Neuroledarskap

De flesta nätterna på psyket hade jag med mig böcker hemifrån. Ni ska veta att det är några timmar där mitt emellan natten och morgonen, då det allt som ofta inte händer så mycket som man kan behöva aktivera sig med diverse verktyg för att mota John Blund vid entrén. Vissa av dessa stunder spenderades med att läsa DN och som alltid hade jag ett papper och penna med mig för att anteckna viktiga namn och titlar. Bland annat läste jag om Michail Bulgakovs Det vita gardet som snart skall plöjas igenom. Jag fick även upp ögonen för neuroledarskap. När jag tänker efter ska nog inte DN ha cred för detta, utan nyhetsmorgon! Ja, strunt samma, hur som helst blev jag givetvis intresserad av ordet och dess eventuella innebörd.

Min första tanke var att det lät tvärvetenskapligt, där ledarskapsvetandet som ofta presenteras ganska subjektivt, möter neuro- ett ord som ger en betydligt mer vetenskaplig och naturorienterad touch vars syfte förmodligen är att stärka ämnet som sådant. I början var jag ganska skeptisk. jag är så förbannat trött på forskning och "har-du-nelägg-för-det-debatter". Orden som fyller uttrycket Beprövade metoder får mig att se rött och det gäller inte minst i dessa sammanhang. Beprövade metoder som är reproducerbara gör varenda akademiker i landet lite småpilsk men för mig finns det vissa uppenbara risker med att allt ska vara så förbannat PK och reproducerbart. Jag är rädd att det kan döda kreativitet och få folk att sluta leta nya vägar, när/om alla vet att det finns något beprövat som alltid fungerat.

Hur som helst, fann jag neuroledarskapet ytterst intressant och inte alls så akademikersäljande som jag först ville tro. Tvärtom fick det mig att ifrågasätta mitt eget beteende och pekade på klassiska undanflykter som jag tror de flesta människor känner igen och alla behöver få kännedom om. För oavsett om du är lärare, coach, städare, polis eller vad som helst så är du också människa och i någon mån är du förmodligen okså en ledare. Du kanske säger till din sambo att utföra vissa uppgifter, eller sitter med i en ideell styrelse. ja, ledarrollen är tämligen bred och kan fyllas i olika kontexter.

Neuroledarskapet fick mig att lämna mig själv lite och förstå varför vissa människor faller mig mer i smaken än andra. De är helt enkelt rätt snarlika mig på vissa plan och de som jag inte trivs med kan vara diametralt olika mig som personer. Risken med detta är att man förbiser kompetenser som behöver fyllas och man ser eventuellt människorna som "negativa" eller liknande, vilket kan vara felaktigt. Annorlunda är större än "jag är positiv" och "den är negativ"! Neuroledarskap kan hjälpa mig att nå till 10 av 10 istället för de 3 av 10 som uppskattar The Office och Jay-Z, precis som mig!

En annan vanlig förklaring till misslyckade resultat är folk som säger att man saknar tid. Enligt Gospic och Falk (2015) är detta sällan korrekt, då de uppgifter som personen i fråga är tänkt ska utföra inte alls är övermäktiga, utan problemet ligger i personens egna förmågor gällande exempelvis sortering av vad som är viktigt/oviktigt.

Kontentan är att fokusera på HUR-frågor med målet att få olika grupper att växa och bygger på en mix av teoretisk vetenskap och praktisk tillämpning.