Det är en omvälvande bransch att vara inblandad i. Förändringarna i basketvärlden är konstanta och nya ansikten poppar upp titt som tätt, framför allt i en mellanliga som den svenska. Folk hamnar här för att vandra vidare till nästa året därpå. Jag tror att det kan göra det svårt för ligacoacherna, framför allt de som sitter på mindre budgetar och varje år tvingas hitta ett flertal nya spelare. Kontinuitet är en brist i svensk basket. Jag får känslan av att få lag har den grundstomme som krävs för att kunna bygga en riktigt stark organisation. Problemet blir att trädet ofta tycks börja i ligalaget och inte under. En riktigt bra organisation syns hela stammen och kronan - ja, det är den som är ligalaget. Hur många sådana klubbar finns?
Men nu är ligan som den är och det är förstås lätt för mig att sitta bakom en skärm i Småland och vara världens just nu, kanske visaste man. Sedan finns det en verklighet. Jag är helt övertygad om att coacherna i ligan är väldigt införstådda i vad de har att jobba med och vad de inte har. Därefter gör de så gott de kan utifrån sin filosofi, ibland fungerar det, ibland inte. ur mycket har man bevisat på en säsong? Förmodligen ingenting. Coacher är egon. Vi tror alltid att vi skulle kunna bygga upp ett nytt Rom med hjälp av en påse sand och kanske är vi också snabba att erkänna detta när det inte fungerar. Ivan Stanisak var ett praktexempel på detta. Ingenting var någonsin hans fel. "Man kan inte göra vargar av ett gäng hundvalpar!". Han fick inte rätt resurser. Det låg säkert lite sanning i hans ord men en del i att vara professionell är att ta nästa steg, erkänna att det inte gick, klarlägga varför det inte och stoppa in en ny erfarenhet i sin ryggsäck. Ödmjukhet tror jag är bra i branschen och jag tror att en kontinuitet på coachsidan kan gynna klubbar i det långa loppet. Men det måste förstås byggas en ömsesidig förtroenderelation först och detta kanske är lättare sagt än gjort. Bakom en skärm i Småland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar