En välspelad NCAA-final med ton av vilja, passion, dunkar, charges, returarmbågar och allt annat gott som hör intensitet till.
Det är en drömfinal för min del. Kentucky som är ett av mina hjärtelag på grund av sitt "nyfunna" spel. Det tog nästan en hel säsong att inse Kentuckys bästa anfall inte var att kasta in bollen inside. Det gjorde de tidigt under säsongen och basketen var stillastående, statisk och horribelt tråkig att titta på (läs mitt arkiv och se min förhållning gentemot UK gå från überpositiv, till pessimistisk och sedan tillbaka igen). Kentuckys spel ska bygga på att guarder attackerar och centrarna plockar mycket skräp med vissa få undantag. Detta är förklaringen till att Kentucky är där de är och det har varit anledningen till att jag valde att göra Calipari till en av mina husgudar.
Walberg lyser igenom
Samarbetet mellan Walberg och Calipari är uppenbart. Inte bara på den offensiva planhalvan utan även försvarsmetodiken påminner i väldigt mycket om det halvplanspressystem som Walberg förespråkar. Exempelvis med deras ofta öppna vingförsvar för att i alla fall ge illusionen att det inte går attackera. På så vis skiljer man sig lite från Florida, som snarare spelar ett passningsförsvar och det blir intressant att se hur UConn tar sig an denna uppgift med tanke på att de får möta ett bollförsvarslag denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar