kronofogden på närmare 700 000 kr. Jag blev förstås ganska paff när en av Sveriges stora klubbar eventuellt, kanske, under vissa omständigheter, skulle gå på knä men det finns en djupare tragik i det här och det är att Sundsvall inte är den enda klubben som eventuellt, förmodligen, ibland har det ganska kämpigt. Vi är fler basketklubbar i Sverige där några få sliter som djur för att försöka få ändarna att mötas.
Den amerikanske folksångaren Don McLean sjöng om the day the music died och syftar på dagen då Ritchie Valens, Buddy Hollys och The big bobbers flygplan kraschade någonstans i Idaho (?). Det är en fin låt men det fanns en dag då den ideella verksamheten dog. Folk som drivs av inre motivation och passion blir allt färre och små- och uppenbara storklubbar har alla samma problem. Hur ska vi få ledare? Hur ska vi få pengar?
Sverige är ett idrottsligt ytterst hierarkiskt land. Lite skevt kan man tycka men den politik vi för genomsyrar även idrottsverksamheten dvs. störst får mest. Störst i dessa sammanhang behöver nödvändigtvis inte vara den sporten med flest utövare utan kan även exempelvis vara den sport med starkast svensk kulturförankring. Beroende på storleken får man olika mycket pengar och det kanske egentligen inte är del? Hade jag klagat om basketsporten fick enormt stöd? Nej, det handlar säkert om en liten gnutta avundsjuka.Däremot måste vi göra något. Inför denna säsong slängdes såväl 08 som Sthlm White eagles ut ur ligan på grund av dålig ekonomi och inom de närmsta åren lär detta bli en vanlig företeelse om vi inte råder bot på dagssituationen. Vad kan man göra?
Problemet är kanske större än basketsporten. Lösningen skulle potentiellt sätt ligga på andra plan än hos oss. Men om vi ser det så kommer vi aldrig att lyckas vända trenden utan vi måste gå till oss själva. Hur kan vi promota oss? Vad behöver vi göra för att skapa ett intresse kring sporten även hos medelålders företagare. Ungdomen har vi redan, såväl rik som fattig, svart som vit, kvinna som man- ALLA! Men Johnssons bygg gillar innebandy. Franks frisersalong gillar hockey. Då har jag inte ens nämnt storföretagen och det tänker jag inte göra. Min besvikelse över dem är enorm då de är kraftigt storklubbsfokaliserade. Kanske behöver vi göra saker på regeringsnivå? Ska vi tvinga företag med X antal kronor på kontot att sponsra idrottsverksamheten med Y? Ska vi skapa ett fördelningssystem där företag sponsrar klubbens lag med X antal kronor och själva får fördela detta över 3-5 olika lag? Eller ska kommunen fördela pengarna?
Behövs detta eller är det vi i basketen som ligger efter? Oavsett vilka spekulativa förklaringar vi finner står vi där vi står och har en trend att vända. En av Sveriges snabbast växande sporter förtjänar en renässans men det kommer inte att skapas av Hawkings och en tavla av Ernst Billgren, utan oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar