Basket är på många sätt ett kluster fyllt av olika delar men det är också något linjärt. Eller har i alla fall historiskt varit något linjärt, även om det på senare år har blivit mer diffusa taganden och givanden inom sporten. Utifrån en linjär synvinkel är basketen byggd på så vis att vi ser något i NBA som sedan hamnar i övriga länder, först de lite större basketnationerna och sedan de mindre. I och med digitaliseringen går dessa processer betydligt snabbare än tidigare men i och med internationaliseringen, som även den ökat i och med digitaliseringen, så har internationell basket påverkat NBA med. Inte i samma utsträckning givetvis.
Bollscreen är en intressant del av basketen. En mycket effektiv del av basketen med för den delen och den delar upp coacher och spelare i olika läger. Jag har de gångna året använt ytterst lite bollscreener utifrån rent pedagogiska förutsättningar. För det första mår jag dåligt av blotta tanken på att göra basket till ett tvåmannaspel om man coachar ungdomar som fortfarande har en karriär framför sig. Det får inte ske. För det andra anser jag att det kräver ett så gediget arbete för att effektivt kunna genomföra ett bollscreensanfall. För det tredje ansåg jag att mina bästa spelare var starka med boll och det sista jag vill göra var att förstöra våra spacing genom att ta dit en extra försvarare som kunde innebära att man dubblade min bästa spelare (detta skedde aldrig). Och sist men inte minst: jag ansåg att jag inte hade utrymme att lära ut de sju olika läsningar som kan göras utifrån en bollscreen. Förutom på proffsnivå ser jag sällan en bra pick and roll. Guarden har inte lärt sig läsningarna och ofta inte ens grunden i själva spelet, samtidigt som insidespelaren förtvivlat rullar utan att någonsin matas med ett bra pass. De andra ska vi inte ens prata med. Jag spelare en gång med en fantatsisk guard som kunde läsa pick and rollsituationer och hittade lösningar utanför tvåmannaspelet. Det är vad man jag anser man måste kunna göra för att legitimisera bolscreener. Vi jobbade med det ungefär 1.5 månader med damlaget och kom till nivå två av fyra i läsningsspelet. Nästa säsong hoppas jag att vi kan nå de slutliga nivåerna!
Vad gör man om man möter bollscreens? Det beror förstås på motståndarnas manskap och det egna manskapet. Klogga mitten brukar hjälpa på lägre nivåer. Det är ett effektivt sätt att döda motståndarnas lagmoral. Låt två spelare spela, tre stycken titta på och se dem tappa hakan när det inte finns några öppningar. Det är inte så roligt men taktiskt! Lika taktiskt som själva picken! Så jobbade inte vi dock av utbildningsfilosofiska principer.
När jag belsutade mig för att använda bollscreener ansåg jag att mina spelare nått ett visst stadie. De hade gått i vissa basketstegar och lärt sig vissa grundläggande grejer. Därefer skapade jag spel som involverade fem spelare. Inte en chans att jag låter två spelare spela! Det gör det alldeles för enkelt för försvaret och samtidigt skull jag inte kunna se mina andra spelare i ögonen - inte nu när de är så unga och fortfarande ska lära sig spelet och dess olika situationer samt öppningar. Samtidigt är det just lära sig som mina spelare ska göra och därför måste jag ha några spel som involverar bollscreens och nästa säsong är de ett år äldre, vilket givetvis innebär nya målsättningar och lösningar.
Jag tror att det viktiga är att hitta något som passar sina spelare, inte mig själv. Tyvärr har få lag begåvats med proffskaliberspelare och det gör att man behöver begrunda tydligt hur man lägger upp sin filosofi. Hur utvecklar jag 12-15 spelare? Och hur gör jag detta med SUP i bakhuvudet, där alla ska lära sig att spela överallt och behärska allt? Ger jag hela mitt lag möjlighet att utvecklas på bästa tänkbara vis?
Så tycker jag nu men givetvis är jag skadad av min lärarutbildning och mina år som ungdomscoach om 10 år tycker jag säkert annorlunda. Åt något håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar