Ett barns vilda fantasier ersattes av en semivuxen mans insikt. Det krävdes mer av mig för att hamna där jag önskade och det var när jag fick något annat än tryggheten i moderklubben som jag insåg detta. Jag kommer aldrig säga att jag inte var redo att göra vad som krävdes eftersom jag mer än gärna skulle bo i hallen, däremot hamnade jag liksom många med mig i en ohållbar sits där man försökte uppnå sina mål och drömmar men tid och pengar inte räckte till. Mitt livs hittills viktigaste beslut tog jag våren 2009 efter att ha åkt runt i hela Sverige, värmt de flesta bänkarna och känt på golv från hela landet. Det var inte livet som jag var redo att leva. Den glädje som fick mig att välja basketen framför allt var svårfunnen klockan fyra på morgonen i en buss på väg från Sundsvall. Det var dags att definitivt sätta stopp för den egna satsningen och göra något annat i livet. Studera och hitta glädjen i sporten igen. Tre månader befann jag mig tillsammans med mina två tre vapendragare i Växjö. Min kärlek, min papegoja och min ballin compadre. För övrigt har vi spelat tillsammans sedan 2008.
Men det har varit en rehabiliteringsperiod fylld av saker att bearbeta. Inte på ett psykiskt plan (förstås) men jag var ganska besviken på klubben fram tills förra året när jag var med och startade Araby Tigers basketball. Då kunde jag definitivt göra upp med det gamla och gråa. Men det var också tack vare Örebro som jag lärde mig otroligt mycket av min basketutbildning. Dels allt det positiva men också allt negativt som jag såg där och vet aldrig skall få förekomma i någon av de klubbar som jag eventuellt kommer att vara verksam i. Jag tror att jag vet vad som är mitt fel i varför jag inte kommit dit jag önskat och vad som är andras fel. Det är till stor del den förstnämnde som förklarar varför jag inte nådde mina mål och det började förstås inte i Örebro utan långt tidigare på gatan hemma i Nordkroken. Jag skulle behövt en tränare där som visste vad som krävdes och som med neutrala ögon kunde ge mig rätt, konstruktiv feedback. Men jag nådde ligan och i efterhand kan jag vara stolt över det som jag uträttat i min karriär så här långt och kan ge mina ungdomar tips jag själv aldrig fick. Många av de spelare jag haft äran att spela med i Örebro har betytt mycket för mig. Vissa coacher likaså. Det jag saknade mest när jag var där var lite kärlek och värme. Basketorienterad alltså och jag tror att det är en förklaring varför stadens elibasket ser ut som den gör.
Det finns några personer där som borde ges större utrymme. De är varma rakt igenom hela själen och dessa saknar jag mer än idrottshuset. Och drömmen som ligger kvar där på golvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar