Basketettan börjar likna sjuttiotalets glans.

Minns ni det ljuva sjuttiotalet? När vi röstade om kärnkraft, vände upp och ned på samhället och placerade oss i ABBA- eller proggfacket. Sillstryparen skrek ut sitt hat mot samhället i den fantastiska låten Doin' the omoralisk schlagerfestival och antingen så sjöng man med eller så höll man sin förbannade käft, tog på sig lite deo och slängde upp en ABBA-platta istället. Basketen var något nytt och i de djupaste urskogarna låg de svenska hålorna. Där bodde Agneta, Bosse, Janne, Astrid, Eva och James. De fem första gjorde lite allt möjligt, James spelade basket. Han var född i Chicago, spelade basket på Syracuse och idrotten samt han sjukt atletiska kropp och überkänsliga handleder tog honom till Borlänge. Eller Falun, Kumla eller någon annan svensk småstad/bruksort. Det var en suspekt tid för amerikanerna fanns i svenska division två-lag och bara gjorde sin grej. Spelade basket, bjöd på ett publikfrieri som Bosse på Värendsvallens nyklippta gräs inte kunde erbjuda, framför allt inte i division 4. Att köpa in en amerikan var en förhållandevis billig lösning i de svenska småstäderna för hela byn anslöt kring klubben och ville se spektaklet i idrottshuset. Detta gjorde att division två stundtals såg riktigt bra ut. Men sedan försvann amerikanerna och de tog publiken med sig. Numera är man glad om det sitter 25 personer på läktaren. I basketettan händer det däremot något. Där har superligan (som jag talat mycket varmt om och ganska hårt debatterat för) öppnats, vilket innebär att la skall kunna kvala in i basketligan. Därför hamnar ganska stora namn i de lag som vill satsa. Nu senast är Omar Krayem som skrivit på för Umeå. Spännande!!