Min försvarsfilosofi del 1

Nu är det dags att börja pränta ned min filosofi på andra planhalvan. Jag är än så länge ingen coach som alltid kommer göra samma sak, utan tror tvärtom på att ändra mitt spel utifrån tillgängligt material och spelets tendenser.

Jag gillar inte normer och konventioner. Att förneka pass till vingen är vansinnigt populärt bland coacher men som spelare tyckte jag inte alls om det, såvida inte guarder tagit upp bollen. En död-bollsituation förändrar allt. Jag tror att denna konvention är byggd utifrån Duke och UNC:s sätt att spela försvar på vingar och att det gått så långt att många struntar i att tänka på alternativen, trots att varken Duke eller North Carolina har speciellt framträdande försvar. De senaste åren har proffsbasket blivit mindre och mindre passningsförnekande och det ligger mig helt i smaken. Min försvarsfilosofi bygger i grunden på att låta motståndare göra det som basketspelare gör sämst; nämligen passa. Så länge de passar icke-penetrerande passningar tror jag att ett försvar kan hålla motståndare på golvet och passning från guard-vinge-guard-vinge är exakt de passningar som jag generellt sett vill se. Istället för att förneka vingar är de i hjälpförsvar från första stund. För mig är det viktigare att bollpressen är totalförödande och om hjälpförsvararna redan är i position för hjälp istället för att förhindra passningar, tror jag att försvaret blir mer sammansvetsat.

Jag tror inte heller på att styra spelaren base eller mitt, utan vill snarare spela rakt med eventuellt lite översteg åt baslinje för att styra in i guarddubbling istället för base och låta insidepositionen rotera första vändan.

Offensiv spelare måste få anfallaren att studsa minst två studs annars har denna inte gjort sitt jobb. Om två studs tas och hjälpen inte är med, så är det istället andra som inte gjort sitt jobb.