UConn rubbade Florida ordentligt. Tillräckligt mycket för att skaka omkull dem och trots att det stundom inte skilde mer än ett par poäng hade Florida svårt att komma ikapp (trots att man ledde med 12 poäng i början av matchen). Floridas problem var många. Returtagningen såg inte fy skam ut men UConns helt sanslösa bollpress signerad Napier och Boatright ställde till enorma och avgörande problem för Florida. Wilbekin är en av slutspelets absolut bästa playmakers men i kampen mot Boatright och Napier hade han tufft. Ovanligt tufft och han kom aldrig riktigt in i matchen. Sista 14 minutrarna hängde huvudet och ögonen såg lite dåsiga ut. Han var trött. Han var sliten. Gators hade problem med att komma förbi UConns första försvarslinje. Bollen likaså, vilket innebar att Patric Young och Casey Prather långa stunder inte syntes i matchen och utan denna duett försvinner en stor del av Gators anfall.
Small ball spelade en avgörande roll i matchen. Florida hade problem med försvarsrotationerna i och med det rörliga UConn som tack vare två, stundtals tre spelare med bra pick n roll-spelförståelse kunde hitta lösningar mellan de fysiska alligatorerna.
Florida försökte chocka med sin 2-2-1-press som vanligtvis ställer till problem för vilket motstånd som helst. Florida ville förstås ge lite sidlinje för att de inte skulle bli splittade i sin effektiva press. Problemet var kvickheten från Uconn som inte behövde mycket utrymme för att ta vara på de luckor som fanns. En liten lucka, mitten eller sidan spelar ingen roll, de hade redan bränt pressen. Florida drog tillbaka sin press och spelade ett något mer passivt försvar. De är enormt effektiva på att försvara passningar och är vanligtvis effektiva även gällande bollförsvar men UConn var för mycket.
Boatright och Napier höll en Point guard clinic i både försvar och anfall. Deras dörmåga att använda tempoväxlingar skapar enorma utrymmen. Deras poise är sagolik. Att Scottie Wilbekin som är en bra försvarare med enorm uthållighet var helt död sista 14 minuterna, säger mer om Uconns enorma guardkapital än om Wilbekin.
Vilket lag vinner finalen? Bollpressen blir avgörande. Wilbekin stod inte ut men kommer Harrisons göra det? Om Uconn fortsätter att spela sitt höga försvar på PG:s är risken stor att man inte lyckas passa ned bollen till Randle. Då får man lita på ett attackspel och djup hjälp som i sin tur frigör Randle från weakside och i denna position - med övertag mot sin hjälpande försvarare- är NCAA:s bäste och mest aktiva returtagare livsfarlig. Men först måste man komma över första försvarslinjen och jag är tveksam till om Harrisons kommer att kunna göra detta på grund av UConns fantastiska snabbhet. Det blir således en kamp mellan snabbhet och kraft. För mig blir det en drömfinal. Ett mer och mer DDM-spelande Kentucky mot ett übersoft UConn. Vinst? Spelar nästan ingen roll men jag tror UConn drar längsta strået.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar