HBTQ-NBA är inte riktigt vad det borde. Eller?

Fem  månader efter det att Jason Collins klivit ut ur garderoben och erkänt sig vara homosexuell är han fortfarande utan klubb. Han är hemma i Los Angeles och sliter häcken av sig på egen hand. Den meningen kan läsas med lite olika glasögon men jag skrev den bara med ett tangentbord. Entydigt och precis så det lät. Han är ensam i gymmet och är inte en del av något lags försäsongstrupp. Halva basketvärlden rynkar förmodligen på näsan och tänker: beror det på att han är homosexuell? Är klubbarna så intoleranta trots att de flesta gått ut och stöttat Jason och sagt att de inte spelar någon roll vilken sexualitet deras spelare har. Eller är det så att Collins är utan kontrakt för att han varit en ganska skitkass bänkspelare i snart sex år?  Jag skulle gissa och hoppas att det är det sistnämnda. Collins blir bara äldre och sämre för varje år men det här kommer att skapa en debatt. USA:s Janne Josefssonare & Co. kommer garanterat att granska det tragiska i att NBA bojkottar homosexuella spelare. De kommer förmodligen att ifrågasätta hur en man som varit eftertraktad spelare i sex år plötsligt inte får ett enda kontraktsförslag efter att han erkänt sin sexualitet. De kommer förmodligen att frångå fakta. Collins tid är förbi.En åldrande veteranskall inte ta plats från en ung hungrig. Collins borde dra till Europa och avrunda sin karriär. Till oss i Ravens är han varmt välkommen.