Hör och häpna, men jag är en stor beundrare av John Calipari! Jag har väldigt mycket material av denna herre och kan uppriktigt säga att inget av det är skit. Det som är kul med Caliparis öppna träningar är att han behandlar dem precis som de stängda (antar jag). Han skriker, skäller och ifrågasätter sina spelare på löpande band och oavsett om man tycker att "tough love" är rätt eller fel pedagogik (ett annat avsnitt för övrigt), så blir det i alla fall ett väldigt ärligt anslag i träningen som därmed blir ganska avskalad och naken. "Inga krusiduller, så här gör jag!", och åskådaren får en möjlighet att verkligen komma programmet in på bara benet.
Sedan Caliparis Memphis spelade final mot Kansas Jayhawks 2008 har hans dribble drive motion förändrats ganska radikalt. En stor skillnad är spelarrörelsen som jag inte tyckte var lika flytande de tidiga åren och som nådde en peak säsongen 2012, när de vann NCAA. Detta året hade han inte bara en osannolik skara spelare i truppen och idag tog jag fram en gammal träning som jag har med dem. Vad sägs om dessa spelare: Anthony Davis, Terrence Jones, Maquis Teague, Doron Lamb, Darius Miller, Kyle Wiltjer, Ryan Harrow och Michael Kidd-Gilchrist. Alla dessa hade ren NBA-potential men det är i och för sig inget unikt i Lexington. Däremot var enkelheten i viss mån unik. Enkelhet. Ett så huvudstupa dumt ord! Finns det något som är enkelt och hur kan det bli enkelt i en kontext med totalt 10 spelare och ett tusentals olika alternativa händelseförlopp? Men enkelheten satt i grunden i förmåga att:
1. Ha multipla attackspelare på planen samtidigt
2. Ha minst 2 skyttar på planen samtidigt
3. Ha ett spelintelligent lag som i grunden kan göra två läsningar utan boll
De använde inte alls speciellt mycket screens och deras entries bestod i stor del av att öppna en/ två vinklar att attackera korgen och jag anser att detta laget på många sätt är det mest lysnade exemplet på DDM någonsin, med viss konkurrens från år 2009. 2010-2011 var mer komplicerta och mer screenaktioner bort från boll präglade mycket av deras spel, även om deras grundmönster var det samma.
2013-2014 kan man dela upp i två faser. Den ena var inte speciellt underhållande och var långa stunder ganska långt ifrån dne filosofi som Caipari spelat de senaste åren. Spelet gick ut mer på inside-out, istället för outside-in och rörelsemönstren kom inte lika flytande. I mitten av säsongen släppte dock en spärr och Calipari sa att det berodde på assisterande coach Payne som en dag påpekade att han trodde att spelarna behövde lira mer. De gav Randle en mer flytande roll och speedade upp bolltempot och hans anfallssystem var tillbaka igen. Det räckte hela vägen till finalen i March Madness.
I år blev man topp 4 men förlorade där mot ett, som alltid, lugnt, metodiskt och välspelande Wisconsin. Bröderna Harrison fick mycket skit för att de inte matat bollen inside tillräckligt mycket. Det kan vara befogad kritik men jag tycker att deras enorma size blev en gåva och förbannelse. Spelet blev mer NBA-influerat och man hade längre snittlängd än NBA-lagen! Varje pluton hade två insidespelare och de ledord som Calipari byggt sin 2000-talsfilosofi på, tycker jag fick sig en törn. Inte att dte var fel, men jag tyckte att det påminde mig mycket om lagets tidiga spel förra säsongen. Det blev stillastående och man spelade egentligen aldrig speciellt bra. Det var den sjukliga talangnivån som vann matcherna och Cals spel bestod i ytterst begränsad mån av DDM.
Jag tror att Kentuckys gåva och förbannelse är samma sak. De får varje år nya superrekryter som försvinner och för att tävla behöver de behålla betydelsefulla spelare. Att Terrrence Jones stannade så länge var viktigt för laget och i kombination med att de gavs ganska mycket frihet, tror jag att smarta spelare fick utmärkta möjligheter att blomstra. Jag tror att Calipari lät spelarna måla tavlan och det, i kombination med en nästintill slagsmålsstämning på träningarna är nog signifikant för vinnande lag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar