Jag skulle vilja tipsa fler om att blogga. Många är väldigt skeptiska till bloggar och jag är inte alls oförstående för kritiken eftersom det kan vara både exhibitionistiskt, nihilistiskt och listan på dåliga -ismer kan göras lång. Det krävs lite mod eller dumdristighet att släppa ett par av sina spärrar och kasta sig ut i det virala. Det fina är att man själv bestämmer om vart spärrarna ska sättas. Gällande basket, har jag valt att sätta dem ganska högt. Jag vill skirva av mig, kasta ut linor utan ankare för att inte fastna någonstans med risken att folk uppfattar mig som spretig, ordbajsande, ja listan kan ännu en gång göras lång.
Idag gick jag igenom gamla inlägg och det var en resa i mig själv. Jag fick se min egen förändring rakt i vitögat och det är skrämmande... det är inte främmande att man skäms lite emmellanåt. Har jag verkligen sagt så här? Vad arg jag låter!
Men allt detta är bra för dte genererar självkännedom. Jag inser att jag är en kritisk person, precis som jag var för fyra år sedan men att jag blivit bättre på att nyansera mig och mina tankar. Allt behöver inte vara svart eller vitt och min egen mun samspelar mycket bättre med min hjärna. Hjärnan styr kroppen bättre och jag försöker i alla fall säga saker som snarare handlar om att öppna frågor istället för att stänga. Mina ord och ställningstaganden är inte det viktigaste, utan det viktigaste är att de får luftas och att jag får möjlighet att ta ett ställningstagande som kanske passar mig. Ingen behöver övertygas längre och det här är en ganska skön insikt att slås av. Det känns som en mognadsfas och en trygghetsindikator, både för mig som coach och person. Ett mer öppet sinne är bara av godo! Men räds inte ert eget förflutna! Det kan vara fjantigt, pretentiöst, egocentriskt, ledsamt men det är DU och det gör det viktigt, om inte annat för förståelsen av sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar