Integration. Sveriges kanske mest laddade ord och landets eventuellt viktigaste åtgärd. Det är så som jag ofta ser på de otaliga projekt som avlöser varandra i detta land. Det ena förslaget avlöser det andra och glädjen är enorm när man ser att folk deltar i de olika aktiviteter som man arbetat fram. Sen då? Det är kanske den viktigaste frågan att ställa sig: vad hände sen?
Under min livstid har jag lyckats studera fyra olika kommuner ganska ingående genom att ha bott och verkat i dessa. Överallt finns en ideologi och vilja att göra någon skillnad. Många förslag gör skillnad, vissa går dit solen inte når. Men alla dessa har en gemensam nämnare: de saknar ofta mål och syfte utöver en vänlig vilja att eventuellt erbjuda aktivitetsmöjligheter. En vänlig vilja integrerar ingenting, precis som en icke-vänlig vilja inte per automatik segregerar.
Jag motsätter mig stora delar av den integrationspolitik som jag sett och varit en del av. Den saknar viktiga komponenter som jag utifrån mina erfarenheter tror faktiskt krävs för att göra skillnad. Först och främst tror jag man måste begränsa den, alternativt expandera den. Varför inte följa den amerikanska modellen och genom skolorna erbjuda barnen att hålla på med 1-3 olika aktiviteter antingen direkt efter eller innan skolan? Varför inte investera pengar i att anställa coacher och musiker på skolan vars uppgift är att stimulera barn och ungdomar i de idrotter eller kulturaktiviteter som de själva valt att deltaga i? Jag tror att kreativa ådror måste utvecklas och stimuleras och de projekten som i dagsläget genomsyrar en hel politisk genre tror jag kommer ge ganska ruttna eller i bästa fall mediokra resultat.
När jag tittar på många integrationsförsök ser de istället högst segregerande ut. Barnen från just det området är närvarande och ledare från samma kvarter. Jag tror att man måste tänka större. Eller mindre, men så det ser ut nu kommer inte integrera i speciellt hög utsträckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar