Ett av de mest inflytelserika momenten i min coachkarriär

Igår skedde något fullkomligt kittlande på min träning. Det är en sådan där sekvens som man verkligen vill vara med om som coach, varje dag men som är så fruktansvärt svår att få fram, i alla fall anser jag som ung coach det. Jag pratar om spelare som lämnar sin bekvämlighetszon och viger sitt liv åt förbättringens Gudar. Inte bara förbättringens Gudar utan den högsta formen av det. Träningen var inget konstigt, vi skjöt och vi övade spelförståelse samt försvar. Plötsligt ville en v mina spelare gå av. Min stora forward är spännande. Han har en enorm kropp, inte så bra känsla runt korgen (än) men han är en mycket bra person och vill bli bättre, vilket kommer leda honom precis så långt som han är redo att jobba för. Vi diskuterar ofta hur han kan bli bättre och det resulterar i steg åt rätt håll. Igår ville han bryta. Jag undrade om han var skadad. "Nej, men om jag fortsätter så spyr jag!" Jag blev självklart otroligt glad över det inträffade! Det här var en "sån" upplevelse, där jag fick bevittna ett superexempel på en spelare som uppenbart är på gränsen till att lämna sin bekvämlighetszon. Med stöd från sina kompisar och framför allt från sig själv fortsatte träningen och jag fick bevittna förbättring av en ovanlig sort. Hur kan man som coach få spelare att lämna sin bekvämlighetszon i varje övning, hea tiden? Det här är en av de stora nötterna som jag vill knäcka. Min big guy knäckte den igår och nu vill vi att det ska hålla i sig till nästa träning och träningen därefter och träningen därefter osv!