Jag tror att det finns mängder olika sätt att coacha, skapa atmosfär och tillvägagångssätt för hur saker skall ske. Jag känner också att mitt sätt att agera förändrats genom åren. För cirka ett år sedan och fem år tillbaka var jag inne i den kritiska fasen. Den handlade om att ifrågasätta allt och att det inte fanns något rätt eller fel. Det handlade om livet rent allmänt och speglades av i hur jag tänkte på idrott men också samhället. Jag tror inte att alla människor går igenom denna tid men många gör det absolut men för ungefär ett halvår sedan kände jag att den tiden var förbi. Jag kunde börja vara mer selektiv i vad som behövde kritiseras och anammande även vikten av att allting absolut inte är rätt, varken i samhället eller på basketplanen. Samhället lider ganska hårt av att sådana som jag postmodernistiska akademiker totalt lämnar alla typer av strukturer och ifrågasätter allt, bara för att det ska vara så. Jag är ganska trött på det för alternativen som presenteras är oftast grundlösa och patetiska. Dessutom tror jag att alla samhällen och lag behöver ett ramverk. Detta ramverk behöver man fylla i och det kan vara stort men det behövs. Ett lag består av en filosofi, kultur och metodik. Det är egentligen det samma med samhället och vad som är viktigt i just denna helhet är viktigt att hålla på. förutsatt att det faktiskt fungerar. Det är att ha en röd tråd och en karta att navigera sig efter.
Jag tror att ingen coachfilosofi är fel men inte heller rätt. Det handlar om att hitta sitt sätt och kanske modifiera detta något utifrån vad som finns att tillgå, men ramen tror jag man ska vara försiktig med att rasera, för då blir det anarki och nästintill omöjligt att nå ett framgångskoncept.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar