Min ursprungsbracket är Hiroshima 1945. Eroderad och pulvriserad. Av de lagen som jag trodde på i finalen är slutligen båda två borta. Efter Kentuckys resa trodde jag inför förra matchen att de skulle stå i finalen. Jag trodde att Wisconsin inte skulle räcka på grund av den enorma fysikalitet som Vildkattorna har. Hade jag rätt? Nej, det blev en poäng i sista sekunden som avgjorde. Spådomar är helt enkelt inte min grej.
Jag trodde att Florida skulle gå hela vägen. Ännu en gång ville någon något annat och nu står jag med en i förhand inte helt chockerande final men ändå något otippad. Uconn har haft en bra säsong. Kentucky har haft en ganska dålig säsong men ett fantastiskt slutspel. Calipari trivs där han är. Han älskar sitt jobb, intervjuerna och revanschen på de som trodde att fem freshmen inte kunde gå hela vägen. Nu är han en match ifrån att få ytterligare historia skriven, men i vägen står Shabazz Napier och ett heltaggat, välspelande Uconn som har både fysik och talang. Vilka vinner?
Det blir nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar